Tillbaka till källorna för framtidens ekumenik – Djurfeldt: ”Alla bottnar vi i pingstundret”

Nu pågår Världspingstkonferensen i Malaysia. Enl Dagen deltar från Sverige bl.a. Pelle Hörnmark, direktor för Pingst – fria församlingar i samverkan och Peo Larsson.

olofdjurfeldI Dagen kommenterar Olof Djurfeldt i en gästkrönika den aktuella debatten om ekumenik och pingstkarismatisk förnyelse med anledning av Raniero Cantalamessas deltagande på Europakonferensen. Djurfeldt lyfter fram Pingströrelsens ursprungliga mission och vision som aktuell och viktig också idag:

” Varje församling borde sjuda av Andens liv i uthållig bön om ett större Andens genombrott… Pingstväckelsens iver att söka sig tillbaka till de apostoliska rötterna behöver leva och påverka andra kristna. Det utesluter inte nyfikenhet inför vad de äldre kyrkorna rymmer för insikter, andlig erfarenhet och djuplodande bibelarbete.”

Pingströrelse-pionjärer som David du Plessis och Lewi Pethrus har inte varit isolationistiska utan välkomnat och känt igen Andens verk oberoende av i vilket samfundssammanhang det skett. Djurfeldt påpekar att Lewi Pethrus var starkt positiv till andeutgjutelsen bland katolikerna. Han avslutar krönikan med följande ord:

”Inget skapar större möjlighet till kristen enhet än vårt gemensamma ursprung. Alla bottnar vi i pingstundret.”

Tillbaka till källorna, bibeln och kyrkofäderna, det var också en huvudpunkt för många av de teologer som banade vägen för Andra Vatikankonciliet.

Pingstundret, det vi alla bottnar i som Djurfeldt säger bör vi fortsätta att be om och ta emot och verka i de frukter som över 100 år av pingstkarismatisk förnyelse fört med sig.

1900-talet kom att bli den Helige Andes århundrade. Vid seklets början, nyårsdagen 1901 bad påven Leo XIII att den Helige Ande skulle komma med ny kraft över Kyrkan, och i sitt privata kapell sjöng han hymnen VENI CREATOR SPIRITUS!

Helt överraskande, som kan tyckas som ett svar på hans bön började andeutgjutandet på Azuza street i Los Angeles under ledning av William J Seymour, uppvuxen i ett katolskt hem. Detta var början till Pingströrelsen som spred sig över hela världen, men även på andra orter, oberoende av Azuza Street skedde en andeutgjutelse på motsvarande sätt.

Efter några årtionden började även äldre protestantiska, anglikanska, metodistiska, baptistiska m.fl. samfund få del av andeutgjutelsen och slutligen precis efter Andra Vatikankonciliets slut också Katolska kyrkan. Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som är den i särklass största enskilda förnyelserörelsen inom kristenheten under sista 100 åren. Av 2 miljarder kristna i världen är c:a 1 miljard katoliker. 12% (120 miljoner) av dessa är involverade i karismatisk förnyelse. Av
1 miljard icke-katoliker är c:a 40% (400 miljoner) involverade i karismatisk förnyelse eller Pingströrelsen. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse.

Alla de sammanhang där Anden utgjutits på detta sätt har oberoende av samfund många gemensamma drag:

– Det är i samtliga fall gräsrotsrörelser
– De karakteriseras av stark kärlek, glädje och en inriktning på evangelisation
– Kreativitet och nyutveckling när det gäller musik, sång, tillbedjansformer.
– Ökad medvetenhet om de eskatologiska frågorna
– De andliga nådegåvorna är vanligt förekommande
– Kommunikation, nätverk över samfundsgränser som ökar ekumeniken
– De flesta möter också negativism och kritik, ibland också förskjutande av de egna samfunden. Unikt för Katolska kyrkan är att dess högsta ledning, med alla påvar alltifrån Paulus VI varit positiva till den karismatiska förnyelsen och uttalat sitt stöd.
– Andeutgjutelsen beskrivis som Andens dop.

Det blir allt tydligare för fler och fler att Andens dop är en integrerad del av en fullständig kristen initiation, ej enbart en speciell spiritualitet förbehållen några få. Så länge inte detta slagit igenom i hela kristenheten är det nödvändigt att Pingströrelsen och Karismatisk förnyelse är trogna sin ursprungliga kallelse att leva och främja Andens fulla liv i hela kristenheten. Kardinal Suenens beskrev en gång Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan på så sätt att dess mål var att avskaffa sig själv, nämligen den dag då livet i den Helige Ande är så integrerat i Kyrkans liv att det inte behövs någon särskild förnyelse.

Anden talar tydligt till församlingarna idag om att splittringen bland kristna är ohållbar, och att arbetet för enheten har högsta prioritet, inget att sköta halvhjärtat med ena handen. En del motstår detta med trubbig envishet och isolerar sig själva från en kristenhet som innefattar också Katolska kyrkan. Jag tänker på vissa debattörer på Aletheia.se. För dem har inte enheten första prioritet, utan att till varje pris isolera sig från samröre med Katolska kyrkan. I rättvisans namn skall sägas att det finns katoliker som med samma envisa trubbighet tar avstånd från ekumenik på lika villkor med andra kristna. Men säg den förnyelseprocess som inte också möter motstånd…

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tillbaka till källorna för framtidens ekumenik – Djurfeldt: ”Alla bottnar vi i pingstundret”

  1. Gert Gelotte skriver:

    Bengt,
    din formulering ”ekumenik på lika villkor med andra kristna” tilltalar mig. Men jag tror inte vi kan nå dit på något annat sätt än genom att göra det. Vad tror du?

    Gert Gelotte

    • bema skriver:

      Du har helt rätt. Vi måste göra allt vi kan tillsammans: Samverka med andra kristna i gemensam bön, socialt, karitativt, kulturellt och i gemensamt vittnesbörd och evangelisation. Det är värt att märka att redan Johannes Paulus II betonade detta (Ut Unum Sint nr 40).

      Problemet är att de flesta kristna idag trots allt tal om ekumenik fortfarande är mer intresserade av det egna sammanhanget än att bekymra sig om Kristi kropp i dess helhet. Jag tycker Cantalamessas applicerande av profeten Haggai på dagens situation är mycket relevant: ”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (Hagg 1:4)

      Och ju mer vi gör gemensamt, ju mer vi ömsesidigt respekterar våra kristna medbörder och systrar i andra samfund, ju mer kommer behovet att öka att även stärka den sakramentala enheten. Vi har dopet gemensamt.

      Om jag skall spåna om framtiden, de viktigaste nästa steg där det främst är Katolska kyrkan som kan bidra genom att agera är nattvardsgemenskapen (där det inte finns något motstånd från andra samfund) och överenskommelse med ortodoxa kyrkorna om påvens ställning i kristenheten. Dessa två steg tror jag kommer att katalysera en fortsatt utveckling.

  2. bokmalin skriver:

    En upprättad nattvardsgemenskap är mycket efterlängtad. Det är svårt att besöka en katolsk gudstjänst och inte få delta fullt ut. Mitt dop erkänns, man erkänner mig som fullvärdig kristen – men ändå är jag det inte eftersom sakramentet förvägras mig. Jag står bredvid bordet och ser på när andra äter. Hur jag än försöker respektera denna ståndpunkt – och jag är inte för någon anarki i de katolska församlingarna – känns det svårt. Det vore mer logiskt att inte heller erkänna alla dop. Sedan finns det olika syn på vad nattvarden innebär, och det är en reell svårighet. Men kunde man inte helt enkelt öppna nattvardsgemenskapen för alla som tror att detta verkligen är Jesu lekamen och blod? Jag tror Gunnel Vallqvist tar upp detta i en av sina böcker. Själv har jag aldrig trott något annat. Då skulle katolska kyrkan kanske hitta en väg att vara trogen Gud och ändå sant allmännelig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s