Grattis biskop Anders

aakardinal1

Vi gläds att biskop Anders av påve Franciskus blivit utsedd till kardinal.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt | 2 kommentarer

Tungotal, glossolalia

I nya Testamentet finns omkring 30 ställen där tungotal nämns. Det finns visserligen exegetiska svårigheter att förklara detta, men det får inte stå i vägen för det enkla faktum att NT talar om detta fenomen som verkligt och vanligt förekommande. Det har förekommit i Kyrkans hela historia, och idag är det allmänt förekommande i de flesta kyrkosamfund, inte bara i Pingströrelsen.

Jag fick en fråga i en samtalsgrupp om Katolska kyrkan om tungotalet och jag skrev en lite längre redogörelse utifrån min erfarenhet av Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Eftersom det snart är Pingst, och tungotalet är en av Andens gåvor och många är undrande kring det, så tänkte jag att jag delar med mig till fler läsare genom ett inlägg här på min blogg.

dhaTungotal är en av Andens gåvor, kanske den allra enklaste av den nådegåvor som omnämns av Paulus i 1 Kor 12. I samband med den helige Ande talar ofta om GT´s sju gåvor. Desa är också den helige Andes verk i oss, och lika övernaturliga som de karismer som omnämns av Paulus, men det övernaturliga är inte lika självklart eftersom vi känner igen det som rent mänskliga egenskaper. Det övernaturliga är att Gud griper in, och ger kraft och ledning åt det som redan finns i vår mänskliga natur som skapade varelser. Men Andens ingripande är lika övernaturligt som i de karismer Paulus omnämner. Varken i GT´s ellr NT´s uppräkning är det frågan om någon fullständig redogörelse. Andens gåvor är mångfaldiga och kan komma till uttryck på måga olika sätt, det viktiga är vårt förhållningssätt, att vi gör oss tillgängliga och disponibla, och att vi inte stänger oss för det som Gud vill ge, det gäller även tungotalet. Om vi inte vill vara disponibla för den enklaste av gåvor, hur är det då med vår disponibilitet för de övriga?

Studera Apostlagärningarna tematiskt, så finner ni att dopet i vatten regelmässigt åtföljs av manifestation av olika nådegåvor inklusive tungotal. Ibland kommer detta som en direkt följd av dopet, ibland manifesteras detta senare, men att mottagande av nådegåvor är regeln, inget undantag framgår klart av NT. Termen som används i Apostlagärningarna är ”att bli döpt i Helig Ande”. Det är inte frågan om något andra dop skilt från vattendopet, men något som finns latent givet genom Anden som vi fick i dopet.

Under de första århundradena hände oftast att katekumenerna tog emot de tre initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi samtidigt, och det entydiga vittnesbördet från kyrkofäderna är att det regelmässigt åtföljdes av manifestationer av nådegåvorna precis som beskrivs i Apostlagärningarna. Efter 700 dör detta ut mer och mer, men manifestation av gåvorna inklusive tungotal har alltid förekommit i helgonens liv, men dessa yttringar har då betraktats som exklusiva och ej tillhörande den kristna vardagen. Tungotal i form av sång i Anden har ljudit i de kyrkliga valven under medeltiden där vi har fenomenet jubilation, lovprisning i tungor. Bl.a. Teresa av Avila beskriver detta.

 

Genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vuxit till den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen med början kring år 1900, med den klassiska pingströrelsen, sedan i form av karismatiska förnyelserörelser inom alla de gamla samfunden, och även i Katolska kyrkan med början efter Andra Vatikankonciliet. En undersökning av Dagen som gjordes 2014 visade att tungotal är allmänt förekommande i majoriteten av kristna samfund i Sverige idag. Erfarenheten av att bli döpt i Helig Ande är identisk med och känns igen från det som beskrivs i Apostlagärningarna och under de första århundradena. Det handlar inte om något nytt påfund, utan en förnyelse och en återgång till källorna på en och samma gång.

Det stämmer att det inte finns några detaljerade beskrivningar av Andens gåvor och hur man praktiserar dem i officiella kyrkliga dokument. Att Andens gåvor med hänvisning till 1 Kor 12 och kyrkans första tid är allmänt förekommande och tillgängliga i vår tid och skall eftersökas och tas emot med tacksamhet av alla döpta fastslås dock i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. (LG p12).

 

2016 presenterade Påvliga Enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen en gemensam rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church.

Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter. Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt. Tre nådegåvor reflekteras över mera ingående: Profetia, helande och Att skilja på andar.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)

Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna.

