Påven: De kristnas splittring inget annat än en skandal.

Då vi är inne i böneveckan för kristen enhet kommenterade påven under onsdagsaudiensen de kristnas splittring och sade att man kan inte kalla det annat än en skandal.

Påve Franciskus sade bl.a.:

Christ was certainly not divided. However, we must admit sincerely, with sorrow, that our communities continue to live divisions that are a scandal. The divisions among us Christians are a scandal. There is no other word: a scandal. Each one of you – the Apostle wrote – says: ‘I belong to Paul,’ ‘I instead belong to Apollo,’ ‘And I belong to Cephas,’ ‘And I belong to Christ’” (1:12). Even those who professed Christ as their head were not applauded by Paul, because they used the name of Christ to separate themselves from the others within the Christian community. But Christ’s name creates communion and unity, not division! He has come to make communion among us, not to divide us. Baptism and the Cross are central elements of Christian discipleship which we have in common. Divisions, instead, weaken credibility and the effectiveness of our commitment to evangelization and risk emptying the Cross of its power.”

För Katolska kyrkan är ekumenik alltsedan Andra Vatikankonciliet en viktig och högprioriterad, ja grundläggande uppgift för alla kristna. Detta understryker påven nu genom att kalla splittringen en skandal, han är inte den förste att säga så.

Här 10 viktiga punkter för ekumenik som man kan extrahera fram ur katolska dokument om ekumeniken som Unitatis redintegratio från Andra Vatikankonciliet eller Johannes Paulus II´s Ut unum sint:

1. Acceptera varandra som bröder och systrar. Genom dopet hör vi redan grundläggande samman med varandra. Därför kan jag som katolik inte säga till en protestantisk bror eller syster att du hör inte till mig, lika lite som jag kan förneka en köttslig bror eller syster. Det är ett faktum att det är min bror eller syster, även om jag inte tycker om min bror eller syster, eller jag tycker han/hon har felaktiga eller konstiga idéer och tankar, så är det likafullt min bror eller syster.

2. Bejaka att det finns viktiga skillnader mellan oss. Vi kan inte låtsas som om det inte existerar några skillnader, eller att de inte spelar någon roll. Vi måste vara ärliga och hålla oss till sanningen. Det finns också många skillnader inbördes inom den protestantiska kristenheten och inom pingstkyrkorna med ett spektrum av olika trosföreställningar och riter.

3. Var trogen mot det vi är. Vi måste veta varför vi är katoliker, vad vi tror och vara trogna mot det. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan. (OBS, detta betyder inte att vi katoliker vill skilja ut oss från resten av kristenheten och säga att vi är bättre, absolut inte. Katolska kyrkan framhåller katoliciteten och den universella enheten som något mycket viktigt för hela kristenheten, och att gestalta och framhålla den utifrån vad vi tror och erfarit ser vi inte som exklusivt Romerskt-katolskt utan som en tjänst åt hela kristenheten.)

4. Kom ihåg att det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Vi borde börja med att fokusera på det som vi är överens om, det är ganska mycket. Ibland har vi bara olika sätt att uttrycka samma sak, det är inte oenighet. Låt oss titta på vad vi menar istället för att haka upp oss på uttryckssättet.

5. Älska varandra – tecknet på sann kristen anda. Utan kärlek kommer vi inte att kunna göra några ekumeniska framsteg. I kärleken kan vi tillsammans söka sanningen.

6. Lyssna till varandra. Ingen relation kan utvecklas om inte båda parter är villiga att lyssna till varandra. Lyssnande är tecken på respekt, och det hjälper oss att förstå varför andra tror på annat sätt. Vi behöver inte hålla med motparten, men det är viktigt att vi förstår honom.

7. Gör bot för splittringens skandal. Vi måste rannsaka våra hjärtan och erkänna våra egna fel. Att söka förlåtelse från Herren och be de från oss skilda bröderna och systrarna om förlåtelse för vår del i splittringen är en stor utmaning för oss alla (Ut Unum Sint nr 82).

8. Inse att enhet också kostar. Det kommer att vara många svårigheter och missförstånd. På vägen kan det bli många smärtfyllda erfarenheter som gör att vi vill vända tillbaka. vi måste inse att enheten har ett pris som måste betalas.

