Ulf Ekman: Väckelserörelserna hör ihop med hela Kristi kropp.

Framgångsteologin är fattig skriver Mikael Stenhammar i en debattartikel i Dagen. Han beskriver den så här:

”Över världen sprids ett glatt budskap om att varje troende har rätt och möjlighet att vara frisk, förmögen och allmänt framgångsrik. Framgångsteologi är termen som används för att beskriva denna inriktning, inom framför allt protestantisk kristendom, som menar att tro på Gud garanterar framgång på livets alla områden, andligt och materiellt.”

Visst är ett sådant budskap fattigt, det har han helt rätt i. Det är också farligt för att det uppmuntrar att göra om kyrkans oförvanskade evangelium till en inomvärldslig lyckolära. Det var väl samma frestelse folket som samlades kring Jesus greps av då de ville göra honom till kung efter att ha varit med om brödundret (Joh 6:15).

Men har verkligen det som kom att få beteckningen framgångsteologi och som förkunnades av Kenneth Hagin någonsin haft detta simpla innehåll? Hagin själv korrigerade dessa misstolkningar på 1990-talet säger de som känner till det. Och läser man Ulf Ekman så har han uppfattat undervisningen han fick ta emot i Tulsa, USA på helt annat sätt än Mikael Stenhammar.

Ett budskap har en avsändare och en mottagare, det tas inte emot objektivt utan filtreras genom mottagarens medvetande och personlighet. Mikael tog tydligen emot och accepterade budskapet på detta förenklade sätt han redogör för här, och dessutom blev han en ivrig vidareförmedlare av det. Desto bättre då att han nu har utvecklats och gått vidare och mognat i sin tro.

Kritiken mot ”framgångsteologin” har uppenbarligen inte tystnat, och kanske beror det på att konceptet i den form som Mikael beskriver det fortfarande frekvent predikas och praktiseras. Jag vet inte, jag har inte den utblick att jag kan bedöma hur stort problem detta är, men man får ju tro på vad folk säger.

Vem har då ansvar för att ett karismatiskt budskap ämnat att väcka hopp och tro tas emot och uppfattas på rätt sätt? Bara mottagaren, eller också förkunnarna och ledarna för de församlingar och samfund som predikar? Jag menar självklart också de senare. I alla ideella och ideologiska organisationer liksom i kristna karismatiska grupper finns alltid risk för att idelismen slår över i fanatism eller hos människor med brist på mognad och självkännedom används i egoistiskt syfte, den sunda läran och mottagandet av Anden förvanskas till något man som människa vill äga och kontrollera själv. Vi har sett många exempel på det i hur olika grupper som har startat i en god och idealistisk vilja har hamnat helt fel.

Inom Katolska karismatiska förnyelsen lägger vi därför ner oerhört stor vikt vid utbildning och fostran av ledare vars ansvar inte stannar vid en utåtriktad karismatisk förkunnelse, utan som följer med och pastoralt vägleder människorna. Vi är också mycket noga med att stå i gemenskap med lokala kyrkoherdar och biskopar i de sammanhang våra grupper verkar. De ledare som inte är beredda att underordna sig och inte ta emot korrektion från den större gemenskapen i Kristi kropp är ute på farlig väg.

I Livets Ord förkunnas inte framgångsteologi idag, det håller de flesta med om, och så pass känner jag församlingen och har varit på många av dess möten, att jag också kan säga det. Däremot framförs fortfarande kritik från framförallt tidigare avhoppare att det förkunnades på ett sådant sätt tidigare att det åtminstone uppfattades som så och ledde till förenklade praktiker som sårade och skadade människor på bekostnad av en uppbyggande själavård. Betoningen på att rustas för andlig strid i Guds rike var så stark att man missade att balansera det mot att hjälpa människor till andlig mognad och förankring i evangeliets fullhet.