 

I uppräkningen av gåvorna i 1 Kor 12 talar Paulus om ”att tala olika slags tungotal”. En annan gåva beskrivs som ”att tolka tungotal. Det rör sig således inte om en enda enhetlig gåva, utan det kan yttra sig på flera sätt, och ibland kan det uttydas. Det finns exempel, fast ovanliga, att någon talat i tungor, sedan visade det sig vara på ett helt annat språk som den personen egentligen inte kunde känna till, men var ett profetiskt ord som fick mening för andra som var med vid mötet. I allmänhet är dock tungotal inte ett annat jordiskt språk, utan manifestationer av den Helige Ande, men som ändå har en innebörd om än inte i formell syntax, och som i andra hand kan tolkas av någon, ungefär som en profetia fast i två steg.

Tungotalet är den gåva som kanske väcker mest frågor, samtidigt den allra enklaste och mest okomplicerade. Alla Andens gåvor är till för att vara till nytta i uppbyggande av den kristna gemenskapen och till gagn för andra, så kan det även vara med tungotalet då det tolkas, men tungotalet är också en gåva till uppbyggnad av den egna anden då det används i personlig bön. Jag talar i tungor nästan varje dag och upplever det som en tillkgång i mitt böneliv som befriar, underlättar och för bortom det som kan åstadkommas med enbart av intellektet formade ord. Jag känner igen mig i det som Paulus skriver: ”Anden hjälper oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). Gud ger oss denna gåva för att tala till honom (1 Kor 14:2) från våra hjärtan i total frihet. Genom att min ande byggs upp kan jag också bättre tjäna i den kristna gemenskapen, på så sätt kan man säga att också tungotalet är till för gemenskapens uppbyggande.

Att praktisera tungotalet kräver att vi öppnar vår mun och låter Anden flöda inom oss. Det är på så sätt en modell i liten skalaför varje akt av tro: Vi kastar oss ut i det okända. Tron har inga garantier, kan itne vetenskapligt bevisas, först när vi ger oss händ åt den och ser att den bär frukt i våra liv blir vi övertygande. Vår reservation handlar ofta om att vi inte kan veta om det bara är våra egna påhittade ljud eller att det kommer från Anden. Det handlar om att släppa sådant grubbel och öppna munne, praktisera och se hur det fungerar. Som när vi lär oss att simma eller cykla. Tekniska instruktioner kan inte till hundra procent ge oss fördigheten och tryggheten i att det fungerar, vi måste kasta oss i vattnet eller börja trampa på pedalerna och själva erfara.

På så sätt är tungotalet en liten inövning i trons äventyr. Att ta emot och praktisera de andra nådegåvorna, att bli en levande kristen som fullt ut lever i det allmänna prästadömet och medverkar i den nya evangelisationen, allt sådant kräver ett moment av att våga ta steg i tro. Först när vi tagit steget kan vi få bekräftelse på att det fungerar.

Inte heller Paulus ger en tydlig och uttömmande beskrivning av tungotalet, ibland motsäger han sig själv. Först skriver han i 1 Kor 14:5 ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar”, men i vers 18 skriver han ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er”. Paulus talar i 1 Kor kapitel 14 om tungotal i den offentliga gudstjänsten och betonar att offentliga meddelanden i tungor inte uppbygger andra såvida de inte blir tolkade, eftersom de är obegripliga för intellektet. Profetiska ord däremot åstadkommer uppmuntran och bygger upp församlingen. Därför säger vi att tungotal primärt är ämnat för vårt privata böneliv vilket också Paulus påpekar. Det verkar ha varit oordning och förvirring vid de offentliga gudstjänsterna i Korint vilket föranleder Paulus att skriva det han skriver i 1 Kor 14.

Eftersom tungotalet primärt är för vår personliga bön, så skall det användas med sparsamhet i de offentliga gudstjänsterna och då tolkas. Ett undantag från detta är sång i Anden, då deltagare i en offentlig gudstjänst spontant använder tungotal i sång, så att mycket vackra harmonier och melodier uppstår givna av den Helige Ande. Det kan bara beskrivas som lovprisning och tillbedjan på ett inspirerat sätt, och eftersom det är riktat direkt till Gud så behövs ingen tolkning. Dessa yttringar är spontana, harmoniska och ebbar ut plötsligt, precis som de startade.

Tungotalet är hela tiden under människans kontroll. Vi kan starta och stoppa när vi vill, det är inte någon form av extas. Samtidigt är det övernaturligt och enligt vår tro en effekt av Anden som bor i oss.

———–

SuenensKardinal Leon Joseph Suenens var en av de fyra kardinaler som utsågs till samordnargrupp under Andra Vatikankonciliet, han medverkade till skrivningen om de andliga nådegåvorna i konciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium p 12). Han har för Karismatiska förnyelsens räkning skrivit ett dokument om tungotal eller glossolalia där han också ger några personliga reflektioner:

The importance of speaking in tongues is not minimized if we situate it on a natural plane, which can assume a supernatural character through the intention which animates it. Further, we should remember that everything, in a sense, is a gift: ‘everything is grace’.

This form of non-discursive prayer – a preconceptual expression of spontaneous prayer – is within the reach of everybody and remains always under control. It is verbal expression independent of any specific linguistic structure. This manner of expression, known to other civilizations, is less a stranger to ourselves than is supposed. Think, in the Gregorian chant of jubilation inherent in the prolonged ‘A’ sound at the end of the Alleluia’s. Think too, of how a little child, before having learned to speak coherently, adopts spontaneously these varied sounds and unintelligible syllables to express his joy.

Someone has said that praying in tongues is in relation to discursive prayer, as is abstract art to figurative art; the comparison, I think, throws some light.

——–

There are numerous testimonies – and I would join my own to them – which witness to the fact that this mode of prayer brings a freedom from spiritually inhibiting bonds, which block our relationship with God and with our fellowmen and makes us find a whole new sense of liberation.

——–
Let us admit it: we are terribly complicated when it comes to giving outward expression to our deep religious feelings before God or in front of others. Even priests and religious know at what cost they reveal themselves at any spiritual depth to those with whom they live, and how often community life is little more than a superficial juxtaposition of individual lives. We have been ossified by formalism and ritualism. Our liturgical gatherings have only begun to awaken to the meaning of communal liturgy after centuries of passivity. But though a thaw has set in, we have yet to experience the warmth and enthusiasm that should characterize our liturgical celebrations in community. Pope Paul VI has warned us against routine in prayer and the misuse of ready-made formulas.

At this very time, we are awakening to new dimensions of bodily expression and communication with one another. There is growing interest too in ways of life and prayer that derive from oriental philosophies, and in the practices of non-Europeans who are less rigid than ourselves. Our young people naturally gravitate in this direction.

——-

Speaking in tongues thus conceived is spiritual enrichment; far from being an archaism, it is a factor of renewal on more than one level: that is why I do not hesitate to count it among the fruits of grace.

(Från Prayinging and speaking in tounges av kardinal Sunens. Se Malines-dokumenten på stucom.nl)

 

Fler referenser:

Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. 1991.

Sammanfattning av ovanstående bok i skriften Blås liv i Nådegåvan. Finns i svensk översättning här.

Charles Whitehead: Towards a Fuller Life in The Holy Spirit New Life Publishing 2011

[Mer om karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Obenägenhet till förändring och maktens arrogans bromsar upp arbetet mot pedofili i Katolska kyrkan

Påvarna Benedikt XVI och Franciskus har gjort mycket för att rensa upp i träsket av sexuella övergrepp, pedofili och homosexuell pederasti i Katolska kyrkan. Officiellt gäller nu nolltolerans och skyldighet för lokala kyrkor och stift att polisanmäla brott. Genom de omfattande utredningarna av förekomst av denna typ av brottslighet i bl.a. Irland och USA är nog Katolska kyrkan en av de mest välutredda institutionerna i världen när det gäller förekomsten av pedofilbrott.

Det innebär inte att allt är frid och fröjd. Människans benägenhet till motstånd mot förändringar och ovilja att uppge gamla privilegier försvårar att vädra ut unkenhet som sitter i väggarna och släppa in frisk luft.

Nyligen hade Uppdrag granskning ett inslag om SSPX och benägenheten från högt uppsatta personer inom dess ledning att blunda för vad som fortfarande sker. Ett debattinlägg av en av SSPX svenska företrädare i Dagen bekräftar bilden av förnekelse av pedofilibrotten. SSPX ligger visserligen utanför Katolska kyrkans jurisdiktion, men en vinkling var ryktena om att påven är på väg att uppta SSPX i Katolska kyrkan igen. Nu tror jag dessa rykten (eller kanske förhoppningar) är överdrivna, bollen ligger hos SSPX, och de kommer inte att vilja göra de eftergifter som krävs, SSPX superior Fellay har varit ganska tydlig på den punkten. Men om så mot förmodan skulle ske ställer det krav på katolska kyrkan att man också tar tag i pedofiliproblematiken inom prästbrödraskapet.

Påve Franciskus har gjort mycket för att förändra Katolska kyrkan i riktning mot ökad öppenhet, transparens, barmhärtighet och medmänsklighet framför klerikal makt, och en god moral som inte blundar för oförrätter och maktmissbruk utan sätter medmänniskan i centrum. Han har gjort omfattande förändringar i Vatikanens finanssystem och omorganiserat kurian. Men det kan inte förnekas att påvens reformagenda också stött på stort motstånd, inte minst inom kurian men också hos många biskopar och stift världen över. Skall reformen lyckas gäller det att kuriamedlemmar och biskopar världen över är beredda att backa upp den och inte bromsa genom passivt eller aktivt motstånd.

