Under Benedikt XVI´s besök i Storbritannien 2010 vändes den allmänna opinionens och medias bild av honom tydligt från skepticism och misstänksamhet till uppskattning och respekt. Så har trenden ofta varit när en närmare kännedom om påven fått prägla uppfattningarna mera än den ofta negativa för-förståelsen som föregått honom.
Trenden är samma i Sverige. Från ganska ensidigt negativ publicitet i svenska media kring den tidigare påven och Katolska kyrkan har bilden sakta förskjutits. Numera matas man inte enbart med skandaler och tystnad om övrigt, utan erbjuds också saklig rapportering om det som sker.
Rapporteringen kring påvens avgång har varit riktigt hyfsad, och det erbjuds balanserade analyser av påvens liv och verk. Att den fina helsidesartikeln av Sveriges abassadör i Vatikanen Ulla Gudmundsson kunde publiceras i DN-kultur är ett positivt tecken. DN erbjöd också uppmärksamhet åt Kardianl Ravasi som förra året besökte Stockholm i samband med projektet Hedningarnas förgård där han deltog i samtal på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset. (På tal om kardinal Ravasi – möjlig kanditat som nästa påve!)
Andra har varit och förblir av princip emot kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI´s sätt att förvalta ämbetet då man menar att han inte tillräckligt går moderna liberala värderingar till mötes. Till dem hör Carl Otto Werkelid, själv katolik, som i Aftonbladet diskuterar Benedikts som han tycker dåliga sidor. Men artikeln är inte odelat negativ utan balanseras av annat. Benedikt skildras med en viss sympati, och även Werkelid erkänner honom som skarpsinnig och intellektuell, en av kyrkans främsta teologer.
Men i andra stycken ser Werkelid enögt. De gamla epiten ”inkvisitorn” och ”rottweilern” plockas fram. Att kalla Benedikt reformrädd är knappast trovärdigt. Det visar inte minst hans senaste djärva grepp att avgå. Den kraft varmed han tog sig an pedofiliskandalerna direkt då han blivit påve satte ner foten och gick till rätta med den notoriske barnskändaren Marcial Maciel Degollado m.fl. visar knappast på rädsla och handlingsförlaming. För Werkelid verkar reform vara liktydigt med att kyrkan anpassar sig till moderna liberala trender och sällar sig därmed till reformkatolikerna som tycks bortse från att tron trancenderar de dagspolitiska frågorna och ideologierna. I det perspektivet kan en till synes konservativ påve vara ytterst radikal.
Det viktiga är inte att allt som skrivs om Katolska kyrkan är positivt, men att en debatt som sedan länge förts internationellt också nu får synas i svensk sekulär press och inte bara på katolska bloggar är i sig positivt.
Men fortfarande finns tendenser att utan källkritik återge negativ publicitet från andra länder, som DN igår spann vidare på artikeln i Italienska La Repubblika från förra veckan. Man borde förvänta sig av korrespondenten Peter Loewe att vara mer påläst. I artikeln påstås t.ex. att ”det som särskilt chockat påven [i en rapport om Vatileaks som påven beställt av tre kardinaler] skall ha varit påståendet att det skulle finnas ett homosexuellt nätverk eller lobby… inne i Vatikanen”. Det finns ingen som helst uppgift om att påven skulle ha blivit chockad, ännu mindre att dessa uppgifter skulle ha varit avgörande för hans beslut att avgå.
Uppgiften som kommer från La Repubblica är i sin tur hämtat från en artikel i Veckotidningen Panormama där jornalisten Ignazio Ingrao som intervjuat ett antal av de personer som de tre kardinalerna talat med som underlag för den hemliga rapporten, skriver: “Perhaps the part of the report that most shocked the Pope was the one that brought to light the existence of a network of friendships and of blackmailings against a background of homosexuality, which is very present in some sectors of the Curia…”
Ett förmodande, ”Perhaps”, som stilistiskt vävts in i berättelsen blir i nästa steg således till ett påstående om verkligheten. En som verkligen är kunnig och insatt i alla turerna kring detta är Robert B. Moynihan, grundare och chefsredaktör för Inside the Vatican.
Han bloggar, eller snarare skriver utförliga och väl faktaunderbyggda brev med analyser och nyheter från Vatikanen, The Moynihan Letters, en ovärderlig källa för er som vill följa med vad som sker i Vatikanen.
När det gäller den spektakulära La Repubblika-artikeln och turerna kring det har han skrivit flera inlägg där han benar ut vad som är fakta och vilken väg de olika ryktena och påståendena vandrat.
Bakgrunden är Vatileaks och det som rapporterats om detta tidigare. Benedikt XVI gav i uppdrag åt tre kardinaler att undersöka det hela, och de har nu överlämnat en 300 sidor lång rapport som finns i påvens ägo. Rapporten kommer att förbli hemlig och överlämnas till den nye påven.
Följande texter av Moynihan är intressanta i sammanhanget:
De tre (om den hemliga rapporten)
Blackmail (om påståendena i La Repubblika-artikeln, skriven den dag den publicerades)
Stop (mer om La Repubblika-artikeln och dess författare, journalisten Concita De Gregorio, forskande i var uppgifterna kommer ifrån)
Cappucino (Monyan intervjuar Panorama-journalisten Ignazio Ingrao)
La Repubblika-artikeln innehöll egentligen inget nytt utan plockade ihop ingresser och tidigare publicerat material som sammanställdes till ett scoop. Artikeln byggde på en tidigare artikel publicerad i veckotidningen Panorama.
I bakgrunden till de aktuella artiklarna finns ytterligare material som de bygger på. Robert Moynihan nämner att han hört från en vän att Ignazio Ignaos historia bygger på en bok som kom ut förra året av en italiensk präst, don Ariel S. Levi di Gualdo. Vännen sade också att han hört att alla kardinalerna, inkl kardinal Herranz, ledare i gruppen av de tre som författat den hemliga rapporten fått ett exemplar av denna bok. Jag fattar av det Moynihan skriver att han fortsätter sina efterforskningar där.
DN´s korrespondent Peter Loewe nämner också journalisten Carmelo Abbates bok ”Sex and the Vatican” som kom ut 2012. Hur tillförlitliga källor som ligger till grund för den har jag ingen aning om.
Kontentan av detta är att det är inte förvånande att samma typ av företeelser som har med intriger, maktspel, sex, pengar, korruption etc att göra förekommer inte bara utanför Katolska kyrkan och Vatikanen utan också innanför. Media må försöka göra så många scoop, skandalartiklar och sensationer de vill av detta, ofta långt ifrån den vardagliga ofta mera prosaiska verkligheten där ett tålmodigt arbete fortgår att rensa upp och göra kurian och organisationen i Vatikanen mera transparent, effektiv och fri från korruption. Ett arbete som pågått under Benedikt XVI och som hans efterträdare måste fortsätta.
Konservativa eller radikala påvar kommer och går. Beroende på politisk åskådning och idelogi kommer kyrkans medlemmar alltid att ha kritiska synpunkter på sina ledare. En kyrka utan konflikter och livlig debatt är inte längre en levande kyrka. Samtidigt är Kyrkan en andlig verklighet, Kristi inkarnerade kropp fortsätter att finnas på jorden och utvecklas genom tidsåldrarna. Låt ett av Benedikt XVI´s ord från de sista dagarna av hans pontifikat få bilda slutcitatet i detta blogginlägg:
”I will no longer bear the authority of the office for the government of the Church, but in the service of prayer rest, so to speak, in the yard of St. Peter. St. Benedict, whose name I bear as Pope, will be a great example for me in this. He showed us the way to a life which, active or passive, belongs wholly to the work of God.” (Audiens onsd 27 febr)
Bengts Blogg 
Bengt
Det är inte klädsamt att i offentliga debatter karaktärisera någon som inte delar ens egen uppfattning som ”enögd.”
Du vill helst stå oemotsagd i din beskrivning av B16 och verkar ha jättesvårt att acceptera att Werkelid tecknar en annan bild av B16 än du gör. Hur skulle det kännas för dig om Werkelid läste ditt blogginlägg om B16 och kallade dig ”enögd?” Ni har helt enkelt olika uppfattningar. Jag anser Werkelids artikel LYSANDE.
En skönmålning från din sida i mitt tycke.
Kännedom om en pedofil kräver omedelbar handling för att inte fler barn ska falla offer. Hade Ratzinger varit mer mån om detta så hade han satt hårt mot hårt mot Sodano och JP2 ang Degollado redan som kardinal med den unika kunskap han hade. Det hade varit ”djärva grepp” men då hade han riskerat sin egen position och därför avvaktade han tills han blev påve.
Men mot Sodano har B16 alltid varit undfallande. Det är en skandal att Ratzinger lät Sodano vara statssekreterare 1 år när han tillträdde och ännu större skandal att utnämna Sodano till chef för kardinalskollegiet.
Här finns bakgrundsinfo om den man som B16 i decennier hukat inför som prefekt och som påve.