9. Göra så mycket vi kan tillsammans. Vi är uppmanade att samverka med andra kristna på alla upptänkliga sätt på alla nivåer: pastoralt, kulturellt och socialt såväl som i gemensamt vittnesbörd och evangelisation (Ut Unum Sint nr 40).

10. Glöm aldrig någonsin att Jesus och Fadern vill se enhet bland de sina, och att enheten är ett verk av den helige Ande. Så: Vi måste be som om allt berodde på Gud, medan vi arbetar praktiskt tillsammans som om allt berodde på oss. Det är vår sak att göra vad vi kan genom att vara överlåtna åt ekumeniken, men det är inte vår sak att säga hur den strukturella enheten slutligen skall se ut, det får vi överlåta åt den helige Ande.

————

Till sist: Glöm inte datumet 17 maj i år:

Då äger årets Jesusmanifestation rum i Stockholm – ett tillfälle för hela kristenheten i Sverige i hela dess mångfald att komma samman och manifestera vår gemensamma tro på Jesus Kristus – och att det vi har gemensamt är så mycket mera och viktigare än det som skiljer oss åt.

jesusmanifestationen17maj2014

Advertisements
Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

29 kommentarer till Påven: De kristnas splittring inget annat än en skandal.

  1. Rolf Ericson skriver:

    Bengt! Jag tycker om detta blogginlägg i stort, och jag tar mig friheten att bädda in youtubefilmen med påven i min blogg. Trots att jag har en del invändningar på det du skriver kommer jag också att länka till ditt blogginlägg. När påven skriver om de kristnas enhet, så tror jag att han menar att enheten inte handlar om de teologiska uppfattningar som ofta skiljer oss åt. Dessa uppfattningar får inte skapa splittring. Det är just en sådan splittring som är en skandal.

    Därför har det som påven skriver ingenting att göra med Jesusmanifestationen. Upprinnelsen till denna manifestation är Jesusmanifestet, som skrevs 2003. Det var en debattartikel i Svenska Dagbladet av dåvarande ledaren för Pingströrelsen Sten Gunnar Hedin och Katolska kyrkans svenske biskop Anders Aborelius. Detta manifest skrevs som en reaktion på dåvarande ärkebiskopen för Svenska Kyrkan K.G. Hammar och den liberalteologiska syn som han företrädde. Jesusmanifestet blev tyvärr en splittringsfaktor bland de kristna i stället för ett samlande dokument. Dokumentet blev startskottet för en långdragen debatt i svenska medier och enligt min uppfattning har detta spätt på den splittring och det missförstånd som redan tidigare fanns mellan evangelikala och liberala. Detta fortsätter, eftersom de evangelikala teologerna ser det liberala och postmoderna tänkandet som fiende till traditionell kristen tro.
    Jesusmanifestationen befäster denna splittring därför att den tydliggör skillnaderna mer än likheterna.
    Just därför känner jag mig något ambivalent till det du skriver och hoppas att du förstår vad jag menar. Hoppas att du också i vad jag tidigare skrivit förstår vad mitt huvudsakliga syfte är. Jag vill betona min högaktning till den debattstil du företräder. Kom ihåg: Vi är närmare varandra än vad vi tror. Guds frid till dig broder!

    http://rolferic.blogspot.se/2014/01/kristen-enhet-eller-splittring.html

    • bema skriver:

      Hej Rolf, broder!
      Uppskattningen är ömsesidig.

      Jag tror du har helt rätt att påven menar att enheten inte handlar om teologiska uppfattningar som skiljer oss åt utan något djupare. Olikhet i teologiska uppfattningar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är inget problem, utan en tillgång. I spänningsfältet mellan sådana där diskussion och samtal sker kan vår insikt i trons hemlighet fördjupas.

      Eftersom jag är med i Jesusmanifestationens ledningsgrupp och har biskop Anders Arborelius bakom mig i detta kan jag inte undgå att nämna den då jag skriver om ekumenik.

      Trots teologiska skillnader som måste få finnas, både mellan samfund och inom samfunden, så är det klart också att tron har ett innehåll, vissa elementa, på så sätt att allt inte flyter där vi faktiskt kan säga att det och det är Kyrkans tro, medan det och det är utanför. Nicenska trosbekännelsen är en sådan grund, det är också den grund Jesusmanifestationen lagt som gemensam nämnare för dem som vill deltaga. Läser och tror man på den i sitt gudstjänstfirande, så finns ingen anledning att man skall behöva känna sig främmande för att deltaga.