Ulf Ekman kommer ut med andra delen av sina memoarer nu innan jul (Här skriver jag om del 1). Jag har haft förmånen att smygläsa de två första kapitlen. Vi är framme vid 1983, Ulf har varit i USA och fått massor av inspiration inte bara vid Rhema Bible Training Center i Tulsa, utan också hämtat impulser bredare genom det pulserande evangelikala och karismatiska livet i USA där han reste runt. Han träffade Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och Södermalmskyrkans pastor Bror Spetz kom att bli hans viktigaste mentorer. Det var nu Livets Ords bibelskola bildades och senare Livets Ords församling. I boken får vi följa processen, motståndet, stödet, vilka överväganden som gjordes. Här vill jag bara nämna några kommentarer Ulf gör som har relevans för diskussionen här.

Bevekelsegrunden då man startade var längtan efter en djup väckelse, man hade inte en annorlunda ny teologi, ingen tanke på att ta avstånd från den nedärvda tron och trosbekännelserna. Ulf såg i kristenheten i Sverige en stagnation, en miljö med risk för hårdnande hjärtan, att man slutar följa Jesus trots att ett yttre sken av fromhet upprätthålls. Syftet med bibelskolan var att uppmuntra till en levande tro på Guds löften, utmaningen var att återvända till Bibeln och källorna.

Den underliggande teologin var enkel och starkt pingst-karismatiskt influerad, men samtidigt förankrad i historisk tro”, skriver Ulf. Den praktiskt inriktade förkunnelsen har aldrig inneburit en ytlig bibeltro, utan sinne för symbolik och svårigheter, men han såg behovet att inte förkunna för abstrakt, så att det enkla och klara försvinner. Begreppet ”mysterium” är mångfacetterat, vi får inte förenkla, men, och här påpekar Ulf något viktigt:

”…uttryck som det ‘mystiska’ kan också användas för att fördunkla och försvåra förståelsen av det som faktiskt blivit uppenbarat för oss. Det är mycket vi inte kan förstå, och det finns också sådant som vi mycket väl förstår, men som vi av olika skäl inte vill böja oss under.”

Ulf konstaterar att betoningen på den andliga striden, ordval och manér kan ha medfört att en del känt sig osäkra, och jag vet inte hur mycket av sådana komplikationer som tas upp senare i boken, men jag gissar att de mest kritiska avhopparna inte kommer att vara nöjda även efter att ha läst boken. Det är inte upp till mig att döma om detta, jag bara hoppas att det kan komma till en försoning och helande av såren.

Efter att ha läst första delen och fått denna lilla förtitt i del två av Ulfs memoarer kan jag dock konstatera att det är en ovärderlig källa till förståelse av ett viktigt skede i svensk kristenhetes historia under sista delen av 1900-talet. I Livets Ord och dess bildande, det motstånd, den uppskattning och välkomnande församlingen mötte, de problem som uppstod, speglas en hel epok.

Idag står vi i ett nytt ekumeniskt skede där den pingst-karismatiska strömning som Livets ord är en av många representanter för är en ny och stark aktör i den samlade kristenheten, samtidigt som medvetenheten om det som varit ett allt starkare tema i Ulf Ekmans förkunnelse under senare år växer inom frikyrkligheten: Att väckelserörelserna och de gamla kyrkorna hör samman och att det är historiska orsaker som orsakat splittring, att frikyrkorna inte är självförsörjande, utan framförallt förnyelserörelser beroende av hela Kristi kropp till vilken de lämnar ett bidrag genom sina andliga nådegåvor.  Läs denna mycket intressanta intervju med Ulf Ekman i norska Dagen.

Fler referenser:

Norsk religionshistoriker analyserar Livets Ords möjliga framtida ekumeniska vägar.

Artiklar av Ulf Ekman i Keryx:

Framgångsteologi, finns den?

Spelar kyrkosyn någon roll?

Annonser
Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ulf Ekman: Väckelserörelserna hör ihop med hela Kristi kropp.

