Jag medverkar på FKE´s möte i Västerås 21 januari.

Böneveckan för kristen enhet äger rum 18-25 januari. Jag deltar i åtminstone två aktiviteter under veckan.

Lördag den 21 januari 13.00 – 15.00 anordnar FKE – Kristen enhet ett möte i Vår Frus katolska kyrka i Västerås (Lidmansvägen 8) med temat REFORMATION – DEN KATOLSKA REFORMATIONEN – ENHET. Jag ser fram emot detta, det skall bli trevligt.

Söndag 22 jan kl 15.30 är det ekumenisk gudstjänst i Katolska domkyrkan, Stockholm. Söders kristna råd inbjuder. Efteråt social samvaro i Domkyrkosalen. Det skall bli trevligt att träffa kristna bröder och systrar från andra samfund, allt enligt andan som angavs i det viktiga ekumeniska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP.

bengtjan17

 

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst” (Johannes XXIII 1961, vid sammallandet av Andra Vatikankonciliet)

johannesxxiiiPåven Johannes XXIII talade första gången 25 jan 1959 om tanken att sammankalla ett nytt koncilium. Den officiella kallelsen till Andra Vatikankonciliet skedde 25 december 1961 genom den påvliga konstitutionen Humanae Salutis. Det är intressant att ta del av den eftersom den sammanfattar hur påvens intentioner och hur han tänkte då han fattade beslutet.

Påven ser inte Romersk-katolska kyrkan som en isolerad enhet inom världskristendomen, utan vill ta ett ansvar för den universella kyrkan och inbjuder alla kristna att delta i processen. Jag citerar från dokumentets sista avsnitt där han inbjuder alla till bön för koncilieprocessen, också de från Katolska kyrkan skilda bröderna och systrarna:

To this chorus of prayers we also invite all Christians of Churches separated from Rome, so that the Council may also be to their advantage. We know that many of these children are eager for a return of unity and peace, in accordance with the teaching and the prayer of Christ to the Father. And we also know not only that the announcement of the Council was received by them with joy, but that more than a few of them have already promised to offer their prayers for its success and hope to send representatives of their communities to follow its work at close hand…

May there thus be repeated in the Christian family the spectacle of the Apostles gathered together in Jerusalem, after the Ascension of Jesus to heaven, when the newborn Church was completely united in communion of thought and of prayer with Peter and around Peter, the shepherd of the lambs and of the sheep. And may the divine Spirit deign to answer in a most comforting manner the prayer that everyday rises to him from every corner of the world:

‘Renew your wonders in our time, as though in a new Pentecost, and grant that Holy Church, united in unanimous and intense prayer around Mary, the Mother of Jesus, and guided by Peter, may spread the Kingdom of the divine Savior, a Kingdom of truth, of justice, of love, and of peace. Amen.’

Konciliet pågick 1962 till 1965. Efter konciliet har  ekumeniken intensifierats med dialoger idag öppnade med samtliga grenar inom världskristenheten, en ny öppenhet för den Helige Andes liv i kyrkan ledde till att också Katolska kyrkan kunde beröras av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen och 1967 föddes Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR) som i år, samma år som 500-årsminnet av Reformationen firar sitt 50-årsjubileum.

goldenbannerKarismatiska förnyelsen vill inte vara en kyrka i kyrkan, utan främja den Helige Andes liv och integrera det i Kyrkans helhet som en naturlig och nödvändig del tillsamman med dess hierarkiska och sakramentala dimension. Andra Vatikankonciliets grundkonstitutioner, som den om Kyrkan, Lumen Gentium underströk att detta var i linje med Katolska kyrkans grundläggande lära.

[Läs mera om Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige]

 

 

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Reformationsminnet början till slutet på kristenhetens splittring

2016 var ett år i ekumenikens tecken. En höjdpunkt var mötet i Lund på hösten där Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet gemensamt uppmärksammade 500-årsminnet av Reformationen. Här en video som återger gudstjänsten i Lunds domkyrka.

Mötet och det gemensamma dokumentet som tagits fram, FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP, är inte något hastigt påkommet utan resultatet av 50 års bilaterala teologiska samtal. Från konflikt till gemenskap är ett mycket tungt och viktigt dokument som visar att man teologiskt kommit mycket långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Om de olika samfundens ledare idag skulle ta de teologiska övervägandena på allvar, så är det ett stort steg framåt mot kristen enhet. Det finns ingen återvändo efter Lund 2016. En återgång till business as usual med isolationism och samfundstriumfalism är inte längre möjligt. I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
  2. Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
  3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  4. Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Dokumentet är mycket bra också i att beskriva historien om hur splittringen uppkom och aktuella teologiska perspektiv där katoliker och lutheraner faktiskt står varandra mycket närmare än vaf man kan tro när man betraktar hur långt kyrkorna verkar vara från varandra i praktiken. Andra Vatikankonciliets dokument, postkonciliära dokument sop påven Johannes Paulus  II´s Ut unum sint och ekumeniska dokument i den katolsk-lutherska dialogen som det om rättfärdiggörelsen från 1999  och det nu föreliggande dokumentet talar sitt klara språk att det finns en mycket stor gemensam grund som bas att gå vidare från, och det finns egentligen inga argument för att inte också i dialogens form jobba sig igenom kvarvarande skiljepunkter och med god vilja ganska snart kunna ta steg mot ytterligare synlig enhet.

I relation till Lutherska världsförbundet är det som skiljer framförallt synen på ämbetet, vigningen till diakon, präst, biskop (där synen på kvinnliga präster inte är den centrala frågan). Eftersom de vigda ämbetsbärarna förvaltar sakramenten är det på grund av synen på ämbetet som gör att det fortfarande är svårt med gemensam kommunion.

För att illustrera dokumentets karaktär citerar jag några valda avsnitt:

”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).” (ur förordet)

Varje reformationsminne har sin egen kontext. Idag innefattar denna kontext tre huvudsakliga utmaningar, som utgör både möjligheter och förpliktelser. (1) Det är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern. Därför utgör den gemensamma minneshögtiden ett tillfälle att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner.

(2) Det är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….

(3) Det är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation; samtiden kännetecknas både av en tillväxt av nya religiösa rörelser och på många platser av en växande sekularisering.   (p 4)

I dokumentet sägs att tidigare reformationsminnen ofta haft en triumfatorisk karaktär, både från protestantiskt håll och från katolskt håll i att ta avstånd. Detta dokument präglas av att se den egna skulden i splittringen, botgöring och att se framåt med synlig enhet som målsättning.

I dokumentet beskrivs reformationens historia som en räcka missförstånd och onödiga konfrontationer vilket likt en grekisk ödestragedi ledde fram till den oundvikliga splittringen som ju egentligen ingen ville ha, Luther ville reformera Katolska kyrkan, han ville inte splittring, och han kunde inte drömma om annat än att vinna förståelse för sina synpunkter. Alla seriöst tänkande katoliker var på den tiden eniga att det fanns mycket som behövde reformeras, mycket korruption och att man avlägsnat sig från den levande tron. Tyvärr vann Luther inte förståelse vare sig hos ärkebiskopen av Mainz eller hos påven som inte hade förmåga att sätta sig in i hans teologiska frågeställningar utan såg istället sin makt hotad.

Många försök gjordes att undvika schism. Ärkebiskop Cajetanus förordnades att föra dialog med Luther, men det resulterade i missförstånd. Hela processen fram till Luthers exkommunicering präglades av grundläggande tvetydighet:

”Luther angav frågor för debatt och argumenterade för sin sak. Han och allmänheten – som fått kunskap om processen och den position han intagit genom en mängd pamfletter och tryckta alster – förväntade sig saklig debatt. Luther lovades en rättvis rättegång och att han skulle få lägga fram sin sak. Ändå fick han upprepade gånger budskapet att han antingen skulle dra tillbaka det han sagt eller förklaras vara heretiker.” (FKTG p 46)

Kardinal Cajetanus hade studerat Luther mycket noga och var en skicklig teolog. Men han tolkade Luther inom sitt eget teologiska system och missförstod hans betoning av tron. Luther å sin sida var inte bekant med kardinalens teologi. I FKTG konstateras: ”Det är en tragedi att två av 1500-talets mest framstaående teologer skulle komma att mötas i en rättegång som gällde heresianklagelser.” (p 48)

På den vägen fortsatte det. Missförstånd istället för att försöka förstå, konfrontation istället för att söka överbrygga skiljaktigheterna. Trientkonciliet 1545-1563 skule kunnat bli ett reformkoncilium, men man koncentrerade sig istället på de läropunkter som reformatorerna ifrågasatt och betonade skillnaderna. Först under 1900-talet har man lyckats vända trenden och genom den ekumeniska rörelsen har man vänt det hela rätt och försöker se på frågorna utifrån att man är döpta som delar en och samma tro och försöker förstå varandras perspektiv och hitta gemensam förståelse.

Nu skriver vi 2017 och vi har kommit långt på den vägen. Teologiskt sett mycket långt skulle jag vilja säga. I praktisk vilja att vilja förändra med anledning av ökad teologisk förståelse inte så långt. Med enbart mänsklig kraft är det nog omöjligt att nå den enhet Kristus vill. Vi behöver den helige Ande. Låt oss be för enheten, vara öppen för den helige Andes kraft och tillämpa de fem imperativen. Den stundande Böneveckan för kristen enhet är ett gott tillfälle att göra detta. Sedan räcker det inte med en vecka under året och resten av året leva som om inget har hänt. Jag hörde att man i Lund har börjat med regelbundna ekumeniska morgonböner. Ett bra exempel att ta efter.

Det gäller inte bara enhet mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor. Dialog pågår också mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna där man nyligen kommit till enighet om synen på biskopen av Roms primat under det första årtusendet. I FKTG nämns också särskilt den pingstkarismatiska förnyelseströmmen:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

2017 är också 50-årsjubileum för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Den karismatiska dimensionen är lika viktig som den hierarkiska och sakramentala dimensionen i Kyrkans liv. Syftet med den karismatiska förnyelsen är inte att bilda en kyrka i kyrkan, utan att betona och återupptäcka Andens liv och de karismatiska nådegåvorna och integrera dem i kyrkans helhet. Den klassiska Pingströrelsen och nya pingstkarismatiska kyrkor har mycket att bidra med till helheten i den mån de slutar att se sig själva som framtidens kyrka och betraktar de gamla samfunden som döda. Det fulla livet i den helige Ande är nödvändigt för ekumeniken och för den nya evangelisationen.

Jag återkommer till Karismatiska förnyelsen i ett kommande inlägg.

—————————————-

Händer i Katolska Domkyrkan Stockhom:

  • Söndag 22 jan kl 15.30: Söders kristna råd inbjuder till ekumenisk gudstjänst
  • Lördag 18 februari: Böndag med Karismatiska förnyelsen.
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , | 11 kommentarer

En stjärna gick på himlen fram…

Epifania, Herrens uppenbarelse. Representerar att världen utanför Judaland upptäcker den nyfödde Frälsaren.

img_0030

De vise männens attityd: Förundran, öppna hjärtan, vördnad.

Herodes attityd: Ängslig misstänksamhet, rädsla för konkurrens om makten.

[Påve Franciskus: De vise männen representerar alla som tror och längtar efter Gud]

Publicerat i Church, Religion | Märkt , | 1 kommentar

Kardinal Kasper: Amoris Laetitia innebär ett paradigmskifte i Katolska kyrkan, men ingen förändring av läran

Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium som var banbrytande. Från en klerikalt dominerad kyrka med påven i spetsen och där lekmännen och deras troserfarenhet tillmättes mycket lite betydelse markerar konciliet en milstolpe på vägen mot en kyrka som sätter de enskilda troende i centrum, och varje döpt kristen räknas som en fullvärdig kyrkomedlem. Påve, biskopar och präster är inte längre toppskiktet i en maktfullkomlig hierarki, utan ses som herdar med speciella uppdrag att vägleda Gudsfolket som består av alla döpta. Alla från påven till de sista lekmännen har del i Kristi prästerliga och profetiska ämbete (det allmänna prästadömet).

Denna vision är långtifrån genomförd, och de sista 50 åren har inneburit oavbrutna diskussioner om hur konciliet skall tolkas. Man har talat om kontinuitetens eller brytningens hermeneutik där en del menat att konciliet släppt lös okontrollerade krafter som bryter ner tron och liturgin till oigenkännlighet, medan andra menat att traditionalistiska krafter som vill bromsa upp utvecklingen har fått alltför stort utrymme.

Dessa diskussioner har snurrat som i en strömvirvel, eda, runt runt utan att komma vidare. Under påve Franciskus pontifikat är det som om denna strömvirvel nu kommer ur sitt bakvatten och fritt flödar vidare.

Diskussionen kring de båda biskopssynoderna om familjen , den extraordinrie 2014 och den ordinarie 2015 och det påvliga dokument som blev slutresultatet av dem, den apostoliska maningen Amoris Laetitia, belyser vilka processer det handlar om. Dokumentet stänger inte dörren för att skilda omgifta i vissa pastoralt motiverade situationer skulle kunna ta emot kommunionen. Uteslutet säger vissa, det skulle missbrukas och devalvera sakramentens helighet. Rimligt säger andra, det innebär en tyngdpunktsförskjutning bort från klerikal detaljstyrning till varje persons personliga ansvarstagande.

Kardinal Walter Kasper tillhör dem som stöder påven och omfattar det nya pastorala synsättet som delegerar beslut till lokala biskopar och personligt ansvarstagande istället för central detaljstyrning. I en artikel i decembernumret av Stimmen der Zeit reflekterade han över Amoris Laetitia och den debatt som väckts.

wk11juli2009d

Kardinal Walter Kasper på Riddarholmstorget i Stockholm i samband med Pueri Cantores körfestival 11 juni 2009

Kasper menar att det nu är tid att sluta upp med de hetsiga debatterna kring tolkningen av dokumentet och börja praktisera det reella paradigmskifte som dokumentet har öppnat för. Kardinal Kasper ser det som olyckligt att debatten inte kretsat kring dokumentet som helhet utan fastnat vid vissa formuleringar i kapitel 8 om vissa irreguljära förhållanden för skilda omgifta och omständigheter under vilka de kan få gå till kommunion. Genom att reducera det till denna enskilda fråga görs inte rättvisa åt det rika bibliska och pastorala innehållet i dokumentet (jfr hur det rikhaltiga innehållet i encyklikan Humanae Vitae från 1968 kom i skymundan på grund av fokuseringen på en enda fråga: p-pillret, min anm).
Kardinal Kasper fastslår att allt som påven skrivit i dokumentet är sanktionerat av synodfäderna med minst 2/3 majoritet, påven har inte skrivit något som avviker från denna majoritet, påven har också en stor del av kyrkans medlemmar bakom sig som i deras tolkning av tron gjort denna urskiljning påpekar Kasper.

Min anmärkning: Jämför med begreppet sensu fidei, som talas om i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Kardinal Kasper menar att man kan inte förstå Amoris Laetitia om man inte besinnar det genomgripanden paradigmskifte som denna apostoliska maning representerar. Detta innebär inte att kyrkans lära på något sätt förändras, men det sätter in läran i en större pastoral kontext.

Detta paradigmskifte består i övergången från en lagbaserad syn på moral till Thomas av Aquinos tanke om moral är baserad på dygd. Dokumentet är därför i linje med den bästa tradition. Det nya är i själva verket gammalt och beprövat”, skriver Kasper.

Han menar att Amoris Laetitia karakteriseras av en ny, frisk och befriande ton, vilken har varit helt frånvarande i alla tidigare lärodokument. Det nya pastorala konceptet är baserat på att sträcka ut en hjälpande hand snarare än ett höjt förbudspekfinger, och dokumentet lägger ut texten realistiskt om glädjeämnen och svårigheter i dagens familjeliv. Dokumentet är inte ute efter att kritisera, moralisera eller indoktrinera utan adresserar sexualitet och erotik på ett öppet och avslappnat sätt.

Angående den känsliga frågan om skilda omgifta och kommunion konstaterar Kasper att påven säger att det i särskilda individuella fall kan finnas skäl att tillämpa en annan pastoral praxis än den hittills gängse, men Kasper påpekar också att påven inte på någon punkt drar några praktiska slutsatser av detta.

Kasper tillbakavisar kritikernas anklagelse att Läroämbetet därigenom gett upp ( jfr de fyra kardinalernas skrivelse). Istället menar Kasper att det faktum att påve Franciskus lämnat frågan öppen i sig är ”ett doktrinärt beslut som får omfattande konsekvenser”.

Så:

Kyrkan måste nu konfronteras med frågan hur man tillämpar den apostoliska maningen i praktiken. Kasper menar att det först och främst är viktigt att vägleda unga människor i att tillägna sig den katolska förståelsen av äktenskap och familj i all sin skönhet för att sedan följa dem på vägen mot att förverkliga detta. Äktenskapsförberedelse och äktenskapspastoral borde omstruktureras i linje med Amoris Laetitia, betonar Kasper.

Han varnar också för att det pastorala arbetet med par i irreguljära situationer, särskilt skilda omgifta, inte kommer att bli lätt. Amoris Laetitia väljer inte den bekväma vägen att anvisa patentlösningar, därför det finns inga sådana, påpekar Kasper. För en fri kristen person är det inte lättare att komma fram till ett informerat ansvarsfullt samvetsbeslut jämfört med att följa givna regler, snarare svårare.

Denna nya pastorala approach kommer att kräva mycket av biskopar, präster och själasörjare. Det krävs en andlig kompetens att hjälpa människor fram till ansvarsfulla samvetsbeslut i samband med Försoningens och Eukaristins sakrament, säger Kasper, vilket kräver att präster får adekvat praktik och undervisning under sin utbildning och vidareutbildning för att vara föreberedda på denna nya uppgift.

Hela processen att tänka om och sjösätta detta i praktiken kommer säkert att ta lång tid.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Katolska kyrkan också utsatt för falska nyheter

På sista tiden har man uppmärksammat betydelsen av spridandet av falska nyheter eller nyheter som är starkt vinklade och förtiger vissa fakta för att man vill att mottagaren skall uppfatta det på ett visst felaktigt sätt. Rubriksättning i kvällspressen ahr väl alltid haft något av den karaktären över sig, men ändå inom rimliga gränser, det har på något sätt hört till spelets regler och alla vet om att rubrikerna är överdrifter. Samma ska gäller mycket av den reklam vi matas med dagligen.

Men nu talar vi om i ont uppsåt fabricerade falska nyheter, eller vinklade nyheter med förtigande av fakta som balanserar på gränsen så att man skall kunna försvara sig om man blir avslöjad, men som ändå har det onda uppsåtet att man vill att mottagaren skall förstå det på ett felaktigt sätt. Sådant stoff är förödande, därför om ett rykte en gång börjat spridas, så biter det sig fast, och många av de som en gång nådddes av det och trodde på det nås ej av eller vill inte höra dementin. Därtill finns informationsbubblorna på sociala media där fördomar, rykten och lögner kan fortsätta att frodas och sprida sig därför att man aktivt väljer bort att ta del av alternativ information som inte styrker den egna världsbilden.

Ryssland är en stat som ägnar sig åt detta, och säkert många andra diktaturstater och även demokratiska stater där missnöjespartier kommit till makten. Missnöjespartierna har ju haft precis samma kritik mot det etablerade samhället, att det finns en ”pk-kultur” som frodas hos etablerade politiska partier och etablerade media. Kommer man till makten agerar man på precis samma sätt men tio gånger värre. Pressfrihet och boskillnand mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt sitter löst i vissa av dessa stater.

Också Katolska kyrkan har utsatts för liknande attacker med falska nyheter. Jag misstänker att källan är antikatolska grupper som inte vill att Katolska kyrkan skall framstå som en jämbördig part i den ekumeniska gemenskapen och som har intresse av att stämpla den som antikristlig och allmänt synkretistisk.

Alla påvar alltsedan Johannes Paulus II har lagt stor vikt vid interreligiös dialog och samarbete med övriga världsreligioner kring fredsfrågor. Detta arbete har inte alls med synkretism att göra men har kritiserats och uppfattats på så sätt av en del.

Katolska kyrkan har en omfattande media-verksamhet för att sprida evangeliet, och även för att sprida katolsk sociallära och propagera för fred och samförstånd till tjänst för hela världen i samarbete med alla människor av god vilja.

Förra året producerades en videofilm där påve Franciskus talar. Han konstaterade att:

  • det finns många olika religioner i världen som lever sida vid sida
  • man bör samarbeta med dem som tror och tänker annorlunda
  • vi är alla Guds barn
  • kärleken har vi alla gemensamt
  • vi skall be för att uppriktig dialog mellan män och kvinnor av olika religioner skall bära frukt i form av ökad fred och rättvisa i världen.

Redan detta är för mycket för en del, och de kritiserar videon för att misskreditera kristendomen och upphöja ”falska religioner”. Jag delar inte den bedömningen utan understryker vikten av att vi alla, oberoende av tro och särskilt vi kristna skall ha öppen dialog och samarbete med alla människor av god vilja, troende av olika religioner såväl som ateister.

Jag kan dock ha förståelse för den typen av argument, det är ingen falsk nyhet att tycka så. Verkligt falska nyheter har dock spridits sista året på internet där det läggs falska  yttranden i påvens mun om att islam och kristendom bör integreras och andra religionssynkretistiska yttranden. Jag upprepar inte här vilka yttranden det gäller för att det inte av någon slarvig läsare skall uppfattas som att påven verkligen sagt det. Jag hänvisar till Vatikanens presstalesman Greg Burke, som i en intervju med AP förklarar och dementerar.

Liksom sina föregångare har påve Franciskus gång på gång anslutit till sina föregångares syn på vikten av en bra dialog med andra religioner, och han har ofta haft möten med  ledare för både andra kristna kyrkor och andra religioner. Samtidigt har påve Franciskus betonat vikten av att  upprätthålla en klar uppfattning om vad som gör kristendomen unik, t.ex. november 2016 då han i en predikan varnade kristna troende att inte bjuda ut sin kristna identitet på auktion.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 15 kommentarer

Påvens nyårslöften: Så kan den kristna tron få effekt i din vardag

I ledaren i Dagen idag tar Joel Halldorf upp en välkänd tendens i den västerländska kristenheten: Mycket tal om Gud och Jesus, mycket andaktsliv, men särskilt ungdomar har väldigt vag bild av vad det kristna livet innebär i vardagen annat än en väldigt vag allmänmoral. Man vet inte hur man skall omsätta sin tro i vradagen.

Joel efterlyser mera konkret vägledning från kristna ledare, för det finns en osäkerhet kring tolkning av tidens tecken  Det är inte tillräckligt att reducera den kristna tron till terapeutiska tips, eller fromma löften om att Gud älskar oss.  Svar behöver ges på frågor som var gränsen går för girighet i ett kapitalistiskt samhälle, hur man undviker självupptagenhet i en materialistisk egocentrerad kultur, hur man engagerar sig för sina medmänniskor på ett hållbart sätt som inte leder till utbränning eller hur man kan öva sig i tålamod och återhållsamhet när världen ropar ”allt genast”.

Jag menar att påve Franciskus är en av de ledare som verkligen ger sådan vägledning. Här förslag till nyårslöften som kan kristalliseras fram ur hans rika flöde av predikningar, intervjuer och texter:

popenewyear

Men det får inte stanna vid vackra ord hos en världsledare. Det måste brytas ner till att läras ut av ledare på det lokala planet för att slutligen omsättas i konkret liv hos varenda en av oss.

 

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , | 12 kommentarer