      Jag förstår ändå vad du menar när du säger att Jesusmanifestationen splittrar, i det att den uppstod i en situation då det handlade om att dra upp gränserna mot viss form av modernistisk relativism. Men jag menar att det inte behöver vara hela sanningen, och ingen grund för att döma ut det skeende som är idag då jesusmanifestationen går in på sitt 7:e år. Det som startat på ett visst sätt, där fokus varit på spänningen mellan olika teologiska betraktelsesätt kan ändå mycket väl användas av Gud till att utvecklas till något mycket mera bärande och universellt. Kanske just spänningen kring en motsättning måste vara språngbrädan som leder vidare. Jag skulle inte själv satsa på att vara med i detta sammanhang och stödja Jesusmanifestationen om jag inte trodde att den är en viktig del i skeendet i kristenheten i Sverige idag som gagnar den kristna enheten.

      • Rolf Ericson skriver:

        Tack för att du förstår hur jag menar. Jag sätter mig själv på de anklagades bänk när jag läser Alma-Lenas kommentar nedan (Hon skriver mycket vettigt tycker jag) Min mening är inte att fördöma Jesusmanifestationer. Sådana behövs på både riks och lokalplanet för att visa världen att vi har en gemensam kristen tro som är värd att manifestera. Jag vill gärna tro som du skriver att ”spänningen kring en motsättning” kan vara ”språngbrädan som leder vidare.” Om detta skall bli en verklighet måste vi upphöra med alla anspråk på exklusivitet.

  2. Andreas skriver:

    Inser att detta borde varit huvudsak i alla kristna medier denna vecka. Kanske att ett mer trovärdigt vittnesbörd denna vecka skulle handla om ett försök att lista någon punkt som vi bidragit med splittring och någon punkt där vi bidragit till enhet. Ju mer den verkligen enheten i Jesus ifrågasätts desto större skandalon. Jag frågar mig, tyvärr, om inte just Romerska kyrkan, bestämt efter Vaticanum I, är det största splittraren med sina odiskutabla anspråk. Då är det lätt att definiera enhet.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Rolf Ericsons inlägg visar en del av problemet med allt tal om kristen enhet: det finns ”kristendom” som i andra ögon inte ens är igenkännlig som kristendom, och det mesta av K-G Hammars ”teologi” är verkligen åt det hållet.

    Andra problem är läror som romerska kyrkan proklamerat och bundit samvetena vid EFTER reformationen (särskilt under 18- och 1900-talet).- och som romerska kyrkan p.g.a. en av dessa nya läror aldrig någonsin kan ta tillbaka ex cathedra. (Eller kan någon påve ändå tänka sej att göra det – det skulle ju krossa ultramontanisterna fullständigt om en påve förklarad sej icke ofelbar ens när han talar ex cathedra! Förutsättningen för att då fortsätta tro på en ofelbar påve ex cathedra vore ju att tro att han misstagit sej åtminstone den gången – och då är han ju inte ofelbar ex cathedra!).

    • Rolf Ericson skriver:

      Andreas Holmberg, jag hoppas att jag kan göra min ”samtalston” så mjuk jag någonsin kan. Jag vill inte såra dig eller göra dig ledsen, men det gör mig så ont när du skriver att K.G.H:s teologi inte är igenkännlig som kristendom. Det sådant som skapar denna ”skandalösa splittring” som påven talar om. Om du inte har en liberal uppfattning, så kan du väl ändå tillåta att det finns en stor spännvidd i den och att mycket med god vilja kan förstås. Jag har svårt att se det liberala och postmoderna tänkandet som en fiendskap till traditionell kristen tro. För övrigt är inte liberalteologin enbart Hammars eller någon annan persons teologi. Där tycker jag att vi behöver lära oss att skilja på sak och person.

