Kardinal Ravasi ser tillbaka på sitt besök i Stockholm

Det är nu drygt en månad sedan Vatikanens dialogprojekt Hedningarnas förgård var i Stockholm på KVA och Fryshuset. Kardianl Ravasi, president för Påvliga kulturrådet som är initiativtagare till projektet intervjuas av Ulf Jonsson i sista numret av Signum (nr 6 2012).

Dialog och ekumenik

Dialog med andra kristna, icke-troende och kulturdialog är en viktigt del av Katolska kyrkans inriktning och verksamhet efter Andra Vatikankonciliet. Sekretaritatet för kristen enhet (nu påvligt råd) instiftades redan 1960 av påven Johannes XXIII och 1993 sammanslogs sekretariatet för de icke troende med Påvliga kulturrådet som gavs två huvuduppdrag: 1. Tro och kultur, 2. Kulturdialog.

Kyrkans katolicitet

Andra Vatikankonciliet betonade starkt kyrkans katolicitet, ordet kommer från grekiskans katholikos som betyder det som avser helheten, vilket inte är riktigt samma som ”universell” som det ofta översätts med, betydelsen ligger närmare enhet i mångfald.
Det innebär att vi inte sätter likhetstecken mellan det och Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi refererar till katoliciteten menar vi det Kyrkan borde vara för att uppfattas som sann i sitt budskap i en universell mångkulturell kristen gemenskap. Det mångkulturella temat slås an starkt redan i samband med texterna om Kyrkans födelse på den första pingsten (Apg 2: 7-11). Alla hör vittnesbördet gå ut på sitt eget språk:

”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, 1från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, 1både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Senaste årtusendet har katolicismen varit väldigt europeiskt centrerad och efter reformationen också motreformatoriskt präglad – det har handlat om att fördöma det som inte är ”äkta katolskt” istället för att bejaka det som är gott och bra hos de andra.

Andra Vatikankonciliet innebar att man inpå bara huden fick känna på att den europeiska hegemonin bröts, där var biskopar från verkligen hela världen samlade, och också från de österländska med Rom unierade kyrkorna som har sina rötter långt tillbaka till kristendomens ursprung och med sina egna riter. Samtidigt sätts punkt för motreformationens era och man öppnar upp för en verklig dialog med andra samfund där man uppmärksammar och uppskattar det som är gott och bra hos dem.

Evangelisation av kulturen

Kardinal Ravasi uppmärksammar i intervjun i Signum konciliets betoning av kulturens grundläggande betydelse för människans fulla utveckling (jfr Gaudium et spes 53-58). I Paulus VI´s evangelisationsencyklika Evangelii nuntiandi togs dessa tankar upp, i det man betonade att evangelisation för kyrkan betyder att föra evangeliets budskap in i det mänskliga livets alla områden och på så sätt förnya mänskligheten inifrån, evangelisation av kulturen, inte bara på ett dekorativt sätt som en tunn kristen fernissa, utan på ett vitalt sätt ända ner till rötterna.

Den nya ateismen en utmaning för kyrkan

Angående den nya ateismen som kardinalen fick en fråga kring, säger han att den verkligen är en utmaning för kyrkan:

”De nya ateisterna ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och neklaste att komma fram till.”

De nya ateisterna uppträder i det offentliga rummet med en likgiltig och ytlig hållning, vilket garanterar att de avgörande livsfrågorna marginaliseras. menar kardinal Ravasi. De stora världsreligionerna (inte de som är grundade på vidskepelse, magi eller new age) däremot, ställer de grundläggande frågorna om död, lidande, smärta, sanning, gott och ont etc.

Kritik av fundamentalismen

I sitt tal på Fryshuset kritiserade kardinalen starkt fundamentalismen, och han återkommer till det i Signum-intervjun. Fundamentalismens orsak är, menar han, för det första att man övergivit sin egen grundläggande identitet, vilket leder till en känsla av osäkerhet. Då flyr man in i fundamentalismen som ett självförsvar och ett säkert skydd.
”Fundamentalismen tycks för det andra vara ett behagligt sätt att undvika samverkan och engagemang eftersom den hänger samman med en förenklad integralism, att man stänger in sig själv, en ghettotillvaro som slutligen leder till konflikt.” Fundamentalismen undviker kritisk analys och berövar därmed förnuftet dess roll.
För det tredje uppstår fundamentalim ur en mycket schematisk bildning, och kardinalen påpekar att det finns en kristen fundamentalism som inte kan integrera med moderniteten. Den reducerar det moderna till något demoniskt och gör sig en helt och hållet negativ bild av allt modernt.

Den viktigaste utmaningen för kyrkan i en efterkonstantinsk modern, sekulariserad värld sammanfattar kardinal Ravasi såhär:

”…att vittna om alla dimensioner i ‘varat’ och ‘existensen’ när de upplyses av evangeliets budskap, och detta i en värld som karakteriseras inte av att andra val erbjuds utan av likgiltighet, ytlighet, trivialitet och tomhet. I en värld som ser sådan ut är det viktigt att kyrkan framställer sig själv inte endast som en välgörenhetsinrättning utan också som ett svar på grundläggande frågor om liv och död, livet efter detta och frälsning, gott och ont, mysterium och transcendens, sanning och lögn, absoluta moralvärden och slutligen Gud och hans kärlek till människorna.”

Sverige lutherskt, sekulariserat och interkulturellt

Kardinalen fick en fråga om hans erfarenheter av konferensen i Stockholm. Han sade att den präglades av tre speccifika kulturella kontexter: 1) den kristna lutherska miljön, 2) att Stockholm ligger i ett starkt sekulariserat land som uteslutit varje uttrycklig hänvisning till religionen i sitt offentliga liv och 3) att Sverige varit välkomnande mot människor av olika etnisk bakgrund och därför blivit mångetniskt och interkulturellt.

Tron kunde i Stockholm behandlas i sina olika etniska och kulturella aspekter. Det två mötena hölls i två betydelsefulla symboliska kontexter, det första på Kungl Vetenskapsakademin med en kulturell debatt på hög nivå, det andra på Fryshuset som belyste att ungdomens intresse inte begränsas till en enbart teoretisk diskussion, utan också innefattade vitala existentiella frågor. Kardinalen nämner de skarpa sekulära humanisterna och de troende som t.ex. unga anhängare av islam med de karakteristiska tecknen på sin tro.

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Konst och kultur, Samhälle, Tro och vetande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s