Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

I mitt förra inlägg motiverade jag att den kristna tron tas emot av en gemenskap och att man inte kan se det skrivna Ordet helt isolerat från den gemenskap som tagit emot det och förvaltar det. Trons centrum är framförallt Jesus Kristus, det levande Ordet, inte en bok. Katoliker är dock överens med Anders Gerdmar om att Bibeln i sin helhet är Guds inspirerade ord.

Däremot är allt inte nedskrivet i Bibeln, det kan finnas element i traditionen som inte explicit uttrycks i Bibeln. Kriteriet på en genuin tradition är den inte motsägs av Bibeln, men kan ha visst stöd i bibeltexten och att den bär rik andlig frukt och att den prövad i den helige Andes ljus är helt i Evangeliets anda. Anders Gerdmar tycks avfärda all sådan tradition, men en sådan hållning är inte förenlig med den kristna gemenskapens troserfarenhet genom alla tider. Som jag skrev i förra inlägget så handlar det inte om sola scriptura kontra traditionen, utan en genuin tradition, med Jesus Kristus och Bibeln i centrum kontra olika vildvuxna mänskliga traditioner som behöver rensas bort. Men jag vet inte, Anders sade att jag misstolkat honom och att han skall förtydliga sig på sin egen blogg, kanske han ändå inte avfärdar traditionen principiellt och helt.

Då handlar det mera om att urskilja andarna, vad som är genuint och vad som är bråte som ansamlats under historien som behöver rensas bort. Kyrkan behöver ständigt reformeras, och här kommer både den inomkatolska reformprocessen och ekumenisk  kritik och dialog in.

En sak som enligt min mening inte ligger utanför den genuina traditionen är Kyrkans relation till de heligas gemenskap, alla helgon genom alla tider. Jag tror kanske att Anders Gerdmar godkänner detta också, däremot är han kritisk till åtföljande seder som utvecklats i Katolska kyrkan, som att kanonisera vissa helgon samt vanan att be om helgonens förbön. Men inget av detta ligger utanför sund kristen tradition och är starkt förankrat både i Romersk-katolska kyrkan samt i österns katolska, ortodoxa och apostoliska kyrkor.

Redan i fornkristen tid ärade man martyrernas minne på deras dödsdagar, men också andra Guds vänner vars minne var värda att minnas till tröst och uppbyggelse. Helgonens liv är en avspegling av Jesu liv. Kristus lever i Kyrkan, och Kyrkan består av människor. Genom den verkar Gud. Helgonen vittnar om att Guds underbara gärningar fortsätter genom historien. Apostlagärningarna handlar om hur den Helige Ande inspirerade de första kristna, men historien fortsätter och den Helige Ande är alltjämt samma drivkraft i kristna människors liv. Den sky av vittnen som Hebreerbrevet talar om utökas dag för dag. Vad helgonen har betytt för den katolska familjekänslan kan knappast överskattas.

De heligas gemenskap, en gemenskap som innefattar alla nu levande och alla generationer som föregått oss, är en integrerad del av kyrkans väsen. Därför har detta fått ett eget kapitel i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från kapitel 7, Den jordiska Kyrkans eskatologiska karaktär och hennes enhet med den himmelska Kyrkan där tydligare än någonsin den universella visionen av Kyrkan som en gemenskap med långt vidare definition än den Romersk-katolska kyrkan framträder:

”Intill dess Herren kommer i sitt majestät och alla änglar med honom (jfr Matt 25:31) och döden har gjorts om intet och lagts under Herren (jfr 1 Kor 15:26-27), vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade och skådar ‘klart den treenige Guden själv, sådan han är’, alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek till Gud och till nästan och sjunger samma lovsång till Guds ära. Ty alla som tillhör Kristus och har hans Ande växer samman till en enda Kyrka och är förbundna med honom (jfr Ef 4:16). Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de bröder som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda.

Genom att de saliga är innerligare förenade med Kristus ger de hela Kyrkan större stadga i dess strävan mot heligheten, höjer värdigheten i den kult som hon frambär åt Gud på jorden, och bidrar på mångahanda sätt till hennes ytterligare uppbyggnad (jfr 1 Kor 12:12-27). Upptagna i Faderns rike och närvarande hos Herren (jfr 2 Kor 5:8), upphör de nämligen inte att genom honom, med honom och i honom be för oss hos Fadern.” (LG 49)

Även i Kyrkans eukaristiska bön som framförs i varje mässa inbegrips alla som söker Gud med uppriktigt hjärta och alla dem som gått hädan:

”Kom ihåg, Herre, alla för vilka vi frambär detta offer till dig… hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta.

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna, vilkas tro du ensam känner. Barmhärtige Fader, låt oss, dina barn, alla vinna himmelens arvedel, tillsammans med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, med apostlarna och de heliga i ditt rike, där vi med hela skapelses, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig genom Kristus, vår Herre, ty genom honom skänker du allt gott åt världen.” (från mässans fjärde eukaristiska bön)

Jag vill förtydliga för texten i Anders bok kan missförstås som att det är den Romersk-katolska kyrkan som skapar helgon genom kanonisationsprocessen. Så är inte fallet. Helgonen är i Guds härlighet, det är inget som den jordiska kyrkan styra över. Kanonisationsprocessen innebär endast att Kyrkan gör urskiljningen att en viss person som levat säkert tillhör helgonens skara och därmed skrivs in i helgonkalendariet och får vördas inom hela världskyrkan. Men helgonen i himmelen hos Gud är en betydligt större skara än de få som kanoniserats.