  4. bema skriver:

    Andreas H talar i sitt inlägg om å ena sidan det alltför utflytande relativistiska som ifrågasätter varje ansats till att sätta ner foten och säga att detta och detta är trons innehåll, å andra sidan det alltför detaljerat fundamentalistiska med krav på att alla som inte totalt omfattar detta är utanför kyrkan och utanför frälsningen. Det senare gäller ju inte bara extremt bibelfundamentalistiska evangelikala grupper, utan i högsta grad Katolska kyrkan i den ultramontanistiska tappning hon framträdde i i sluten av 1800-talet och i varierande grad fram till Andra Vatikankonciliet. Även efter Andra Vatikankonciliet finns det de som aldrig kunnat acceptera konciliet fullt ut, utan som i konciliet ser ett slags början till förfall. Till dem hör biskopen Lefebre som grundade SSPX, Pius X´s brödraskap, men också många grupper inom Katolska kyrkans fulla gemenskap.

    Den andre Andreas (som ej är Andreas H?) talar också om Romersk-katolska kyrkans hållning härvid och dess bidrag till splittring inom kristenheten.

    Å andra sidan finns det inom Katolska kyrkan också måga reformkatolska grupper som vill göra mycket långtgående ändringar i Katolska kyrkans teologi och som menar att även vår nuvarande påve Franciskus är alltför konservativ i deras ögon. Därför är det viktigt att se, att teologiska skiljaktligheter och spänningar finns inte bara mellan samfund, utan minst lika mycket inom samfunden. Det är viktigt att ha is i magen och se den positiva potentialen i teologiska spänningar som en dynamik som kan leda till fördjupning av tron, och inte alltför snabbt låsa in sig i alltför fundamentalistiska elfenbenstorn.

    Andreas! Du har helt rätt i att vi alla måste rannsaka oss, och inse vår egen synd i att ha bidragit till splittringen, det är också Katolska kyrkans ståndpunkt, och jag har ingen som helst anledning att säga att Katolska kyrkan har mindre del i denna skuld än andra samfund. Utan att inse och bekänna egen synd stänger vi vägen för försoning och enhet. Men om vi bekänner den, så ligger vägen öppen för försoning och helande. På motsvarande sätt måste vår hållning gentemot andra samfund vara att inte hålla fast dem vid gångna tiders oförrätter och brister utan förlåta, försonas och i broderlig och systerlig anda vandra vägen framåt tillsammans med dem.

    • Andreas skriver:

      Denna vecka finns det all anledning att både säga och göra(?) som påven i Rom, en av inte mindre än fem påvar (Kairo/Jerusalem/Konstantinopel/Moskva) för den Katolska kyrkan. Jag undrar om ändå inte påven i Rom har längst väg att gå. Tänk om världens kristna kyrkoledare hade samlats i Antiokia dessa dagar. Det hade också varit ett stöd för våra bröder och systrar (inte minst i Syrien) där det en gång fick heta att vi kallades kristna.

  5. Alma-Lena skriver:

    Ja och amen! Det finns inte ord som kan uttrycka hur tacksam jag är för påven Frans! (en hommage till käre Andreas H som, helt rättvist, pläderar för svenska namn på påvar). Teologiska skiljaktigheter kan inte splittra Kristi kropp men vi måste kunna diskutera skillnaderna utan att det kallas splittrande. Kärleken är ju starkare om inte gemenskapen bygger på likheter utan också bär över olikheterna.

    Det innebär inte att vi ska sluta begära förklaringar om hur vi tror eller sluta försöka komma fram till enhet också i teologiska spörsmål. Men innan vi är där måste vi godta varandra som Kristus godtagit oss. KG Hammar t ex måste acceptera oss som är konkreta i vår tro som likvärdiga syskon och det visade han bäst genom att samtala med oss. det tycker jag inte han gör idag. Han uttalar sig och när det blir diskussioner tiger han. Det är fegt. Men det gör ju inte hans frälsning om intet. Jesus har alltså godtagit honom och då ska jag göra detsamma.

    Lite sorgsen blir jag när Hammar drar sig undan för han är en mycket sympatisk person och jag har lärt mig att han fört många människor till en levande tro på Kristus. Men inte tycker jag man kan säga att varken Hammar eller Jesusmanifestationen splittrar Guds folk. Där måste var och en rannsaka sitt hjärta.

