Nytt gemensamt dokument: ”Evangeliskt och katolskt kristna bör tala med en röst i alla frågor där det är möjligt”

Katolska kyrkan har genom Påvliga rådet för främjande av kristen enhet dialog med samtliga andra kristna samfundsfamiljer i världen. Rådets ordförande kardinal Kurt Koch såg vi i Sverige bl.a. i samband med påvens besök i Lund hösten 2016.

videvkatJag läser i fredagsupplagan av Världen idag att i dialogen med Evangeliska världsalliansen, WEA har just tagits fram ett dokument: ‘Scripture and Tradition’ and ‘the Church in Salvation’  Catholics and Evangelicals Explore Challenges and Opportunities .

Dokumentet är inte ämnat som en kompromissprodukt eller att ta fram minsta gemensamma nämnare, utan listar de områden där man skiljer sig åt och tar fram de områden där man kan och bör tala och agera gemensamt kring utmaningar som gäller för alla kristna idag. Det handlar t.ex. om sekulariseringen, förföljelsen av kristna som inte känner några samfundsgränser, abort, dödshjälp, det kristna äktenskapet och den gemensamma svårigheten att idag hävda exklusivt kristet sanningsanspråk.

Det är en sammanfattning av samtal som pågått mellan 2009 och 2016. Ledare för WEA´s delegation har varit prof Rolf Hille från Tyskland. Han säger att katoliker och evangeliskt kristna trots skiljaktligheter har ett gemensamt ansvar för att förkunna det frälsande evangeliet för alla människor.

Generalsekreteraren för WEA, biskop Efraim Tendero träffade påve Franciskus i en privat audiens 14 december och samtalade om hur man skall stärka och främja religionsfriheten i världen. Det uppskattas att kring 100 millioner kristna är utsatta för någon form av diskriminering eller förföljelse. Man diskuterade också samarbete kring distribution av biblar och att främja intresset för bibelläsning speciellt bland unga liksom sociala rättvisefrågor. ”Vi vill se en värld där fred, rättvisa och rättfärdighet råder och där alla har en dräglig levnadsstandard och där Jesus Kristus erkänns som Herre av alla, sade biskop Tendero efter mötet.

Jag klipper in några avsnitt från dokumentet (mina markeringar) och hoppas det skall ge smak för att läsa det i sin helhet. Man fördjupar sig speciellt i två områden där man skiljer sig åt: Skriftens och traditionens auktoritet samt Kyrkans roll i frälsningen.  Man konstaterar att det visserligen finns fler skiljepunkter, men detta är två huvudområden som man vill fokusera på och som belyses i detalj.

Dokumentet inleds med att säga något om den gemensamma grunden:

The Biblical Foundations for this Consultation
1. The love of God has been poured out by the Holy Spirit into the hearts of believers (Rom 5:5). This love summons Christians to follow Christ, embracing the way of the cross in humble self-giving (Phil 2: 1-11). In this spirit of love all are called to strive for what makes for peace and for building up the body, with all concerned for the whole community, the strong caring for the weak (Rom 14:19-15:2). Being joined to Christ through faith, each person is personally associated with Christ and becomes a member of his body. But what is the Church, and who belongs to the Church, which is his body? We take consolation in knowing that the Lord knows his own and his own know him (Jn 10:14).

Det finns perspektivskillnader, men vi förtröstar på att vi alla är Guds barn och att i tidens fullbordan kommer allt att uppenbaras:

Evangelicals understand that through the power of the Holy Spirit, the very moment one enters into a relationship with Christ through a personal commitment in confessing Jesus as Lord and Savior (Mt 16: 16) and is baptized, one belongs to the Church, the community which he established (Mt 16:18).[1] As a fruit of this faith, the Christian undertakes the path of life-long discipleship.

Catholics understand that a person is received into the Church at the moment of Baptism, whether as an infant or an adult, and it is expected that the person’s initiation into the church will be deepened through a personal relationship with Jesus Christ that is sealed through confirmation and participation in the Eucharist, as they seek to live as his disciples.

1. As stated in the document Evangelical-Roman Catholic Dialogue on Mission (ERCDOM): ”Conversion and baptism are the gateway into the new community of God, although Evangelicals distinguish between the visible and invisible aspects of this community. They see conversion as the means of entry into the invisible church and baptism as the consequently appropriate means of entry into the visible church” (4.3).
2. The unity of the body of Christ is founded on ”one Lord, one faith, one baptism, one God and Father of us all” (Eph 4:5). The church celebrates unity with Christ and with one another in the Lord’s Supper/Eucharist in which his death and resurrection are proclaimed and ce1ebrated until he comes in glory. At his second coming it will then be revealed in the heavenly community who belongs to the unity of the body of Christ throughout the ages and from all countries and languages. Then, the whole creation will be incorporated into the eternal doxology of praise to God (Rev 5:11-14; Phil 2:10-11; Rom 8:19-23; 1 Cor 15:28). While we look forward to the final consummation of all things, we are called in the Church to be Christ’s body in the here and now.

——————-

10. We as Catholics and Evangelicals are in agreement that Christians believe: that God is triune, Father, Son and Holy Spirit, three persons in one God (Gen 1:1-3; Mt 28:19; Jn 1:1; 10:30, etc.); that he created all things, both visible and invisible, by his Word (Gen l; Jn 1:3; Col l: 16-17); that human beings brought sin into this world, and as a result, all are born sinful and in need of forgiveness and reconciliation with God (Rom 3:20-23); that the Word, the second person of the Trinity, became flesh (Jn 1:14) as our Lord and Savior, true God and true man in one person (Col 1:19); that he came to earth as both God and man to save us from our sins (Phil 2:5-11; Col 2:9), that he was born of the virgin Mary, suffered under Pontius Pilate, was crucified for our sins, died, and was buried, he descended into hell (1 Pt 3:18-19) and rose again on the third day and ascended into heaven where he sits at the right hand of the Father and will judge the living and the dead on the last day. We believe in the Holy Spirit who leads us to repentance, calls us to faith, justifies us by grace through faith, and enlightens us with the Word of God as he inspired the Apostles and prophets; therefore we believe that all Christians of any community can have a living relationship with God, Father, Son and Holy Spirit which the Spirit himself enables; it is the responsibility and privilege of all Christians to proclaim the saving Gospel to all who have not repented, believed and committed their lives to Jesus Christ (2 Cor 5:18); we also believe that the Spirit calls and gathers all believers into his one, holy, catholic,[4] apostolic Church where we strengthen and build one another up in the body of Christ as we receive his gifts of Baptism and the Lord’s Supper (1 Cor 11:23-34; 1 Cor 12:12; Mt 28:19; Mk 16:16; Mt 26: 26-29). We look forward to the resurrection of the body and to the time when we will see God face to face and live with him forever (1 Cor 15; 1 Cor 13:12).

