Kvinnor, män, lekfolk, vigda ämbetsbärare: Varför värderas de olika?

Många nutida kvinnor, också många män, suckar över den tröghet som vidlåder diskussionen om jämlikhet mellan män och kvinnor i Katolska kyrkan. Det kan ibland tyckas som ljusår mellan den krystade diskussionen om att släppa efter lite och ”ge” kvinnan mera uppskattning och inflytande i kyrkan och den självklarhet varmed jämlikhetsfrågorna hanteras i det sekulära samhället. Jag diskuterar inte i denna artikel prästämbetet, utan jämställdhetsfrågorna i vidare bemärkelse.

Att kvinnor hade en självklar och given position i Kyrkan under de första århundradena utifrån deras egen kompetens och karisma får denna bild från Priscillas katakomber i Rom (som jag besökte 2011) illustrera:

priscillaBilden företäller en kvinna med en purpurröd mantel och ett dok över sitt huvud lyftande upp sina händer i bön. Bilden finns på den halvcirkelformade övre delen av väggen i ett rum. På varje sida av bilden finns scener avbildade som troligen föreställer episoder i hennes liv. Som Anneli Magnusson påpekar är kvinnan avbildad större än de omgivande bilderna, vilket anger ett värdeperspektiv där hon är huvudpersonen.

Att kvinnor hade en självklar plats i ledarskap och tjänande i den tidiga kyrkan märker vi tydligt om man läser mellan raderna i de nytestamentliga texterna. Gifta par kunde fungera som ledare i husförsamlingar.

Ta t.ex. Filemon och hans hustru Apfia som troligen bodde i Kolossae. Paulus skrev brev till Filemon under sin fängelsetid i Rom: ”Från Paulus, fånge för Kristi Jesu skull, och från vår broder Timotheos till vår käre vän och medarbetare Filemon och till vår syster Apfia...”

Eller Aquila och Priscilla, också ett äkta par som Paulus första gången mötte i Korint omkr. år 52. De var konvertiter från judendomen och fördrivna från Rom under kejsar Claudius förföljelse. Senare flyttade Aquila och Priscilla från Korint till Efesus där de hade ansvar för husförsamlingar som framgår av 1 Kor 16:19. Därefter återvände de till Rom. Vi kan anta att deras hem, varhelst de befann sig, fungerade som en husförsamling.

I brevet till församlingen i Rom skriver Paulus: ”Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.” (Rom 16:3-5). Hänvisningen till att de vågade livet för Paulus kan möjligen vara något som ägde rum i Efesus under ett upplopp då Paulus svävade i fara.

Aquila var från Pontus vid Svarta havs-kusten. Han var tältmakare precis som Paulus, det var därför Paulus blev inhyst i hans hem. (Apg 18:3). Om Priscilla vet vi inte så mycket, men en del exegeter tror att hon kan ha haft högre socialt status än sin man, eftersom hennes namn vid tre tillfällen nämns före hennes mans namn. Den lätthet varmed paret flyttade mellan olika platser indikerar att de var välbärgade.

Alla är överens om att det tycktes finnas ett diakonat också för kvinnor under de första århundradena. Flera artiklar har skrivits om detta:

  • Signum nr 7 2013: Klaus Baumann Diakonat med män men inte med kvinnor? Författaren refererar också till kardinal Ratzinger och Internationella teologkommissionens arbete med frågan som publicerades i en rapport 2004.
  • Magnus Nyman, artikel i sista numret av Katolskt Magasin som fokuserar på förbudet för kvinnor (och icke vigda över huvud taget) att predika i gudstjänsten.

Man skiljer mellan vigning till tjänst och vigning att ha hand om sakramenten. Fokuseringen på de sakramentsförvaltande vigningarna, biskop, präst och diakon blir alltmer dominerade, och det ständiga diakonatet dog ut under senantiken, samtidigt som kvinnor allt mer stängdes ute från altaret, deras rätt att predika beskars allt mera. Studerar man denna process, så tycker i alla fall jag att det är tydligt att det inte bara handlar om teologi, utan minst lika mycket om att slå vakt om patriarkala maktpositioner.