    Splittringen sitter i vårt högmod som vägrar dela gudstjänstgemenskap om en ”undermålig” människa leder samlingen och i stället sätter jag mig i en fossilbränsleslukande bil och letar efter en gudstjänst som är ”fin nog” för min egen höga person. Splittringen är min egen synd att ta itu med om jag vägrar gå med i Jesusmanifestationen därför att ”fel personer” också går med eller om jag tycker att den började som en katolsk-protestantisk splittringsaktion mot den sympatiske evangelisten Hammar. Och får jag slänga in brandfacklan här? : att inte bryta bröd med dem som Jesus friköpt pga ”fel” kyrkotillhörighet eller ”fel” kön på den som leder eukaristin är också en högmodssynd.

    Heder åt Åke Bonnier som var med i Jesusmanifestationen trots en delvis annan bibelsyn än den som delas av de flesta som kommenterar här på Bengts blogg.

    Påvens tal ex cathedra som lett till många konstiga läror om Maria under 1800-talet, denna trons moder som jag har svårt att tro levde i celibat inom äktenskapet och andra onödiga läror är väl en åsikt som man inte måste dela för att erkänna att vi alla är Guds barn vars kunskap ännu är styckverk. Min jordiska bror och jag tycker verkligen inte lika i varje enskild detalj. Vi är ändå syskon.

    Där måste enhetssträvandena ta sin utgångspunkt. Vi är ett men ännu är vi inte ett i läran. Precis som himmelriket är redan här men också ska komma, är enhetens grund redan lagd även om den inte alltid är så synlig som i Jesusmanifestationen. Den grunden är korset på Golgota. Den kärlek som ledde Jesus till tortyrdöden borde förbjuda varje tanke på att dra sig undan den syster och bror som Jesus köpt med sitt blod.

    • Rolf Ericson skriver:

      Tack Alma-Lena för att du väcker mitt samvete för det jag har skrivit tidigare. Det finns en mening jag gärna tar tillbaka. Det är meningen att Jesusmanifestationen befäster splittringen som Jesusmanifestet åstadkommit. Den meningen betyder inte att jag fördömer Jesusmanifestationer. Jag har skrivit om det i mitt svar till Bengt. När det gäller KG Hammars sätt att inte delta i debatten, så vet jag inte om jag håller med dig. Han har ju tydligt visat vilken teologi han företräder både i det han skrivit, som tyvärr ofta felciteras, och genom att delta i intervjuer i SVT. Han har även svarat i Kyrkans tidning på de aggresiva utfallen på hans debattinlägg. Ibland tror jag att tystnaden kan bero på att han inte har några tydliga svar, på frågor, som inte så lätt låter sig besvaras. Vem har det förresten?

      • Alma-Lena skriver:

        Vad roligt att du förstår vad jag menar; att splittringsynden sitter i oss var och en, inte i något som vi inte kan påverka utanför oss. Om Hammars icke-deltagande i debatten: Nej, han kanske inte har tydliga svar, men jag anser det vara snorkigt att inte vilja delta i ett samtal som han själv initierat. Oartigt helt enkelt. Inte speciellt kristligt. Jag tycker inte man måste ha klara svar på precis allt för att delta i ett samtal. Det är ju det kristna samtalets förtjänst att det kan leda oss närmare en förståelse av hela sanningen. Samtalet måste inte ta sin utgångspunkt i den perfekta förståelsen av allt mänskligt vetande.

  6. Magnus skriver:

    Om man tar det här med kristen enhet på allvar tycker jag att man för tillfället, när vi befinner oss i den ekumeniska böneveckan för kristen enhet och en tid kyrkorna och samfunden på olika sätt närmar sig varandra, inte ska bedriva polemik mot varandra, som att klaga på KG Hammar eller det katolska ex cathedra, att det finns en massa konstiga och onödiga läror kring Maria etc.

    Detta är inte uttryck för omvändelse, bön och gemenskap! Det är faktiskt en skandal!

    LM

  7. Alma-Lena skriver:

    LM missade totalt min poäng. Hammar och konstiga Marialäror är saker som vi inte får låta splittra oss, det är åsikter som inte kan splittra på djupet om vi inte tillåter det. Splittringen sitter i mina val och mina högmodiga tankar om mina syskon i Kristus, varje dag i min vardag och min söndag. Kärleken prövas i mina relationer till mina syskon inte i vackra officiella deklarationer eller tigande om skiljaktigheter en vecka om året.

    • Rolf Ericson skriver:

      Splittring, högmod, oärlighet, falska beskyllningar, hat mot dem som inte delar samma åsikt. När dessa egenskaper präglar s.k. ”kristna kändisar”, antingen de kallar sig katoliker eller om de rör sig fritt i olika kristna läger, så är det en styggelse inför vår Gud. Det är just detta som påven kallar för skandal, men det ser ut som en del skribenter använder sitt inflytande till att förvärra denna skandal. Detta kan i längden bli ett hot mot religionsfriheten och yttrande friheten i vårt land.

  8. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Här något för dig !

    http://www.dagen.se/nyheter/attefall-varfor-ignoreras-jesusmanifestationen/

    Svara på Attefalls fråga och du har svaret på varför Jesusmanifestationen fått splittrande effekt på kristendomen i Sverige !

    Hälsningar

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!
      Jag menar att Jesusmanifestationen inte har haft en splittrande effekt på kristenheten i Sverige. I så fall fanns den splittringen redan innan. Jag känner mig kallad att fortsätta stödja Jesusmanifestationen och stödja den, därför att jag tror att den tvärtom främjar enheten. Att samlas, på både riks och lokalplanet kring vår gemensamma kristna tro kan väl aldrig vara fel.

  9. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”I så fall fanns den splittringen redan innan.”

    Jag menar att Jesusmanifestationen på ett sällsynt IÖGONFALLANDE sätt MANIFESTERAR och därigenom ytterligare BEFÄSTER att vissa kristna tagit Jesus som intäkt för att LEGITIMERA att kunna DISKRIMINERA, FÖRTRYCKA, KRÄNKA och FÖRÖDMJUKA medmänniskor som är homosexuella eller kvinnor som upplever att de har en kallelse att bli präst.

    Den kategori som INTE deltar i Jesusmanifestationen MANIFESTERAR en VÄGRAN att STÖDJA VANFÖRESTÄLLNINGAR som görs i Jesu namn………

    Att du och andra medarrangörer känner er superviktiga i allt det praktiska ordnandet av en FOLKFEST i kungliga huvudstaden är inte konstigare än när arrangörerna ordnade VATTENFESTIVALEN.
    Människor ute i landet tar gärna en bil-eller bussutflykt till vilken FOLKFEST som helst i sin huvudstad när den är som allra vackrast.

    // Irène

  10. Rolf Ericson skriver:

    Bengt! Även om du anser Irenes tolkning är märklig, så tror jag att hon till en del har rätt. Om det finns sådant som hindrar att Jesusfestivalen uppmärksammas, så borde ni som arrangörer ta till er den kritiken och erkänna det som tidigare varit fel. Jag har tidigare skrivit och jag gör det igen: Det kan inte bli bra så länge en del hålls utanför, även om de gör det själva för att de anser sig vara diskriminerade. Det som splittrar de kristna är en skandal, sa Påven Frans.

  11. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Det var den märkligaste tolkning jag hört.”

    Du menar att du tycker det är märkligt att vägra stödja personer som Världen Idags chefredaktör Lukas Berggren som anser sig ha tolkningsföreträde på att vara Sveriges yppersta Jesuskännare

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=9504

    eller

    Berit Simonsson som i Lukas Berggrens tidning publicerar ledaren ”Grodor kokas bäst långsamt”

    http://www.varldenidag.se/ledare/2013/02/15/Grodor-kokas-bast-langsamt/

    eller

    halleluja – entreprenören Ulf Ekman – lärjunge till Kenny Hagin i USA – som i sin lärofaders anda legerat kommersialism med kristen tro även här i Sverige

    http://www.rhema.org/index.php?option=com_content&view=featured&Itemid=577

    eller

    Siewert Öholm som i Världen Idag skriver om blivande ärkebiskopen ” Lika bra att säga det på en gång: Jag tillhör dem som menar att valet av Antje Jackelén var djupt olyckligt. Jag är inte ensam om tveksamheten. Kritiken har varit hård i såväl kristna som sekulära sammanhang. ”Svenska kyrkan har fått en Pastor Jansson till ärkebiskop”, har några ironiserat. Vi minns säkert Hasse och Tages odödliga sketch om pastorn som ”inte har några bestämda åsikter om någonting”, ”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något””

    http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/12/04/Siewert-Oholm-Jackelen-maste-forsta-saklig-kritik/

    eller

    Marcus Birro som påstår att icke bokstavstrogna -som han själv – tillhör en ”Mc Donalds kyrka.”