Man konstaterar också att Evangeliskt kristna består av många olika grupper med sinsemellan olika kyrkosyn:

12. Finally, in this introduction it is important to note that the Evangelical movement itself constitutes a highly differentiated ecumenical network. The World Evangelical Alliance brings together Evangelical Christians from Anglican, Lutheran, Reformed, Anabaptist and Pentecostal traditions, This diversity has significant consequences particularly for ecclesiology – that is, questions pertaining to ministry, authority and ecclesial structures, sacraments, and the nature of the church. These Churches differ greatly in their relationship to the Catholic Church. In view of the doctrinal issues raised in our dialogue, such differences were clearly in evidence. The challenge is made more complex when considering that the Evangelical movement has chosen not to address ecclesiological differences among the members of the WEA, but rather, to focus on cooperation in common prayer, evangelism, and witness.

Därefter följer dokumentets två huvuddelar där man fördjupar sig i dessa två ämnesområden:

1: THE WORD OF GOD IS LIVING AND ACTIVE: EVANGELICALS AND CATHOLICS REFLECT TOGETHER ON THE SCRIPTURES AND THE APOSTOLIC TRADITION

2: GOD’S GIFT OF SALVATION IN THE CHURCH: EVANGELICALS AND CATHOLICS REFLECT TOGETHER ON SALVATION AND THE CHURCH

Varje område behandlas utförligt, man konstaterar både vad man har gemensamt och var man skiljer sig åt och vad man uppskattar och kan lära sig av den andre. Dokumentet innehåller mycket referenser till bibeltexter och andra kyrkliga dokument och borde vara en guldgruva för var och en som vill fördjupa sig teologiskt i den ekumeniska dialogen.

Därefter följer sammanfattande slutsatser:

65. We are committed Christians – Catholics and Evangelicals – from Guatemala, Colombia, Brazil, the Philippines, Ghana/Kenya, Spain, Italy, Germany, Canada and the USA. We come from places where there are very good relations and places where the relations are marred by tension and mistrust. But we were entrusted to represent our own ecclesial traditions faithfully and to reflect the realities of Catholic and Evangelical relations around the globe. It became clear early on that Evangelicals represent a wide diversity of Christian communities.
Each community had its own perspective to offer which, while challenging at times, also offered the opportunity to discover the rich and legitimate diversity of the people of God, as well as the bonds of communion.

66. …. During the consultation, we also had the opportunity to see the deep and committed faith of our partner even as we also were able to share our own faith experiences in an open and candid way. We also sought to address issues of doctrine and practice, always attentive to the perspective of the local communities.

67. Over the past six years, we have built up trust with our dialogue partners, allowing us to address difficult issues in a frank but gracious way. We invite our churches to take time to engage in a process of study and reflection on the issues, challenges, and questions they will encounter in this document. Our consultation has learned that it is when we respect and treat one another in a Christian manner that our communities are able to make progress in our relationships with one another in Christ. In humility, we have learned that we must put aside our own self-assurances and focus on Jesus Christ, ”the way, the truth, and the life” (Jn 14:6).

We have also learned that we need to understand the words of the other as they are intended. We each came with preconceptions of the other, but we have opened up to listen to and discover how the other views the doctrines chosen for discussion in this consultation: Scripture and Tradition, and the Church and salvation. We entered into new experiences and insights that we might not have had otherwise. Through these experiences, we have come to know one another and ourselves better.
68. Our consultation has confirmed that real differences remain between Evangelicals and Catholics about certain aspects of the life of faith, but also that we share convictions about Jesus that ground our call to mission. As well, our communities share similar convictions about the Christian life: Christ is forming us by the Holy Spirit into a faithful people called together and sent into the world to obey and serve Him by participating in his life and mission. The Lord calls us not only to enter into conversation but to live out the implications of that conversation. The unity he desires for his disciples is not a theoretical unity but a lived one, ”so that the world may believe” (Jn 17:21).
69. In this concluding section, it is our intent to address local communities of Evangelicals and Catholics worldwide, mindful of very diverse contexts and states of relations. We would invite them to consider both the convergences noted in the text above and the areas of divergence and mutual questioning. Where there have points of agreement or convergence, we would invite local communities to ask: what does this then make possible for us? What can we appropriately and responsibly undertake together, without compromising our convictions, without overstating our current level of agreement? How is the Lord asking us to grow together at this moment in time?

…………………………………….

71. In those areas where our conversation has noted convergences, we would invite you to ask the following questions:

  • In light of those convergences, how is it possible to cooperate in building up the common good and strengthening the community? Are there things that are critical for our communities to do together now?
  •  In light of social and moral upheaval in the world around us, and of the world’s need to hear the Gospel of Christ, how can we responsibly witness together to our shared values, addressing some of the social and political questions in our world that we are facing today? Should we take the opportunity of the 500th anniversary of the Reformation to reflect together afresh on what the Gospel means for us and how it brings good news to our needy world?
  • While for some Evangelicals and Catholics, praying together is not seen to be acceptable, many would want to ask: Are there any times and places where it would be appropriate for us to pray together? If yes, what ought to shape our common prayer?

Angående tredje punkten ovan: I Sverige är vi vana vid ett långtgående ekumeniskt samarbete, och t.ex. att be tillsammans gör vi ofta i samband med olika ekumeniska böneprojekt, men i andra delar av världen är det inte lika självklart.

Dokumentet avslutas med följande uppfordrande ord:

74. Finally, we invite you to view dialogue and consultation as a way of engaging your faith, and as a standing together before Christ. Christ is the truth and the fullness of truth can only be found in him. We invite you to consider joining us in pledging ourselves to mutual conversation, consolation, and continuation in admonishing and encouraging one another to remain faithful to the Word who gave us his word that he would be with us to the end of the age (Mt 28:20).

75. ”Now to him who by the power at work within us is able to do far more abundantly than all that we ask or think, to him be glory in the church and in Christ Jesus to all generations, for ever and ever. Amen” (Eph 3:20-21).

 

Här slutar jag denna redogörelse. Nedan några tidigare ekumeniska dialoger jag skrivit om:

Påven vid 50-års-jubileet för dialogen med Metodistsamfundet: Låt oss arbeta mot fullt ömsesidigt erkännande som möjliggör att bryta brödet tillsammans.

FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Det gemensamma dokumentet mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet som togs fram till Reformationsminnet.

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse.

Dialogen med Ortodoxa kyrkan där man nu kommit fram till en samsyn på påve-ämbetet under kyrkans första årtusende.

Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod

Anden och Kyrkan – Fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer. Rapport från ett seminarium på Ribbingebäck 2011

Pingstkarismatisk förnyelse och kyrkans enhet. Mitt föredrag på FKE´s årsmöte 2011

Från profetian i Kansas City till Lutherjubileum 2017

 

bengtra%cc%88ttvikvinter

Annonser
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Anders Arborelius: All synd kan förlåtas om man uppriktigt ångrar sig.

Lyssna till denna intervju med biskopen av Stockholm, kardinal Anders Arborelius från SR P1 4 januari.

