Tro på och vittnesbörd om helande i samband med förbön provocerar

Världen idag är en tidning som har många fina vittnesbörd från personer som kommit till tro på Jesus Kristus. Det personliga vittnesbördet är ofta det som övertygar mest eftersom det är så omedelbart. En annan människas upplevelse och livstolkning är något som inte kan avfärdas, även om det inte automatiskt leder till att mottagaren delar samma livstolkning.

jesusbotarOfta leder människors tro dem till att be för sjuka. Berättelser om hur Jesus helande människors sjukdomar och plågor upptar ju en stor del av evangelietexterna. Inte sällan får vi också höra om hur Gud faktiskt tycks ingripa och människor blir helade – åtminstone är det så en troende människa tolkar det när någon blir frisk efter förbön. I Världen Idag fick vi nyligen läsa om en liten flicka som verkar ha blivit botad från en av de mest aggressiva formerna av leukemi, akut myeloisk leukemi. Läkarna bedömde prognosen som dålig, flickan fick endast palliativ behandling. Föräldrarna och deras församling bad för att flickan skulle bli frisk, och plötsligt vände det. Medicinskt oförklarligt normaliserades alla värden.

Rubriken på artikeln var ”Leukemin försvann efter förbön”. Man kan aldrig vetenskapligt bevisa att det var just förbönen som ledde till flickans helande, det är en fråga om tro. Jag läste ändå artikeln med glädje och tacksamhet. Men tron på, och speciellt vittnesbörd om gudomligt helande är uppenbarligen också provocerande för många, även för kristna. I dag läser jag att flera ville anmäla artikeln till Pressombundsmannen. Prästen och bloggaren Kent Wisti twittrade att det var respektlöst att skriva så, och att han blev lite arg.

Det associerar till den diskussion som uppstod kring Livets Ord på 1980-talet, där man i enlighet med vad som alltid varit kristen tradition bad för sjuka. På basen av några få som kände sig provocerade och skrev om det uppstod de befängda anklagelserna mot församlingen att man kritiserade handikappade och sjuka för att de inte hade tillräckligt med tro då de inte blev botade genom förbönen. Ulf Ekmans memoarer del två kommer för övrigt ut i dagarna. Skall bli intressant att läsa om hur han kommenterar denna stormiga tid i församlingens historia.

Också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt, men de kunde inte låta bli, utan berättade ändå för alla. Däremot sade han att de leprasjuka som blivit botade skulle gå och visa upp sig för prästerna, och när Johannes lärjungar kom och frågade Jesus om han var den Messias man väntade på svarade Jesus:

 ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” (Luk 7:22)

Det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön.

Många sjuka och behövande människor söker förbön. Det finns ingen som helst förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst som genom ett trollslag, men de upplever ändå ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. Och ibland inträffar det att människor blir helade. Tittar man vetenskapligt på detta skulle man t.o.m. kunna säga att det är bevisat att mirakler, d.v.s. oförklarliga händelser sker. Men man kan inte föra i bevis vad som är orsak till miraklet, men sker det i ett kristet sammanhang med förbön och själavård, så tror man givetvis på Guds övernaturliga ingripande, en troende människa behöver inte ha några ytterligare bevis.

Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade.

I Sverige möter vi idag ofta en motsättning mellan skolmedicinen och förbönstjänsten, såtillvida att det finns en skepsis från skolmedicinens sida. I England är det mycket vanligare med ett samarbete. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar alla kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka. Helhet genom Kristus brukar varje år ha kurser i bön för helande.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall. Det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationes verklighet i vår värld. Men mycket av det kyrkan gör är helande:

– Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helandet. I omhändertagandet av våra äldre finns många brister i detta avseende, vilket säkert leder till mycket akutmedicinska insatser som annars inte skulle behövas. Bor man på ett äldreboende eller sjukhem är det snarare regel än undantag att man får antidepressiv medicin.

– Det andligt medicinska är också en viktig väg där man förenar medicinsk vård med förbön. I England finns många ”healing homes” där man arbetar med detta. Linda Bergling, pastor vid församlingen Arken  har just öppnat ett HVB-hem med liknande principer som fått godkännande av Socialstyrelsen.

– I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns en stor läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”. Nyligen avled vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen efter en tids sjukdom. Göran Skytte citerar i ett minnesord i dagens Världen idag ett mail han fick från honom för några veckor sedan:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Läs mera:

Tidigare blogg av mig: Tro och evidens, piller, placebo, förbön och helande

Tro och helande, tankar av Lillemor Hallin

Advertisements
Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tro på och vittnesbörd om helande i samband med förbön provocerar

  1. Patrik Öbrink skriver:

    Hej!

    Kristen tro provocerar, i synnerhet det som kan kallas mirakler och övernaturligt. Att en präst ställer sig främst i protestkören mot detta vittnesbörd borde kanske förvåna, men med tanke på att det rör sig om Kent Wisti så är det inget att förundras över. Han tillhör liberalteologerna och har fått en varning för att inte följt kyrkohandboken vid en radiogudstjänst.

    Jag och min fru fick bönesvar efter ett besök i klostret Santa Maria de Montserrat och ”svarta jungfrun”. Det går förstås inte att bevisa, det kan ha varit ”slumpen”, men jag väljer att tro att det var genom Guds ingripande som detta skedde.

    Jag ger regelbundet förbön till personer som behöver det, både personer som jag känner och okända (bl.a. de som ber om förbön i tidningen Hemmets Vän). I år har jag bett för två äldre släktingar som var svårt sjuka. Båda dog. Jag tolkar det som att det var Guds plan för dem. Men jag fortsätter att tro på kraften i förbönen.

    Glada hälsningar

    Patrik Öbrink

  2. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Faran är väl om någon väljer helande i stället för medicinsk behandling, då kan det ju gå väldigt illa. Jag förmodar att det är den risken som föranlett anmälningarna. Förböner i sig kan knappast göra något annat än gott.
    Ett kärleksfullt bemötande från vårdpersonal (oavsett om eller vad de tror) har en positiv effekt på patienternas hälsa. Det har jag för mig finns belagt i någon undersökning.
    Anneli

  3. bokmalin skriver:

    Nu råkar jag känna till familjen som figurerar i artikeln och vet att de fått bära mer än de flesta familjer, inte bara i fråga om det barn det här gäller. De är kloka, sansade, uppriktiga. Jag känner mig så ledsen över att man inte gläder sig med dem utan uttrycker sig så okänsligt som en del gjort i sociala media.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s