    Alla de nämnda personerna förknippas offentligt som starka förespråkare till Jesusmanifestationen. I min värld representerar samma personer samtidigt starka splittringstendenser inom kristenheten……….att då stödja Jesusmanifestationen blir för mig att stödja fortsatt splittring ……..

    // Irène

    • Alma-Lena skriver:

      Åke Bonnier har också varit med i Jesus-manifestationen. Jag skriver igen som jag skrivit förut; splittringessynden sitter i mitt hjärta och ditt, inte i yttre ting som vi inte kan påverka. Du kan vara med i Jesus-manifestationen varje år och visa att en sådan som du också tillhör Jesus. Det är ju enbart dumt att inet vara med om man anser att ”fel” personer är med. Gå med du då, så blir det åtminstone en som är ”rätt”. För min del tror jag att vi alla är helt rätt i Guds ögon därför att Jesus är vår storebror och när Gud ser på oss ser han Jesus, vi är Guds adopterade barn, mer rätt kan det inte bli. Men vi är också fel , allihop, vi är alla syndare och fullkomligt ofullkomliga. Jag kan bara se en orsak till att dra mig undan syskon som Berit Simonsson eller Marcus Birro; att jag ser mig som förmer än dem och tycker mig vara så fin att de inte duger åt mig. Blir det så då tar jag i på skarpen med den gamla människan i mig, och sedan går jag med,den som Jesus friköpt med sitt blod ska jag inte dra mig undan i högmod. Här är vår kunskap ofullständig, det kan vara jag som har fel och Birro som har rätt. Men även om jag är övertygad om att Hagins lära är heretisk tror jag sanningen ska segar och jag blir inte skadad av att gå i samma led som Ulf Ekman. Det skadar mer att tro sig för god för honom.

  12. Krister Janzon skriver:

    Bengt,
    Irènes tolkning är nog inte så märklig i sak, utan mest så braskande genom alla VERSALER. Hennes
    kritik är ju inte exemplifierad, utan raskt SUMMERANDE. Så därför är det angeläget att – som Rolf Ericson uppmanar till – igen konkret ta upp det som varit ofullständigt och fel i tidigare års Jesusmanifestationer. Inte för att ”syndabekännelsen” skall behöva bli en fullständig LISTA, utan mer för att JM och arrangörerna kan visa vad man lärt! Så att Jesusmanifestationen 17 maj 2014 kan
    bli än bättre!

  13. bema skriver:

    Rolf och Krister!
    Ni har helt rätt att vi skall vara öppna för kritik, sådan tas tacksamt emot.

    Irène!
    Så för att några du inte tycker om är förespråkare, så måste du vara emot. Det är väl också att splittra i så fall. Inga av de personer du nämnt är direkt knutna till Jesusmanifestationen.

  14. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Så för att några du inte tycker om är förespråkare, så måste du vara emot.”

    Du glömde något ……..

    Om du hade skrivit

    ”Så för att några du inte tycker om – som gör sitt bästa att splittra svensk kristenhet- är förespråkare, så måste du vara emot.”

    Då hade jag svarat

    EXAKT ! Jag är konsekvent mot all splittring !

    // Irène

  15. Jonas Nilsson skriver:

    Jag undrar vad Paulus hade svarat, eller behöver jag undra det? Det går ju faktiskt att läsa både det vi kallar första och andra brevet till …. Stockholm?!

  16. Krister Janzon skriver:

    Bengt, Nu upprepar Irène ännu en gång sin slutsats ”som gör sitt bästa att splittra svensk kristenhet” utan att redovisa ett enda konkret exempel på detta. Starka påståenden och väderingar av andra, vill jag lova.
    Nästan splittrande…
    Jag tror arrangörerna av JM vinner mer på egen sund självkritik, än att vänta sig hjälp utifrån.

  17. annorzzz skriver:

    Tro på hela evangeliet då, i fullhet.

    Fråga din biskop om vad som blir din väg framåt.

    Lycka till o allt gott på resan.

  18. Ping: Ekumenik på gräsrotsnivå | Annelis blogg

  19. Krister Janzon skriver:

    ”annorzzz”,
    Vem riktar du dig till?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s