Samtalet handlar bl.a. om synd, bikt och förlåtelse. Jag tror kardinalen har något att säga som många kan uppleva vara till hjälp och uppbyggelse.

arborelius4jan

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Evangelisk kritik av påven: Han talar för lite om Jesus.

Bakgrunden till att jag skriver om detta är ett inlägg på Facebook av Stefan Gustavsson, tidigare generalsekreterare för SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) och fortfarande en av Sveriges mest kända apologeter som har skrivit flera böcker. Jag uppskattar mycket Stefan och hans engagerade arbete för evangelisation och apologetik, även om jag inte helt och fullt delar hans teologiska utgångspunkter.

Stefan hänvisar till en artikel av Leonardo De Chiricos som har skrivit om påvens besök i Burma (Myanmar) och Bangladesh i november förra året och är kritisk till att han är alldeles för återhållsam med att nämna namnet Jesus till förmån för att tala om samförstånd på en allmänmänsklig nivå. ”Leonardo De Chirico är i mina ögon den bäste evangeliske kommentatorn till romersk-katolsk teologi”, skriver Stefan i ett Facebook-inlägg.

Leonardo De Chirico är en evangelikal pastor i Rom som regelbundet kommenterar romersk-katolsk teologi i Vatican files, en underavdelning till den evangelikala siten Reformanda Initiative.

De Chirico skriver inte aggressivt och oinitierat, han ger rättvisa åt de katolska texter han refererar, men jag menar att han ändå hamnar fel då han kritiserar påven för att tala för lite om Jesus Kristus. I och för sig uppskattar jag den evangelikala ivern att lyfta fram den kerygmatiska förkunnelsen, och det känns trevligare med en kritik av påven och Katolska kyrkan från det hållet än kritik som tycker att man borde tysta ner budskapet till förmån för en mer gnosticerande och synkretistisk förkunnelse.

De evangelikala slår in öppna dörrar när de framför denna kritik. Det blir fel när man analyserar enstaka tal av påven och tar citat utryckta ur sina sammanhang. Man måste ha en helhetsbild och framförallt ta hänsyn till grundläggande dokument som tar upp dessa frågor:

Lumen gentium (LG), Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan börjar med orden:

”Folkens ljus är Kristus”

Därefter utläggs hur Kyrkans uppdrag i världen är att vittna om detta.

Påven Paul VI skrev strax efter konciliets slut den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (EN), Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld, vilken är en magna charta för evangelisationen som äger högsta aktualitet också idag. Där fastslås att alla döpta är kallade att evangelisera, och att evangeliet principiellt förkunnas i både kärlekens gärningar och i ord, d.v.s den kerygmatiska förkunnelsen om Jesus Kristus, Guds son.

Kärlekens gärningar är redan i sig en evageliserande handling sägs i EN:

”Evangeliet bör förkunnas först och främst genom ett personligt vittnesbörd. En kristen eller en grupp av kristna visar mitt i den mänskliga miljö där de lever sin förmåga att förstå och vänligt möta andra, sin livs- och ödesgemenskap med de andra, sitt solidariska deltagande i de andras strävan efter allt som är gott och ädelt. Dessutom utstrålar de enkelt och spontant sin tro på värden bortom de gängse och sitt hopp om något man inte ser och inte vågar drömma om. Genom detta ordlösa vittnesbörd väcker de kristna oemotståndliga frågor hos dem som ser deras liv: Varför är de sådana? Varför lever de som de gör? Vad är det – eller vem är det – som driver dem. Varför finns de här bland oss? Ett sådant vittnesbörd är en tyst men kraftfull förkunnelse av det glada budskapet. Här börjar redan evangelisationen.” (EN 21)

Men EN konstaterar också att evangelisationen blir inte fullständig utan det uttalade kerygmatiska budskapet:

”Och ändå är allt detta alltid otillräckligt, ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

EN är sannerligen ett dokument som påve Franciskus är väl förtrogen med och citerar flitigt i sin egen uppföljare, Evangelii Gaudium (EG), Evangeliets glädje från 2013. EG kan ses som en programförklaring för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar den till läsning av alla kristna, särskilt Stefan Gustavsson, inte bara för att få en initierad bild av hur Katolska kyrkan ser på evangelisation idag, utan också för att jag tror att den har något att ge som kan inspirera också Stefan och andra icke-katolska kristna. Påven kommenterar förhållandet mellan kärleken till nästan och det kerygmatiska budskapet i avsnitt IV EVANGELISATIONEN OCH DEN DJUPARE FÖRSTÅELSEN AV KERYGMAT. (pp 160-175)

Evangelisationen syftar till en växandets process. Den innebär att Guds plan för varje person och liv tas på allvar. Vi behöver alla växa i Kristus. Evangelisationen skall stimulera längtan efter detta växande så att alla helhjärtat kan säga: ”Jag lever, fast inte jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Denna kallelse till växande skall inte uppfattas exklusivt i termer av läromässig formation. Det är mera en fråga om att ”iaktta” allt som Herren visat oss som det rätta sättet att bevara hans kärlek.” (EG 160-161)


Påven hänvisar till tidigare dokument som utlägger Katolska kyrkans katekes, bl.a. Catechesi Tradende från 1979.

”I katekeserna har vi åter upptäckt den första förkunnelsens, eller kerygmats grundläggande roll. Det behöver stå i centrum för all evangelisationsverksamhet och för allt kyrkligt förnyelsearbete. Kerygmat är trinitariskt. Andens eld ges i tungoform och för oss till tron på Kristus som genom sin död och uppståndelse uppenbarar och förmedlar Faderns oändliga barmhärtighet till oss. Den första förkunnelsen, ‘Jesus Kristus älskar dig; han gav sitt liv för att frälsa dig; nu lever han vid din sida varje dag för att upplysa dig, styrka dig och befria dig’, måste falla från kateketens läppar om och om igen. Den första förkunnelsen kallas ”den första”, inte därför att den kommer i början och sedan glöms eller ersätts av andra viktigare ting. Den är först i kvalitativ bemärkelse, därför att den är den huvudsakliga förkunnelsen, den vi måste höra om och om igen på olika sätt.” (EG 164)

Det kan utifrån ovanstående inte finnas något tvivel om var Katolska kyrkan står när det gäller att tydligt förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Alla vet att påven representerar Jesus Kristus i världen. Han tas emot som Romersk-katolska kyrkans överhuvud. Om han på sina resor inte nämner namnet Jesus beror det inte på en vilja att tona ner den kerygmatiska förkunnelsen, utan snarare på en strategisk bedömning om vad som bäst gagnar den evangeliserande processen just där, att väcka längtan efter växt så att Jesus Kristus kan bli levande i människorna. Ibland är en explicit kerygmatisk förkunnelse på sin plats, ibland inte.

Evangelikala och katoliker står på samma sida när det gäller att framhäva kerygmats betydelse för evangelisationen, därför är det oklokt att göra det till en stridsfråga, vi borde istället samarbeta. De djupare teologiska skillnaderna handlar inte heller om Ordets betydelse, utan om hur vi ser på Kyrkans sakramentala natur. Evangelikalism kan lätt urarta till ideologi som om evangeliet vore ett paktet färdiga tankar som man skall trycka in i människors huvuden. Detta värjer sig människor emot. Evangelikala grupper förmår ofta inte förmedla evangeliets väldoft och väcka längtan hos människor, utan uppfattas inte sällan som en etablerad konservativ medelklass i samhället med ett antal fundamentalistiska idéer som bara attraherar en krympande skara likasinnade (men jag säger inte att det alltid är så).

Katolska kyrkan betonar vid sidan av Ordet och den karismatiska dimensionen framförallt kyrkans sakramentala struktur. Sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Kyrkan har sju sakrament, men LG säger också att Kyrkan i sig (som består av alla döpta) är som ett sakrament:

”Kyrkan är nämligen i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet.” (LG 1)

Vi alla kristna representerar således Kristus med våra liv och är kallade att efterlikna honom. Jesus gjorde inte under sitt liv på jorden några försök att indoktrinera människor och tränga sig på med nya ideologiska budskap. Han var ödmjuk, antog en tjänares gestalt och visade kärlek och vädjade till människor hjärtan vilket väckte en längtan i deras hjärtan och inse sitt eget behov av omvändelse. Så är vi, hans efterföljare, också kallade att vara.

Att överbetona den jordiska delen av det sakramentala finns risk för om Kyrkan får alltför mycket jordisk makt och samtidigt glömmer det som var den första kerygmatiska förkunnelsen och Andens låga falnar. I ett sådant läge kan Katolska kyrkan bli lika oförmögen att sprida evangeliets väldoft som de evangelikala fundamentalistiska grupper jag talat om ovan. Man förlorar då all dragningskraft och förmår ej påverka människornas hjärtan. I ett sådant läge befann sig Romersk-katolska kyrkan i slutet på medeltiden. Luther hade därför rätt i sin kritik. Läs också Erasmus av Rotterdam, samtida med Luther (Till dårskapens lov) eller Anders Piltz kapitel i boken Doften av rykande vekar som kom ut till reformationsjubileet  om trons avmaterialisering under 1500-talet.

Därför är det en viktig grundtanke att också Kyrkan för sig själv på nytt och på nytt behöver evangeliseras, omvända sig och ta till sig den grundläggande kerygmatiska budskapet.

Min slutsats är att evangelikaler bör sluta anklaga katoliker för att vara ovilliga att förkunna Jesus Kristus, för det stämmer inte, däremot behöver både katoliker och evangelikaler vara ödmjuka och medvetna om sina brister och inse behovet av fortsatt egen omvändelse och att behöva höra evangeliet på nytt och utifrån det samarbeta kring evangelisationen, inte strida inbördes.

Sedan finns teologiska skillnader framförallt i synen på Kyrkans sakramentala natur, sådana teologiska frågor kan diskuteras lugnt och vänligt utan att vi behöver ifrågasätta varandras grundläggande engagemang för evangeliet.

bokbord

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Kyrkan måste utmana om man vill vinna tillbaka själarna.

Patrik Petterson är en engagerad präst i Svenska kyrkan som älskar sitt arbete som församlingspräst. Han skriver på sin blogg Kyrkliga ting:

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk.

Jag är glad att ha fått lära känna många engagerade medlemmar, både präster och lekfolk i Svenska kyrkan som älskar sin kyrka, inte minst genom mitt samarbete under många år med S:ta Clara kyrka här i Stockholm och med Oas-rörelsen.

Men man hör också att de som är mest engagerade är kritiska till Svenska kyrkans ledarskap och styrningen genom det genompolitiserade kyrkomötet. Det handlar också om hur lärofrågor och förvaltande av den kristna traditionen får träda tillbaka till förmån för ett gnosticerande nyskapande som man tror skall vara mera anpassat för vår tids människor. Förnyelse och reform behövs hela tiden, det gäller alla kyrkor, men den sker genom att man utgår från källorna och det arv man har att förvalta och som man inte rår över utan som blivit oss givet.

Jag har följt Patrik Petterson och hans blogg Kyrkliga ting under en längre tid, och jag märker hur han blir mer och mer artikulerad i sin kritik och tyngd över hur ledarskapet i hans kyrka hanteras. Och jag hör ju samma sak från många av mina vänner i Svenska kyrkan. Det är ansvarsfullt att stå kvar i den kyrka man älskar och framföra kritik hellre än att överge den. Vi är alla levande stenar i Kyrkans gemenskap där vi agerar utifrån vår tro och vårt engagemang. Det kan innebära såväl att positivt stödja genom sitt aktiva sociala engagemang som att framföra kritik. De som framför engagerad kritik skall inte ses som bråkstakar att tysta utan snarare som profetiska röster. Profetia är viktigt för kyrkan att ta till sig och pröva, det gäller alla samfund.

Men det är aldrig lätt att ta på sig en profetisk kallelse, det innebär att man får motstånd vilket vi kan se exempel på hos många av Gamla Testamentets profeter. I vår tid säger sig alla organisationer som vill framstå som moderna understödja sina visselblåsare och det ingår i deras ”värdegrund” att visselblåsare inte skall råka illa ut. I motsvarande situation i auktoritära stater som Turkiet skulle kanske Patrik Petersson fängslas för sina åsikter, och även i Polen under nuvarande regim skulle han nog motarbetas.

Men så enkelt är det inte i Sverige heller. Det krävs alltid civilkurage att träda fram, och några fribrev för visselblåsare finns inte i praktiken hur glassiga organisationernas värdegrundsdokument än kan te sig.

I Svenska kyrkan motarbetas ingen öppet, snarare är det så att hela denna kritiska underström som Patrik Petterson är ett exempel på förtigs och ignoreras, alternativt misstänkliggörs. Man låter kritikerna hållas samtidigt som allt rullar på som vanligt på den politiserade ledningsnivån.  Det är som vattentäta skott mellan de två nivåerna.

Från ett ekumeniskt perspektiv måste man också förhålla sig till denna situation. Ekumenik finns både på gräsrotsnivå och på högsta ledningsnivå. Det senare såg vi ett tydligt exempel på i samband med mötet i Lund där företrädare för Katolska kyrkan mötte företrädare för Lutherska Världsförbundet och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Ceremoniellt fungerar det bra så länge inte svårare teologiska knäckfrågor behöver avhandlas, men det är klart, skall man gå vidare med ekumeniken är det en svårighet att Svenska kyrkan är så politiserad. Vem förhandlar man med egentligen? De socialdemokratiska och liberala kyrkopolitikerna eller de biskopar som förutsätts ha det läromässiga ledningsansvaret? Och vad säger de kyrkopolitiskt valda om det gemensamma katolskt-lutherska dokumentet Från konflikt till gemenskap? Har de en aning om vad det handlar om? Och om de har – är det verkligen okontroversiellt för dem som vill trycka på kyrkan en socialdemokratisk eller liberal ideologi?

