Att tala om tron med hedningarna.

Jag använder begreppet ”hedning” i överförd bemärkelse om icke-troende med referens till nomenklaturen under Jesus tid. Hedningar kallades alla som inte var judar. I templet i Jerusalem fick bara judarna komma in i de centrala delarna, hedningar var hänvisade att stanna på det som kallades hedningarnas förgård.

I den unga kyrkan blev det först så småningom klarlagt att den kristna tron även var ämnad för icke-judar, att också hedningar kunde bli döpta, inte bara det, utan också att de var befriade från att anta de rituella bruk som judarna underkastade sig såsom t.ex. omskärelse. Sedan har den hednakristna delen av kyrkan helt kommit att helt dominera, den judekristna delen av kyrkan tycks ha försvunnit någon gång under 500-talet. Det är först idag vi ser dess återkomst med en växande skara messianska kristna, d.v.s. judar som igenkänner Jesus som den Messias som det judiska folket genom historien väntat på.

Den nya evangelisationen som Katolska kyrkan satsat på ända sedan Johannes Paulus II är en frukt av Andra Vatikankonciliet. Redan påve Paulus VI gav ut ett apostoliskt brev om evangelisationen, Evangelii nuntiadi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) där det fastslogs att alla döpta har kallelsen att vittna om tron, det är inget som är förbehållet präster, munkar och nunnor, utan missionsbefallningen gäller alla, att det handlar om vår vardag. Evangeliet förkunnas både genom utgivande kärlek, hjälp och stöd åt dem som mest behöver det, och i ord, att vi alltid är beredda att vittna om källan till vårt hopp, den uppståndne Frälsaren, Jesus Kristus. För evangeliserande frikyrkosamfund är ju detta inget nytt.

Mycket av evangelisationen sker genom de naturliga kontakter vi har i vardagen, familj, arbete, grannar och fritid, men också särskilda utåtriktade evangelisationskampanjer som församlingarna kan ansvara för, som t.ex. Katolska församlingen i Gävle där f Damian nu ordnar torgmöten på alla större orter i Gävleborgs län. Premiär var på Stortorget i Gävle den 30 augusti då även undertecknad var inbjuden att vittna sin tro.

gavle12

Också kyrkan centralt, satsar på detta. Påvliga kulturrådet  under ledning av dess ordförande kardinal Gianfranco Ravasi har startat ett dialogprojekt med icke-troende kallat just ”Hedningarnas förgård”. Som ni kanske kommer ihåg var det en session i Stockholm (på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset) förra hösten, och i höst kommer en session att hållas i Berlin.

Också påven själv väljer att vara aktiv i denna dialog med omvärlden på ett mera utåtriktat och nära sätt än den förre påven. Benedikt XVI var akademiker och älskade att skriva lärda böcker, det var han mycket bra på, men hans ämbete förde honom också fram i många uppskattade kontakter med folket, t.ex. resan till Storbritannien eller Världsungdomsdagen i Madrid för att nämna några höjdpunkter.

Påve Franciskus har verkligen en begåvning att vara nära folket, umgås med folket och tala till folket vilken kommer helt till sin rätt i det ämbete han nu uppbär. Han ringer upp och talar personligt med människor som vänt sig till honom, och det senaste är en helt underbar tidningsartikel i italienska La Repubblica.

La Repubblicas grundare Eugenio Scalfari hade nämligen under sommaren skrivit ett par krönikor med kommentarer och frågor om den kristna tron med anledning av påvens nyligen utgivna rundskrivelse och den kristna tron Lumen fidei (Trons ljus). Påven väljer nu att i en artikel skrivet som ett brev till Scalfari  svara på hans frågor, men vänder sig också till alla icke-troende. Artikeln blir ett fint personligt vittnesbörd som svarar på det väsentliga om den kristna tron på ett språk som förstås av intellektuella icke-troende västerlänningar. Brevet har översatts till engelska av nyhetsbyrån Zenith, och jag citerar vissa delar här (mina markeringar):