En annan viktig sak som lätt kan missförstås om man läser Anders bok, och jag har ofta hört denna uppfattning hos evangeliska kristna, är att bruket att be till helgonen är en form av spiritism där de döda kontaktas på ett ockult sätt. Kontakten med de heliga äger rum genom den de heligas gemenskap som beskrivits här, det har inget som helst med ockultism eller andebesvärjelse att göra, vilket Katolska kyrkan stänger dörren för.

Men inom Kyrkans mysterium och de heligas gemenskap som vi innefattas i kan vi med förtröstan vända oss till helgonen. När Anders använder som argument mot att kunna be hom helgonens förbön att det måste innebära att ett helgon har makt att vara på flera ställen samtidigt (eftersom flera i olika delar av världen kan åberopa samma helgon), så har han redan en förförståelse av detta som tar ner mysteriet till något vi kan ha fysikaliska begrepp om. Men mysteriet går inte att fånga in i sådana kategorier.

Bland helgonen intar självklart Maria, Guds moder en särskilt viktig plats eftersom hon är den som fött Jesus. I Andra Vatikankonciliet tänkte man först ge henne ett eget dokument, men så insåg man att hon är så förbunden med Kyrkan att hon också fick ett eget kapitel i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Kapitel 8, Den saliga Jungfrun Guds moder Maria i Kristi och Kyrkans mysterium. Jag går inte in på detta i detalj, var och en som vill veta mer kan läsa denna text själva. Jag går inte in ytterligare på Maria-dogmerna och Maria-fromheten i Katolska kyrkan, utan bara konstaterar att Anders här är oenig med Katolska kyrkan.

våmb

Våmbs medeltidskyrka vid Billingen. Till vänster om koret Maria med barnet. I mitten triumfkrucifixet som man skymtar nedre delen av

Jag vill bara konstatera att det i katolsk helgonvördnad och Maria-fromhet finns överdrifter. Katolska kyrkan är mycket medveten om detta, men det finns ingen anledning att för den skull också avsäga sig det riktiga bruket. Frestelsen att tillbe det skapade framför Skaparen har alltid förelegat människan, men tron hjälper henne att få rätt perspektiv på detta. Inte heller evangeliskt kristna undgår denna frestelse. Bibelordet fundamentalistiskt uppfattat kan också bli något man vördar oegentligt om man fokuserar på bibelns bokstav snarare än dess anda. En bibel, sliten och tummad på och understrykningar på varenda sida kan vittna om djup fromhet och vördnad för Ordet, men det kan också innebära att man gjort det yttre attributet och fromma ordvändningar till sin avgud. Jag säger inte att det behöver vara så i de flesta fall,men min poäng är att benägenheten att dyrka det skapade framför Skaparen är inte ett specifikt katolskt problem, utan det är mänskligt.

Det är kyrkans herdars uppgift att vägleda de troende rätt här. I kapitlet om Maria i LG ägnas ett stycke åt just detta:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när de begrundar Gudsmoderns enastående värdighet. Genom att under läroämbetets ledning vårda sig om studiet av den Heliga Skrift, de heliga fäderna och Kyrkans liturgi skall de på rätt sätt belysa den saliga Jungfruns uppgifter och privilegier, som alltid hänför sig till Kristus, källan till all  sanning, helighet och fromhet. De skall noggrant undvika allt som, vare sig i ord eller gärning, skulle kunna vilseleda de från oss skilda bröderna eller några som helst andra vad beträffar Kyrkans sanna lära. De troende slutligen skall komma ihåg att en sann andakt varken består i steril och flyktig känsla eller i benägenhet till vantro, utan att den kommer från den sanna tron, genom vilken vi leds fram till att erkänna Gudsmoderns höghet samt till att älska henne med ett barns tillgivenhet och efterlikna henne i dygder.” (LG 67)

Jag tror att Anders i den evangeliska tro han företräder kan bejaka vissa delar av det jag här beskrivit i ett sammanhang, nämligen de heligas gemenskap med Kyrkan som en levande gemenskap genom alla tider med de nu levande och dem som gått före oss. Vad Anders däremot varit tydlig med att han inte bejakar är:

  • Bruket att be om helgonens förbön
  • Helgonkanoniseringar
  • Läran om skärselden
  • Marias framträdande roll i Kyrkan, och speciellt Maria-dogmerna.

Det ligger utanför detta inläggs ram att argumentera för att övertyga honom om något annat, men det kan vara bra att reda ut vad man är överens om och inte.

Jag återkommer med fler kommentarer. Då tänkte jag det skall handla om:

  • Avlat, (ett ämne jag tycker själv är svårt)
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtblommor

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 3 kommentarer

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på

Inledningsvis vill jag säga att jag tror att kristenheten i Sverige just nu är i en fas av väldigt konstruktivt samtal. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för medlemmarna i Livets Ord att ha ett så neutralt perspektiv på det hela eftersom två starka ledare med anknytning till församlingen drar åt var sitt håll. Men min utgångspunkt är att vi alla döpta fundamentalt tillhör samma kyrka genom att vi bekänner vår tro på Jesus Kristus som Frälsare och Herre och har vår trygghet i honom. Oberoende av samfundstillhörighet umgås vi som bröder och systrar och förtröstar på Jesus. Vi följer honom och inte Apollos eller Paulus, Anders eller Ulf. Därför kan vi bevara lugnet och inte förgås av oro över att kristenheten inte är enad. Splittringen beror ju inte på mig som enskild medlem i en kyrka eller samfund, däremot kan jag bidra så gott jag kan till ökad förståelse, försoning och fred utifrån den horisont där jag befinner mig.

Jag har hittills skrivit ganska positivt om Anders Gerdmars bok. Detta av tre skäl:

  • Han står i den stora apostoliska traditionen när det gäller de centrala delarna av tron, den gemensamma trosbekännelsen.
  • Hans bild av Katolska kyrkan är inte negativ. Han säger att Katolska kyrkan också står i den stora apostoliska traditionen, men har lagt till vissa saker till evangeliet. Det är betydligt bättre att bli betraktad som evangeliet plus än som antikrist.
  • Katolska kyrkan behöver också utvecklas och hälsar konstruktiv kritik välkommen.

 

Nu övergår jag till att diskutera detaljer där jag är kritisk till Anders framställning, och den viktigaste punkten handlar om traditionen kontra sola scriptura, Anders framställning av evangelisk syn på traditionen inom det egna samfundet, och framförallt beskrivningen hur han uppfattar Katolska kyrkans syn på tradition vilken är djupt missvisande.

Tradition är något som finns i alla mänskliga gemenskaper. Alla mänskliga gemenskaper och samhällen är bärare av minnen från vår tidigare historia så som de förmedlats av  förfäderna. Man kan till och med säga att det är människans unika signum att utvecklas genom att föra vidare en tradition på detta sätt. Apor kan lära sig att hantera vissa tekniska hjälpmedel, men de kan inte genom tradition överföra sådana lärdomar till nästa generation. Vad som utmärkte arten Homo Sapiens som kom till Europa för c:a 50.000 år sedan var att utveckla gemenskap och utbyte inom större grupper, inte bara den egna flocken, något som neandertalarna inte kunde. Och det som är grundläggande för mänskligheten som helhet är självklart också grundläggande för Kyrkan, den gemenskap på jorden som är bärare av det förmedlade minnet av uppenbarelsen om Guds frälsning.

Alltsedan syndafallet finns det två typer av tradition:

  • Den goda och sanna traditionen om liv och frälsning. Gud som skapat människan, älskade henne, vill hennes bästa och inte ger upp henne utan söker henne på nytt då hon fallit.
  • Den falska traditionen om människan som gör uppror mot Gud och menar att hon klarar sig på egen hand och att vägen till lycka och framgång går genom att frigöra sig från all traditionen.

Dessa två finns i samhället som sådant och självklart också inom Kyrkan som därför hela tiden är i behov av förnyelse och reform.

Anders Gerdmar bejakar i någon mån att också de efterreformatoriska samfunden är beroende av den stora apostoliska traditionen som han erkänner också Katolska kyrkan är delaktig i och bidragit till att bevara. Så långt är allt gott och väl. Men sedan får han det att låta som att det han kallar Traditionen med stort T är något som Katolska kyrkan hittat på efter eget gottfinnande och använder som man vill för att addera allehanda främmande material till tron. Detta är en helt felaktig och skev bild.

Felaktiga traditioner kan ha smugit sig in, helt klart eftersom traditionen har dessa två sidor som jag nämnt ovan. Och detta gäller alla kristna kyrkor och samfund. Det handlar inte om sola scriptura kontra traditionen, utan om att traditionen hela tiden behöver renas för att Kyrkan rätt skall bevara den ursprungliga goda traditionen.

Temat för Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet har varit reform, åter till källorna, skriften och kyrkofäderna, och att man vill samarbeta med hela kristenheten i denna process.

Under historiens gång har Katolska kyrkan varit ivrig på att precisera och i detalj förtydliga hur man tror och inte tror, många gånger har detta kanske gått för långt och man har satt ord på och försökt precisera trons mysterier på ett sätt som många gånger förlett tanken till att man har mänsklig kunskap om saker som egentligen är omöjligt att veta. Hur är det t.ex. möjligt att omfatta säker mänsklig kunskap om detaljerna i transsubstiationen? Katoliker läser Katolska kyrkans katekes med urskiljning och förstår att tron inte står och faller med hur jag i detalj tänker och tror kring  detaljer i frälsningsmysteriet, utan förstår att hela tiden hålla dialogen med det egna förnuftet och sin egen genuint uppfattade tro i fokus.

Katolska kyrkans katekes skall alltså inte läsas alltför lagiskt fundamentalistiskt, då kan man hamna helt fel. Katekesen som är skriven för hela världen och främst som en inspirationskälla för dem som skall vaka över och undervisa i tron kan inte omedelbart tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Det gäller också när katekesen träder i kontakt med protestanter eller västerlandets intellektuella.

Ovanstående tillämpat på traditionen: När katekesen talar om relationen mellan skrift och apostolisk tradition (p 80 – 82) så är det inga påhittade kyrkliga dogmer som avses, utan helt enkelt att sätta ord på detta som är ett mänskligt faktum, att den apostoliska traditionen förmedlas som en tradition som bärs av en gemenskap. Bibeln är en del av denna tradition, men traditionen är ett vidare begrepp än den nedskrivna texten. Också Anders Gerdmar erkänner att Nya testamentets kanon fastställdes inom ramen för denna gemenskap. Diskussionen om hur lång tid det tog innan kanon var fastställd lämnar jag därhän, Anders hävdar att det mesta var klart redan inom ramen för första århundradet, det må vara så, men om kanon blev klar förr eller senare ändrar inte på det förhållandet att den fastställdes inom ramen för den kristna gemenskapen och att slutfasen var en tid efter det att den första apostlakretsen gått ur tiden. Anders erkänner också att trosbekännelsernas formuleringar, preciseringen av Jesus som sann Gud och sann människa och Gud som treening är något som fastställdes inom den traditionsbärande gemenskapens ram.

Jag kan inte se det som att Anders motsäger sig själv genom att  a) bejakar förekomsten av en genuin tradition, b) förnekar att det är den traditionen Katolska kyrkan talar om utan något annat påhittat,  vilket i slutändan hamnar i ett slags misstänkliggörande av traditionen som sådan och att han sätter upp ett konstlat motsatsförhållande mellan tradition och sola scriptura.

Jesus föddes också i en tradition. Några vill se honom som en revolutionär som bröt med allt vad tradition hette, vilket inte är sant. Han gick i synagogan, och han hänvisade till lagen och profeterna (Matt 5:19). Men samtidigt kritiserade han också traditionen och gick till storms mot en lagiskhet som bara uppfyllde lagens bokstav men inte dess anda (Mark 7:13). Jesus kritiserade traditionen för att den genuina traditionen skulle komma fram.

Jesus förhållande i relation till Synagogan motsvaras idag av hur en modern lärjunge borde förhålla sig till Kyrkan och traditionen. Inte som en revolutionär som förkastar allt det gamla och gör anspråk på att vara den nya Kyrkan, utan på att hålla fast vid bandet till Kyrkan och den stora Apostoliska traditionen och sträva efter traditionens rening från ovidkommande mänskliga traditioner.

Luther tog kraftfullt avstånd från alla mänskligt tillagda traditioner i dåtidens kyrka, och kontrade med sola scriptura som Guds rena ord. Men också Skriften är ju mitt i traditionen, så vad Luther gjorde var att protestera mot en viss form av tradition och ersätta det med en annan tradition, men som han betraktade inte som kyrklig eller historisk tradition utan som Guds direkta (otolkade) ord till människan.

Men tron kan inte utvecklas fruktbart utan kontakt med dem bakåt i tiden som förmedlat den och erfarit Gudsuppenbarelsen. Det är en illusion att tro att människan har tillgång till det rena Gudsordet utanför den gemenskap som är bärare av den stora traditionen. Traditionen är inte en fiende, utan en hjälp i att tolka Guds ord och omsätta det till liv i nuet.

[Referens: Joseph Cardinal Ratzinger: Principles of Catholic Theology]

bengttällberg

Tidigare inlägg i denna serie:

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | 12 kommentarer

Där alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort tror jag Gerdmars bok istället kan stimulera intresset för Katolska kyrkan

Jag ser att Anders Gerdmars bok diskuteras flitigt nu i pressen, och idag citerade tidningen Dagen från min blogg, så det är bäst att jag skyndar mig att skriva utlovande fortsatta kommentarer.

Ulf Ekman intervjuades i samma artikel där jag citerades, och han befarar att Gerdmars bok vrider klockan tillbaka, så att vi på nytt får en mera antikatolsk evangelisk kristenhet i Sverige. Jag tror den faran är överdriven, därtill har Gerdmars bok alltför lite antikatolicism över sig, han erkänner också bra sidor med Katolska kyrkan och att också evangeliska samfund har sina brister. Boken är inte anti-katolsk men förklarar sakligt i positiva termer vad den typ av evangelisk kristendom Anders Gerdmar representerar står för idag. Därför tror jag inte boken stimulerar till antikatolicism, men väl till ett ökat intresse för saklig teologisk diskussion, vilket inte är till nackdel för Katolska kyrkan och gynnar ekumeniken.

Många är positivt inställda till Katolska kyrkan idag och söker sig själva information, en del konverterar. Men de flesta aktiva evangeliska kristna som inte tror att Katolska kyrkan är rätta vägen är inte mottagliga för katolsk apologetik. Tvärtom ökar alltför ivrig sådan deras motstånd mot Katolska kyrkan. För denna grupp tror jag paradoxalt nog att Anders Gerdmars bok är en bättre inkörsport till kunskap om Katolska kyrkan som också kan stimulera nyfikenheten att utforska mera.

Förra gången skrev jag om kyrkosyn och min nästa artikel som jag håller på att förbereda kommer att handla om den konkreta kontexten och den nedskrivna texten, dvs förhållandet mellan Bibeln och den totala traditionskontext i vilken tron förmedlas. Att få ett bättre perspektiv på vad tradition handlar om tror jag nämligen är grundläggande för det fortsatta ekumeniska samtalet. Att Bibeln är Guds inspirerade ord som är normgivande för Kyrkan är vi överens om, vilket också Anders Gerdmar konstaterar.  Traditionen är inget mystiskt, inte ens en dogm utan ett faktum. Som det hör till alla mänskliga gemenskaper att leva i en tradition, så är det också med Kyrkan. Som troende gemenskap är vi bärare av ett kollektivt minne som bygger på vad vi fått ta emot genom tidigare generationer som kommunicerat det till oss. Bibeln är förstås mitt i traditionen och Bibeln tolkas i ljuset av en tradition alltsedan apostlarna. Förnyelse handlar inte om att kasta ut traditionen, utan om att skilja ut bra tradition från dålig tradition. Förnyelse handlar om att den rätta traditionen skall kunna komma till uttryck också idag. Detta vill jag säga lite mer om i nästa inlägg.

Sedan tänkte jag avhandla följande ämnen:

  • Maria och helgonen, avlat
  • Sakrmenten
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur

Jag återkommer.

siljanrättvik

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 4 kommentarer

Att kristna skulle föra en kulturkamp mot muslimer är det minsta problemet idag

Flera olika debatter tycks flöda samman på ett säreget sätt idag. Unikt är att tre prästers upprop till att bära sitt kors till stöd för förföljda kristna i världen, utlöst av det brutala mordet på en fransk präst nyligen har engagerat hela media-Sverige. Vem sade att Sverige är ett sekulariserat land?

I botten ligger identitetsideologin, där personer med viss bakgrund inte betros med rena motiv utan misstänkliggörs utifrån vilka de är.

Skärskådar man Göran Rosenbergs argumentation i Expressen ser man att hans argument för att underkänna legitimiteten av Mitt kors-initiativet inte bygger på några konkreta fakta, utan går helt ut på att misstänkliggöra initiativtagarnas motiv: Någon hade tidigare haft samröre med SD, någon hade låtit sig intervjuas av en extremistisk tidskrift, visserligen utan att förstå att journalisten var därifrån, och dessutom engagerar ju personen i fråga sig inte tillräckligt i de kristna palestiniernas situation, därför är hennes engagemang nu inte trovärdigt o.s.v.

Identitetsideologin är i avtagande och har inte längre hegemoni i den svenska debatten, men vissa håller fast vid den, t.ex. store och starke auktoriteten Göran Rosenberg som denna gång nog kommit helt fel i tolkningen av en inomkyrklig debatt han inte känner till ivrigt påhejad av av andra som  t.ex. advokatsamfundets ledare Anne Ramberg som som likt Bill och Bull förstärker vad elaka Måns sagt:
rambergtweet
Denna typ av mobbningsinslag är olustig. Vi lever i ett fritt land, tack och lov, men vi skall nog vara rädda om det demokratiska klimat vi har och låta det vara högt till tak i den fria debatten och respektera även meningsmotståndarna. I ett annat politiskt läge kan priset för att ha fel åsikter bli betydligt högre.

Sedan har vi debatten inom Svenska kyrkan där kritik framförts från många håll mot att Kyrkans ledning är alltför vag i att stå fast vid grunderna i den kristna tron och verkar ha en politisk agenda att skapa någon slags enhetsreligion. Ledningen lyssnar inte till  kritiken, istället misstänkliggörs kritikerna, och vi har fått en mycket infekterad debatt. Misstänkliggörandet av Mitt kors-initiativet var droppen som fick bägaren att rinna över.

Det är bra att allt får komma upp till ytan i en öppen debatt, men många efterlyser en annan intern samtalston och dialog mellan ledning och biskopar, präster och övrig personal inom kyrkan. Jacob Sunnliden, informatör i Svenska Kyrkan i Helsingborg är förvånad över att samtalet nu gå så snett:

– Vi borde vara bättre på att prata med varandra än så här, säger han i en intervju med Dagen. Annars är det inte ovanligt med debatter och konflikter i Kyrkan, och Jacob är övertygad om att detta inte är den sista. Jag känner mig lugn i stormen säger han, det kommer säkert värre stormar tids nog. Rent organisatoriskt kan det vara bra att reda ut hur det kunnat bli såhär menar han, men för Svenska kyrkan som kyrka känner han ingen oro: ”– Kyrkan behöver inte ha någon försvarare, på så sätt. Är det från Herren så kommer det att bestå, annars kommer det att trilla”, säger Jacob Sunnliden.

Så tror jag också, men Svenska kyrkan är också en viktig del av det svenska samhället och har ett evangeliserande uppdrag i Sverige. Om kyrkan mår bra i sin inre dialog kan den också bli mycket bättre i att nå ut och påverka samhället i positiv riktning. Det räcker inte med politiska utspel från ledningen (en del menar det är för mycket av det och för lite intern dialog mellan ledning och präster, se t.ex prästen Patrik Petterssons blogg), människor ser och reagerar också på det som finns under ytan.

Identitetsideologernas tes som kommer till uttryck också i kritiken av Mitt kors går ut på att det finns en dold agenda av främlingsfientlighet och islamofobi och att man vill driva en kulturkamp mot islam. Försvararna av Mitt kors å sin sida känner inte alls igen sig i den kritiken och reagerar kraftfullt och uppfattar det snarare som en kulturkamp i omvänd riktning. Så när några kyrkoledare tillsammans med ledare inom judendom och islam i en DN-artikel talar om att undvika kulturkamp uppfattar man det som att man skall se mellan fingrarna på militant islamism och inte tillåta oss själva att lyfta fram det positiva vi har att vara stolta över i vårt eget arv. Så stannar samtalet i ett slags rollspel där man har sina givna positioner istället för att det blir en äkta dialog.

anders_arborelius

En som försöker föra dialogen vidare är biskop Anders Arborelius. I en intervju med Katolskt Magasin förklarar han sin syn på vad han menade med kulturkamp som medundertecknare av DN-artikeln. Det handlar inte alls om att vika sig och se mellan fingrarna på islamistiskt inspirerat våld utan något helt annat, biskop Anders tar som exempel Bismarcks kamp mot Katolska kyrkan i Tyskland på 1800-talet och syftar på statligt ingripande som försvårar en minoritets religionsutövning. Översatt till vår tid:

”– I vårt fall kanske rentav religion som sådan. Vi hör ju att det finns röster som vill inskränka de statliga bidragen till de religiösa grupper som inte helt slaviskt följer gängse normer (till exempel när det gäller kvinnliga präster, samkönade äktenskap). Vi har hört en f.d. minister säga att man borde inskrida mot religiösa friskolor. Vi har hört att man inte skall tillåta utländsk finansiering av religiösa lokaler (om det nu gäller Saudi Arabien eller Bonifatiuswerk är osagt).  Mer och mer hör man röster som säger att all religion är av ondo och leder till terror och därför måste motverkas med alla medel. Det är dessa uttryck för kulturkamp som man måste försöka genomskåda.”

Jag uppfattar att biskopen talar om en kulturkamp från det sekulära samhället mot religioner med idén om en slags sekulär enhetsideologi. Också Joel Halldorf har tagit upp detta, och menar att en sådan ideologi i slutändan blir repressiv och förtryckande. Grundtanken är att bejaka en sekulär stat, men ett mångkulturellt samhälle där religionerna ses som en tillgång, inte en belastning.

Biskop Anders markerar också klart att han inte vill att vi kristna skall tona ner vår tro, vare sig i det offentliga livet eller i dialog med andra religioner och sekulära ideologier.
All religionsdialog bygger på att man står fast i sin egen tro, annars kan det lätt bli fråga om synkretism istället för dialog. – Därför är det ofta lättare för Katolska Kyrkan att delta i dialogen med andra religioner eftersom vi har en så tydligt formulerad dogmatik, påpekar biskop Anders.

För sin egen del avvisar biskop Anders alltså kritiken mot DN-artikeln på två avgörande punkter:

  • Med att undvika kulturkamp avsåg han inte förbud att kritisera och stå upp mot våld och terror och förtryckande sidor inom islam.
  • Han avvisar tolkningen att artikeln skulle uttrycka att man som kristen borde vara otydlig med att uttrycka sin egen tro för att undvika kulturkampen.

Frågan är om alla författarna till artikeln är ense om denna tolkningsgrund. Vad säger biskop Jackelén? Vad säger imam Mahmoud Khalfi som enl Per Gudmundson står Muslimska brödraskapet nära? Man undrar i alla fall om hur samarbetet kring artikeln gått till, vem som hållit i pennan, hur djupt samförståndet varit och om det bland författarna finns en gemensam tolkningen av texten.

Förutom i Bismarcks Tyskland kan man tala om kulturkamp i t.ex. Turkiet där utrensningarna av oliktänkande i mina ögon går betydligt längre än att bara göra upp med kuppmakarna, eller Putins Ryssland och den aggressiva politiken i Ukraina där alla andra kyrkor utom den Rysk-ortodoxa motarbetas. För att inte nämna många arab-länder där det är förbjudet att konvertera till kristendomen och där oliktänkande förföljs och straffas på olika sätt. Där kan man tala om kulturkamp, och i det perspektivet blir det löjligt att tala om Mitt kors-initiativet som ett försök att starta religionskrig.

Visst, det finns islamofobi, det finns de som längtar tillbaka till en svensk enhetskultur med kyrkan som ett garnityr mitt i byn, och kampanjen kan säkert missbrukas av några, men att kristna skulle vilja bedriva någon kulturkamp mot islam är nog det minsta problemet i Sverige idag.

———-

crossofrenewal

 

Till sist: I skrivande stund har Facebook-gruppen Mitt kors snart 7000 medlemmar. Jag har själv gått med, och till min glädje hörde jag att även Humanisternas ordförande Christer Sturmark gått med.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , | 5 kommentarer

Att leva är att exkludera

Mitt kors-initiativet på Facebook är snart uppe i 6000 medlemmar. Jag har bestämt mig för att också gå med. En del vill kalla initiativet rasistiskt eller exkluderande eller att man har en dold agenda, men det är rena spekulationer som de som kommit med dessa anklagelser inte givit några som helst konkreta skäl för.

Korset är den mest inkluderande symbol som finns, det betecknar Guds kärlek till alla människor. Jag skäms inte för min kristna tro, och att bära korset också i solidaritet med mina bröder och systrar som lider och förföljs ser jag som naturligt och riktigt.

Kritiken mot Mitt kors-initiativet har dock fått mig att fundera över detta med att exkludera och inkludera. Vad innebär det egentligen, är det förstnämnda alltid fel och det sistnämnda alltid rätt?

Men som människa i världen kan man inte leva utan att exkludera. Bara detta att jag säger att jag skäms inte för korset innebär att jag exkluderar något annat, nämligen att leva som om korset inte hade någon betydelse i mitt liv. Varje val jag gör, varje ställningstagande innebär med nödvändigt att jag exkluderar det som ligger utanför mitt val. Vi kan inte leva utan att exkludera. Det har ingenting med nedvärdering eller uteslutning av andra människor att göra. Vi klarar att leva tillsamman trots att vi inte är en amorf massa med exakt samma världsbild. Jag tror det om mig själv, och jag har förtroende för att mina medmänniskor är lika bra som jag på det.  Därför blir en kritik som utgår från att man inte är tillräckligt inklusiv diffus och missvisande. Man måste precisera sig bättre.

Vi människor är etiska varelser som har nedlagt en önskan i vår natur att välja det goda. Men synden finns också i världen som en realitet att räkna med, vår ursprungliga godhet är skadad och vi har alla en benägenhet att också välja det onda. Genom att välja det goda exkluderar vi det onda, men vi kan också välja det onda och därigenom exkludera det goda. Vårt samvete kan vara mer eller mindre grumlat så att vi inte riktigt ser. Det finns uppenbar ondska i världen som vi inte kan blunda för och som vi måste benämna vid namn och stå upp emot. Men då gäller det att vi har tränat vårt eget seende och skärpt vårt samvete så mycket som möjligt. Jesus uppmanar oss att först ta bort bjälken i vårt eget öga innan vi ägnar oss att ta bort grandet ur vår grannes.

crossofrenewal

Detta kors kallas Cross of the Renewal och är tänkt som ett vittnesbörd om den Helige Andes kraft i bärarens liv. Blod och vatten springer fram från Jesu sida upp i en halvcirkel ovanför korset. Det symboliserar den Helige Andes utgjutande. I slutet på halvcirkeln syns en duva, och texten ”VENI CREATOR SPIRITUS, Kom Helige Ande, uttrycker vår ihärdiga bön för ett kontinuerligt utgjutande av den Helige Ande. Utan den Helige Ande står vi oss slätt. Med Anden blir vi starka och kan ge ett effektivt vittnesbörd om Guds kärlek till alla människor.

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | 8 kommentarer

Katolicitet ett mångtydigt begrepp som inte är liktydigt med Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund.

Jag fortsätter diskussionen om Evangelisk och ortodox syn på kyrkan och Petrus primat. Idag vill jag belysa kyrkosynen.

Utgångspunkten är alltid den universella, enda heliga katolska och apostoliska kyrkan som vi alla är förenade med genom dopet. Katolicitet är ett mångtydigt begrepp som inte är samma som Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi säger att kyrkan är katolsk säger vi något om vad Kyrkan borde vara och uppfattas som för att vara sann mot sitt eget budskap.

När det i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan Lumen Gentium sägs att denna enda universella kyrka har sin konkreta existens i (eng subsist in) Katolska kyrkan så är det en mycket viktig markering som öppnar för något nytt jämfört med de senast föregående århundradena där Katolska kyrkan hade en institutionell och ganska snäv syn på kyrkan.

”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd,(74) and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ‘the pillar and mainstay of the truth’. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.” (LG 8)

All nåd, allt gott, Ordet, all äkta tradition hör till hela kristenheten. Så tolkar jag katolsk kyrkosyn, och det är alltid min utgångspunkt i min dialog med medkristna av alla samfund.

En annan viktig grundprincip som är fast förankrad i katolskt tänkande är att Kyrkan är både andlig gemenskap, communio, Kristi kropp och en konkret struktur i världen, en institution med läroämbete och sakrament på en och samma gång. Dessa två aspekter kan inte ställas i motsats till varandra, men om den ena eller andra aspekten överbetonas eller undertrycks, så blir det obalans. Under de första århundradena efter Kyrkans födelse på pingsten i Jerusalem. var communio-aspekten starkt framträdande samtidigt som den undan för undan får en konkret form. De andliga nådegåvorna var levande och alla kristna var medvetna om sin kallelse inom ramen för det allmäna prästadömet. Dopet i den helige Ande har inte uppfunnits av klassiska pingstvänner utan var en normal del av den kristna initiationen. I samband med dop, konfirmation och första mottagandet av kommunionen (nattvarden) förväntades att den nydöpte också fick ta emot andliga nådegåvor. Forskning visar att detta var normalt ända in på 700-talet. Form och struktur tog inte över utan erbjöd ett stöd för Andens liv. Men bruket av de andliga nådegåvorna ebbar ut mer och mer och kyrkan stelnar sedan mer och mer i en juridisk institutionaliserad form.

Anders Gerdmar har rätt i sin kritik att Katolska kyrkan har stelnat i former som förkväver Anden. En överlastad institution med underskott på communio. Detta är också Katolska kyrkans självbild idag. Som jag skall visa håller dess egna teologer och herdar med om detta och vill att kyrkan skall förändras.  Det är en trend som pågått alltifrån det vattendelande Andra Vatikankonciliet, och tydligaste uttrycket idag för denna trend är påve Franciskus. Hans apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 kan ses som en programförklaring till hans pontifikat.

Men Katolska kyrkan har en lång väg att gå, och det andliga liv som utvecklas i många frikyrkoförsamlingar där Andens gåvor flödar, där man har en levande gemenskap, där man satsar på evangelisation och är aktiva i den lokala samhällsgemenskapen fortsätter nog bäst att utvecklas utanför Katolska kyrkans ram. Deras verksamhet skulle i dagens läge bli ganska beskuren inom Katolska kyrkans ganska stela klerikala struktur.

Joseph Ratzinger skriver i sin bok Kallad till gemenskap att under andra årtusendet skiftade fokus från kyrkan som communio till kyrkan som institution. Formella regler och klerikal makt tar alltmer över. Trots förnyelserörelser och försök till reformer är det en utveckling som fortsatt under andra årtusendet och tog sin kulmen med Pius IX´s pontifikat1846-1878. Det var en kaosartad tid som präglades av omfattande politiska och intellektuella omvälvningar vilka uppfattades som ett hot av många. Vatikanen förlorade under denna tid totalt sin tidigare stora politiska makt.

Kyrkan och påve Pius såg som sitt ansvar att vara en stabiliserande faktor och motarbeta de omstörtande krafterna. Ett led i detta var att precisera påvens mandat, det var under det på grund av krig för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet 1869-70 som den berömda dogmen om påvens ofelbarhet kom till.

Pius IX´s pontifikat bidrog till att under de kommande decennierna låsa in Katolska kyrkan i en fruktlös konfrontation med den moderna världen som den inte återhämtade sig från förrän i och med Andra Vatikankonciliet, men än idag finns återverkningar av detta i Katolska kyrkans liv och hur hon uppfattas.

Idag slår pendeln åt andra hållet och strävan är att återge Katolska kyrkan en bättre balans genom att betona communio-aspekten. Andra Vatikankonciliet betonade Kyrkan som Guds folk, lekmännen som de viktigaste aktörerna i kyrkan och deras delaktighet i det allmänna prästadömet, biskoparnas kollegialitet och lokalkyrkornas autonomi, men det var en process som började långt innan Andra Vatikankonciliet med 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, där vi kan spåra sådant som influerat på konciliet.

Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete.

I denna process av förnyelse befinner sig Katolska kyrkan i idag, även om många stretar emot och vill bevara gamla klerikala maktstrukturer. Denna förnyelseprocess är också en öppen ekumenisk process som inte ägs av Romersk-katolska kyrkan. Ekumeniken och dialogen med de övriga samfunden har varit ett grundtema för henne alltsedan Andra Vatikankonciliet. Den påve som fick avsluta konciliet, Paulus VI var en mycket klok man som gav ut encyklikan Ecclesiam Suam. Där betonar han vikten av dialog, både inom Katolska kyrkan och utåt, med alla kristna, interreligiös dialog med alla som tror på Gud och dialog med världen och alla människor av god vilja.

Påve Paulus betonade i encyklikan att kyrkan måste besitta en medvetenhet och relatera till en självbild som ännu inte fullt ut evangeliserats och som därför är i behov av förnyelse.

bengtbåt

Där stannar jag idag. Här listar jag några punkter som jag hoppas kunna ta upp framöver:

  • Den konkreta kontexten och den nedskrivna texten
  • Maria och helgonen, avlat
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Kyrkosyn
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , | 9 kommentarer

Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt.

Når påve Franciskus talar om att islamistiskt inspirerad terror inte skall identifieras med Islam som religion, och då några religiösa ledare, bland dem biskop Anders Arborelius och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver i DN att terrorhotet idag inte får urarta till en kulturkamp, så tolkar jag inte de kristna ledarnas intention som att de vill förminska korset och frälsningen i Jesus Kristus, inte heller som att de vill bortse från de negativa influenser en militant tolkad Islam som vi ser aktivt eller passivt understödjas i flera av våra moskéer har. Där får man inte vara naiv.

Jag tolkar dem istället så, att vi kan inte bortse från att det finns många fredligt sinnade muslimer och en muslimsk kultur som levt i fredlig samexistens med övriga världen. Wahabitisk salafism som motiverar krig mot ”otrogna” och förtryckande sharia-lagar är en sekterism inom islam som majoriteten av världens muslimer inte vill identifiera sig med. Och mycket av den islamistiskt inspirerade terrorism vi ser i västvärlden idag är inte alls religiöst grundad. Många av terroristerna är unga människor uppvuxna i väst som inte alls tidigare varit praktiserande muslimer men som radikaliseras, ofta helt mot deras föräldrars vilja. Joel Halldorf tycker jag har ett bra perspektiv i denna Expressen-artikel.

Vi kan i religionsfriheten inte neka fredliga muslimer deras kulturella tillhörigheter utan acceptera att vi lever i ett multikulturellt land. Jag tolkar påven och författarna av DN-artikeln som att främjande av ömsesidig respekt och fredlig samexistens bättre gagnar fred och utveckling än konfrontation med majoriteten av muslimerna.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad i ett antingen eller: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik sista åren tycks vilja, plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. Att rektionen på Gunnar Sjöbergs kritik av #mittkors-kampanjen blev så kraftig berodde nog på att man under lång tid sett och kritiserat denna utslätande hållning från Svenska kyrkans sida.

Jag menar att vi måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Och vi måste sluta med att snabbt inrangera människor i ena eller andra lägret i denna polariserade debatt. Sjöberg gjorde ju en pudel och insåg att han hade gjort en missbedömning och borde ha insett vilka reaktioner hans utspel skulle få. Sedan ville han vara med i kampanjen men fick inte för att många människor som var med i kampanjen tog illa vid sig. Detta illustrerar hur problematiskt det är, hur svårt vi har att förlåta och ta till oss när människor ändrar sig.  Istället vill fortsätta att ha kontroll över dem genom att inrangera dem i fack. Att Sjöberg inte fick vara med solkar ner #mittkors-kampanjen lite.

Som kristna är vi kallade att vara både fromma som lamm och listiga som rävar. Vi är kallade att möta varje människa där hon står och acceptera hennes fria vilja och frihet, samtidigt som vi är kallade att sprida evangeliet om Jesus Kristus, ett evangelium som talar om kärlek och offer som upplevs som befriande och attraktivt också för många muslimer. Vi upplever idag en aldrig tidigare skådad kristen väckelse bland muslimer, både bland de som flytt till västvärlden och i deras hemländer.

popeimam

Påve Franciskus träffade i maj shejk Ahmed al-Tayed som är storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution. Det är första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar reser till Vatikanen.

 

Publicerat i Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , | 4 kommentarer