Hur stoppa förbjudna tankar?

bema:

Bra om värdegrundstänkande o identitetspolitik som ej fungerar i praktiken, t.o.m. blir dysfunktionellt, hotar demokratin.

Originally posted on DET GODA SAMHÄLLET:

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Sedan ett tjugotal år talar man i Sverige om ”värdegrunder”. Vad det betyder oklart.

Visa källa 628 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om den goda terroristbehandlingen

bema:

Haveri i Stockholms stadshus. Den antagna strategin för omhändertagande av återvändande jihadister visar total brist på analysförmåga och moralisk urskiljning. Återger här en av många med rätta kritiska kommentarer. Läs också Lukas Berggrens ledare i Världen idag: http://www.varldenidag.se//ledare/2015/05/21/Lukas-Berggren-Terrorister-ur-ett-genusperspektiv/

Originally posted on DET GODA SAMHÄLLET:

Krister

Krister Thelin

Stockholms stad har antagit ett handlingsprogram för de jihadister som återvänt för R&R ( “Rest and Recuperation) efter terroristaktivitet i IS-regi.

Programmet som med rätta kölhalats i kommentarerna ( se ex. Maria Ludvigsson i SvD 20/5) är ensidigt empatiskt och inriktat på “vård och omsorg” med förtur till allehanda sociala nyttigheter som arbete och bostad. Men är det så konstigt? Bakom progammet står de professionella tjänstemän och aningslösa politiker som har vård och omsorg som sitt yrke. De följer bara i de sedan länge upptrampade fotspår som en omhändertagande klientism angett.

Deras uppgift är inte att ta ett övergripande ansvar och bestämt inte att vara repressiva. Lagföring, brott och straff ankommer inte på sociala myndigheter och kommunala politiker. Härtill kommer en långvarig tradition i vårt land att betrakta alla brottslingar som offer för övermäktiga socioekonomiska krafter. Den enskildes ansvar för sina gärningar och handlingar upplöses i ljuset av allehanda “utanförskapsfaktorer”. Så, även i betraktande av detta är Stockholms stads naiva terroristvårdsprogram väl i samklang med samhällsandan och den logik som professionen leder till.

Men att finna förklaring är inte detsamma som att också acceptera. Mot det välvilligt naiv kommunala borde regeringen agera motkraft. Det är ett nationellt problem, inte ett lokalt, att unga män av utländsk bakgrund väljer att ansluta sig till en terroriströrelse och utomlands begå allehanda våldsamma grova brott, såsom mord, tortyr och våldtäkt. De tafatta försök som hittills gjorts på riksplanet att hindra terroristresorna och att hantera återvändarna öppnar för godhjärtade lokala politiker. Det är där problemet sitter. Visst, det sitter allehanda utredningar, och en nationell samordnare är utsedd, och funderar. Men det behövs inte mycket grubbleri. Danmark, Nederländerna och Storbritannnien erbjuder goda förebilder: Beslagtagna pass för att förhindra jihadistresor och omgående lagföring för terroristbrott vid hemkomsten, i stället för socialterapi och förtur i den kommunala bostadskön.

Med visad statlig handlingskraft kommer kommunerna att fatta galoppen. Och medborgarna kan få den reaktion som den oroande terroristverksamheten kräver, i stället för att börja tvivla på de ansvariga svenska politikernas förståndsgåvor.

Visa källa

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Strid om påvens skägg

Vad påven exakt sade till Abbas då han lämnade över fredsängel-medaljen finns tydligen inte protokollfört, utan det bygger på vad journalisterna snappat upp i ögonblicket. Dock verkar det som att den tolkning som återgavs av La Stampa, ”må du vara en fredsängel” ligger närmast. Som man känner påven är han inte ute efter att smickra eller upphöja människor, snarare att inspirera dem att följa Guds vilja.

Med anledning av den mediala uppståndelsen har Vatikanen skickat ut ett officiellt förtydligande.

Vatikankännaren och journalisten John Allen tycker jag har en balanserad syn på det hela och säger i en kommentar i Crux att det egentligen inte spelar så stor roll hur orden föll.

bild1

Bilden: Fredsbön i Vatikanen 8 juni 2014 med Israels o Palestinas presidenter samt ekumeniske Patriarken av Konstantinopel Bartholomeus

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Till den fria debattens försvar

bema:

Vid abortmotståndare och sverigedemokrater går toleransens gräns.

Originally posted on DET GODA SAMHÄLLET:

Naomi Abramowicz.bild

Naomi Abramowicz

Om det är någonstans man ska kunna debattera kontroversiella uppfattningar är det vid universiteten. Det har i alla fall varit deras traditionella roll – en plats där det är högt i tak och där tankar stöts och blöts. Nu tycks det som att åsiktsmässig konformism väger tyngre än intellektuell öppenhet vid lärdomens högsäten.