När vi idag har en mera otvungen syn på dessa frågor tycker man att även de kyrkliga hierarkierna med större frimodighet och otvungenhet kunde ta sig an att analysera dessa frågor förutsättningslöst.

I dag har det ständiga diakonatet som en vigning till tjänst återupplivats i kyrkan, och det synes mig självklart att det borde vara öppet på lika villkor för kvinnor och män. När man läser Nymans och Baumanns artiklar ser man emellertid med vilken tröghet hela denna fråga behandlas på ett mycket krystat sätt. Det är som om man är rädd för att varje eftergift man gör för mansdominansen skulle medföra stora faror.

Fortfarande i denna dag, trots att Andra Vatikankonciliet vände på perspektivet, känns det som att det i Katolska kyrkan finns ett tunnelseende där man bara ser till de vigda tjänsterna som det enda fina och det enda som betyder något, medan det almänna prästadömet och varje enskild döpt persons kallelse att ta del i och representera kyrkans uppdrag i världen betraktas som mindre fint och ärofullt. Också de radikalfeminsitiska grupper som åstundar prästvigningen som det högsta goda har jag en känsla av backar upp och förstärker denna attityd.

Inom de nya pingst-karismatiska evangelikala kyrkostrukturerna finns en helt annan otvungen och differentierad syn på dessa frågor. Där betraktas alla döptas kallelse som lika viktig, det finns en undervisning om de andliga nådegåvorna som mycket viktiga för kyrkans liv, och att de är till för alla döpta, och tjänstegåvorna som Paulus talar om, apostel, profet, lärare etc betraktas också som karismatiska gåvor som några är kallade till. Men den ena gåvan är inte finare än den andra, det viktiga är att vara öppen för den gåva man själv fått och i kärlek och hängivenhet tjäna genom den, vare sig det är som församlingsledare/pastor eller som lekman i det sammanhang Gud satt var och en.
Det finns både fördelar och faror med båda dessa betraktelsesätt. Det katolska sättet att fokusera mycket på vigningen och utforma väldigt noggranna regler för detta leder till en stabilitet som inte låter sig rubbas av mänskliga nycker, men det kan å andra sidan bli väldigt stelt och rigitt och riskera permanenta sådant som i själva verket är bråte kyrkan samlat på sig under seklernas gång och som borde rensas ut.

Det evangelikala förhållningssättet är mera flexibelt, anpassar sig med lätthet till de förutsättningar som råder i det moderna samhället, men å andra sidan är det känsligt för att kidnappas av självutnämnda falska profeter och lycksökare som kan dra med sig hela församlingar i fördärvet.

Katolska kyrkans läroämbete och sakramentala struktur å ena sidan och den pingstkarismatiska förnyelseströmmen, manifesterad både i Katolska kyrkan och de andra äldre samfunden, i den klassiska Pingströrelsen och i de nya pingstkarismatiska ecclesiala grupperna å andra sidan är två faktorer i dagens kristenhet som är av stor betydelse i den ekumeniska processen.

Om man kan kombinera det bästa i dessa två, så tror det ger en stor kraft och dynamik åt kyrkan, samtidigt som de två ömsesidigt hjälper varandra att kompensera för varandras nackdelar (Jag har skrivit mycket om detta tidigare, se t.ex. här).

I en nisch i Priscillas katakomber finns den ädsta kända avbildningen av Jungfru Maria

I en nisch i Priscillas katakomber finns den äldsta kända avbildningen av Jungfru Maria

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kvinnor, män, lekfolk, vigda ämbetsbärare: Varför värderas de olika?

  1. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Tack för en intressant utveckling av historiken, Jag tror att vi mer behöver försöka förstå hur antikens människor tänkte jämfört med hur vi tänker. Egentligen är det ju fantastiskt att kvinnor hade så stort inflytande som de verkar ha haft i de första kristna församlingarna. Jag vet inte riktigt om det fanns något jämförbart vid den tiden. Gudinnor och förstås vanliga kvinnor hade ju successivt blivit utmanövrerade av gudar och män under lång tid.
    I ordspråksbokens 8 kapitel finns den underbara berättelsen om Visheten. Så vitt jag förstått är just den skapelseberättelsen, som det faktiskt är, mycket gammal och en rest av ett slags urgudapar, som skapar världen så som man hittar i flera kulturer. http://www.bibeln.se/las/2k/ords#q=Ords+1%3A1-31%3A31
    På något sätt måste män och kvinnor återerövra platserna bredvid varandra, men på ett sätt som passar vår tid. Det går förstås inte att försöka gå tillbaka tiotusentals år i tiden.
    Anneli

  2. LM skriver:

    När man läser Baumans artikel framgår det ganska tydligt att man i kyrkans historia tydligt skiljt det manliga och kvinnliga diakonatet. Att det funnits kvinnliga diakoner i historien kan därför inte tjäna som argument (eller som grund för argument) för att införa ett ständigt diakonat likt det som finns idag för några män.

    När dopen av vuxna avtar och särskilt bruket att smörja hela kroppen vid dopet är början på slutet för kvinnliga diakoner i kyrkan, som jag tolkar Baumans text.

    Det här med att det ena är finare än det andra kan man ha delade uppfattningar om. Jag har inte mött många katoliker, vare de är män eller kvinnor, som är avundsjuka på präster eller som sagt att det skulle vara finare att vara präst än lekman (eller finare att vara nunna än hemmafru). Men visst finns det du (Bengt) beskriver också, förmodligen mer outtalat än uttalat.
    .

    • bema skriver:

      LM!
      Jag spånar nu fritt och försöker förstå. Att det sakramentsförvaltande vigningsämbetet till biskop präst o diakon är manligt kan jag förstå utifrån att prästen handlar ställföreträdande å Jesus Kristus vägnar och Jesus var man.

      Utifrån det allmänna prästadömet representerar alla vi döpta å Kyrkans vägnar Jesus Kristus och är hans ambassadörer. Vi är Kristi händer fötter, öron, ögon, mun etc här i världen i det vi utövar kärlekens gärningar och vittnar om Honom. Vi har t.o.m alla del i sakramentsförmedlingen t.ex. att vi kan utföra nöddop, och äktenskapets sakrament är det makarna som förmedlar åt varandra med prästen som vittne.

      Så, kan man fråga sig, räcker det inte med att betona och uppvärdera det allmänna prästadömet, varför behövs det också ett vigt ständigt diakonat? Nu har kyrkan bestämt att det skall vara så, och jag har inget att invända mot det, även om jag inte är den som kan argumentera och redogöra för i detalj varför det skall vara så. Men när det nu finns, så kan jag inte se någon mening att inför det ständiga diakonatet skilja på kvinnor och män. Om kvinnor och män är lika i förhållande till det allmänna prästadömet, så borde de kunna vara lika också i förhållande till det ständiga diakonatet. Så olika är inte kvinnor och män att det behövs två olika former av ständiga diakonat.

      Detta var en spåning från mig. Vore intressant att höra dina och andras synpunkter på detta.

  3. LM skriver:

    ”Spåna” kan man alltid göra. Det är hälsosamt för tankelivet.

    Varför återinförde kyrkan det ständiga diakonatet?
    Ja, det är en berättigad fråga man kan fundera över. En enkel förklaring är väl att man (under den helige Andes ledning) ser att det ständiga diakonatet behövs i kyrkan i vår moderna tid. Något har förändrats vilket föranleder ett ökat behov/annat uttryck av ständiga diakoner. Detta ”behov” eller ”uttryck” måste vara av en viss egenart som inte kan täckas in/ersättas av lekmän eller präster. Ortodoxa menar att liturgins firande (i detta fall mässan) är inte ”komplett” (förstå mig rätt här) utan en diakon. Jag lutar åt att denna uppfattning också är katolsk. Samtidigt finns det en del som talar mot detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s