Förr eller senare ställs väl sådana frågor på sin spets, men under tiden, låt oss fortsätta med det fruktbara ekumeniska nätverksarbete på gräsrotsnivå vi sedan länge har.

Jag noterar också att intresset för Kyrkan ökar i det sekulariserade samhället. På sekulära tidningars ledar- och kultursidor diskuteras inte sällan kyrkliga frågor, och från det tycks man inte så imponerad av ledarskapets försök till konformism med världen utan efterlyser mer teologisk klarhet och förvaltning av den traditionella tron på ett sätt så att Kyrkan kan vara mer av salt och ljus i samhället och mindre av ett oförargligt socialpolitiskt projekt.

Om vi kan få en sådan vändning finns det hopp. Svenska kyrkan äger ett unikt kapital av tro och kultur att förvalta, det finns infrastruktur, en förankring i folkdjupen och många små aktiva grupper i församlingarna. Det gäller att inte förslösa detta arv. Ekumeniken är här också viktig. Frikyrkorna, Katolska och Ortodoxa kyrkorna, alla kan vi bidra med något om vi samarbetar och inte ser varandra som konkurrenter utan som resurser i den universella kyrkliga kontexten. Salt och ljus i världen. Finnas i världen men inte leva av den utan av Guds nåd, vara förmedlare av nåden.

Det finns många därute som kanske är öppna för tron men inte riktigt funnit någon plats. Joel Halldorf skrev nyligen en artikel i Expressen där ha rekommenderade människor att börja gå i kyrkan. Kanske startpunkten inte behöver vara att man tror så starkt och medvetet (jfr liknelsen om senapskornet) utan att man börjar praktisera. Med praktiken följer tron. Men då gäller det att kyrkoledningen förmår att utmana.

prästerstaclara

Undertecknad med vänner från S:ta Clara kyrka. Bilden från 6 juni 2012, ekumenisk bön i samband med nationaldagsfirandet.

Publicerat i Church | Märkt , | 2 kommentarer

Ni kristna män, kom ut och var inte rädda att offentligt stå upp för er tro.

Det är en observation att det finns fler kvinnor än män som fyller kyrkbänkarna och deltar i kyrkornas olika verksamheter, socialt hjälparbete, trosundervisning etc. Åtminstone är det fallet i den Katolska kyrkan där det är slående att medan prästerna uteslutande är män, så är de flesta kvinnor bland det engagerade lekfolket.

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola säger i en TV-intervju i dagarna att kristet troende svenskar i allmänhet har svårt att stå för sin tro offentligt. Man skulle kunna tala om begreppet ”komma ut” precis som vi talar om att homosexuella ”kommer ut. Thurfjell menar att det finns en stark pinsamhetsfaktor i att stå för att man är kristen, något som inte är fallet när det t.ex. gäller att vara muslim. Se videon via denna länk där Thurfjell ger en historisk bakgrund till detta och funderar över orsaker.

Kanske män är mera känsliga för detta än kvinnor som ofta är mera ödmjuka. Hur man skall engagera männen mera i kyrkan har bl.a. min vän Charles Whitehead, tidigare ordförande för ICCRS internationella råd (Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan) funderat över. Hemma i England startade han en rörelse för att engagera männen mera i kyrkan med bl.a. regelbundna nationella konferenser. Se denna 15 min intervju från 2013:

Charles Whitehead har besökt Sverige många gånger, både i katolska och ekumeniska sammanhang, senast i november 2017 då han tillsammans med sin fru Sue (Anglikanska kyrkan) höll ett seminarium i Järfälla för ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

Både evangeliskt kristna (se senaste debatten i Dagen där Jacob Rudenstrand, bitr generalsekr i Svenska Evangeliska Alliansen har en slutreplik och Frida Park skriver en ledare) och katoliker (se sökordet ny evangelisation på denna blogg) är överens om att kristna är kallade att vittna om sin tro (=”evangelisera”) och att evangelisationen innebär både att visa kärlekens gärningar genom att helt enkelt göra gott och hjälpa våra medmänniskor, men också genom att nämna det som är grunden för vårt engagemang: vår tro På Jesus Kristus, Guds Son  (Joh 3:16).

Bland kristna anas en viss polemik mellan dem som vill att evangeliet skall förkunnas främst genom goda gärningar och humanism (medan de mera läromässiga delarna av tron tonas ner) och de som menar att evangelisationen inte kan vara fullständig om inte vår tro på Jesus Kristus, världens Frälsare tydligt förkunnas. Denna polarisering demonstreras också i den aktuella Dagen-debatten, Rudenstad förvånas över den polemiska tonen och konstaterar:

”evangelisation och humanitärt arbete behöver vandra hand i hand; båda ”är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus”

Detta är självklart också för oss katoliker. Påven Paul VI gav strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning ut den apostoliska maningen Evangelii nutiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld), ett dokument som äger största aktualitet också idag. Där konstateras att evangeliet förkunnas både i gärningar och ord:

 Above all the Gospel must be proclaimed by witness. Take a Christian or a handful of Christians who, in the midst of their own community, show their capacity for understanding and acceptance, their sharing of life and destiny with other people, their solidarity with the efforts of all for whatever is noble and good. Let us suppose that, in addition, they radiate in an altogether simple and unaffected way their faith in values that go beyond current values, and their hope in something that is not seen and that one would not dare to imagine. Through this wordless witness these Christians stir up irresistible questions in the hearts of those who see how they live: Why are they like this? Why do they live in this way? What or who is it that inspires them? Why are they in our midst? Such a witness is already a silent proclamation of the Good News and a very powerful and effective one. Here we have an initial act of evangelization. The above questions will ask, whether they are people to whom Christ has never been proclaimed, or baptized people who do not practice, or people who live as nominal Christians but according to principles that are in no way Christian, or people who are seeking, and not without suffering, something or someone whom they sense but cannot name. Other questions will arise, deeper and more demanding ones, questions evoked by this witness which involves presence, sharing, solidarity, and which is an essential element, and generally the first one, in evangelization.

All Christians are called to this witness, and in this way they can be real evangelizers

Nevertheless this always remains insufficient, because even the finest witness will prove ineffective in the long run if it is not explained, justified – what Peter called always having ‘your answer ready for people who ask you the reason for the hope that you all have'[1 Petr 3:15] – and made explicit by a clear and unequivocal proclamation of the Lord Jesus. The Good News proclaimed by the witness of life sooner or later has to be proclaimed by the word of life. There is no true evangelization if the name, the teaching, the life, the promises, the kingdom and the mystery of Jesus of Nazareth, the Son of God are not proclaimed.  (EN 21-22)

Påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 handlar också om evangelisationen och kan ses som en uppföljare till Evangelii nuntiandi och faktiskt som en programskrift för hela hans pontifikat. Jag rekommenderar detta inspirerande dokument till läsning för alla kristna, det har en ekumenisk bredd. Finns utgiven på svenska.

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: … jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

 

Evangelisationen måste alltid utgå från människan. Människan är evangeliets första väg sägs i ett påvligt dokument. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor, inte monologens.

  1. Monolog: Kyrkan mot världen. Din syn på dig själv: Du vet bäst och är moraliskt överlägsen. Synen på de andra: Vilseförda, behöver korrigeras.
  2. Dialog. Att dela medmänniskornas vardag. Vittna med mitt liv genom dialog med medmänniskan. Synen på dig själv: Du har funnit en skatt, men du är medveten om att du bär den i lerkärl och att du är bristfällig. Synen på andra: Ni delar samma liv, det finns nedlagt samma längtan efter kärlek och sanning i dem som hos dig.

Jag talar  principiellt, jag ger mig inte in på att bedöma enskilda människor utifrån detta, men jag tror de flesta har en intiutiv uppfattning om vilken som är den rätta hållningen och hur man själv förhåller sig till de två tempelbesökarna i Jesus liknelse om om farisen och tullindrivaren. Jag tror de flesta också har en intuitiv omedelbar upplevelse av hur de uppfattar andra, personer, församlingar, institutioner i förhållande till dessa två, även om man är medveten om att man kan ha fel i sitt första intryck.

När man lyssnar på människor som är kritiska till kyrkan är det ofta så att de uppfattar kyrkans representanter som att de agerar enligt (1) men att deras ideal och önskan är (2).

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes säger:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt som ej väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)

Läs också:

Påven: Ingen jul utan Jesus. ”Falsk okristen respekt vill marginalisera Jesus från julen

Västerås stift vill inte könsbestämma Jesus-barnet.

Publicerat i Church | Märkt | 2 kommentarer

Påvens jultal: Fortsatt uppföljning av kuriareformen

May this Christmas open our eyes so that we can abandon what is superfluous, false, malicious and sham, and to see what is essential, true, good and authentic

”The Good News is that God is Emmanuel, who is born among us and becomes one of us in order to show to all his visceral closeness, his limitless love and his divine desire that all men and women be saved and come to enjoy the blessings of heaven (jfr 1 Tim 2:4). He is the God who makes his sun rise on the good and evil alike (jfr Matt 5:45); the God who came not to be served but to serve (cf. Matt 20:28); the God who establishes the Church to be in the world but not of the world, and to be an instrument of salvation and service.”

3viseOvanstående citat från påvens jultal till kurian 21 dec 2017 talar om Evangeliet, de Goda Nyheterna som påven, och kurian i gemenskap med hela Kristi kyrka är satta att tjäna.  Detta är den yttersta målsättningen för kyrkans verksamhet.

Varje år innan jul håller påven ett tal till kardinalerna och medarbetarna i Vatikanen (kurian). Se tidigare blogginlägg: 2014. 2016

Jultalen kan ses som linjetal som följer upp det som är de viktigaste övergripande strategierna och målen för påvens ledning av Katolska kyrkan. Att analysera dem ger i fågelperspektiv ett hum om vilka strategier påven har för att reformera det tungrodda skeppet Katolska kyrkan.

Påven själv skämtade om Vatikanens tröghet när han citerade ärkebiskop Frédéric-François-Xavier de Mérode som sagt: “Att åstadkomma reformer i Rom är som att rengöra Sfinxen med en tandborste.” En reform av kurian och arbetsformerna för kardinalskollegiet är just vad påve Franciskus hållit på med sedan han tillträdde, och denna reform på väg var också fokus för årets tal.

Påven har stuvat om i Vatikanens departement (dikasterier) och påvliga råd, bytt ut personer på viktiga poster, han har tillsatt nya kardinaler, nu senast i somras då biskop Anders Arborelius var bland dem som utsågs. Han har tillsatt en arbetsgrupp på 8 personer ur kardinalskollegiet som skall vara hans närmaste rådgivare också mellan de tillfällen då hela kardinalskollegiet sammaträder.

Påve Franciskus jultal har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderannde sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.

I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga:

”to make the Curia con-form ‘to the Good News which must be proclaimed joyously and courageously to all, especially to the poor, the least and the outcast’. To make it con-form ‘to the signs of our time and to all its human achievements’, so as ‘better to meet the demands of the men and women whom we are called to serve’. At the same time, this means con-forming the Curia ever more fully to its purpose, which is that of cooperating in the ministry of the Successor of Peter (cum ipso consociatam operam prosequuntur, as the Motu Proprio Humanam Progressionem puts it), and supporting the Roman Pontiff in the exercise of his singular, ordinary, full, supreme, immediate and universal power.”

Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra samma sak. Påven ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål.  Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

Consequently, the aim of reform is not aesthetic, an effort to improve the looks of the Curia, nor can it be understood as a sort of facelift, using make-up and cosmetics to embellish its aging body, nor even as an operation of plastic surgery to take away its wrinkles. Dear brothers and sisters, it isn’t wrinkles we need to worry about in the Church, but blemishes!

Seen in this light, we need to realize that the reform will be effective only if it is carried out with men and women who are renewed and not simply new. We cannot be content simply with changing personnel, but need to encourage spiritual, human and professional renewal among the members of the Curia. The reform of the Curia is in no way implemented with a change of persons – something that certainly is happening and will continue to happen – but with a conversion in persons.” (jultal 2016)

I årets jultal anknöt påven till sina tidigare tal till kurian där han alltså talat om inre attityder och omvändelse (”ad intra”) som är nödvändigt för reformen. I år fokuserade han mera på ”ad extra”, d.v.s. yttre relationer med världen utanför kurian, där han särskilt nämner:

  • världens nationer
  • de lokala katolska kyrkorna
  • östkyrkorna
  • den ekumeniska dialogen med alla kristna
  • den interreligiösa dialogen med Judendom, islam och andra religioner

Han framhöll åter att kurians syfte är att tjäna hela kyrkans bästa, det Jesus Kristus vill med sin kyrka:

…the Curia is an ancient, complex and venerable institution made up of people of different cultures, languages and mindsets, and bound, intrinsically and from the outset, to the primatial office of the Bishop of Rome in the Church, that is, to the “sacred” office willed by Christ the Lord for the good of the entire Church (ad bonum totius corporis). [jfr LG 18: ”In order to ensure that the people of God would have pastors and would enjoy continual growth, Christ the Lord set up in his Church a variety of offices whose aim is the good of the whole body”]

Påven är mycket angelägen att framhålla den diakonala aspekten av hans ämbete. Han använder termen “diaconal primacy”, som påminner om den titel som en av hans företrädare på påvestolen, den helige Gregorius den store myntade: ”Servus servorum Dei”, vilket är mycket mer än en from formel utan uttrycker i sin kristologiska dimension en verklig önskan att efterfölja Kristus som själv tog på sig rollen av en tjänare (jfr Fil 2:7).
Samma diakonala attityd som vi möter hos Kristus och som påveämbetets innehavare är uppmanade att omfatta, skall också karakterisera kurians arbete, sade påven.

A diaconal primacy “with regard to the Pope”, and consequently diaconal as well, is the work which is carried out within the Roman Curia ad intra and outside of it, ad extra. This theme of a ministerial and curial diaconia reminds me of a phrase in the ancient Didascalia Apostolorum, which states that “the deacon must be the ear and the mouth of the Bishop, his heart and his soul”. For this agreement between the two is linked to communion, harmony and peace in the Church, inasmuch as “the deacon is the guardian of service in the Church”. I do not believe that it is by chance that the ear is the organ of hearing but also of balance; and that the mouth is the organ of both taste and speech.

Another ancient text adds that deacons are called to be, as it were, the eyes of the Bishop. The eye sees in order to transmit images to the mind, helping it to take decisions and to give direction for the good of the whole body.

The relationship that these images suggest is that of communion in filial obedience for the service of God’s holy people. There can be doubt, then, that such must be also the relationship that exists between all those who work in the Roman Curia. From the Dicastery heads and superiors to the officials and all others. Communion with Peter reinforces and reinvigorates communion between all the members.

…………………….

I have used the expression “diaconal primacy” and the images of the body…. to make clear that, in order to reach the places where the Spirit speaks to the Churches (history) and to achieve the aim of our work (salus animarum), it is necessary, indeed indispensable, to practice discernment of the signs of the times, communion in service, charity in truth, docility to the Holy Spirit and trusting obedience to Superiors.

Sedan nämner påven specifikt kurian och dess olika ämbetsverks (dikasterier) uppgifter och förhållningssätt till dem de har relationer med:

Nationerna:
Vatikanens diplomati är viktig, att med fortsatta allvarliga och outtröttliga ansträngningar att vara brobyggare och främja fred och dialog mellan nationer. ”As it is a diplomacy at the service of humanity and the human person, of outstretched hand and open door, it seeks to listen, to understand, to help, to support and to intervene quickly and respectfully in any situation, for the sake of narrowing distances and building trust. Its only interest is to remain free of all worldly or material self-interest.
Vatikanens statssekretariat har detta som sin uppgift.

Lokalkyrkorna:
Det handlar om att ge de lokala stiften och andra lokalkyrkliga strukturer det stöd de kan tänkas behöva. Relationerna måste bygga på samarbete och tillit, aldrig på översitteri och konflikt. Biskopskongregationen har en nyckelroll i detta arbete. Påven betonar kollegialiteten mellan biskoparna och dynamiken mellan det universella och det partikulära.

Påven lyfter fram den kommande Femtonde generalförsamlingen för biskopssynoden som kommer att ha som tema unga människor, tron och urskiljning av kallelser:

To call upon the Curia, the bishops and the entire Church to give particular attention to young people does not mean considering them alone. It also means focusing on a critical theme for a combination of relationships and pressing issues, such as intergenerational relationships, the family, pastoral work, social life, and so forth. The Preparatory Document makes this clear in its Introduction: ‘The Church has decided to examine herself on how she can lead young people to recognize and accept the call to the fullness of life and love, and to ask young people to help her in identifying the most effective ways to announce the Good News today. By listening to young people, the Church will once again hear the Lord speaking in today’s world. As in the days of Samuel (1 Sam 3:1-21) and Jeremiah (Jer 1:4-10), young people know how to discern the signs of our times, indicated by the Spirit. Listening to their aspirations, the Church can glimpse the world which lies ahead and the paths the Church is called to follow’.

 

De orientaliska kyrkorna:
De orientaliska kyrkorna har en tvåtusenårig historia och är konkreta exempel på hela Kyrkans rikedom och mångfald:

The relationship between Rome and the East is one of mutual spiritual and liturgical enrichment. Indeed, the Church of Rome would not be truly catholic without the priceless riches of the Oriental Churches and lacking the heroic testimony of so many of our Oriental brothers and sisters who purify the Church by accepting martyrdom and offering their lives so as not to deny Christ.

 

Ekumenisk dialog:
Särskilt efter Andra Vatikankonciliet har Katolska kyrkan arbetat hängivet för ekumeniken. Kristen enhet är en grundläggande förutsättning som direkt är given från djupet av vår tro på Jesus Kristus. Påven erinrade om vad han sade till det församlade Påvliga rådet för främjande av kristen enhet tidigare under året:

“Unity is made by walking, in order to recall that when we walk together, that is, when we meet as brothers, we pray together, we collaborate together in the proclamation of the Gospel, and in the service to the least, we are already united. All the theological and ecclesiological differences that still divide Christians will only be surmounted along this path, although today we do not know how and when [it will happen], but that it will happen according to what the Holy Spirit will suggest for the good of the Church”.

Påven påpekade att kurians arbete måste främja fostrandet av ett möte med bröderna och systrarna och försöka lösa upp missförståelsens och fiendskapens knutar och motverka fördomar och rädsla för de andra, vilket hindrat oss att upptäcka rikedomen i mångfalden och djupet i Kristi mysterium och Kyrkan. ”För detta mysterium är alltid större än vad människan kan uttrycka i ord. Möten mellan påvar, patriarker och överhuvuden för olika kyrkor och gemenskaper har alltid fyllt mig med glädje och tacksamhet” sade påven.

 

Judendom, Islam och andra religioner:

I sitt tal vid Internationella fredskonferensen vid Al-Azhar-universitetets konferenscenter i kairo 28 April 2017 talade påven om fred och konflikt. Enda alternativet till ett civilicerat möte är konfliktens barbari. Vi har en plikt att respektera varandra trots olikheter och främja dialog och samarbete. Att mötas med uppriktiga intentioner såsom ett genuint uttryck för vår mänsklighet är i sig en väg till sanningen och något att tålmodigt bemöda sig om i syfte att gå från konkurrens till samarbete. ”Mina möten med religiösa ledare under olika apostoliska besök och här i Vatikanen är konkreta bevis på detta, sade påven.

Påven avslutar med att på nytt genom att varna för att stelna i tron, utan att vi alla behöver bemöda oss att växa och utvecklas genom att göra oss öppna för nåden. Han talar mot den ljumma tron och för engagemang och att låta oss beröras i hela vår varelse:

”Christmas reminds us that a faith that does not trouble us is a troubled faith.

A faith that does not make us grow is a faith that needs to grow.

A faith that does not raise questions is a faith that has to be questioned.

A faith that does not rouse us is a faith that needs to be roused.

A faith that does not shake us is a faith that needs to be shaken. Indeed, a faith which is only intellectual or lukewarm is only a notion of faith.

It can become real once it touches our heart, our soul, our spirit and our whole being. Once it allows God to be born and reborn in the manger of our heart. Once we let the star of Bethlehem guide us to the place where the Son of God lies, not among Kings and riches, but among the poor and humble.