Och här kan du läsa vad John L Allen tyckte
Förmodligen kommer du att stämpla även mig som ”enögd” när du läser vad jag skriver på Dagens Seglora.
// Irène
Irène!
Det är som att du är orolig för att bilden av påve Benedikt skall bli alltför positiv genom den rapportering och tillbakablick som är idag, så du måste skynda dig att se till att en historieskrivning som vidmakthåller en negativ Ratzinger-bild upprätthålles. Jag säger inte att Ratzinger gjorde allt rätt, inte heller att sanningen skall sopas under mattan, vi skall ha en korrekt och rättvisande historieskrivning, men man skall inte heller komma med påståenden som inte finns täckning för. Det senare tycker jag du gör i vissa avseenden i Seglora-inlägget.
Angående fallet med Sodano och Degollado innan 2001 och att Ratzinger som chef för Troskongregationen kunde ha gjort mer för att trycka på för att få Degollado avslöjad, så är det möjligt att var så, jag vet inte vilka möjligheter han hade. Dock står klart att Ratzinger hade personligen mycket lite att att göra med de flesta av sexövergreppsfallen mellan 1981 och 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.
När det gäller brevet från 2001 och dess betydelse menar jag emellertid att du har helt fel. Betydelsen och effekten är precis tvärtom som du påstår. I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (ett s.k. motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela, enligt vilken Troskongregationen fick det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd. Det innebar att flera tusen fall handlades av kongregationen de följande åren. Detta innebar inte på något sätt en förhalning eller försökt gömma undan någonting, tvärtom har man arbetat mycket effektivt, och sedan Joseph Ratzinger under 2000-talets första år hunnit få direkt kännedom om alla fall från hela världen som skickades in, så har han blivit övertygad om att Kyrkan måste ta dessa frågor på högsta allvar och agera kraftfullt. Denna hållning har också fört vidare under sitt pontifikat.
Ratzinger personligen studerade alla akter noga och får en mycket ingående inblick i hur problematiken ser ut i Katolska kyrkan. Nolltolerans-principen införs vilket innebär att man inte ser mellan fingrarna på några fall, utan redan första gången det inträffar polisanmäls prästen och han tas ur tjänst.
För att öka effektiviteten i hanteringen och inte fördröja ärendehanteringen inför troskongregationen en ny princip: De flesta ärenden där bevisningen är överväldigande avvaktar man inte en kanonisk process i Rom, utan ärendena skickas tillbaka till den lokale biskopen för omedelbar handläggning, vilket givetvis också innebär polisanmälan om det inte redan gjorts. Det innebar att endast 20% av de mer än 3000 fall som kom till troskongregationen 2002-2005 blev föremål för kanonisk prövning. Ibland har det faktum att endast 20 % blev föremål för kanonisk prövning framförst som en kritik för att man är ineffektiv i sin handläggning, när det i själva verket är precis tvärtom. Man vinner tid på detta sätt och får en snabbare direkt handläggning lokalt, vilket är nödvändigt om bevisningen är överväldigande.
Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den (det är förmodligen detta brev du refererar till). I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och/eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.
Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av Ratzinger som var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.
Se också min längre utredning av detta från 2010.
Läs också denna intervju med biskop Scicluna som under de åren jobbade under Ratzinger i Troskongregationen och som följt hela processen. Det finns många kardinaler som inte handlade resolut och rätt under åren före 2000, men biskop Scicluna menar det är fel att peka finger och anlägger ett annat perspektiv på processen.
Tack, Bengt, för en nyanserad kommentar. Något av det som stör mig mest i detta, är den mediala upprördheten (även hos ”liberala” media) inför blotta tanken att det skulle kunna finnas ”homosexuella nätverk” inom Vatikanen. Homosexuella personer är Guds barn precis som ”vi andra”, och själva ”läggningen” är inte syndig i sig (inte heller enligt katolsk moralteologi, såvitt jag inhämtat), utan endast (under vissa premisser, och i större eller mindre grad) en del handlingar som den kan leda till. Att personer som – i större eller mindre utsträckning – har denna ”läggning”, kan känna varandra och vara goda vänner (utan att man nödvändigtvis utför syndiga handlingar ”ensam eller med andra”), är i mitt tycke inte mer upprörande än att det säkert finns nätverk baserade på gemensam etnicitet, gemensam teologisk syn eller gemensam politisk uppfattning etc. inom Vatikanen. Varför särskilt utpeka de ”homosexuella nätverken”?.
Jag vill inte ytterligare trötta de journalister som läser Din blogg, men Gert Gelotte berättade i en tidigare kommentar vilka professionella råd han ville ge betr. Vatikanens mediahantering. Det är mycket goda råd (och jag har blivit undervisad om dem under mitt yrkesliv), men man kan vända på perspektivet. Vad säger dessa – egentligen enkla och självklara – goda råd INDIREKT om metoderna och attityderna hos de mediaföreträdare, som jag och många andra tränats att ”hantera”? För mig – som svensk och icke-katolik – är frågan om (svenska) medias trovärdighet faktiskt mer intressant än frågan om Vatikanens…
”För Werkelid verkar reform vara liktydigt med att kyrkan anpassar sig till moderna liberala trender och sällar sig därmed till reformkatolikerna som tycks bortse från att tron trancenderar de dagspolitiska frågorna och ideologierna. I det perspektivet kan en till synes konservativ påve vara ytterst radikal.”
Bra skrivet. Utan att veta något om Werkelid och vad han tror på så finns ju SvK där som en kyrka som borde vara i hans smak, eller?
Bengt
Jag tror du bör acceptera att alla inte är beredda att sopa B16 misstag med Sodano under mattan som du gör.
Ang din terminologi ”djärva grepp ” när det gäller B16 och ”Father Maciel” råder det delade meningar.
// Irène
PS Så tragiskt för kyrkan att inte B16 som sin sista påvliga gärning avsatte Sodano som kardinal och körde ut honom. Sodano står som symbol för en ”mörkerman” när det gäller många av Vatikanens skandaler. Så plågsamt att nu behöva beskåda Sodano och lyssna på honom i de kommande ceremonierna inför påvevalet. Stackars B16 efterträdare som nu får ”ärva” Sodano.
Bengt
Jag tappar respekten för dig när du sänker dig till en sådan här låg debattnivå när du inte får stå oemotsagd.
Du är direkt kränkande.
Det är meningslöst att ha en dialog med dig när du vägrar acceptera att jag förlitar mig på andra auktoriteter än vad du gör. Varken du eller jag är teologer eller jurister men du låter som om du vore både och när du mästrar mig med en översittarton typ
underförstått den historiebeskrivning du alltid företräder.
Jag har lika mycket täckning för mina påståenden som du har för dina.
Ser du inte parallellen mellan hur påven beter sig mot oliktänkande och hur du beter dig mot oliktänknade –typ mig. Du ger dig själv tolkningsföreträde i vad som är ”korrekt och rättvisande. ”
Våren 2010 dök den berömda ”Guiden” upp på Vatikanens hemsida där det för första gången explicit uttrycks en en koppling mellan sexuella övergrepp och civila myndigheter. Texten är odaterad vilket är uppseendeväckande men mycket praktiskt. Det går alltid att hänvisa till Guiden men vi som hängt med vet att ” Guiden” inte dök förrän våren 2010.
Att Ratzinger / påven genomgick en metamorfos i synen på handläggningen av sexuella övergrepp är mina auktoriteter eniga om. Det går dock inte exakt att datera när detta ägde rum.
Msgr Charles Scicluna – som du referar till – skulle jag säga är inget att hänga i julgran vad trovärdighet beträffar. Var god och respektera min uppfattning.
Och varför kommenterar du inte min kritik av dig ang hur du karktäriserar Werkelid?
”Enögd ” ! Det säger mycket om dig och dina värderingar Bengt – att du kommer fram till efter att ha läst Werkelids krönika att han ” ser enögd ”.
I mina ögon är du pinsam !
// Irène
Jag skulle inte ha något emot att kallas ”enögd” eller något liknande i ingressen till ett debattinlägg om författaren sedan argumenterar för vad han menar så att jag kan bemöta argumenten. Jag skulle inte haka upp mig på adjektivet.
Nej, någon täckning har du inte för dina spekulationer. Du griper om halmstrån för att rädda din teori, men du presterar inte ett enda hållbart argument för att styrka det du påstår, sakinnehållet i ditt inlägg styrker snarare det jag sagt.
Jag håller med dig om att Ratzinger såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får anses ha ett delat ansvar i att före 2000 inse problemets omfattning. Ratzinger personligen hade dock väldigt lite at göra med pedofilifallen, även dem som handlades av CDF. Att han visste väldigt mycket men medvetet avstod från att agera kan vi inte veta, det är antaganden.
Vad vi däremot vet är att sedan problemens omfattning och allvar gick upp för honom, så agerade han, som du själv mycket riktigt konstaterar.
När det gäller brevet från 2001 tyder alla fakta på att du har fel i att det bäddade för övertäckning och långsam handläggning. Samma bedömning gör Vatikankännaren John Allen. Jag citerar från en artikel från 2010:
http://www.katobs.se/art_allen_pedo.html
Att texten du citerar lades ut på Vatikanens hemsida först sent har ingen relevans i sammanhanget. Biskoparna surfar inte på internet och letar i dokumentarkiv, utan det har givetvis kommunicerats via andra kanaler för tjänsteärenden. Att texten ligger på hemisdan är mera en service åt oss sentida då vi debatterar och rekonstruerar vad som hänt.
Du är för mig ingen högt stående auktoritet när det gäller omdöme om vilka som skall hängas i julgranen eller inte.
Fallet Sodano har jag inte satt mig in i, men mitt intryck är att du exploaterar det vi vet och gör antaganden också där till förmån för att stödja din version.
Irène Nordgren,
Pinsamhet är ett ord som kan användas för din beteckning B16 på påven Benedikt XVI. En bagatell att kommentera kan det tyckas, men för mig klingar din beteckning förklenande på den påve som i sin gärning betytt så mycket för så många. Även för mig har han betytt mycket i sin ödmjukhet att erkänna fel han gjort i den svåra roll han haft i vår problematiska tid. Som teolog, teol.kand., har jag uppskattat – och gripits av, och känt igen mig i – det han framfört i sina böcker och i övrigt under sin tid som påve och även tidigare i tjänst inom Katolska kyrkan. Sedan har jag inte haft möjlighet att följa bakgrunden till all den korrespondens som Bengt Malmgren och du själv för.
I bön om den Helige Andes ledning,
Sigbrit Carlsson
Bengt
Hur kan du samtidigt hålla med mig och samtidigt säga att jag saknar täckning för det säger ?
Allmänt anses att Ratzinger var den som visste mest om prästers pedofilbrott inom hela katolska kyrkan.
Att under hans 8 år som påve så många skandaler av olika sorter visat sig finnas under ytan bevisar att han var otillräcklig för uppgiften som påve redan från start.
Precis som Werkelid skriver.
Att läsare haft glädje av ”påve emeritus” teologiska böcker står inte i motsatsställning till det jag hävdar.
// Irène
Irène!
Från början gällde diskussionen att du åberopade brevet från 2001 som bevis för att Ratzinger försökte skyla över och försinka. Just på den punkten menar jag att du saknar täckning för din argumentation. Det var precis tvärtom som också John Allen beskriver.
Att alla problem som handlar om pedofili och alla efterverkningar efter tidigare skandaler inte är totalt utrensade ur kyrkan ännu leder inte automatiskt till slutsatsen att Benedikt XVI varit dålig på att ta itu med det. Han har gjort en hel del, och Katolska kyrkan står inte precis på ruta noll när den nye påven nu skall ta vid. ”Stolt men inte nöjd”, så var det visst en socialdemokratisk politiker uttryckte det en gång. Nåja, det kan finnas olika uppfattningar om hur man värderar Ratzingers pontifikat, men att beskriva det i enbart negativa termer tycker jag är enögt.
Visst, principiellt finns ingen motsättning mellan att skriva bra teologiska böcker och lyckas dåligt som ledare.
Bengt,
Carl Otto Werkelid är inte ensam om sin bedömning av Benediktus, utan i gott sällskap med t.ex. skribenterna på NCR. Den mest moderate av dem, John Allen har skrivit flera mer aktuella artiklar än den du refererar till från 2010,t.ex. http://ncronline.org/news/vatican/complex-legacy-benedict-xvi
Jag är inte så förtjust i Allen, men omdömet i artikeln jag länkar till är i mångt och likt Werkelids, minus den senares skarpa analys av vad som behövs ändras för att Katolska kyrkan ska vara relevant för dagens människor.
Anneli
Anneli,
Ett stort antal samfund i Sverige – däribland Svenska Kyrkan – har under de senaste decennierna ändrat just det ”som behövs ändras för att” … ”kyrkan ska vara relevant för dagens människor”. Och resultatet? Ökad relevans?
Tack Anneli för länken till John Allens artikel!. Jag tycker det var en utmärkt sammanfattning om Ratzinger/påve Benedikt och hur olika människor värderar honom på olika sätt. Klok och balanserad artikel! Jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att läsa den.
Pingback: Vad händer i Vatikanen? Vi fortsätter att undersöka källorna till mediauppgifterna om Vatileaks. | Bengts Blogg