Vatileaks. Hur skall man utvärdera uppgifterna i italiensk press om utpressning och gay-nätverk i Vatikanen?

Igår fanns en helsidesartikel i italienska dagstidningen La Repubblica där påstås att man fått del av hemligt material från den rapport påven gett i uppdrag att göra angående Vatileaks. Artikeln handlar om ekonomiska oegentligheter i Vatikanens bank IOR samt om hur högt uppsatta prelater är föremål för närmast utpressning från utomstående personer till vilka prelaterna har anknytningar av ”världslig natur”. Det talas om ett gay-nätverk. Rome daily återerinrar sig en person närstående påvliga hushållet som för tre år sedan anklagades för att vara medlem i ett homosexuellt nätverk inom Vatikanen som involverade korgossar och seminarister.

Inga källor anges i artikeln, så det är svårt att bedöma dess sanningshalt eller om det är grova överdrifter. Artikelförfattaren heter Concita De Gregorio, enligt uppgifter från Inside the Vatican är hon ingen Vatikan-kännare, och man påstår att artikeln bygger på material från en annan artikel av Ignazio Ingrao i tidningen Panorama.

Påve Benedikt gav 2012 i uppdrag åt tre kardinaler, alla äldre än 80, att undersöka Vatileaks-affären och komma med en rapport. De tre kardinalerna som utvaldes för uppdraget var Julian Herranz, Josef Tomko och Salvatore De Giorgi. De började sin utredning i april 2012, redan innan Vatileaks-skandalen briserade i pressen i maj månad.

Kardinalerna sägs ha avlämnat rapporten, som sägs vara på 300 sidor till påven 17 december, och att den finns i bara ett enda exemplar som är i påvens ägo.

Man försöker göra ett scoop av att rapporten ligger bakom påvens beslut att avgå, men jag tror att spekulationer om sådana samband inte är något annat än just spekulationer.  Huvudorsaken till påvens avgång är nog som sagts bristande hälsa och ork i kombination med bedömningen att kyrkan just nu behöver en ledare som med full kraft kan ta itu med de aktuella utmaningarna. En viktig sådan utmaning är givetvis att effektivisera Vatikanens och kurians inre administration och ta i tu med korruption.

 Vatikanens  presstalesmannen F Federico Lombardi säger att rapporten lämnats över till påven, och att den kommer att vidarebefordras till hans efterträdare men säger att man inte  kommenterar, varken bekräftar eller dementerar uppgifterna i  en italiensk tidning.

Advertisements
Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Vatileaks. Hur skall man utvärdera uppgifterna i italiensk press om utpressning och gay-nätverk i Vatikanen?

  1. Paul skriver:

    Bengt,

    Jag har ingen aning om vad som är sant och osant i denna historia; jag är icke-katolik och jag är tämligen entydigt heterosexuell. Men jag upplever ändå mycket delade känslor inför dessa mediauppgifter.

    Å ena sidan är det lätt att förfasa sig, Visst är det en dödssynd, oförsvarligt och kriminellt att förgripa sig sexuellt på minderåriga. Jag håller med! Men handlar dessa historier alltid om sådant? Gäller det enbart vuxna mäns (hetero- eller homosexuella) övergrepp mot förpubertala pojkar och flickor? Eller kan det ibland handla om homosexuella mäns utnyttjande av tonårspojkars osäkra sexualitet? Eller om sexuella handlingar mellan myndiga samtyckande män (eller kvinnor)? Jag upplever att allt nu blandas samman i en indignerad hetsjakt på präster som – rätt eller orätt – misstänks svika sitt celibatslöfte. Men är det så enkelt? Var går (den moraliska, inte den legala) gränsen för övergrepp?

    Jag minns själv en incident, när jag var 17-18 år och vistades i ett kloster, då en katolsk präst (en gäst, inte någon av munkarna) kom med indirekta men ändå mycket tydliga inviter. Ingenting fysiskt hände, men OM – hade han då varit en grym förövare och jag ett oskyldigt offer? Eller var det snarare han som var ett kämpande men kraftlöst offer för sina egna, plågsamt insedda svagheter? Jag själv kan bara – så här ca. 50 år efteråt – minnas honom med medlidande. I mina ögon var han själv ett offer; definitivt ingen våldtäktsman!

    Å andra sidan – OM något hade hänt. Hur skulle jag då ha hanterat detta? Hade jag tagit skada för livet? Nej, det känns inte så. Jag skulle väl ha biktat mig och blivit ålagd någon lämplig botgöring (min ungdomstids biktfäder fäste nog, såvitt jag minns, större vikt vid andra synder än tonårstidens sexuella försöksverksamhet). Förmodligen skulle den här prästen ha gjort detsamma. Och vad skulle då HANS biktfader ha gjort? Ringt polisen? Förmanat honom att inte upprepa synden? – ja, naturligtvis! Men om det ändå hade hänt igen? När skulle hans biktfader (om han nu inte blivit ”utbytt” under tiden) ha ringt polisen? Efter återfall nr 1? Nr 10? Nr 100?

    Hans biktfader skulle säkert ha hamnat i ett plågsamt dilemma. Å ena sidan ett ångerfullt, förtvivlat prästerligt biktbarn som bad om förlåtelse. Å andra sidan ett offer – dvs. jag – som absolut inte hade velat gå till polisen eller ens erkänna vad som skett för någon (frånsett då möjligen min egen biktfader).

    Jag vet faktiskt inte. Som biktfader hade jag väl varit ålagd tystnadsplikt. Jag hade väl varit benägen att förlåta (7 gånger 70 gånger var det väl?). Så småningom hade det väl blivit så plågsamt att jag måste ta upp det med min egen biktfader. Men vad hade då han sagt eller gjort?

    Detta inte är faktiskt inte så lätt. Om en vuxen man – präst eller inte – våldtar ett barn i, säg, 8-årsåldern, då är det naturligtvis bara att larma polisen. Men om det handlar om sådant som skulle ha kunnat ske i mitt fall?

    Jag kan inte annat än hysa viss förståelse för att en sådan prästs biktfader – kardinal eller inte – skulle ha kunnat välja att hantera fallet annorlunda. Kanske ha förmanat sitt biktbarn igen, även för tionde gången. Kanske ha sett till att han fick byta miljö. Och kanske inte ha brutit bikthemligheten, även om detta i efterhand utmålats som att ”skydda en pedofil”.

    Trots att jag själv skulle ha kunnat vara ett ”offer”, har jag alltså väldigt svårt att delta i dagens allmänna drev mot dessa ”pedofilpräster”, som förefaller vara otaliga, och deras ”beskyddare” som alla tycks vara högt uppsatta. Det är för generaliserande och onyanserat. Det är för mycket moralism och sexualskräck. Och det skorrar falskt när de som skriker högst om dessa skandaler, samtidigt är de som annars förespråkar upphävt prästcelibat, samkönade äktenskap och ”liberal” sexualmoral i största allmänhet.

    Du får naturligtvis välja om Du vill publicera detta inlägg eller inte. Men jag skulle sätta värde på Dina egna reflexioner i ämnet. ”Informella” nätverk kan vara osunda även när det inte handlar om homosexuella. Och jag tycker inte om den gängse mediabilden av katolska präster som ett gäng presumtiva förförare och våldtäktsmän. Verkligheten är annorlunda och mer komplex.

    • bema skriver:

      Paul!
      Tack för din kommentar. Dina kompletterande synpunkter är viktiga för att ge perspektiv på det vi ser och hör.

      John Jay-rapporten som togs fram av USA´s biskopskonferens i samband med utredning av pedofiliskandalerna visade på en topp med mycket höga siffror av rapporterade övergrepp under 1960- och 70-talet. Men majoriteten av dessa var i själva verket s.k. pederasti-incidenter med tonårspojkar där man får anta att ömsesidig frivillighet förelåg. Det tar ändå inte bort allvaret i det hela eftersom det föreligger ett ojämlikt förhållande där prästen är i överläge gentemot en minderårig.

      Men som du skriver, det är itne och har aldrig varit så att katolska präster är ett antal presumtiva förövare. Pedofili och övergrepp på minderåriga är ett problem i samhället, de flesta är inom familjens ram.

      Anledningen till att det är berättigat med en extra moralisk upprördhet över att det sker inom kyrkan också är att man förväntar sig mer av kyrkan, det borde vara en fredad plats.