Det är ett spännande arbete som sker under påve Franciskus pontifikat. Reformen har en profetisk dimension. På ytan är det ett organisatoriskt arbete med omorganisationer av ämbetsverk, nya direktiv och avsättande och tillsättande av personer på olika poster. Men om vi är lyhörda i att tyda tidens tecken anar vi ett djupare andligt skeende som hänger samman med mycket annat som sker i världen nu.  Samarbete och öppenhet kontra isolationism och att bara tänka på den egna gruppen. Att vara medveten om sin egen brist och se förbättringsutrymmet kontra självrättfärdighet och skylla alla brister på omgivningen. Demokrati och varje människas ansvarstagande kontra diktatur och benägenheten att dyrka starka ledare….

#metoo-debatten har gett en välbehövlig knäck åt vår västerländska självgodhet. Förövarna och finns mitt ibland oss. Sexism, rasism, antisemitism, homofobi och vad det är för negativa attityder vi värjer oss emot, finns mitt ibland oss själva. Förhoppningsvis leder detta till en självrannsakan med större ödmjukhet och medvetenhet om vårt eget förbättringsutrymme, inte bara till skapande av nya syndabockar som får ta på sig det onda så att vår självrättfärdighet kan bevaras.

Den kristna människosynen som fokuserar både på människans brist och hennes storhet och på ett hopp som sträcker sig bortom vad vi kan åstadkomma innebär en andlig fördjupning som behövs. Kyrkan skall vara salt och ljus i världen. Livets väg finns inte i självrättfärdigheten, inte heller i en uppgivenhet inför vår brist utan i ett hopp som sträcker sig bortom detta. Påvens reform handlar om att rusta kyrkan att bli bättre på att förmedla detta, att finnas mitt i världen, leva i världen men inte av världen. Den skatt kyrkan förmedlar har den i lerkärl. Den kan inget förmedla av självrättfärdighet utan bara i ödmjukhet och tro.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare.

självrannsakan

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Rättsövergrepp mot kvinnor i El Salvador. Katolska kyrkan borde vara en del av lösningen, ej en del av problemet.

Teodora del Carmen Vasquez, kvinnan som jag skrev om igår som avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för att ett sent missfall efter att ha blivit misshandlad av män och slagen i magen tolkades som en medvetet framkallad abort är inte ett enstaka rättsövergrepp, utan verkar följa ett mönster i i El Salvador.

Evelyn Schreiber skrev i DN 18 dec:

”I somras dömdes en nittonåring till samma straff. Den unga kvinnan hade blivit våldtagen och visste inte att hon var gravid när hon sökte vård för magsmärtor. Missfall, konstaterade läkaren och nu är kvinnan dömd för mord…
Just nu sitter det ett trettiotal kvinnor fängslade i El Salvador anklagade för att ha försökt avsluta en graviditet. Oavsett om det varit naturliga komplikationer eller avsiktliga aborter, så är de offer för samma misogyna samhälle.”

Detta är inte frågan om respekt för liv och människovärde, utan en grov kränkning av människors liv och värdighet. Kvinnor med graviditetskomplikationer vågar inte söka vård av rädsla för att anmälas och straffas, och sjukvårdspersonalen kan neka dem vård av rädsla att bli indragen i vad som kan komma att betraktas som kriminella handlingar. Vi får en rädslans och tystnadens kultur istället för en kultur där respekt för liv och människovärde står i centrum.

Evelyn Schreiber som tagit del av Amnesty-rapporten skriver:

”Poliserna som hittade Carmen Vasquez på badrumsgolvet för tio år sedan vägrade att ge henne vård, trots att hon låg avsvimmad i en pöl av blod. För vad de såg var inte en kvinna i akut behov av omsorg – utan en potentiell brottsling. I stället för att stoppa blödningen satte de handklovar på henne.”

Det är viktigt att också vi katoliker speciellt reagerar. Stränga abortlagar motiveras ju av kristendomens syn på människovärdet som odelbart och att människolivet är skyddsvärt och får inte kränkas. Särskilt i länder där katolska kyrkan har en stark maktposition uppstår lätt en ohelig allians mellan kyrkan och den världsliga makten. Man slutar tänka och reflektera över vilka konsekvenser de regler man ställer upp får och det urartar till ett maktmissbruk som ställer till skada och kränker människovärdet istället för att bygga upp kärlekens civilisation.

Att alltid se en potentiella brottslingar i kvinnor som får missfall och missa att se att det finns en människa i nöd som behöver hjälp som tycks vara fallet i El Salvador är ett tydligt exempel på detta. Ett annat exempel på denna ensidighet där kyrkans regler får motsatt verkan till vad de är till för är vad jag för några år sedan hörde från min kollega Staffan Bergström som jobbade med mödrahälsovård i ett afrikanskt land. Kvinnor med missfall kom ofta in svårt blödande, och det fanns ont om material. En livräddande behandling kunde vara att lägga in en kondom som fylldes med vätska i underlivet för att stoppa blodflödet. Nunnorna på det katolska sjukhus där Staffan arbetade var så negativt inställda till kondomer att de vägrade att använda dem ens för detta livräddande syfte. Om de gjorde det skulle de kunna anklagas av sina överordnade för att främja preventivmedel. Jag antar att detta är mer än en vandringshistoria utan att det är sådant som förekommit vid mer än ett tillfälle. De flesta katolska hjälparbetare är givetvis mer förnuftiga än så.

Både tidigare påven Benedictus XVI med sin kärva teoretiska moralteologi och påve Franciskus med sin pastorala inriktning skulle fördöma dessa former av kontraproduktivt agerande. Påve Franciskus har ju betonat kyrkans pastorala uppgift i världen genom att beskriva henne mera som ett fältsjukhus med uppgift att förbinda de nödlidande än som en borg som kontrollerar och utesluter människor.  Poliserna som tog hand om Teodora del Carmen Vasquez där hon låg blödande på golvet var säkert också katoliker, kanske gick de i mässan varje söndag. I det läget hon befann sig i spelar det egentligen ingen roll om henens tillstånd berodde på en framkallad abort eller ofrivilligt missfall, hon var en människa i nöd som först behövde fältsjukhusets resurser. Sedan kan vi börja tala om lag och moral.

Jag skulle önska att Katolska kyrkan i El Salvador kraftfullt ställde sig på dessa kvinnors sida som nu blir föremål för godtycklig rättsskipning.

Vi har en kardinal i Sverige, vår biskop Anders Arborelius med makt och inflytande. Vi har ett kardinalskollegium som har en nyckelposition i den världsvida kyrkans ledarskap och där också El Salvadors av påve Franciskus nyss utsedde kardinal Gregorio Rosa Chavez ingår. Man önskar att dessa brännande frågor om kvinnors rätt och likabehandling kunde lyftas där. Det vore ett genombrott. Katolska kyrkan skall inte vara en del av problemet utan en del av lösningen.

flykten

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer