Vad skadar egentligen äktenskapet?

En vanlig argumentation mot könsneutrala äktenskap är att samhället inte bör understödja det, eftersom det underminerar betydelsen av det ursprungliga naturliga äktenskapet som innefattar kvinna och man och alla de barn som blir till genom deras äktenskapliga förening. Själv stödjer jag helt och fullt den katolska synen på äktenskapet, som man menar inte är religiös i grunden, utan allmänmänsklig och grundad i naturrätten.

De kristna remissvaren till äktenskapsutredningen som föregick att Sverige införde könsneutrala äktenskap, inkl det som kom från Katolska kyrkan och Sveriges kristna råd tog fasta på detta och menade att en allians mellan två personer av samma kön inte i något avseende kan betraktas som ett äktenskap. Om staten vill ge ett lagsstadgat socialekonomiskt skydd åt sådana relationer (vilket van vara behjärtansvärt ur social trygghetssynpunkt) bör det betecknas som något annat än äktenskap.

För att förstå katolsk syn på äktenskapet måste man förstå att det inte så mycket handlar om de vuxnas behov som om barnen. Äktenskapet förenar en man och en kvinna och varje barn som kommer till genom denna förening. Barn är inte betjänta av att födas in i ett samhälle där äktenskapet är något som är till för de vuxnas behov. Den fundamentalt viktigaste poängen med äktenskapet är att det är till för att frambringa och fostra barn på det sätt som är bäst för dem. Moralläran kring äktenskapet och äktenskapets struktur tar sin utgångspunkt i detta. Därav heterosexualitet (annars blir det ju inga barn) och trohet, stabilitet (krävs för barnens fostran och trygga uppväxt).

De flesta människor idag resonerar helt utifrån vuxenfokus, två vuxna människors rätt att vara lyckliga så länge de önskar. Blir det barn är det inte för att äktenskapet handlar om barn, utan bara för att det råkar vara något som ökar de vuxnas lycka. Eftersom vuxna har rätt till lycka har de rätt att gifta sig, och om de blir olyckliga rätt att skilja sig.

Denna allt-handlar-om-vuxna-mentalitet har länge varit ett problem i den heterosexuella kontexten långt innan homosexuella klev fram och ställde krav på att få gifta sig och kalla det ”äktenskap”. Eftersom det är så problematiskt i den heterosexuella kontexten, inte då undra på att det blir en förvirrad debatt i detta nya sammanhang.

Andra livsstilar som avviker från äktenskapet försvagar äktenskapet, så resonerar de som är tveksamma att ge legalt status åt homosexuella samlevnadsformer eller inte vill att skilsmässa skall vara en alltför lättvindig sak. I ett dokument från Katolska kyrkans Troskongregation år 2003 undertecknat av kardinal Joseph Ratzinger heter det:

”In those situations where homosexual unions have been legally recognized or have been given the legal status and rights belonging to marriage, clear and emphatic opposition is a duty. One must refrain from any kind of formal cooperation in the enactment or application of such gravely unjust laws and, as far as possible, from material cooperation on the level of their application. In this area, everyone can exercise the right to conscientious objection.”

Denna text citeras av Katolska kyrkans kritiker som bevis för hur homofientlig Katolska kyrkan är, tolkningen är att katolska politiker i princip förbjuds att ge sitt stöd åt något som helst legalt status från samhällets sida åt homosexuella relationer. Av de som verkligen vill att Katolska kyrkans värderingar skall styra samhällslivet framför självbestämmanderätt och religionsfrihet citeras och tolkas dokumentet också på ett strikt sätt och tas till intäkt för att kritisera ”liberala” katolska politiker som verkar för eller inte opponerar sig mot enkönade äktenskap.

Nu är detta är ingen tung dogmatisk text, och jag är inte säker på att man kan tolka det som styrande på det absoluta sätt som både kyrkans kritiker och de konservativa katolikerna tenderar att göra. Texten måste tolkas i den kontext den skall tillämpas, och i relation till de grundläggande bedömningar som politikerna utifrån egen lokal horisont gör. I texten görs en distinktion mellan å ena sidan legalt erkännande åt homosexuella relationer i allmänhet,  å andra sidan att ge homosexuella relationer samma status som äktenskapet, det senare får förutsättas vara mer negativt än det förstnämnda.

Vi utgår från att det råder konsensus kring grundläggande mänskliga rättigheter som personlig frihet, t.ex. att välja vilka man delar sitt liv med och religionsfrihet (vilket också innebär rätt att inte omfatta någon religion alls). Det är ett faktum att i vårt samhälle män faktiskt lever med män och kvinnor lever med kvinnor och det finns de önskar göra det på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt och omge sin samlevnad med social trygghet. Skall vi då säga åt dessa människor, att ni måste uppoffra era möjligheter till dessa sociala trygghetsförmåner, eftersom annars den naturliga äktenskaps- och familjeinstitutionen undermineras?

Om det verkligen är så att äktenskapet underminerades genom detta vore det rimligt. Det finns många olika saker som samhället aktivt understödjer, passivt accepterar eller aktivt motarbetar av olika anledningar, vilket accepteras och är moraliskt rimligt för att det gagnar det allmänna bästa. Men många homosexuella som lever i fasta förhållanden resonerar som så, att det förhållandet att de lever tillsammans borde inte var det minsta hot mot den heterosexuella familjen, de har inget emot den och förstår inte hur deras samlevnad kan underminera den. Homosexuella par som vill leva i trohet och social stabilitet är tvärtom väldigt familjeinriktade och familjevänliga.

Men är det inte så att det finns många andra faktorer som är till mycket större hot för familjen än att samhället ger en social grundtrygghet åt homosexuella par. Tex. den katolska teologen och professorn Tina Beattie skriver på sin blogg:

 ”I would never come down dogmatically in favour of changing the law, but I have reflectedvery deeply in the light of natural law, scripture, the Church’s teaching and my own wide experience of knowing so many gay people, from my young students to some of my ageing Catholic friends. I think their love and commitment would enrich rather than diminish the meaning of the word ‘marriage’, for those few who would want to get married. Many countries already legislate in favour of same-sex marriage. The real threat to marriage today is not from gay couples but from chaotic heterosexual relationships and the tragedy of so many children who are born into unstable and loveless relationships. That’s a dark social crisis in the making.”

Och det allra största hotet mot familjen är kanske den centrering på den enskilda individen och dennes frihet som präglar de västerländska samhällena. David Brooks skrev nyligen en kolumn i DN om detta. Från 1950 till idag har antalet ensamstående amerikaner stigit från 9% till 28%. I Skandinavien är mellan 40 och 45% av befolkningen ensamstående. 1990 tyckte 65% av USA´s befolkning att barn var mycket viktiga för att ett äktenskap skulle bli lyckat, idag anser bara 41% det. 30% av tyska kvinnor säger att de inte tänker skaffa barn. I en undersökning från 2011 sade en majoritet av Taiwans kvinnor under 50 att de inte tänker skaffa barn.

Det sker idag oerhört snabba kulturella och demografiska förändringar i Västerlandet. Brooks refererar en studie ”The Rise of Post-Familiarism: Humanity´s Future?” som belyser detta.

Möjliga förklaringar till fenomenet:

  • Folk fäster sig mindre vid religionen
  • Allmän framtidspessimism
  • Den globala kapitalismen

I de utvecklade ländernas sociala och ekonomiska system väger kostnaderna för ett barn tyngre än nyttan av barnet. Särskilt i Asien har detta påverkat demografin. Singapore har i dag världens lägsta födelsetal. Citat från en intrevju i nämnda studie: ”Det man inriktar sig på i Singapore är inte att njuta av livet utan hålla sig i täten: i skolan, på arbetet, i inkomster. Många uppfattar en fast relation som ett hinder mot detta.”

David Brooks menar att iden om de oändliga möjligheterna som ligger i den personliga frihetens tidsålder är en återvändsgränd och måste balanseras av ett gemenskapsperspektiv. Människor mår bäst när de är inhöljda i engagemang som står över det privata valet – engagemang i familj, Gud, arbete och fosterland.

Om vi går genom livet och ständigt håller alla valmöjligheter öppna missar vi kanske till sist själva poängen med livet. Detta i kombination med hetsjakten på prestationer som självkänslan vilar på i en kultur som värderar mer vad man har och presterar än vad man är i sig själv som unik person, är den grottekvarn eller ekorrhjul som vår tids människor stressar runt i. En grogrund för depressioner och psykisk ohälsa då den svårfångade lyckan inte infinner sig.

Desto viktigare att Kyrkan inte sveps med i denna karusell utan står fast på stadig grund. Att fortsätta att värna om det naturliga äktenskapet och familjen är en del i detta. Men det betyder inte nödvändigtvis att homosexuella som lever i stabila relationer skall förvägras en laglig reglering som ger ökad social trygghet.

Svanar vid Lilla Essingen. Foto: Maria Malmgren

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Politik, Samhälle och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vad skadar egentligen äktenskapet?

  1. BjörnMaria Lalander skriver:

    Mycket läsvärt och tänkvärt. Jag som gärna trivs i det gamla behöver ruskas om av andra synsätt och tankar när samhället rusar iväg i nya banor. Jag vill fundera och känna efter noga, läsa skriften osv. men det ligger otvivelaktigt en poäng i det hela. Visst påverkas jag av mitt eget sätt att leva och de tre val jag gjort. Vill jag leva i det nya eller det gamla samhället, var mår min tro bäst och känns mest riktig och vad vill Fadern? Det blir min personliga fråga!

  2. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Jag kan bli lite trött på de bristande historiekunskaperna som ofta visar sig i diskussioner om äktenskapet och familjen. Tidigare har jag skrivit om olika äktenskapstyper som nämns i Bibeln, Dagens blogg ägnade jag familjen, ett begrepp som haft olika innebörd under olika tider. http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/11/tre-kvinnor-och-tva-barn-ar-ocksa-en.html

    När det gäller att gynna familjen verkar den svenska modellen med betald (och delad) föräldraledighet samt väl utbyggd barnomsorg vara en succé. Familjer med 3-4 barn är idag inget ovanligt här.
    Anneli

    • bema skriver:

      Visst Anneli, familjen kan se olika ut i verkligheten och på annat sätt än grundkonceptet. Det står på intet sätt i motsättning till det jag sagt här.

  3. Ping: Låt inte homosexuella bli gisslan i kulturkampen kyrka – queer-ideologi | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s