Ubi caritas…

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. – En medeltida latinsk hymn som sjöngs i samband med skärtorsdagens liturgi med fottvagningsceremonin. Den sjungs också gärna idag som lovsångskör med samma meditativa lugn och värdighet med vilken den förmodligen en gång ekade som gregoriansk sång i kyrkornas valv.

I översättning: Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud. Kärleken i centrum är verkligen något som bejakas av alla människor av god vilja, vare sig man tror på Gud eller inte.

Vendel

I går lyssnade jag på en intervju med Ebba Witt-Brattström i Svt-programmet Min sanning. Jag uppfattar Ebba som en person med hög integritet som verkligen vill ställa sig själv till förfogande för att göra det bättre för sina medmänniskor, även när det kostar på och man måste gå i motvind. Hennes familj kommer från svåra förhållanden och krigsupplevelser, men fick en fristad i Sverige. Som medborgare är vi skyldiga att bidra till att göra det samhälle vi lever i ännu bättre, sade hon. Sympatiskt var också hennes otvungna hållning till sina egna brister och misstag. Hon delade enkelt och öppenhjärtigt med sig utan behov av att gå i försvarsställning.

I Dagen läser jag idag ett fint reportage om Ernst Kirchsteiger (namnet betyder ung. ”han som är på väg till kyrkan”). Hans föräldrar var katoliker och kom från Polen och Österrike. De bosatte sig i Värmland. De konverterade till Svenska kyrkan av mycket praktiska skäl:  Som katolik skulle Ernst inte ha fått delta i skolans kristendomsundervisning utan sitta i korridoeren och vänta medan de andra hade lektion (katolikerna skulle ordna sin undervisning själva). Då tyckte Ernsts mamma ”äsch, vi konverterar. Inte kan vi ha Ernst sittande under en täckjacka!”. Så gick det till, enkelt och praktiskt.

bisk farrellSå var det ju förr i tiden. Innan Andra Vatikankonciliet fanns inte så mycket till ekumenik. Biskop Brian Farrell, sekreterare i Påvliga rådet för kristen enhet (det råd som kardinal Kurt Koch, aktuell Sverigegäst är president för) berättade om liknande erfarenheter från Irland under sin skoltid i samband med ett studiebesök jag deltog i vid rådet 2011. Han reagerade mycket starkt, och tänkte att såhär kan det inte vara. Bl.a. utifrån den erfarenheten har han sedan som präst och biskop engagerat sig i det ekumeniska arbetet. (Se intressant intervju med honom här.)

Tillbaka till Ernst: Han hade under ungdomen stor glädje av kyrkans ungdomsversamhet och sjöng i kyrkokören. Idag är han inte kyrkligt aktiv, men har ett avslappnat förhållande till kyrkan. Ernst jobbar ju mycket med inredning och arkitektur som vi fått ta del av genom hans TV-program. Därför är det extra intressant att höra hans reflektioner om kyrkorummet: ”Kyrkan är inget abstrakt för mig, och ingenting som man ska distansera sig till, tycker jag. Hela gestaltningen bakom kyrkorummet berör mig starkt”.

Hans tankar om förhållandet mellan  hemmet i yttre bemärkelse (väggar/hemindreding)och i inre, andlig bemärkelse (kärlek/relation) är väldigt fint att få ta del av. Ernst berättar om ett svar han fick då han intervjuade mammor och barn från Ghana i samband med ett bokprojekt:

”Jag frågade… vad är ett hem? och de svarade ‘Mister Ernest. Jag är hemma när jag är älskad’. De nämnde ingenting om tak, väggar, möbler eller färg, och jag tänkte att det där är bland det viktigaste jag har hört.”

Ernsts reflektion:

”Man kan ha ett hur vackert hem som helst, som klarar alla estetiska bedömningar. Men finns det ingen kärlek där, så blir det bara en tom kuliss. Om personerna som finns i hemmet inte visar varandra kärlek så blir det bara ingenting. Verkligen ingenting.”

Ebba Witt-Brattström och Ernst Kirchsteiger, två människor som dyker upp i mediabruset som jag associerar till då jag tänker på den medeltida hymnen. Jag tänker att kyrkans uppgift är att bejaka kärleken, barmhärtigheten varhelst den finns och sprida hopp och kärlek. 

Först kommer kärleken, sedan kommer moralen och dogmatiken, inte tvärtom. Jag tror det är detta påve Franciskus har i åtanke med den nya framtoning han gett åt påveämbetet under sitt drygt halvårslånga pontifikat.

Men kyrkan skall också vara salt och ljus i världen, också kunna gå mot strömmen, kunna peka på missförhållanden, det finns också ett narcissistiskt egocentrerat drag i den moderna kulturen som kyrkan inte är kallad att identifiera sig med, utan belysa och visa på alternativ.

Hur kan kyrkan förmedla tro hopp och kärlek, samtidigt som hon är salt och ljus och också säger det som mångas öron inte alltid omedelbart vill lyssna till? I begeistringen av vår nye påve höjs han ofta till skyarna för att han betonar det förstnämnda, medan hans föregångare Benedikt XVI kritiseras för att han var stel och tråkig genom att fokusera för mycket på det senare. Men även om de båda påvarna haft olika prioriteringar i sin framtoning, så tror jag att de båda omfattar denna helhet. Sandro Magister reflekterar i en mycket intressant artikel om skillnaden mellan dessa båda påvar. Den finns översatt till svenska på Katolsk Observatör. Läs här.

Samvetet är den kompass vi alla fått för att orientera oss mot det goda vi inser vi skall göra. Men det otränade samvetet kan också missta sig och fördunklas av andra drifter och strömningar i vår skäl. Kyrkans uppgift är här att vägleda och upplysa. Detta var ofta föremål för Benedikt XVI´s överväganden. T.ex. i samband med resan till Storbritannien 2010 då kardinal John Henry Newman saligförklarades. Newman var ju verkligen en talesman för samvetet och dess integration med tro och förnuft. I sitt tal till kurian vid jultiden samma år i samband med återblick på Englandsresan tog han upp Newman och samvetet igen. ”Samvetet betyder människans kapacitet att känna igen sanningen…”, sade han.

Kyrkan med alla sina medlemmar och alla dess gåvor och tjänster skall gestalta helheten, både sanningen och kärleken, genom att förvalta Trons skatt på ett bra sätt och med kärlek presentera den för världen. – Så att världen för oss alla skall bli en bättre plats att leva i. Mer fred, mer samverkan i att förvalta skapelsen för en hållbar ekologisk balans, mindre girighet och egoism. Med Ebba Witt-Brattströms ord, att göra samhället ännu bättre att leva i, eller med Johannes Paulus II´s ord, att bygga Kärlekens civilisation.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ubi caritas…

  1. Andread skriver:

    Bra skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s