För en tid sedan anordnade ett studentsällskap vid Oxforduniversitetet i England en debatt om abort. Eller snarare, de försökte anordna en debatt. Två debattörer hade bjudits in till samtalet – en som var för abort och en som var mot abort, och båda råkade vara män.

Att två män hade mage att diskutera abortfrågan orsakade sådan upprördhet bland Oxfords studenter att en stor grupp försökte, och lyckades sedermera, stoppa debatten. De indignerade studenterna menade att kvinnors reproduktiva rättigheter inte bör vara öppet för diskussion, och det bör särskilt inte debatteras av två personer som uppenbarligen…

Visa källa 285 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 13 kommentarer

Abbas, Franciskus och freden

Det blev en väldig uppståndelse i media och bland intellektuella då Vatikanen och Palestinska myndigheten (”Palestinska staten”) slöt sitt första fördrag. Debatten var stundvis polariserad där Palestina-vännerna drog stora växlar på att påven var på deras sida och Israelvännerna fördömde påven och Vatikanen i hårda ordalag trots att det ingångna avtalet i sig inte innebär något nytt och dokumentets text inte ens blivit offentligt ännu. Det provocerande var tydligen att Vatikanen använder samma uttryck som FN då palestinierna fick observatörsstatus där 2012 nämligen ”State of Palestine” vilket skulle kunna tolkas som ett halvt erkännande av denna prematura statsbildning som utropat sig själv men som inte har kontroll över sitt territorium. Det är allmänt känt sedan tidigare att Vatikanen förespråkar en tvåstatslösning i MÖ-konflikten. Ulf Bjereld tvittrade närmast skadeglatt (nej, det var överdrivet) en fråga till Ulf Ekman hur han ser på Vatikanens ”erkännande” av Palestina. twitterbjek

Annika Borg rasar på twitter både mot ”erkännandet” och mot själva påveämbetet och blandar helt felaktigt in ofelbarhetsdogmen i detta diplomatiska skeende. twitterab bloggraRuben Agnarsson har en lite mer försiktig hållning, men i ett blogginlägg ser han ändå ersättningsteologiska influenser i ”erkännandet”, och även om han inte riktar kritik mot påven vars person han förmodligen uppskattar, så är han rädd att Vatikanen i sitt agerande gett efter för påtryckningar från vissa ersättningsteologiskt inspirerade kristna grupper i det palestinska området.

Palestina har ju varit mycket i fokus sista veckan, inte bara det att Vatikanen förra onsdagen annonserade att avtalet med ”Palestinska staten” snart kommer att undertecknas. På lördagen träffade påven palestinske presidenten Abbas. I samband med att påven överlämnade en medalj föreställande fredsängeln med texten ”The angely of peace destroys the evil spirit of war” sade han till palestinske presidenten: ”I was thinking of you so that you may be an angel of peace.” Samtidigt överlämnade påven ett exemplar av den engelska versionen av hans apostoliska maning från 2013 EVANGELII GAUDIUM. En felaktig översättning av vad påven sades spreds snabbt, tydligen via nyhetsbyrån AP, enligt vilken påven sat att Abbas var en fredsängel. Så hade han självklart inte sagt, utan ”må du bli en fredsängel”, vilket är något helt annat.  Men den felaktiga översättningen hann snurra runt och föranledde ytterligare obefogad kritik av påven. Enligt min erfarenhet har AP även tidigare varit otillförlitlig när det gäller rapportering om Katolska kyrkan. Jag kollar alltid andra oberoende källor innan jag tar för givet vad nyhetsbyrån rapporterar.

Palestina-tema hade också söndagens helgonförklaring av de palestinska ordenskvinnorna Sr Mariam Baouardy och Sr Marie Alphonsine Danil Ghattas. Vid helgonförklaringsgudstjänsten på Petersplatsen var president Abbas liksom många palestinska kristna närvarande. Helgonförklaringen får ses som ett led i att uppmärksamma de kristnas situation i Mellanöstern, att de är där för att stanna trots den förföljelse de får utstå, inte bara i Palestina utan i hela regionen, de uppmärksammas för vittnesbördet om sin kristna tro, sin lyhördhet för den helige Ande, sitt caritativa arbete som inte gör skillnad på människor, sin dialog med islam och en markering av kvinnors värde och en markering mot det kvinnoförtryck som råder i de islamska staterna.