      Mycket av mediaskriverierna å andra sidan drivs kanske inte i första hand av moraliskt patos, utan över att utnyttja skandalerna så långt som möjligt för att skada kyrkan.

      Ser vi till den aktuella rapporteringen om Vatileaks så låt oss först konstatera att Kyrkan aldrig har varit ren från den typ av korruption och svagheter som förekommer i samhället i övrigt. Därför är det inte så konstigt om det sker saker också i Vatikanen.

      Och när vi har en trend i samhället och kulturen att homosexuella förbindelser supportas så är det inte konstigt om det också influerar på kyrkan (gäller också utvecklingen i USA på 1960- och 70-talet).

      Så: kan det ha funnits ett homosexuellt nätverk i Vatikanen som påstås: Möjligt, troligt. Var detta orsaken till påvens avgång: Knappast. Läs denna kommentar:
      http://www.catholicculture.org/commentary/otn.cfm?id=968

      Påven kommer att informera kardinalerna om innehållet i Vatileaks-rapporten.

      Kyrkan är inte kyrka för att alla dess medlemmar är heliga, men för att Kristus bor i den trots medlemmarnas bräcklighet.

      Men sekulära media gör gärna allt de kan för att underminera förtroendet för religion i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet. I det syftet utnyttjas givetvis liknande läckor och skandaler till max.

      I vår globala värld blir det som skrivs snabbt känt och offentligt över hela världen. la Repubblikas artikel har gett resonans i flera stora dagstidnignar världen över.

      Därför är det viktigt att vi katoliker skärskådar det som sker, inte förtiger och sopar under mattan, men granskar och skiljer på andarna, sorterar ut vad som är sanning och vad som är spekulationer och överdrifter.

      Se också Inside the Vatican som fortsatt att analysera La Repubblicas artikel, där det substansiella innehållet faller ihop som ett korthus när man granskar det.
      http://www.icontact-archive.com/r_FSjbDEQwUsvi4AMjfZ_XI7W6VbcgFf?w=1

  2. kristerbosco skriver:

    Paul,
    Jag kan ha förståelse för vad du skriver. Men titta på följande berättelse från Californien, som beskriver hur cheferna har agerat sinsemellan. I detta fall en ärkebiskop mot sin tidigare chef, som nu är kardinal.
    Jag har läst flera beskrivningar i amerikansk press om detta fall, och jag tycker denna artikel gör en
    bra – och kanske därför sann – beskrivning av det mycket berättigade – och ovanliga – i ärkebiskopens agerande mot sin tidigare chef.

    http://www.nytimes.com/2013/02/23/us/catholics-gather-in-california-haunted-by-cardinals-scandal.html?pagewanted=1&_r=0&nl=todaysheadlines&emc=edit_th_20130223

    • Paul skriver:

      Tack, Kristerbosco! Naturligtvis har den här sortens övergrepp och skandaler inträffat, och det är bara att vara tacksam för rakryggade personer som äb Gomez. Ändå tror jag att de verkligt allvarliga sexuella övergreppen inom kyrkan knappast är proportionellt fler än inom t.ex. familjen, skolan eller idrottsrörelsen. Jag tror också att tendensen att försöka ”mörka” det hela blir extra stark i just USA, både av vad jag uppfattar som ett mer utbrett bigotteri och av en mer drastisk skadeståndspraxis än vad vi har här. Detta sagt, är jag tacksam för Bengts redovisning av en mer nyanserad bild. Det döljer sig – lyckligtvis – INTE en traumatiserad och fysiskt skadad åttaåring bakom varje rubrik om pedofilpräster.

  3. Ping: Påven och Katolska kyrkan: Islossning också i Sverige? | Bengts Blogg

  4. Ping: Bättre lugn process och lyssna till den Helige Ande än att skynda fram i valet av ny påve | Bengts Blogg

  5. Ping: Vad händer i Vatikanen? Vi fortsätter att undersöka källorna till mediauppgifterna om Vatileaks. | Bengts Blogg

  6. Ping: Bengts Blogg

  7. Ping: Vilka förändringar kommer påven att göra i kurian? | Bengts Blogg

  8. Ping: Pride, påven och pastoral hållning till homosexuella | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s