  1. Irène Nordgren skriver:

    Bengt
    Det är när jag läser om Ulf Ekmans Asienresor och umgänge med STORMRIKA asiatiska samfundsledare – misstänkta för skattefiffel – typ Yonggi Cho och Kong Hee som jag verkligen uppskattar Franciskus och hans medvetenhet om klasskillnader och betoning av solidaritet med världens fattiga……..

    Men det här vi diskuterat tidigare och behöver inte dra igen.

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=10059

    Jag kan dock inte hjälpa att jag alltid drar öronen åt mig när du vurmar för Ulf Ekman.

    Som ENTREPRENÖRER är Ulf Ekman och hans asiatiska och amerikanska förebilder mycket skickliga – det måste jag utan omsvep erkänna, men jag RYSER varje gång de de ska föreställa kristna FÖRKUNNARE ………..

    // Irène

  2. Nils skriver:

    Här skiner det igenom att du saknar historisk erfarenhet av Trosrörelsen & Livets Ord specifikt med dess historia i Sverige.
    Det är ursäktat från den horisont du har.
    Men vi som tjänat många år i andra frikyrkor & levt nära de tidiga spåren som Trosrörelsen i Sverige satte, vet att det var mycket som hade osunda anslag. Upprepad förkunnelse som försatte människor i osunt svärmeri med förödande konsekvenser.
    Att som nu de senaste åren anta en nyanserad ekumenisk inriktning förtar inte det osunda som förlett människor tills troshaverier.
    De senaste vittnesmålen pekar också på en arrogans utan dess like, då man går förbi de som blev ”slagna” & ligger längs vägrenen med sina sårade vittnesmål.
    Det må så vara att det finns någon enstaka oppurtunist, men attityden att gå förbi för att den nya agendan är viktigare är motsats agerande till den barmhärtige samariten.
    Att LO oomtvistat har en imponerande verksamhet & agerar vid katastrofer som nu i Filipinerna förtar inte intrycket att de ”själsliga haverierna” som man orsakat, tas det lätt på. Omsorg om de själsligt slagna ger inte samma anseende för de ekumeniska strävandena…

    • Alma-Lena skriver:

      Helt rätt! Precis så upplever jag LOs nuvarande agerande. Sopa alla galenskaper under mattan och glömma bort människor som fortfarande lever i misär (gäller knappast stiftelsen LOs ledning) pga en förkunnelse från avgrunden där Mammon är Gud. De kom i ett väckelseskede och raserade det helt med sin materialistiska religion som upphöjde Satan till minst lika stark som Gud och människan till helt ansvarig för bönesvar, sjukdom och fattigdom.

      Bengt är en ytterligt god och tolerant kristen, han har mycket att lära mig, men LO, Hagin med sin JDS-lära och framgånsgteologin har han inte riktigt koll på. Skönt i och för sig, jag blir då rent sjuk i anden av att läsa böcker av Hagin och hans anhang, alla ska inte behöva gå igenom det.

      • bema skriver:

        Nils! Alma-Lena!

        Jag ifrågasätter inte att enskilda personer har farit illa som påstås. Är personerna i fråga inte i frid och försonade med det som varit behövs fortsatt samtal och försoning så att man kan lägga det bakom sig.

        Men det blir något märkligt med att år efter år dra upp detta problem i offentligheten i generaliserande ordalag utan att referera till konkreta fall (några konkreta vittnesbörd känner vi till). Det finns också en glidning i huruvida det är Livets Ord som församling som anklagas eller den typ av pingstkarismatisk förkunnelse i allmänhet som Livet Ord står för som anklagas.

        Det finns faror med ideell verksamhet i allmänhet, och pingstkarismatisk förnyelse i synnerhet om man fastnar i en ytlig känslomässig förankring och inte tillräckligt satsar på kompetent ledarskap och andlig mognad, den saken är klar.

        Katolska kyrkan har också haft sina skandaler, naturligtvis de fruktansvärda pedofili-skandalerna som ruinerat många unga människors liv, men också personer varit med i grupper som de fått lämna med buller och bång efter att ha känt sig snärjda i ett sekteristiskt manipulerande.

        Under Benedikt XVI´s tid började man städa upp i pedofili-träsket, Bendeikt XVI träffade under sina resor offer och deras familjer och försökte bidra till försoning, men som det ofta är när människor har farit fruktansvärt illa, så är varje åtgärd och försök till gottgörelse för lite. Smärtan är så stor att det är svårt att ge kompensation fullt ut. I vissa fall är förtroendet för kyrkan evigt brutet.

        Vad som är för lite eller vad som är adekvat när det gäller Livets Ords uppgörelse med det förgångna vet jag inte, men jag tror det är viktigt att de offer som fortfarande inte känner sig ha fått upprättelse samarbetar målmedvetet och ställer konkreta krav. Hur många dessa som Nils säger ”ligger slagna längst vägen” och fortfarande känner att de har något ouppklarat med församlingen vet jag inte. Går man samman i en förening med specifika krav har man också lättare att få tillstånd en dialog. Församlingen kan inte i längden säga nej till det.

        Huruvida det finns underlag för något sådant vet jag inte, men jag tror vi alla, ledare som ”ledda” har ett ansvar att gå vidare. Finns ouppklarade saker bör detta konkretiseras, att komma med ospecifika offentliga anklagelser år efter år leder ingen vart utan bara river upp sår.

        Vi måste alla gå vidare. Katolska kyrkan måste gå vidare, Livets Ord måste gå vidare och arbeta för det man tror på, och lära av de misstag som begåtts. Där har vi alla ett ansvar, ledare såväl som ”ledda”. För oss som är engagerade inom pingstkarismatisk förnyelse handlar det om att undvika bl.a. följande faror:

        – Sensationslystnad, för mycket fokusering på extraordinära fenomen.

        – Känslosamhet, överdriven betoning av emotionella andliga erfarenheter istället för helgelse och Andens frukter.

        – Elitism, att tillmäta enskilda personer med andlig smörjelse extraordinär betydelse och se ner på dem som är utanför förnyelsen.

        – Fundamentalism, bokstavlig och slentrianmässig användning av bibeltexter utan att se frukterna av seriös bibelexeges.

        – Oärlig ekumenik, nedtoning av skillnaderna mellan kristna samfund så att vi tappar bort det som är distinkt och centralt till förmån för en flummig gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnaren mellan kristna. Sann ekumenik måste också adressera de svåra frågorna och ha intentionen att komma vidare med dessa.

        – Självcentrering, tendensen till självtillräcklig pietism med risk att undvika socialt engagemang.

        Nils tycks som jag mena att Livets Ord idag antagit en mera nyanserad hållning, medan jag är osäker på hur jag skall tolka Alma-Lena.

    • En av många anledningar många av oss har svårt att ta Ekmans enhetssträvanden på allvar är just att ”de som blev ”slagna” & ligger längs vägrenen med sina sårade vittnesmål.” inte tas på allvar. Detta givetvis jämte dem av oss som har synpunkter på den hybridförsamling Ekman nu försöker skapa, unikt i Svensk frikykohistoria. Hybrid i det att Ekman själv nu erkänner skillnaden mellan hans egen [katolska] kyrkosyn och församlingens han menar skall fortsätta med en protestantisk etikett.

      I allt detta saknas intresse till dialog och samtal med de egna, samtidigt som inga resurser hålls tillbaka vid samtal med människor i andra traditioner än den egna.

      Attityden mot dem som ligger sårade vid vägkanten är allt annat än Kristuslikt. Bara för ett par år sedan talade jag med en anställd på Livets Ord per telefon (efter en utskällning över en bild vi publicerat som tydligen tillhörde församlingen) kring dessa sårade.