Israel, som alltid brukar reagera negativt då något sägs som kan stödja staten Palestina har reagerat avvaktande och inte alls med samma frenesi som andra Israel-vänner. Nethanyahu har visserligen uttryckt besvikelse, men ser nog inte Vatikanens handlande som ett erkännande fullt ut av en palestinsk stat, och avvaktar till dess han sett dokumentets text. Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information  är inte alls kritisk till Vatikanen, utan är snarare kritisk till de överilade anti-påvliga och anti-vatikanska reaktionerna. Hon skriver på Facebook i positiva ordalag om mötet med Abbas och påvens önskan om att han må vara en fredsängel, om helgonförklaringen av de palestinska nunnorna, vilket hon ser som en markering mot kvinnoförtryck inom islam och en territorialmarkering att kyrkan är i MÖ för att stanna. Vidare uppmärksammar hon att påven gav Abbas ett ex av Evangelii Gaudium och citerar stycken därifrån som rör Judendomen och Islam och som visar att påven inte är blind för arabisk och muslimsk antisemitism (mina markeringar):

247. We hold the Jewish people in special regard because their covenant with God has never been revoked, for “the gifts and the call of God are irrevocable” (Rom 11:29). The Church, which shares with Jews an important part of the sacred Scriptures, looks upon the people of the covenant and their faith as one of the sacred roots of her own Christian identity (cf. Rom 11:16-18). As Christians, we cannot consider Judaism as a foreign religion; nor do we include the Jews among those called to turn from idols and to serve the true God (cf. 1 Thes 1:9). With them, we believe in the one God who acts in history, and with them we accept his revealed word.

248. Dialogue and friendship with the children of Israel are part of the life of Jesus’ disciples. The friendship which has grown between us makes us bitterly and sincerely regret the terrible persecutions which they have endured, and continue to endure, especially those that have involved Christians.

249. God continues to work among the people of the Old Covenant and to bring forth treasures of wisdom which flow from their encounter with his word. For this reason, the Church also is enriched when she receives the values of Judaism. While it is true that certain Christian beliefs are unacceptable to Judaism, and that the Church cannot refrain from proclaiming Jesus as Lord and Messiah, there exists as well a rich complementarity which allows us to read the texts of the Hebrew Scriptures together and to help one another to mine the riches of God’s word. We can also share many ethical convictions and a common concern for justice and the development of peoples.

…………

252. Our relationship with the followers of Islam has taken on great importance, since they are now significantly present in many traditionally Christian countries, where they can freely worship and become fully a part of society. We must never forget that they “profess to hold the faith of Abraham, and together with us they adore the one, merciful God, who will judge humanity on the last day”.[198] The sacred writings of Islam have retained some Christian teachings; Jesus and Mary receive profound veneration and it is admirable to see how Muslims both young and old, men and women, make time for daily prayer and faithfully take part in religious services. Many of them also have a deep conviction that their life, in its entirety, is from God and for God. They also acknowledge the need to respond to God with an ethical commitment and with mercy towards those most in need.

253. In order to sustain dialogue with Islam, suitable training is essential for all involved, not only so that they can be solidly and joyfully grounded in their own identity, but so that they can also acknowledge the values of others, appreciate the concerns underlying their demands and shed light on shared beliefs. We Christians should embrace with affection and respect Muslim immigrants to our countries in the same way that we hope and ask to be received and respected in countries of Islamic tradition. I ask and I humbly entreat those countries to grant Christians freedom to worship and to practice their faith, in light of the freedom which followers of Islam enjoy in Western countries! Faced with disconcerting episodes of violent fundamentalism, our respect for true followers of Islam should lead us to avoid hateful generalisations, for authentic Islam and the proper reading of the Koran are opposed to every form of violence.”

Jag påminner om vad som skett tidigare: Påvens resa till Israel och de Palestinska områdena pingsten 2014 då han bl.a. utanför protokollet i samband med besöket i Betlehem gick ur bilen och stannade i bön vid muren. popewall2

 Påvens initiativ till fredsbön i Vatikanen med presidenterna från Israel o Palestina Shimon Peres resp Mahmut Abbas 8 juni 2014: Jag tror det var ett historiskt möte vi bevittnade och man skall inte underskatta bönen som kraftkälla för fred. Påven som tagit initiativ till mötet sade att det krävs mod och andlig kraft att stifta fred:

bild6”Mänsklig makt och styrka räcker inte. Historien har lärt oss att många gånger då freden varit nära, så blockeras den på olika sätt av onda krafter. Därför är vi här. Vi behöver Guds hjälp för att stifta fred. Inte så att vi undandrar oss vårt eget ansvar, men som en akt av övergripande ansvar åberopar vi Gud inför våra samveten och inför våra folk. Vi vet att hatets och våldets spiral måste brytas, den bryts genom att uttala ordet ‘broder’. Men för att kunna yttra detta ord behöver vi lyfta blicken mot himlen och erkänna varandra som barn till en och samma Fader.” (Min fria översättning). Påvens tal här.