Motståndet och gnisslet har gjort sig gällande till och med inom den kommission som påve Franciskus tillsatt som ett led i det fortsatta arbetet mot pedofili. Som bl.a. DN rapporterat har de ledamöter som själva tidigare varit offer för övergrepp sett sig föranledda att hoppa av i protest mot att kommissionen inte ens kunnat enas om en så basal sak som att övergrepp måste anmälas.

DN uppmärksammar nu en skola för dövstumma i Verona, Istituto Provolo, där ett stort antal elever blev utsatta för övergrepp under decennier för många år sedan som nu önskar få saken klarlagd men där italienska biskoparna och kardinal Bagnasco, ledare för Italienska biskopskonferensen inte tycks vilja medverka till att få saken belyst.

dnverona

En av dem som blev utsatta, Giuseppe Consiglio intervjuas av Peter Loewe. Han har anmält totalt över 20 präster för övergreppen som pågick från tidig barndom till han var 15 år. Han är idag 68 år. Ytterligare 67 personer från institutionen har anmält övergrepp. Brotten ägde rum för över 20 år sedan och är idag preskriberade, men man önskar ändå en förutsättningslös utredning om vad som hänt, det kan också handla om skadeståndskrav. Giuseppes vittnesmål har inte ansetts trovärdigt av kyrkan, eftersom han anmält så många präster, berättar han i intervjun. Katolska kyrkan har utrett anklagelserna mot 27 präster tidigare, av dessa var 12 redan döda, tio försvunna, två föremål för ytterligare utredning och 3 fick milda disciplinstraff.

Det kan ju låta bestickande och inte trovärdigt att så många präster skulle varit involverade i så grova övergrepp, men vi vet hur pedofila nätverk fungerar idag, utbyter tips via internet, och det kan inte a priori uteslutas att det fungerade så bland katolska präster, och att de sökte sig till skolan med de dövstumma barnen som kunde betraktas som bekväma offer som inte kunde meddela sig med omvärlden. I varje fall bör man ta de 67 offren och dess stödförening på allvar och på alla sätt medverka till och underlätta en utredning, bl.a. genom att ställa alla dokument till förfogande.

Det är väldigt allvarliga brott som anklagelserna gäller, och man kan fråga sig hur det kunde pågå så länge, och huruvida även nunnorna som verkade på skolan var  medvetna om vad som skedde? Guiseppe är övertygad om att det var så. En av prästerna som omnämns i intervjun, Nicola Corradi verkar mycket avancerad och tankarna går till den ökände Degollado som påve Benedikt XVI gjorde processen kort med så snart han blivit påve. Corradi lämnade Verona 1984 och blev ansvarig för en filial till Istituto Provolo i provinsen Mendoza i Argentina. 2016 greps han och fängslades efter nya övergrepp på döva elever. Man fann en tortyrkammare på institutet samt på prästens rum pornografiskt material och en större mängd kontanter.

Påve Franciskus var tidigare ärkebiskop i Buenos Aires. Man kan inte dra några slutsatser om att han kände till övergreppen redan då, men uppenbart är att man inom Katolska kyrkan kände till Corradis misstänkat övergrepp.

Föreningen för Provolos döva har vänt sig till Vatikanen med krav på en oberoende utredning, och för ett år sedan fick de ett brev från påvens ställföreträdare som meddelade att brevet skickats vidare till italienska biskopskonferensen för handläggning. Därefter har ingenting hänt.

Franzesko Zanardi, representant för föreningen Rete Abuso i Norditalien arbetar med att avslöja pedofilibrott och stötta offer. Han intervjuas också av Peter Loewe. Han berättar att präster ofta skickas mellan länder och att det finns ett utbyte. Corradi skickades till Argentina, som i gengäld skickat en annan präst till italien. Denne är inte anklagad för pedofilibrott, men skall enligt Zanardi tvingat ett 20-tal blivande seminarister att ha sex med honom. Zanardi säger: ”Så länge dessa präster har kvart sina pass kan de resa och byta land. Överenskommelsen mellan Heliga stolen och katolska länder som Italien och Argentina gör att de automatiskt beviljas visum och uppehållstillstånd och kan börja om i ett nytt land.”

Nämnde argentinske präst och misstänkte sexmissbrukare har fått en fristad i stiftet Genua, kardinal Angelo Bagnascos stift, Bagnasco som tillika är ordförande i italienska biskopskonferensen som skulle handlägga begäran om en förutsättningslös utredning om övergreppen i Verona.

Återstår att se vad biskopskonferensen kommer att göra åt detta, men det ser verkligen inte bra ut att saken drar ut på tiden och att misstanke uppstår om ett medvetet passivt motstånd mot att gå till botten med detta. Man bör handlägga detta skyndsamt.

fatimamadonnan

Just nu är påve Franciskus i Fatima. Må handling och bön bli ett och omfatta också arbetet mot pedofili i Katolska kyrkan. Ur påvens bön vid helgedomen:
As a pilgrim of the Light that comes to us from your hands,
I give thanks to God the Father, who in every time and place 
is at work in human history;
As a pilgrim of the Peace that, in this place, you proclaim,
I give praise to Christ, our peace, and I implore for the world 
concord among all peoples;
As a pilgrim of the Hope that the Spirit awakens,
I come as a prophet and messenger to wash the feet of all, 
at the same table that unites us.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 16 kommentarer

Biskop Anders: Karismatiska förnyelsen en nådegåva till hela Kyrkan

26 april samlades karismatiska bönegrupperna i Stockholmsregionen till gemensam bön i Katolska kyrkan i Jakobsberg. På initiativ av KKS vill man samlas för gemensam lovsång, förbön för Sverige och kyrkan och betjänande med personlig förbön och Andens gåvor för dem som har behov. Under kvällens möte var det många som kom fram för personlig förbön.

Vi fick också ta del av profetiska ord. Ett genomgående tema var att Andens gåvor är ämnade för alla, att var och en behöver öppna sig för gåvorna och växa i dem. För att kyrkan skall bli levande och evangelisationen få kraft, så behövs var och en, det räcker inte att förhålla sig passiv och förlita sig på att Kyrkan som institution eller kringresande karismatiska präster skall göra jobbet.

I samma anda talade Michelle Moran till ledare inom Karismatiska förnyelsen vid ett möte i Pittsburgh, USA i februari i år. Ta del av detta för oss alla inspirerande tal på denna video tillhandahållen av ICCRS.

Att varje katolik, varje döpt kristen behöver aktivt engagera sig och agera utifrån sin tro är också ett grundläggande tema som påve Franciskus återkommer till, inte minst i sin programförklaring från 2013 Evangelii Gaudium. Vid ett tal till katolikerna samlade i Hyde Park i London i samband med sin Englandsresa 2010 sade påve Benedikt XVI att det inte längre går att förlita sig på ”business as usual”, utan var och en måste aktivt bidra till att försvara de grundvärden i samhället man tror på.

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

Diakon Pancho Chin A Loi ledde kvällens möte, och han tillkännagav att Ruth Cumpa Gillegård nu är ordförande för KKS, ledningsgruppen för Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige. Pancho som tidigare var ordförande är nu andlig rådgivare åt KKS. Ruth skriver på Karismatiska förnyelsens Facebook-sida att man planerar kommande träffas igen i slutet av varje månad. Nästa tillfälle blir den 24:e maj.

Med vid mötet 26 april var tidningen Dagens reporter Thomas Österberg som ett led i en större dokumentartikel om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Dokumentet publicerades i Dagen idag, 12 maj och det är ett gediget dokument som är allsidigt och som jag tycker ger rättvisa åt vad Karismatiska förnyelsen är.

ccrdagendokument

Biskop Anders Arborelius intervjuas i artikeln. Han stöder Karismatiska förnyelsen och menar att den är en nådegåva till hela kyrkan. Här i Sverige handlar det främst om en lekmannarörelse, säger han till Dagen. Exakt hur många som finns i olika katolska karismatiska bönegrupper är Anders Arborelius osäker på men tippar preliminärt på 500 till 1 000 personer. Men sedan finns också andra människor som har en mer oregelbunden koppling och kanske deltar i en helgretreat när katolska karismatiska förkunnare kommer på besök från Latinamerika eller Indien, något om händer med jämna mellanrum.

Också Ulf Ekman, tidigare Livets Ord-ledaren intervjuas. Sedan han blev katolik har han rest till bl.a. Polen och Australien och där upplevt Karismatiska förnyelsen som en mycket vital del av Katolska kyrkan. Han säger: ”Den enkelhet och spontanitet som ofta präglade den karismatiska rörelsen i Sverige på 1970-talet har man behållit i den karismatiska delen av den katolska kyrkan. Man lever ut det i kommunitets­livet eller i församlingen utan större ståhej.” Andedopet och nådegåvorna, evangelisationen samt den ekumeniska öppenheten är grundbultar, enligt Ulf och han menar att det han har upplevt vid olika katolska karismatiska sammanhang skulle vilken svensk pingstvän som helst känna sig väldigt hemma i och uppskatta.

2014 var Ulf Ekman med på Olympiastadion i Rom ihop med 60 000–70 000 katolska karismatiker och påven. Ta del av denna korta video med förbön för påve Franciskus. Ta del av hela gudstjänsten här.

Karismatiska nådegåvor som tungotal och bön för helande praktiseras inte bara inom Katolska kyrkan och Pingströrelsen utan blir allt vanligare inom hela kristenheten. Ta del av detta reportage i Dagen från 2014.

 

———————-
Kommande händelser:

  • 24 maj Karismatiskt möte för Stockholmsregionens bönegrupper i Järfälla.
  • 3 juni kl 17.00  Pingstvigilia i Katolska domkyrkan med biskop Anders och rörelserna i kyrkan.
  • 31 maj – 4 juni CCR Golden Jubilee, Rom

——————–
Informativ video 10 min från ICCRS om Karismatiska förnyelsens historia.

Om Karismatiska förnyelsens historia: As By a New Pentecost av Patty Gallagher Mansfield i nytryck. Kan beställas via info@isidor.se 200 kr inkl frakt.

Karismatisk förnyelse i Sverige hemsida: karismatiskfornyelse.se

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Andlig förnyelse, fortsatt reformation och nykter skärskådande teologi behövs i hela kristenheten

Teologi som disciplin bygger på förnuft och vetenskap. Teologin äger inte tron utan studerar den. Vi människor tror utifrån förnuft och samvete på den Uppenbarelse som blivit oss given och som vi tagit emot. Teologin kan inte uppfinna tron och ändra i den efter gottfinnande eller tidens trender – då vore vi inne på ren gnosticism. Däremot kan den teologiska vetenskapen vara ett stöd för att utveckla och precisera den begreppsmässiga aspekten av tron och korrigera irrgångar. Tro och förnuft kan aldrig stå i motsats till varandra, de kompletterar varandra, ”som två vingar på vilka den mänskliga anden lyfter i kontemplation över sanningen” (Johannes Paulus II´s encyklika Fides et Ratio)

Dogmutvecklingen genom tiderna har ofta utgått från att avgränsa tron mot olika heresier och missuppfattningar. Tron och Uppenbarelsen är i sig ett mysterium som vi inte uttömmande kan förklara och förstå begreppsmässigt. Vore allt klart funnes inget mysterium, vi behövde inte tron utan allt var klart bevisad vetenskap.  Lättare än att positivt förklara tron är att beskriva vad den inte är. Människor har en benägenhet att reducera mysteriet till enbart en beskrivning i för dem bekanta kategorier och projicera sin egen favoritideologi och egna preferenser på tron och på på så sätt tala om för Gud hur han bör vara istället för att låta Gud vara Gud.

Martin Lembke är en katolsk teolog som jag uppfattar tillämpar förnuftet utan att göra våld på mysteriet. Nyss har han startat en engagerad debatt i Dagen om hur man skall förstå på vilket sätt Kristi lidande och död frälser människan. Det finns olika teologiska teorier om detta, men ingen teori kan förklara detta uttömmande. Så mycket är dock Lembke beredd att säga som att hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder och utmanar därmed vad många spontant tar för givet och vad många bibelfundamentalistiska teologer håller för sant.

I sin slutreplik beskriver han vad Kyrkan faktiskt tror:

Kristi kyrka är byggd på Golgata. Endast där finns frälsningen. Där, i tysthet och tillbedjan, faller kristna på knä. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son. Genom sitt lidande och sin död betalade han priset för vår salighet. Korset förutan vore Guds frånvaro vår hinsides lott.

Sannerligen, vore det inte för Lammets blod hade vi alla nåtts av dödsängelns bud: Gå bort, ni förbannade, till Satan i Gehenna. Ty Jesus är det offer som sonar världens synd. Han, Kristus allena, av nåd allena, öppnar portarna till himlen och bjuder oss ditin.

Detta är alla kristnas gemensamma tro. men, menar Martin, detta betyder inte att mera detaljerade teorier om försoningens innebörd behöver vara sanna, de kan till och med vara heretiska.

lembkeofferdebatt

Olof Edsinger tycker jag i sitt inlägg är öppet för mysteriet precis som Martin, men medan Martin intellektuellt vill gå så långt som möjligt i att definiera vad tron inte innebär, så betonar Edsinger behovet av stödjande teologiska förklaringar som han finner bekräftade i Bibeln. Jag uppfattar att Edsinger och Lembke mera skiljer sig i olika betoningar än i sak. Övriga debattinlägg, bl.a. från Stefan Swärd och Stefan Gustavsson har jag inte tagit ställning till.

Ur protestantisk synvinkel antar jag att Martin Lembke ses som representant för en lång katolsk tradition där man många gånger gått mycket långt i att försöka beskriva det obeskrivbara och tvinga människor att tro in i minsta detalj på det som teologerna beskrivit. Thomas av Aquino var en teolog som nog hade en mycket djupgående vördnad och förståelse för mysteriet, och hans avsikt var inte att plocka sönder tron så att den förlorade sig i detaljerna, utan att försöka förstå för att tro bättre, men något gick fel och under senare medeltiden reducerades Katolska kyrkan till en institution som i detalj styrde vad människor måste tro och deras handlande. Tron och troslivet upplöstes i en mängd detaljerade dogmer ritualiserade välsignelsehandlingar och devotioner. Att detta hade gått för långt och att en reform behövdes i kyrkan insåg varje seriöst tänkande människa på 1500-talet, inte bara Luther (se Anders Piltz bidrag i boken Doften av Rykande vekar).

Under den antimodernistiska epoken i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet fortsatte den nythomistiska filosofin (som jag anser är en skugga och vrångbild av det Thomas av Aquino avsåg) att dominera, vilket styrkte prästerskapets makt över själarna på bekostnad av den personliga tron.

Nu har mycket hänt i Katolska kyrkan och världskristendomen sedan dess. Vi firar Lutherjubileum, och Luther utvärderas inom både den katolska och protestantiska världen. Katolska kyrkan kan se Luthers positiva sidor, och protestanterna kan se avigsidorna och att en för långt driven lutheranism missar målet.

[Tips: Intressant föredrag av Rainer Carls SJ. Ljudfil från FKE-s årsmöte 2016. Ignatius av Loyola och Martin Luther – en jämförelse]

Dagens katolska kyrka lever inte längre i den antimodernistiska och nythomistiska traditionen (bortsett från vissa strömningar närstående utbrytargruppen SSPX) utan bejakar den personliga tron, varje döpt kristens myndighet och den helige Andes närvaro i det personliga livet (läs mera om detta: Andra Vatikankonciliet 50 år).

Mycket av gamla beteendemönster sitter trots det kvar i väggarna. Det kanske inte så mycket beror på att man är influerad av gamla traditioner som på att man återupprepar samma mänskliga grundmönster som tidigare, att det är lättare att konserveras i en tradition än att låta sitt liv förvandlas genom en personlig tro och en levande relation till Kristus och öppenhet för den Helige Ande. Detta grundmönster upprepas inte bara i Katolska kyrkan utan i alla kristna samfund. också Pingströrelsen som en gång stod för en radikal förnyelse riskerar att stelna i bekväma traditionella former.

Om katoliker nöjer sig med traditionen och gamla antimodernistiska mönster, så nöjer sig evangeliska kristna med en alltför ytligt fundmentalistisk tolkning av bibelordet. Man sätter hävdvunna begreppsmässiga kategorier framför att kasta sig ut i en levande tro.

Vi behöver en ny eller fortgående reformation idag, det gäller hela kristenheten, och vi behöver ännu mer fokusering på den Helige Ande och Andens gåvor som är det som ger Kyrkan kraft och är hoppet för framtiden. Pingströrelse och karismatisk förnyelse får inte stelna i traditionella mönster utan måste visa vägen mot att helt förlita på Gud, inte på mina personliga preferenser, trögheter och favoritidéer.

Vi behöver också en nykter intellektuellt skärskådande teologi som hjälper oss att sortera begreppen.

Ta del av ICCRS´internationella råds ordförande Michelle Morans inspirerande tal till ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan vid en konferens i Pittsburgh, USA.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Påven i Egypten: ”‘Violence Is Negation of Every Authentic Religious Expression’

Påvens resa till Egypten 28-29 april var ett mycket betydelsefullt moment för Egyptens hårt prövade koptiskt kristna, och för ekumeniken där en gemensam deklaration undertecknades av koptiske påven Tawadros II och påve Franciskus enl vilket de båda kyrkorna ömsesidigt erkänner varandras dop. Deklarationen betonar också sådant som man har gemensamt, såsom värderingen av det mänskliga livet, äktenskapets och familjens sakramentala karaktär, respekten för skapelsen, fortsatt intensiv bön för kristna som förföljs och dödas för sin tro, särskilt i Egypten och Mellanöstern.

Besöket var också betydelsefullt för religionsdialog och fred. Påven besökte det sunni-muslimska Al-Azhar-universitetet som har en ledande roll inom Islam med studenter från hela arab-världen. Både i sitt tal till ledare för det egyptiska civil-samhället och i talet till muslimska ledare vid fredskonferensen vid Al-Azhar  där också ett antal judiska representanter medverkade, framhävde påven freden och framhöll att all terrorism och förtryck av medmänniskor som sker i religionens namn inte bygger på autentisk religion utan är en hädelse av Gud. Det är alla religiösa ledares plikt att avslöja hat och terrorism.

”No civilized society can be built without repudiating every ideology of evil, violence and extremism”

“No act of violence can be perpetrated in the name of God, for it would profane his name.”

Han citerade även Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner, Nostra Aetate som säger:

”We cannot truly pray to God the Father of all if we treat any people as other than brothers and sisters, for all are created in God’s image”

Påven Benedictus XVI höll ett liknande tal i Regensburg år 2006 där han starkt fördömde oförnuft, fundamentalism och våld i religionens namn. Utan att ha ett hum om vad talet innehöll fick han en stor del av den mera militanta muslimska världen emot sig och likaså en stor del av den västerlämdska socialliberala opinionen som inte heller tycktes bry sig om vad talet egentligen innehöll utan mera var intresserad av att stämpla det som ett rasifierat uttalande av en kristen vit privilegierad man.

Påve Franciskus aktar sig noga för att nämna profeten Mohammeds namn, men hans kritik av våld i religionens namn är om möjligt ännu skarpare än Benedikts och har tydligt udden riktad mot islamistisk radikalism.  Ändå kan han uttala detta i en skara av betydelsefulla muslimska ledare och få applåder för det.

Majoriteten av världens muslimer håller med påven och tycker att påven ger uttryck också för deras känsla  och värdering av förnuft och människovärde.  Men man ser sällan så kraftfulla avståndstaganden från våld och terrorism från ledare inom den muslimska världen som det påvarna gett uttryck för. Stor-imamen vid Al-Azhar Ahmad al-Tayeb tog i sitt eget anförande initiativ till en tyst minut för offren för den sista tidens terrorattacker mot kyrkor och offrens familjer.  Efter sammanbrottet för samarbetet under Benedictus XVI´s tid har Vatikanen och  Al-Azhar nu en pågående dialog genom en gemnsamt tillsatt kommitté ,  men kritiker menar att det Islamska prästerliga ledarskapet spelar ett dubbelspel genom att utåt stödja tolerans och pluralism, men bakom kulisserna stödja en extremistisk kultur inom de egna leden.

Religionsfrihet, respekt för varje människas frihet och integritet och inte påtvinga andra människor den egna övertygelsen med våld var en viktig grundtanke hos Andra Vatikankonciliet, en uttolkning av den hållning till medmänniskan som så tydligt var Jesus egen och som framgår av källorna. Det är värt att notera att en av de punkter där utbrytargruppen SSPX är kritisk mot Katolska kyrkans kurs efter Andra VAtikankonciliet är just religionsfriheten. Man tycks inte vilja ha religionsfrihet, utan tvinga på andra människor den kristna religionen genom lagar och förordningar, precis på så sätt som vi idag kritiserar Islam för att vilja göra. [Läs den svenske SSPX-anhängaren Erik Perssons debattinlägg i Dagen 26 april]

Påve Franciskus strategi, som är förankrad i Katolska kyrkans grundsyn, är inte att säga att Katolska kyrkan är bäst och att döma ut andra religioner, utan snarare att upprätthålla en dialog som vädjar till människans förnuft och samvete och bedriva en allmän religionskritik där han säger att förorda våld och förtryck i religionens namn inte kan vara uttryck för en genuin religiositet. Detta är också en kraftfull kristen mission eftersom det ger uttryck för Kyrkans grundläggande övertygelse, och den är långt mera fruktbar och effektiv än militant kristen fundamentalism eftersom den har större förutsättning att tränga till människans hjärta istället för att skapa konflikt och avståndstagande.

Nedan länkar till några av påven tal under Egypten-resan samt John Allens utmärkta kommentarer och bakgrundsanalyser.

John Allen kommentarer i Crux:

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

100-årsminnet av Maria-uppenbarelsen i Fatima 1917

FatimabarnenI år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.

Samtidigt tillkännagavs att påven under året skall kanonisera ytterligare 33 personer, flera av dem barn. Det är signifikant att barnen lyfts fram och deras värdighet och förmåga till andlig resning, vilket är viktigt i vår tid då så många barn utnyttjas och far illa.

Jag har 2013 skrivit en utförlig artikel om Fatima och uppenbarelserna där år 1917 samt vad som hänt därefter fram till vår tid. Påven Johannes Paulus II blev utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen, just på Fatimadagen 13 april 1981.

[Min artikel om Fatima här]

fatimamadonnan

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer