Dörren till att legalt tillåta medverkan till dödande av en annan människa bör förbli stängd för all framtid

Idag sammanträder Statens Medicinsk-etiska råd SMER för att bl.a. diskutera dödshjälp.

Som vi förstått finns det de som vill öppna för detta och nu tittar man på den s.k. Oregon-modellen. Man har slutat framhålla Beneluxländerna som goda exempel, eftersom det där blivit alltmer besvärande uppenbart att det sluttande planets princip råder och kriterierna för att få dödshjälp utvidgas till alltfler grupper. Istället framhåller man Oregon-modellen och hädar att där har man garderat sig mot det sluttande planet. Men det stämmer inte alls.

image

I en artikel i Dagen idag, Säg nej till det sluttande planet,  framhåller jag tillsammans med två kolleger att så länge lagstiftaren inte har svar på frågan varför det överhuvudtaget bör finnas en gräns för dödshjälp så kommer det att vara svårt att ge skäl för bevarandet av en gräns när nya argument trycker på.

Läs också Aronsson och Ståhles artikel i Världen idag. Falska förespeglingar om läkarassisterat självmord.

Författarna konstaterar att tvärtemot vad som hävdas i debatten så är sällan rädsla för smärta i livets slutskede anledning till att man begär dödshjälp. Där finns goda palliativa metoder idag för att göra den sista tiden så humant värdig som möjligt. En undersökning visar att de tre främsta skälen att man väljer dödshjälp är förlust av självständighet (97 procent), oförmåga att delta i angenäma aktiviteter (89 procent), och förlust av värdighet (75 procent). Endast 22 procent av cancerpatienterna angav skälet ”otillräcklig smärtkontroll eller oro för framtida sådan” som skäl.

Det förefaller mig som att kraven på dödshjälp mera handlar om friska människors behov att själva ha kontroll över sitt liv än av altruistiska och humanitära motiv.

Införandet av dödshjälp ställer också på nytt samvetsfrihetsfrågan på sin spets. Såsom berörd sjukvårdspersonal tvingas till att medverka vid abort, skall man också tvingas till att medverka vid dödshjälp?

Min slutsats är klar: Dörren till att legalt tillåta medverkan till dödande av en annan människa bör förbli stängd för all framtid.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

Troskongregationen utgav 14 juni 2016 ett dokument, Iuvenescit Ecclesia riktat till biskoparna som underlag för deras kontakt med nya andliga rörelser i Kyrkan. Många sådana har sprungit fram under 1900-talet, såsom den  Karismatiska förnyelsen som är den mest omfattande av dem alla och som firar 50-årsjubileum 2017.  Dokumentet sätter in de karismatiska nådegåvorna i ett helhetsperspektiv och beskriver deras relation till de hierarkiska gåvorna (de som är relaterade till vigningssakramentet och de sakrament som förvaltas av biskoparna, prästerna och diakonerna. Båda typerna av gåvor är ett utflöde av en och samme Ande.

Dokumentet har förberetts och filats på under 14 års tid och skall ge biskoparna vägledning, både att inte underskatta de karismatiska gåvorna utan lyfta fram och bejaka dem, men också hjälpa till att vägleda och fostra och främja en integrering i Kyrkans helhet.

Vatikanska dokument uppkallas alltid efter de två inledande orden i texten. Iuvenescit Ecclesia betyder Kyrkan föryngras/vitaliseras, och första meningen i sin helhet (min översättning) lyder:

Kyrkan blir vitaliserad  i kraft av Evangeliet och Anden förnyar henne kontinuerligt, bygger upp henne och leder henne ”med hierarkiska och karismatiska gåvor” (1).

Man refererar i fotnoten (1) till den första mer systematiskt teologiska text som utgivits av Katolska kyrkan om de Andliga nådegåvorna, nämligen Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. I kapitel 2, § 12 avhandlas det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:

”12. Guds heliga folk har även del i Kristi profetiska ämbete genom att det för vidare hans levande vittnesbörd…   De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totus populi) när helheten, ‘alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen’ (jfr Augustinus, De Praed. Sanct), ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor. Under ledning av det heliga läroämbetet – i vars trogna efterföljd Guds folk inte längre tar emot människors ord utan i själva verket Guds eget ord (1 Tess 2:13) – håller detta folk genom det trosmedvetande, som väcks och närs av sanningens Ande, oryggligt fast vid den tro, som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga (Jud 3), det tränger med rätt omdöme djupare in i den samt tillämpar den fullkomligare i sitt liv.

Därtill kommer att samme Helige Ande genom sakramenten och tjänsterna inte bara helgar Guds folk, leder det och berikar det med dygder, utan att han också genom att tilldela sina gåvor ‘åt var och en allt efter sin vilja’ (1 Kor 12:11) fördelar speciella nådegåvor bland de troende i varje stånd; på så vis gör han dem skickade och beredda till att överta olika uppgifter och tjänster till gagn för Kyrkans förnyelse och fortsatta uppbyggnad enligt Skriftens ord: ‘De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta’ (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande, måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov.”  (Från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Katolsk dokumentation 4, Katolsk Informationstjänst Uppsala 1970)

En grundsats i Iuvenescit Ecclesia är att kyrkans hierarkiska och karismatiska dimensioner inte står i motsats till varandra, utan står på samma nivå och är integrerade till ett helt. Andra Vatikankonciliets ecklesiologi öppnade upp för en ny missionerande fas i Kyrkans historia där alla är lika viktiga, biskopar och präster såväl som lekmän, i uppgiften att med andlig smörjelse och nådegåvor ge kraft åt evangelisationen.

Dokumentet sammanfattar i 8 kriterier för bedömning av karismatiska nådegåvor:

  1. Den primära kallelsen för varje kristen till helighet
  2. Inriktning på evangelisation
  3. Bekännelse av katolsk tro
  4. Gemenskap med hela Kyrkan
  5. Erkännande av gåvans komplementaritet i förhållande till andra karismatiska element i Kyrkan vilket utesluter alla anspråk på exclusivitet
  6. Acceptans av moment av prövning i bedömningen av nådegåvan. Det innebär att med ödmjukhet kunna bära och hantera motgångar
  7. Närvaro av andlig frukt såsom kärlek, glädje, frid och ökad mänsklig mognad.
  8. Evangelisationens sociala dimension

Iuvenescit Ecclesia:  [Hela texten här] [Sammanfattning här]

[EUCCRIL Newsletter 300 där Iuvenescit Ecclesia presenteras tillsammans med ett annat dokument om dialogen Katolska kyrkan – Pingströrelsen]

Läs också:

[BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN. En skrift av amerikanska biskopar och teologer om Karismatiska förnyelsen]

dha

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Folket: Ge oss starka ledare som kan tolka vår vilja

Israeliterna bad Samuel att tillsätta en kung. Under hela sitt vuxna liv hade han varit domare över Israel, men nu ville de ha en kung som skulle härska över dem. Samuel tyckte inte det var en bra idé och vände sig till Gud som dock rådde honom att göra dem till viljes.

När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen. Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem.” (1 Sam 8:1-9)

Jag har ofta funderat över varför israeliterna ville ha en kung, och varför Gud inte tyckte det var en bra idé, men att han ändå lät dem få sin vilja igenom. Att tillsätta en kung såg Gud som ett förkastande av honom själv. Skillnad mellan domare och kung var att det senare innebar mycket fastare former och att folket totalt lämnar ifrån sig makten. Domarrollen innebar mer en interaktion med folket och en tillit och förtröstan på att Gud leder sitt folk då domarna i interaktion med folket prövar att lösa problem och kriser de ställs inför.

Gud valde ändå att inte köra över folket. Det är ett genomgående drag hos den Gud som träder fram i historien i Bibelns böcker, att människans fria vilja respekteras, även om Gud vet bättre, så utvecklas människans historia i ett partnerskap med Gud där människorna får göra sina egna erfarenheter och skörda det de själva har sått till dess de kommer på bättre tankar.

Jag drar en parallell till utvecklingen i Västerlandet idag. Vi har haft en tradition byggd på judiskt-kristna grundvärderingar med människovärdet och alla människors lika värde i centrum samt respekterande av vissa naturrättsligt grundade etiska lagar som formulerats t.ex. i Katolska kyrkans sociallära eller i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Politiskt har man dragit slutsatsen att detta implicerar ett representativt demokratiskt styrelseskick, som inramas av etiska grundvärderingar som inte ens folkviljan kan köra över. Västerländska demokratier har grundlagar som inte är förhandlingsbara, och det har fastslagits en maktfördelning mellan verkställande (regering), lagstiftande (parlament) och dömande (domstolar) makt. Detta har min generation uppfostrats i och det sitter i ryggmärgen som en slags stabil och, som vi trodde, trygg grund för Västerlandets demokratiska system. Till detta kommer den ”fjärde statsmakten”, den fria pressen, garanterad av yttrandefrihetsnormen.

[Läs DN´s ledare 1 dec. Höj rösten för demokratin i Polen}

Idag ser vi hur detta system ifrågasätts alltmer till förmån för starka ledare som säger sig tolka folkviljan och som inte alls har respekt för denna maktfördelningsprincip utan tvärtom prövar att kontrollera både domstolsväsende och press. Presidenter, som t.ex. i Turkiet försöker förändra grundlagarna så att allt mer makt koncentreras hos dem själva och parlamentets makt blir mindre. Och allt detta sker med folkets vilja som röstar fram dessa maktstarka ledare.

Denna utveckling har gått i två steg: Liberalismen som dominerat den politiska utvecklingen under de senaste årtiondena har tagit det politiska systemets förträfflighet och stabilitet så mycket för givet att de glömt att försvara de värden på vars grunde det vilar, och vi har fått en samhällsutveckling som gått över styr där människans egoistiska girighet och materialism alltmer tagit över. Detta i kombination med de fria marknadskrafterna som fått löpa amok har skapat samhällen som främjat normlöshet och där många människor lämnas utanför trygghetssystemen och får inte sin rättmätiga del av kakan.

Detta har lett till steg två: Missnöje med det etablerade systemet och människor som nu sätter sin tillit till populistiska ledare. Dessa kan lätt komma till makten eftersom de nu röstas fram av folket i land efter land och samhället är inte längre vaccinerat attacker på den representativa demokratin och maktfördelningsprinciperna, eftersom vi glömt vår historia och vilka grundvärderingar den vilar på.

Jag förundras av motståndet och ovilligheten att tala om gemensamma grundvärderingar. Hoppet står till att människan också är en etisk varelse. Det behövs en mobilisering och ett medvetandegörande av vilken grund vår civilisation vilar på. Vem skall gå i täten? Påven?

pope

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 2 kommentarer

Påve em Benedict XVI om Europa: Kyrkan kan aldrig sluta att förkunna evangeliet!

lasttestamentJag fortsätter att läsa sista intervjuboken med påve emeritus Benedict. ”Last Testament: In His Own Words”.

Intervjuaren frågar med anledning av den nya evangelisationen som påve Johannes Paulus II uppmanade till och det Påvliga rådet för främjande av Ny Evangelisation som Benedict XVI inrättade: Är det över huvud taget möjligt att tro sig kunna kristna Europa igen, är det inte att bedra sig själv?

”It is not permissible simply to give up proclaiming the gospel. Indeed, it seemed completely absurd in ancient times that a couple of Jews went out and sought to win the great, learned and knowledgeable Graeco-Roman world for Christianity. There will always be great failures too. We do not know how Europe will develop, or the degree to which it will still be Europe if different strata of the population newly structure it. But to proclaim this Word, which bears power in itself, to build the future which makes the lives of human beings meaningful, that is independent of any calculation of success, and absolutely necessary. The Apostles could not make sociological investigations, that happens or it doesn’t, but they had to trust in the inner power of this Word. At first, very few, lowly, people joined. But then the circle grew.

Of course the Word of Gospel can disappear from continents. Indeed we can see now that the Christian continents of the beginning, Asia Minor and North Africa, are no longer Christian. It can even disappear in places where it was dominant. But it can never remain unsaid;  will never be unimportant.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Brasiliens blivande kardinal: Kyrkan skall vara profetisk och barmhärtig, ej kontrollerande

Ärkebiskop Sergio da Rocha, ordförande i Brasiliens biskopskonferens är en av de 16 biskopar och en präst som kommer att utnämnas till kardinal i samband med konsistoriet i Vatikanen senare denna månad. Alla kardinaler under 80 år är de som deltar i konklaven vid val av ny påve. Han intervjuades i en brasiliansk tidning, intervjun återfinns i engelsk översättning på Crux.

I mitt förra inlägg skrev jag att det funnits en utveckling i Katolska kyrkan sedan långt innan reformationen i riktning mot trons källor, mot förnyat fokus på den personliga tron och andligheten, bort från detaljstyrning och kontroll. Påve Franciskus har i sitt pontifikat i hög grad stått för detta. Detta märks också på hur han utser sina biskopar och kardinaler. Ärkebiskop Sergio da Roha är ett exempel på detta. jag citerar några avsnitt från intervjun:

Om Brasiliansk politik (Brasiliens biskopar har uttalat att landets kris beror på brist på etiska och moraliska referenspunkter:

”Ethics in politics needs to be recovered urgently, which requires honesty on the part of politicians, as well as overcoming political and electoral corruption.  A democratic society needs politicians and responsible politicians.  Political participation can’t be denied, or left to others.

Another attitude to be cultivated is the conscious exercise of citizenship. Every citizen, and civil society itself,  have much to contribute to justice and peace, so desired by all. In a special way, laity and lay Christians have much to offer. They should be ‘salt’ and ‘light’ also in the field of politics.

Om kyrkans roll i politiken:

”Through the bishops’ conference, the Church seeks to be always open to dialogue with the executive branch, the legislative and the judiciary. The conference does not adopt a political-party stance, and does not defend governments or parties. It pursues its prophetic mission by offering a meaningful contribution to the Word of God and to the Church’s social doctrine, not political ideologies.

The conception of a Church that controls society is neither theologically justified nor viable in a complex and pluralistic culture. However, a servant, prophetic, and merciful Church has much to offer in overcoming social problems. We have much to do to overcome aggression, intolerance and violence. [We must] educate for dialogue and encourage respect for those who think differently. Anyone who thinks differently cannot be treated as an enemy, whether at home, on the streets, on social networks or in political environments.”

Om kyrkans roll i världen:

” I would emphasize the conflicts and wars that are making so many people suffer, especially the poorest and most defenseless. The cruel situation of refugees and immigrants, always remembered by the pope, demands the joint action of the countries and effective investment. There’s also poverty and misery that persist in an era of so much scientific and technological development, with the poor being sacrificed most when there is economic crisis or social conflicts.

It is not easy, but the Church needs to evangelize with special attention to these situations, to bring hope and new life. We have to evangelize the different cultural contexts, from popular piety to secularized environments and modern Areopagus. We cannot remain indifferent or comfortable, but walk the path of participation and communion. Always trusting in the grace of God!”

Om påve Franciskus betydelse:

”The Pope has contributed enormously with his teachings, but above all by his example and initiatives. We have learned a lot from him! He has encouraged us to be a missionary Church, going out to meet the wounded and the lost sheep. He’s pushed us to be a merciful and welcoming Church, a house of open doors, and a servant church, living in simplicity.”

Om kardinalernas roll:

”As Pope Francis has insisted, the cardinalate is not an honor, but a form of service….

I think the cardinals named in this Holy Year should be recognized as ‘cardinals of mercy.’ We must learn to conjugate, with Pope Francis, the word ‘merciful.’ Charity in everything and with all is not easy, but it is beautiful and makes the one who practices it and who receives it happy. I hope to collaborate, albeit modestly, so that charity shines ever more in the life of the Church. But this is only possible by the charity of Christ!”

bengtglauppsaladoc

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan

De sista 50 årens ekumeniska arbete håller på att bära frukt. Jag tror inte det främst beror på människors ansträngningar, skulle det inte vara för att det är en följd av den Helige Andes verkan i vår tid, så skulle de mänskliga ansträngningarna varit fruktlösa.

Allt fler kristna är idag medvetna om medkristna i andra samfund och att de inte kan ignoreras, allt färre tänker om andra kristna att de hör inte till oss. Dopet och trosbekännelsen är en enande grund för alla kristna. Medvetandet om Kyrkans universalitet och att inget enskilt samfund på egen hand kan gestalta denna är allmänt förekommande.

Romersk-katolska kyrkan har genom Påvliga enhetsrådet dialog med samtliga kyrkofamiljer inklusive nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar.

Andra Vatikankonciliet och samtligapåvar efter konciliet har betonat ekumeniken som högsta prioritet. Påven Johannes  Paulus II inbjöd i ekumenikencyklikan Ut unum sint alla andra samfundsledare till öppet samtal om hur man kan tänka sig och vill se Petrusämbetet gestaltat i en enad universell kyrka:

95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”.153 The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154 

……

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ”that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me” (Jn 17:21)? (Uus 95-96)

Nyligen enades de ortodoxa autokefala kyrkorna och Romersk katolska kyrkan i en samsyn kring hur primatet i kyrkan var gestaltat under det första årtusendet. Denna samsyn är en grund för fortsatta samtal om enhet mellan katoliker och ortodoxa

fempatriarkat2

I Lund undertecknades nyligen en överenskommelse mellan Lutherska världsförbundets kyrkosamfund och Romersk-katolska kyrkan som innebar 5 imperativ kring hur man kan samarbeta redan nu. Samtidigt uttalades starka förhoppningar om att dagens teologiska hinder skall undanröja så att man kan ha gemensam kommunion. Enligt katolske biskopen William Kenney som har lång erfarenhet av luthersk-katolsk dialog finns öppningar som ganska snart kan leda framåt.

I samtalen kring 500-årsminnet av reformationen har det stått uppenbart att Luther inte ville åstadkomma en schism, han ville reformera Katolska kyrkan. Att så inte skedde var frukten av svaga biskopar och påve som hellre slog vakt om sin makt än att vara öppna för dialog och politiska intressen hos furstarna på den tiden. Att schismen kvarstår idag beror mycket lite på läromässiga skillnader och nästan uteslutande på strävan efter mänsklig makt och lättja som gör att man föredrar status quo framför att lyssna till  och agera utifrån vad Anden säger till församlingarna idag.

Katolska kyrkan hade innan reformationen blivit alltmer detaljstyrd med olika regelsystem, och även inom Katolska kyrkan insåg varje seriöst tänkande person att en reformering behövdes och ett nytt fokus läggas på den personliga tron och andligheten. Erasmus av Rotterdam var en av dem som gav röst åt detta. Han var vän med Luther men det föresvävade honom aldrig att bilda en ny kyrka. Efter schismen och den protestantiska reformationen har funnits olika utvecklingslinjer inom Katolska kyrkan: En motreformatorisk linje som reaktionsbildade mot Luther och närmast förstärkte detaljstyrningen, detta kulminerade vid Första Vatikankonciliet 1870 med dogmen om påvens ofelbarhet och fortsatte i den antimodernistiska strömningen en bit in på 1900-talet. (Se mitt tidigare inlägg, Enhet med eller under påven)

Samtidigt fanns en strömning i Katolska kyrkan som fortsatte att ta fasta på den personliga tron och strävan efter helgelse, t.ex. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare och många andra samt teologer under 1800-talet och 1900-talet som Möhler, Newman, Congar och många flera. Detta ledde så småningom fram till den utveckling som fick påven Johannes XIII att sammankalla Andra Vatikankonciliet.

Än idag har den förstnämnda strömningen avläggare i form av det antimodernistiska Pius-brödraskapet och andra traditionalistiska rörelser och grupper som är starkt kritiska till Andra Vatikankonciliet och som vill gå tillbaka till den tidigare gudstjänstordningen med den s.k. Tridentinska mässan. Förre påven Benedictus XVI gav genom dekretet Summorum Pontificum tillåtelse att fira den Tridentinska mässan som en extraordinarie mässform, detta inte för att det fattades något i den nya mässordningen, men för att det efterfrågades och för att äldre personer som var vana vid den ordningen skulle känna sig hemma i kyrkan.

Emellertid har det blivit så att det är många yngre personer som söker sig till dessa grupper, och man uttrycker sig som om den Tridentinska mässan egentligen är bättre och mer korrekt att fira än den ordinarie mässan. Man försöker också värva nya medlemmar i församlingarna. Dessa grupper är oftast antiekumeniska men tolkas av vissa evangelikala, som t.ex. Anders Gerdmar som i boken GUDS ORD RÄCKER tagit ställning mot Romersk katolska kyrkan, som företrädare för den sanna katolska orginaltron.

Så står vissa antiekumeniska grupper på den katolska sidan mot vissa lika antiekumeniska grupper på den evangelikala sidan. Men detta är inte mainstream. Majoriteten av kristna inklusive många ledare inom alla samfund inser ekumenikens nödvändighet.

Att katolska kyrkan blivit ett rött skynke både för vissa evangelikala konservativa grupper och för socialliberala sekulära grupper som ser Katolska kyrkans hänvisning till Gud och naturrätten som inskränkning i individens frihet (även vissa inomkatolska radikala grupper är kritiska till läroämbetet), tror jag beror på olika tolkningar av regelverk och katekes alltifrån lära om påvemakt till preventivmedel och aborter.

Jag tror att kritikerna i själva verket tänker mer lagiskt än Romersk katolska kyrkan själv. De kastar ut barnet med badvattnet genom att föredra relativism och utesluta alla regler och kartor (=Katolska kyrkans katekes) som försöker beskriva terrängen och auktoritativt tolka morallagarna. Allt sådant upplevs som hindrande för människans frihet och rätt att gestalta sitt eget projekt.

Katolska kyrkan däremot sätter ner foten och accepterar kartor. Snart inser man dock att de blir för schematiska, livets komplexitet kräver undantag och dessa blir alltmer detaljerade. Det blir till sist en ond cirkel där detaljreglerandet blir för komplext för att kunna förmedlas till vanliga icke teologiskt och filosofiskt utbildade människor på ett begripligt sätt.

Då är det enda rimliga att byta strategi och låta god pastoral praxis och den enskildes personliga trosutveckling komma i fokus istället för att detaljstyra katolikerna. Sådan god pastoral praxis har egentligen förekommit i alla tider. Problemet uppstår mer när man diskuterar detta teoretiskt då gärna traditionalistiska grupper dyker upp och anklagar en för att inte vara riktigt katolsk. Ett annat problem är att de intellektuellt och socialt starka alltid förstått och kunnat hantera detta, medan de svagare lätt hamnar i underläge och blir föremål för prästerligt godtycke, t.ex. kvinnor i fattiga delar av världen där kyrkans regler inte blir befriande utan del i ett redan starkt patriarkalt förtryck.

Jag tror att Gud är suverän också över sina sakrament och framförallt att han har behag till barmhärtighet framför offer. Hela påve Franciskus pontifikat har präglats av att han vill lyfta fram det pastorala förnuftet som korrektiv till regelverkens disciplin. Detta är innebörden i Barmhärtighetens år som avslutas i dagarna. Inte så att regelverket skall ifrågasättas eller upphävas, kartan är fortfarande ett mycket bra orienteringsverktyg när det gäller att hitta rätt i livet, men det får inte leda till orimliga konsekvenser, därför är det viktigt med pastoral praxis.

Jesus själv visar vägen:

Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ”Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?” Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” (Mark 7:5-8)

Och det finns många fler ställen i evangelierna där Jesus anger den rätta proportionen mellan pastoralt förnuft och detaljerade regler, var och en kan själv göra ett bibelstudium kring detta.

Med denna Romersk-katolska kyrkans ändrade pastorala inriktning tror jag att det går att få nya perspektiv på ekumeniken. Alla måste inse att det går inte att fortsätta med business as usual, utan vända sig utåt mot de andra medkristna, och var och en behöver rannsaka sig själv och se vad man behöver ändra hos sig själv.

– Romersk katolska kyrkan behöver ge upp kvarvarande triumfalistiska drag och i ödmjukhet vända sig mot andra kristna och acceptera de andliga rikedomar som finns hos dem. Detta är klart uttalat i kyrkliga dokument men har ofta inte slagit igenom i praktiken i prästers och lekfolkets attityder.

– Ortodoxa kyrkorna behöver ge upp all nationalistisk triumfalism och gamla negativa känslor gentemot Rom-kyrkan.

– Frikyrkor behöver sluta att betrakta de gamla samfunden som döda och att se sig själv som framtidens kyrka. Då kan de fungera som kreativa förnyelserörelser som kan berika hela kristenheten.

– Ser vi till Lutherska världsförbundets kyrkor, så vet jag inte hur representativ Svenska kyrkan är för dess medlemskyrkor, men i Sverige påpekar många att politikerstyrningen förlamar kyrkan, tar ifrån biskoparna deras lärouppdrag och urvattnar kyrkans lära i liberalteologisk riktning.

Min tro är emellertid att när man i den katolsk-lutherska dialogen verkligen går på djupet med lärofrågorna, så kommer man att vara ganska överens om grunden. Liberalteologi är inget som fungerar att formulera dogmatiskt, eftersom det mera handlar om vad man vill välja bort eller relativisera.  Det grundläggande kristna arvet däremot, Trons skatt som Kyrkan förvaltat och har en 2000-årig tradition att formulera för varje ny tidsepok är något som även Svenska kyrkan säger sig vilja bygga på. Ja, det är väl alldeles tydligt, för man ställer sig i allmänhet kritiskt till dem som påstår något annat.

För att åstadkomma enhet måste vi också definiera vad som menas med enhet. Man är överens om att det inte är samma som total organisatorisk enhet, utan en enhet i mångfald.
Läs också: Påven varnar för tre falska modeller i strävan mot kristen enhet.

lobergdimma

?

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 10 kommentarer

Kristna väljares stöd för Trump ologiskt

Evangelikala kristna i USA, de som brukar kallas ”den kristna högern” har traditionellt röstat republikanskt, men det starka stödet från den grupp till Trump trots allt hans kvinnoförakt, föraktfulla uttalanden om olika folkgrupper hans och sexistiska är svårt att förstå. Även katolska väljare röstade lite mer än 50 % för Trump, och ju mer de praktiserade sin tro genom kyrkobesök, ju större var deras stöd för Trump. En argument jag hört är att med Hillary hade det blivit ännu sämre, och de tänker då på hennes stöd för aborter ända in i sista graviditetsveckan (om detta rykte nu är sant, men så sägs det). Enligt vissa rapporter verkar supporten för Trump ha nått ända upp i predikstolarna. Med abortfrågan i fokus tycks man ha blundat för alla andra nackdelar med Trump. Och apropå abortfrågan: Trump har ändrat sig flera gånger.

En sak är säker, de kristna väljarna är en grupp man inte kan bortse från, och de socialliberala politikernas föraktfulla inställning till människolivet före födelsen är magstarkt för många, det förstår jag verkligen. Skulle Hillary Clinton bara varit lite mer tillmötesgående för denna grupp och uttala förståelse för deras stöd för människolivet i sin helhet och lite mera talat om abort som en nödlösning än som en mänsklig rättighet, så hade hon nått ända fram och blivit vald till USA´s första kvinnliga president. WikiLeaks offentliggörande av brevväxling som blottlade kritik av katolikers inställning gjorde inte saken bättre.

Bill Johnson, en pingstkarismatisk ledare i USA har pläderat för att det finns argument i Bibeln för att man borde rösta på Trump. I denna video smular Micael Grenholm effektivt sönder hans argumentation och avslöjar en högst förvrängd bibeltolkning. Johnson tycks ha spänt vagnen framför hästen och bestämt sig för att stödja Trump och sedan anpassat bibeltolkningen efter det:

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Uncategorized | Märkt , , , | 10 kommentarer