”Dear Doctor Scalfari,

It is with great cordiality, although only in broad lines, that with this letter I would like to respond to your letter, addressed to me on July 7 in the pages of La Reppublica, with a series of your personal reflections , which you then enriched on the pages of the same daily on August 7…”

Tankarna går till Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna, som av Lukas är skrivet som ett brev till Theofilus. ”…har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner allt det för dig, högt ärae Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du får är tillförlitliga.” (Luk 1:3-4) Lukas skrev ju för romarna, och kanske stod denne Theofilos (namnet betyder ”Guds vän”) i en liknade relation till Lukas som Scalfari till påve Franciskus, -en icke troende person, men nyfiken på de kristna och öppen för att lyssna.

Påven skriver om tron som ett personligt möte med Jesus, ett möte som möjliggjorts genom att Kyrkan frambär vittnesbördet om honom:

For me, faith is born from the encounter with Jesus. A personal encounter, which has touched my heart and given direction and new meaning to my existence. But at the same time an encounter that was made possible by the community of faith in which I have lived and thanks to which I found access to the intelligence of Sacred Scripture, to new life that, as gushing water, flows from Jesus through the Sacraments, to fraternity with everyone and at the service of the poor, true image of the Lord. Believe me, without the Church I would not have been able to encounter Christ, also in the awareness that the immense gift that faith is is kept in the fragile earthen vessels of our humanity.

Now, it is precisely beginning from here, from this personal experience of faith lived in the Church, that I feel at ease in listening to your questions and in seeking, together with you, the ways through which we might, perhaps, begin a segment of the way together…”

Sedan sätter påven in Jesus i sitt större historiska och universella sammanhang, och förklarar hans unicitet. Han utgår från dispositionen i Lumen fidei:

”The Letters of Paul and the Gospel of John, of which particular reference is made in the encyclical, are constructed, in fact, on the solid foundation of the messianic ministry of Jesus of Nazareth, which reached its decisive culmination in the Pasch of Death and Resurrection.

Therefore, one must be confronted with Jesus, I would say, in the concreteness and roughness of his event, as is narrated especially by the oldest of the Gospels, that of Mark. One sees then that the “scandal” that the word and practice of Jesus caused around him stem from his extraordinary “authority”….

So Jesus preaches “as one who has authority,” heals, calls the disciples to follow him, forgives … all things that, in the Old Testament, are of God and only of God. The question that return most in Mark’s Gospel is: “Who is he who …?” and which refers to Jesus’ identity, is born from witnessing an authority that is different from that of the world, an authority that is not aimed at exercising power over others, but of serving them, of giving them liberty and the fullness of life. And this to the point of putting at stake one’s own life, to the point of experiencing incomprehension, betrayal, rejection, to the point of being condemned to death, of sealing the state of abandonment on the cross. But Jesus remains faithful to God, to the end.

And it is precisely then – as the Roman centurion exclaimed at the foot of the cross in Mark’s Gospel – that Jesus shows himself paradoxically as the Son of God! Son of a God that is love and that wishes with all His being  that man, every man, discover himself and also live as His true son. This is, for the Christian faith, the certificate of the fact that Jesus is risen: not to triumph over those who rejected him, but to attest that the love of God is stronger than death, the forgiveness of God is stronger than any sin, and that it is worthwhile to spend one’s life, to the end, witnessing this immense gift.

The Christian faith believes this: that Jesus is the Son of God who came to give his life to open to all the way of love. Because of this you are right, egregious Doctor Scalfari, when you see in the Incarnation of the Son of God the foundation of the Christian faith…”

En fråga handlade om sanning och relativitet. Scalfari frågar om den vanliga uppfattningen att det inte finns någon absolut sanning, utan bara en samling relativt subjektiva sanningar enligt påvens uppfattning bara är en felaktig tanke, eller om det också är en synd att tänka så. I det västerländska sekulära tänkandet idag ingår ofta att se på kristendomen som en väldigt fundamentalistisk lära, där det handlar om att ha rätt uppfattning om vissa tros-dogmer och moraliska läror och att bete sig på ett visst sätt. Att tänka och bete sig rätt = man blir frälst. Att tänka och bete sig fel enl detta fundamentalistiska synsätt = man är förlorad. Förenklade sådana ideologier odlas inom viss protestantisk frikyrklighet, men den som studerar kristendomen lite djupare märker att detta är ett förytligat sätt att tänka som missar målet. Man skulle kunna säga: Ju mer man försöker dra åt tumskruvarna och i  simplicistiska termer förklara vad som är sant och inte sant, ju mera missar man sanningen. Protestantisk bibelfundamentalism och Katolsk prekonciliär antimodernism är båda exempel på detta.

Men påven fördjupar här vad det är frågan om och avvisar givetvis en så förenklad syn. Sanningen enligt kristen tro är en relation, ett möte med Guds kärlek genom Jesus Kristus:

”To begin with, I will not speak, not even to one who believes, of ‘absolute’ truth, in the sense that absolute is what is inconsistent, what is deprived of any relationship. Now truth, according to the Christian faith, is the love of God for us in Jesus Christ. Therefore, truth is a relationship! So true is it that each one of us also takes up the truth and expresses it from him/herself: from his/her history and culture, from the situation in which he/she lives, etc. This doesn’t mean that truth is variable or subjective, quite the opposite. But is means that it is given to us always and only as a way and a life.

Did not Jesus himself say:’I am the Way, the Truth, and the Life’? In other words, truth being altogether one with love, requires humility and openness to be sought, received and expressed. Therefore, it’s necessary to understand one another well on the terms and, perhaps, to come out of the tight spots of opposition … absolute, to pose the question again in depth. I think that this is today absolutely necessary to initiate that serene and constructive dialogue that I hoped for at the beginning of this my response.

Påvens svar har relevans också för debatten härhemma som förts bl.a. i Dagen om huruvida Sverige är ett ”kristet land” eller inte. I konfessionell mening är Sverige inte ett kristet land eller Europa en kristen kontinent, men ser vi till kultur och historia, så är vår del av världen djupt prägladd av sin kristna historia, inte bara i form av historiska byggnader, konst och kultur, utan även i form av väsentliga värden vi anser som givna och självklara i vårt samhälle.

I den meningen är Sverige ett kristet land och Europa en kristen kontinent, det är både dumt och självdestruktivt att förneka eller skämmas för det arvet. Jag tackar Ingvar Svensson för hans artikel i Dagen idag, Kristen tro ger Sverige riktning, som fördjupar en annars påtagligt förytligad diskussion som förevarit om dessa frågor. Även kristna debattörer har pläderat för att ta avstånd från tanken på Sverige som ett kristet land och tycks vilja stänga in den kristna församlingen i ett ghetto. En sådan hållning är i själva verket både kärlekslös och sekteristisk.

Har vi kristna något att komma med som är så stort som Guds kärlek till alla folk och nationer, så kan vi naturligtvis inte undanhålla samhället och medmänniskorna det, utan låta det prägla allt vi gör i den samhälleliga gemenskapen. Det är vad den nya evangelisationen handlar om. Den är inte alls ny, utan samma gamla evangelisation som fäderna ägnat sig åt, vilket gör att vi idag kan åtnjuta ett Europa med grundvärden vi alla är stolta över. Den nya evangelisationen handlar om att återvända till källorna och fortsätta på samma sätt, så att Guds kärlek genom Jesus Kristus även i framtiden kommer att sätta sin prägel på världen. Låt mig avsluta med att citera från Ingvar Svenssons artikel:

”Vi lever i en demokrati. Varje demokrati har sina brister, men de flesta av oss är övertygade om att demokratin är den bästa styrelseformen. Diktatur är inget alternativ. Vad är det som bär demokratin? Enligt min uppfattning är det två centrala värden som bär upp ett sådant system; nämligen människovärdet och insikten om att alla människor är ofullkomliga. Vem är den främsta inspiratören till dessa två värden? I vår del av världen är det utan tvivel kristendomen.”

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s