      Han svarade arrogant; ”- Du, alla kyrkor har ett gäng som står och röker på kyrktrappan. Dem som blivit skadade under årens lopp av eller på Livets ord är någon promille bara”

      Varpå jag efter några sekunders ponerande svarade honom;

      ”- Om det nu är så få som du hävdar som skadats av Livets Ord… Är det då inte en lätt sak att samla dessa och söka försoning?”

      Min bloggkollega har påpekat samma sak direkt till Robert Ekh i samtal för några år sedan. Att de skulle kunna be de sårade om förlåtelse, varpå Robert Ekh svarar;

      ”- Men vad ska vi be om förlåtelse för?”

      Listan kan göras lång. Frågorna är många som aldrig tycks bli besvarade. Ekman kör bil utan backspegel, och därmed märker han inte själv vilka han kör över under resans gång. Detta är ingen sann herde i bibelns mening och han må dupera nya ”marknader” såsom intet ont anade karismatiska katoliker.

      mvh
      Daniel http://www.aletheia.se

      • bema skriver:

        Daniel!

        Jag är inte den som skall ta på mig att döma mellan Livets ord och de påstådda ”slagna längst vägen”. Jag är inte initierad i dessa frågor. Det jag nu skriver är endast en kommentar till vad du faktiskt säger i din text.

        Livets Ord själva anser uppenbarligen inte att detta är ett större problem som involverar många personer. Det är kontentan av vad den anställde på Livets Ord sade till dig i telefon.

        Finns det ett antal personer som fortfarande anser sig ha ouppklarade affärer med Livets Ord, så tror jag det enda rätta är att man organiserar sig och agerar som grupp, skaffar sig ett ombud och framför konkreta krav. Att däremot år efter år framföra ospecificerade anklagelser och påståenden är inte särskilt konstruktivt, utan river bara upp sår på dem som kanske vill lägga detta bakom sig nu.

        Glöm sedan inte att sårade människor som blivit eller ansett sig blivit illa behandlade finns det i alla församlingar och kyrkor. Det finns också katolska miljöer som inte har varit bra för alla.

        Sedan tror jag alla utvecklas dynamiskt i sin tro, och att det går teologiska skiljelinjer också rakt igenom församlingar och samfund. Därför blir det lite knepigt att tala om ”vi” och ”dom”. Ulf har närmat sig de historiska samfunden under senare år, och så har många andra frikyrkokristna gjort också, medan det finns andra som är tveksamma till ett samarbete speciellt med Katolska kyrkan. Det måste få vara helt i sin ordning att det är så.

  3. Det är ju ett konstruktivt och logiskt förslag du kommer med. Men, kanske inte riktigt inte ”lätt” som i din Kyrkas pedofili-härva då det rörde sig om något som bryter mot de flesta länders lagstiftning, och i fallet Livets Ord handlar mer om djupa själsliga sår och kanske inte rent olagligt beteende.

    Jag tillhör inte själv dem som är sårad, utan har en del positiva erfarenheter från min bibelskoletid och samröre med Trosrörelsen som väger upp de negativa. Framgångsteologin de importerade till Sverige på 80 talet har haft mycket större skada i t.e.x. Afrika och USA v.g. kristendomens trovärdighet e.t.c. än i Sverige.

    Nu blev jag inspirerad att skriva några rader här, men som sagt mina hjärtefrågor v.g. Livets Ord och Ulf Ekman berör ju hans nu ganska uppenbara försök att skapa en katolsk-protestantisk hybridförsamling ( http://aletheia.se/2013/11/14/denna-artikel-ar-ett-uttryck-for-mina-egna-hogst-personliga-teologiska-reflektioner-och-har-ingen-normerande-funktion-i-relation-till-livets-ords-teologi/) men i det att sårade medlemmar eller f.d. medlemmar kommer på tal har detta givetvis företräde i samtalet.

  4. LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop skriver:

    Jag tar fullständigt avstånd från allt samröre med den romersk-katolska kyrkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s