Att stå på livets sida, 1-3

Att stå på livets sida 1: Helle Klein

Helle Kleins predikan i Sofia kyrka på Fjärde påsksöndagen hade temat Vägen till livet och utgick från Joh 14:1-14.

Jag vill först säga att det har varit mycket positivt sista tiden med den debatt som varit på flera olika fronter som delvis berör varandra. Äntligen lyfts dessa viktiga frågor upp och kommer i ramljuset på den offentliga debattens estrad:

  • Publicistklubbsdebatten huruvida det är OK att samtala med sina meningsmotståndare eller om man skall tiga ihjäl dem.
  • Islamismdebatten i samband med Omar Mustafas korta sejour i Socialdemokraternas partiledning.
  • Seglora smedja debatten om samtalstonen i Svenska kyrkan och vilka som skall definieras ut i kylan som vägberedare för rasister.

Jag återkommer till detta. Men för att återgå till Helle Kleins predikan tycker jag den var bra. Hennes kritik av en alltför fyrkantig fundamentalism skiljer sig inte från den kritik kardinal Ravasi gav uttryck för då han var här i Stockholm i höstas.

ravasiDN1

Mer problematiskt skulle man kunna tycka att hennes utläggning av Jesus-ordet ”Jag är vägen, sanningen och livet” är. Förfaller vi inte till relativism om vi inte håller fast vid det? Så kan det vara och vi bör inte skämmas för att stå för det som är det väsentliga i vår kristna tro.

Men: Helle Klein kritiserar inte innehållet i detta viktiga Jesus-ord, utan vad hon kritiserar är användningen av det på ett negativt sätt: att det används av kristna ”trospoliser” för att stänga dörrarna mot andra. Så skall det förståss inte vara, och här vore det bra med ett fortsatt varsamt samtal istället för att det ömsesidigt byggs barrikader mellan olika kristna falanger.

Inte minst jag har kritiserar Seglora smedja för att bygga sådana barrikader, men även vissa fundamentalister är också mycket bra på att barrikadera sig.

Temat tydlighet kontra otydlighet som ger öppenhet går igen också i Niklas Orrenius fina reportage om samtalsklimatet i Svenska kyrkan i söndagens DN. Tydlighet utan utrymme för tolkning och förståelse blir till slut bara stel dogmatism, inte ett evangelium användbart i det levande livet och otydlighet utan en tydlighet i fasthållande vid grunderna blir ren flummighet, gnosticism och spekulation, inte ett frälsande evangelium. Påven Paulus VI´s encyklika Ecclesiam suam äger högsta aktualitet också idag och jag läser den med stor behållning för att få ett perspektiv på denna debatt. Katolicitet innebär enhet i mångfald, inte likriktning. Enheten i det väsentliga, mångfald i allt annat och kärlek i allt.

tronsårdk

Demoniseringen av människor är livsfarig – när den Andre inte längre ses som en hel och riktigt människa då blir våldet och hatet möjligt”, säger Klein i sin predikan. Låt oss ta henne på orden i det, och hoppas hon tar sig själv på orden också.

Kanske hon gör det. I intervjun med Niklas Orrenius erkänner hon att Dag Sandahl inte är rasist, bara att hon tycker han och andra spelar rasisterna i händerna. Det är en sak man kan diskutera, men själva grundvärderingen att motarbeta rasism delar vi alla.  Dag Sandahl och Helle Klein som båda är båda färgstarka och verbala personer är överens om den värderingen.

Vi kristna har inte råd att barrikadera oss. Gemensamt behöver vi förmedla det vi tagit emot genom Kristus. Vi är kallade att vara världens ljus och jordens salt. Gärna tuffa diskussioner med sanning och kärlek i centrum. Men genom att avstå från barrikadbyggande och demonisering av motståndaren väljer vi livets väg.

Att stå på livets sida 2: Marcus Birro

Varför tiger media frågar sig Marcus Birro i en krönika i Världen idag. ”Det är med stor förfäran och en närmast helig ilska som jag tar del av rapporterna från abortkliniken i Philadelphia. Det handlar om barn som får ryggraden sönderklippt av kirurgsaxar, levande, skrikande barn som lever och läggs på en hylla bland andra döda barn och andra vidrigheter”, skriver han.  Allt detta kommer nu i dagen i samband med att ansvariga ställs inför rätta. Vi kristna måste ”plocka de svarta stenarna av tystnad ur våra munnar” skriver Birro.

Marc Lamont Hill, bloggare på Huffington Post reflekterar:”Jag tror att vi på vänstersidan har fattat ett beslut att inte bevaka den här rättegången för att vi oroas att den kommer skada rätten till abort”.

Men hur kan vi se mellan fingrarna på sådant och samtidigt tala för livet i andra sammanhang. Här borde konsekvens gälla och inte selektivitet, annars tror jag vi har svårt att vara helhjärtade i något sammanhang. Då smyger sig likgiltigheten och apatin på. 

Att stå på livets sida 3: Ruth Nordström

Vi tar del av rapporter om hur unga flickor i Nepal räddas från den vidriga sexhandeln genom att de får hjälp att klara sitt liv och uppehälle på ett värdigt sätt. Vi behöver alla hjälpas åt att bekämpa människohandeln i världen som förstör så många ungas liv. Ruth Nordström skriver i Världen idag: ”Medan likgiltigheten får oss att bli apatiska och tystna, och gå förbi de nödlidande,  får barmhärtigheten oss att säga: Det är min medmänniska, jag är skyldig att bry mig om.”

Låt oss välja bort likgiltigheten och välja livet också här: Gräv där du står. Se dig om, det finns alltid någon i din närhet du kan räcka en hjälpande hand. Alla kan vi göra något, och om vi inte gör vår bit blir världen fattigare och kallare. Moder Teresa sade: ”Vänta inte på ledarna, börja bara, hjälp en efter en.”

………………………………

Intervju med Anders Wejryd

Kommentar av Dag Sandahl

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Samhälle och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s