Sammanfattningsvis: Jag har svårt att förstå de starkt negativa reaktionerna på påvens och Vatikanens agerande sista veckan. Tvärtom är det tecken på att påven och Vatikanen använder sitt inflytande i världen på ett ansvarsfullt sätt för att bygga fred. Påve (pontifex) betyder ju just brobyggare. Brobyggare har påvar varit även tidigare i kritiska ögonblick i mänsklighetens historia.  

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , | 2 kommentarer

Därför kallar jag mig gravdyrkare

bema:

Mohammed Omar fortsätter att Ge oss insikter i olika aspekter av Islam. Här mycket intressant om varför wahabister förstör gravmonument.

Originally posted on DET GODA SAMHÄLLET:

mohamed omar

Mohamed Omar

Wahabbismen eftersträvar den totala konformismen. En konsekvens av denna strävan är att gravar – kulturminnen – förstörs av dessa renhetsivrare.

Visa källa 733 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Undan för undan ökar vår toleransnivå för våldet.

När Kung Herodes av de vise männen som kommit resande från österns land fick reda på att en kung hade fötts i Betlehem blev han rasande och lät avliva alla gossebarn under två år i Betlehem med omnejd. Evangelisten Matteus skriver: ”Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer”  (Matt 2:16-18).

Därifrån har vi uttrycket ”ramaskri” som idag kan man tycka fått en alldeles för ytlig innebörd utifrån den allvarliga bakgrunden. Vilket som helst bagatellartat privilegium eller fördel som dras tillbaka leder till ”ramaskri” i den politiska debatten. Håller Förintelsen på att få en lika förytligad innebörd idag? Håller Förintelseförnekarnas och antisemitismens ihärdiga propaganda i kombination med en allt större acceptans av våld och terror i vår egen tid på att göra oss immuna och trubba av våra reaktioner?

Är det kanske i det perspektivet vi skall se Åsa Romsons fadäs i partiledardebatten i söndags där hon jämförde flyktingarna som drunknar i Medelhavet med Auschwitz? (Det förstnämnda förvisso en fruktansvärd tragedi som Europa inte borde blunda för.) Liknelsen verkar i två riktningar: Å ena sidan en normalisering av Förintelsen (det händer minsann likande saker idag, vi är alla lika goda kålsupare), å andra sidan en acceptans av våldet och förtrycket i vår egen tid (eftersom det stannar vid politisk retorik och inte åtföljs av handlingskraftiga förslag).

Sakta vänjer vi oss vid terror, mördande och människors lidande som något normalt som vi kan tillåta oss att ha en moraliskt slapp attityd till. Unga människor rekryteras i allt större utsträckning till terrornätverket IS. Vi är flata och förmår inte kritisera muslimska ledare som inte tar avstånd från jihadistiskt våld och terror. Nazister får oemotsagda sprida antisemitisk propaganda i kommunalfullmäktiges salar utan att någon har kurage att säga ifrån. Politikerna kan inte ge tydliga besked om att inte leverera vapen till den odemokratiska förtryckarregimen Saudiarabien. Istället leker partiledarna med ord och försöker göra distinktionen mellan ”odemokratisk stat” och ”diktatur” (se partiledardebatten i söndagens Agenda).

Det finns en dubbelmoral som blir allt mer plågsam och utspelas för öppen ridå, men ingen vågar säga att kejsaren är naken. Det är ett faktum att vi inte kan lösa världens problem och de flyktingströmmar de orsakar genom att ta in dem i lilla Sverige och lösa dem genom en aldrig så perfekt integrationspolitik.

Å ena sidan: Tävla om vem som är mest god och perfekt i att vara mot vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter och att vara  för integration och öppna dörrar till Sverige. Spegelbilden av det är att vara kritiska och alltför lätt sätta rasiststämpel på dem som ser det  problematiska i att hjälpa alla och som vill ha en realistisk snarare än idealistisk strategi för flyktingmottagandet.

Å andra sidan: Fortsätta att exportera vapen till diktaturer, gömma sig bakom utredningar istället för att handla enligt den övertygelse man bekänner sig till. Fortsätta att låta Medelhavet vara dödens hav för flyktingar och inte sätta handlingskraft bakom kritiken. Införa nya restriktioner i flyktingmottagnandet som tidigare kritiserades som flyktingfientliga men nu framställa det som höjden av god integration och omsorg om flyktingarna. (Jag säger inte att det är fel med tillfälliga uppehållstillstånd, kanske t.o.m. en god idé, men låt oss tala klarspråk att det är en eftergift åt en verklighet som inte är som vi ville och att man måste göra realistiska kompromisser)

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar