Katolskt twitter-läroämbete står för dömande och censur

 

Förr fanns en enda instans i Katolska kyrkan som stod för att upprätthålla renlärigheten: Läroämbetet centraliserat till Rom med Påven och Troskongregationen. Hade Rom talat var saken avgjord.

Läroämbetet finns kvar, men i takt med decentralisering, att biskoparnas kollegialitet fått ökad betydelse och toleransen för fritt tänkande bland teologer ökat och påve Franciskus betonat brobyggande och att Katolska kyrkan bör ha en icke-dömande pastoral attityd till medmänniskorna (Amoris Laetitia, ”Vem är jag att döma?”), så har det censurerande och dömande läroämbetet istället flyttat ut på sociala media i form av privata katoliker som tagit på sig rollen att vara twitter-läroämbete och kritisera personer som inte bedöms hålla måttet.

Fenomenet med gatans parlament på Internet och argsinta drev av olika slag känner vi igen alltsedan Internet och sociala media blivit en del av den globala mediamiljön som alla har tillgång till. Att samma fenomen också dyker upp i Katolska kyrkan kanske man kunde skratta åt och ignorera om det inte vore för att det faktiskt får allvarliga konsekvenser som att institutioner blir rädda för att engagera vissa personer som talare därför att de råkat i ondåd hos det informella twitter-läroämbetet. Som nu den uppskattade  jesuitpatern James Martin  som avbokas från föreläsningar vid distingerade institutioner på grund av att han råkat i onåd på sociala media.

För några månader sedan skrev Antonio Spadaro och Marcelo Figueroa en artikel i La Civitta Catholica om en ohelig ekumenisk allians mellan evangelikala fundamentalister och katolska integrationister i USA som båda förespråkar ökat politiskt inflytande från höger på USA´s politik. De fördömer båda traditionell ekumenik men förenas i denna konfliktekumenik och drömmen om en teokratiskt präglad stat.

En digital katolsk plattform som är del i detta är USA-baserade Church Militant  som står för politisk ultrakonservatism och kristna symboler används för att imponera och ge tyngd. Man är positiv till Donald Trump som liknats vid kejsar Konstantin, och presidentvalet betraktades som ett andligt krig.

Franska La Croix (engelskspråkig version) tar upp temat i en artikel, Catholic Cyber-Militas and the New Censorship. En annan bloggare i detta nätverk är Fr John Zuhlsdorf, en amerikansk präst som är inkardinerad i ett italienskt stift men bor i USA.

jamesmartinSJFader James Martin SJ brinner för katolsk tro och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Fader James senaste evangeliska projekt var att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället i USA. Medveten om att de teologiska frågorna kring homosexualitet är mycket känsliga i den kyrkliga världen i USA tog han sig an detta och gav ut boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Hans metod byggde på full samstämighet med katolsk lära, användning av Bibeln och Katolska kyrkans rika pastorala arv för att utifrån förnuft och realism klargöra både svårigheter och det nödvändiga i att upprätta en djupare dialog med budskapet att Jesus Kristus och hans kyrka söker att till fullo omfamna också män och kvinnor i HBTQ-personkretsen.

Boken är seriös och har ett allvarligt budskap, och som alla böcker kan den givetvis och har blivit utsatt för tillika seriös kritik, en dialog som måste fortgå med respekt och i sanning. Men parallellt med sådan legitim kritik har det både i katolska tidningar och på sociala media i USA uppstått en förtalskampanj mot James Martin, förvränga det han skrivit, stämpla honom som icke renlärig, ifrågasätta hans personliga karaktär och sabotera den dialog han försökt upprätta.

Detta har fått till följd att flera institutioner som bjudit in Fr Martin som föreläsare nu dragit tillbaka sina inbjudningar, bl.a Theological College vid Catholic University of America. Även internationella inbjudningar har ställts in. I oktober var det meningen att Fr Martin skulle resa till London och föreläsa och den katolska hjälporganisationen CAFOD skulle betala resan, men även detta arrangemang blev inställt på grund av boken enl Fr Martin själv.

Det är inte acceptabelt att denna form av förtalskampanjer får så långtgående konsekvenser att vanliga katolska institutioner är rädda att befatta sig med personer som råkat ut för detta. Det skapar klyftor och osund stämning i kyrkan. Det är viktigt att sådant lyfts upp i ljuset och avslöjas och blir oskadliggjort, vilket nu också sker och fler och fler uppmärksammar detta. Det är också viktigt att vanliga katoliker och företrädare för vanliga katolska institutioner visar civilkurage och inte låter sig skrämmas så att man ändrar sina planer på grund av sådant.

En av dem som ryter ifrån är Robert W McElroy, biskop i San Diego . Han skriver i jesuittidskriften America: Attacks on Father James Martin expose a cancer within the U.S. Catholic Church.

 

 

Annonser
Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Några fakta om Katolska kyrkan, tro, historia, ekumenik

I början på denna månad träffade jag studenter från religionsvetarlinjen på Södertörns högskola som var på studiebesök i Katolska domkyrkan. Jag tog fram lite fakta och bakgrundsmaterial som underlag för min presentation. Detta är ingen sammanhängande text, men eftersom det är data som jag tror kan vara till nytta att ha samlade listar jag dem här.


Statistik
7 miljarder människor i världen
2,1 miljarder kristna
1,3 miljarder katoliker

I Sverige 116.000 reg medlemmar i Katolska kyrkan, men det finns uppskattningsvis 150.000 katoliker i landet, eftersom alla inte är registrerade på någon församling.
Stockholms katolska stift = hela Sverige. Det finns 44 församlingar och ledare för stiftet är Biskop Anders Arborelius, som nu också är utnämnd till kardinal.

Hemsida: katolskakyrkan.se


Vad vi tror

Vi tror på Fadern, Sonen och Anden, att Kristus grundat Kyrkan, och på att allt inte är slut i och med den jordiska döden, vi tror på ett evigt liv.
Kyrkan= En gemenskap genom alla tider som sträcker sig in i himlen, de heligas gemenskap alla nu levande som är döpta genom det kristna dopet (oberoende av samfund) samt de som gått före oss, änglarna och helgonen med Guds moder Maria i himlen.

Den Nicenska trosbekännelsen kom till på 300-talet då kyrkan ännu inte var splittrad. Fortfarande alla kristna kyrkors trosbekännelse:

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är.

Och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår frälsnings skull
har nedstigit från himmelen.
Och han har antagit kött genom den Helige Ande
av jungfrun Maria och blivit människa.
Han har ock har blivit korsfäst för oss
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven.
På tredje dagen har uppstått efter skrifterna,
och uppstigit till himmelen.
Han sitter på Faderns högra sida
och skall igenkommand i härlighet
för att döma levande och döda,
och på hans rike skall icke vara någon ände.

Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
som tillika med Fadern och Sonen
tillbeds och förhärligas
och som har talat genom profeterna.

Och på en enda, helig, katolsk (=allmännerlig) och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.
(Oremus femte upplagan 2004 utgiven av Katolska Liturgiska Nämnden)


Vad vi gör.

Två saker:

  1. Firar liturgin, går i mässan.
  2. Lever vårt liv i världen, vittnar om vår tro och praktiserar nästan-kärleken – Gyllene regeln.

Dessa två hör ihop. Det vi firar i mässan går vi ut i vardagen och praktiserar.
Evangelisation innebär både att i ord vittna om vad vi grundar våra liv på – Jesus Kristus och att förmedla Guds kärlek till människorna genom goda gärningar.

Två aktuella böcker som beskriver vad vi tror på och vad vi gör:

youdocat

YOUCAT, en utläggning av Katolska kyrkans katekes för ungdomar.
DOCAT, en sammanfattning av Katolska kyrkans sociallära, den moral vi är kallade att tillämpa i världen.

Catholica förlag

Böckerna är framtagna för ungdomar men passar utmärkt för vuxna också.

Socialläran bygger på fyra grundpelare:

Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Ur påvens förord till DOCAT, riktat till ungdomarna:

”När jag nu inbjuder er alla till att verkligen lära känna Kyrkans sociallära, drömmer jag inte bara om grupper som sitter under träd och diskuterar den. Sådant är bra! Gör det! Men min dröm gäller någonting större: Jag önskar att jag hade en miljon unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är ”levande exempel på socialläran” för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in i mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni alla är Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever, för hon låter sig utmanas av ropen från de medellösa, av de utblottades vädjanden, och av dem som ingen bryr sig om.”

popedocat


Kyrkans historia och struktur, splittringar och schismer

Till sitt väsen är Kyrkan både en andlig gemenskap och har en jordisk struktur. De två är inte identiska, men inlemmade i varandra.

Vi praktiserar de sju sakramenten:

De tre kristna initiationssakramenten:
Dop
Konfirmation
Eukaristi (Nattvard)

Vigningen (till diakon, präst, biskop)

Sakrament som ger kraft och uppbyggelse i olika skeden i livet:
Bikt
De sjukas smörjelse
Äktenskapet

Men det kristna livet är inte bara att följa riter. Det yttre beteendet i sig utverkar inget magiskt, utan den personliga tron och hjärtats omvändelse är lika centralt.

Under första årtusendet fanns följande patriarkat:

Rom,
Konstantinopel,
Antiokia,
Jerusalem,
Alexandria

fempatriarkat2

Roms patriark, =påven= biskopen av Rom, hade de första 1000 åren då kyrkan inte var delad ett primat som byggde på att apostlarna Petrus och Paulus har sina gravar där. Grunden var en kollegialitet (synodalitet) mellan biskoparna, men om någon var missnöjd med vad som beslutats vid en lokal synod (biskopsmöte) kunde man appellera till Rom.

Katolska och Ortodoxa kyrkan har gemensamt den enade Kyrkans sju första koncilier:

Nicea 325
Konstantinopel 381
Efesos 431
Chalcedon 451
Konstantinopel II 553
Konstantinopel III 680
Nicea II 783

1054 skedde brytningen mellan västkyrkan och östkyrkan, Rom och Konstantinopel, Katolska och Ortodoxa kyrkorna.

Under andra årtusendet, kulminerande med Första Vatikankonciliet 1869-70 där dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs har centraliseringen till Rom och påvens makt utökats på ett sätt som de ortodoxa kyrkorna inte kan acceptera. Det största hindret för återförening mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna är oenighet om hur påvens primat skall gestaltas idag.

Det finns dock ett 20-tal öst-kyrkor som är unierade med Rom och som erkänner påvens överhöghet. De största är:

Ukrainska grekisk-katolska kyrkan
Syro-malabariska kyrkan
Syrisk-maronitiska kyrkan
Melkitiska grekisk-katolska kyrkan
Rumänska grekisk-katolska kyrkan
Rutenska grekisk-katolska kyrkan
Armenisk-katolska kyrkan
Kaldeisk-katolska kyrkan
Syro-malankariska katolska kyrkan

källa: Wikipedia

1517: Reformationen, de protestantiska kyrkorna bryts ut

 


Enhetssträvanden och ekumenik

Under 1900-talet och Andra Vatikankonciliet 1961-65 har Katolska kyrkan intensifierat dialogen med alla andra kristna samfund och betonat vikten av enhet och ekumenik. Man har framhållit kollegialiteten i kyrkan och genom dialog försökt undanröja hinder för enheten.  Idag är tendensen att avveckla centralisering och detaljstyrning från Rom till förmån för ökad självständighet för de lokala stiften och biskopskonferenserna. Detta har blivit tydligt inte minst genom det reformarbete som pågår under påve Franciskus.

Nyligen har en dialoggrupp mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna enats om denna beskrivning av Rombiskopens primat:

  • Biskopen av Rom hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
  • Rombiskopens roll vid koncilier: Han närvarade alltid genom delegater och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
  • Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Dialoggruppen fortsätter nu att träffas för att diskutera primatet idag.

Påven Johannes Paulus II skrev en encyklika om ekumeniken, Ut unum sint. Där vänder han sig till övriga kyrkoledare och erbjuder att diskutera påveämbetets innehåll så att det kan vara ett tjänande ämbete för hela kyrkan:

The ministry of unity of the Bishop of Rome

88. Among all the Churches and Ecclesial Communities, the Catholic Church is conscious that she has preserved the ministry of the Successor of the Apostle Peter, the Bishop of Rome, whom God established as her ”perpetual and visible principle and foundation of unity”  and whom the Spirit sustains in order that he may enable all the others to share in this essential good. In the beautiful expression of Pope Saint Gregory the Great, my ministry is that of servus servorum Dei. This designation is the best possible safeguard against the risk of separating power (and in particular the primacy) from ministry. Such a separation would contradict the very meaning of power according to the Gospel: ”I am among you as one who serves” (Lk 22:27), says our Lord Jesus Christ, the Head of the Church. On the other hand, as I acknowledged on the important occasion of a visit to the World Council of Churches in Geneva on 12 June 1984, the Catholic Church’s conviction that in the ministry of the Bishop of Rome she has preserved, in fidelity to the Apostolic Tradition and the faith of the Fathers, the visible sign and guarantor of unity, constitutes a difficulty for most other Christians, whose memory is marked by certain painful recollections. To the extent that we are responsible for these, I join my Predecessor Paul VI in asking forgiveness.

89. It is nonetheless significant and encouraging that the question of the primacy of the Bishop of Rome has now become a subject of study which is already under way or will be in the near future. It is likewise significant and encouraging that this question appears as an essential theme not only in the theological dialogues in which the Catholic Church is engaging with other Churches and Ecclesial Communities, but also more generally in the ecumenical movement as a whole. 

….

90. The Bishop of Rome is the Bishop of the Church which preserves the mark of the martyrdom of Peter and of Paul: ”By a mysterious design of Providence it is at Rome that [Peter] concludes his journey in following Jesus, and it is at Rome that he gives his greatest proof of love and fidelity. Likewise Paul, the Apostle of the Gentiles, gives his supreme witness at Rome. In this way the Church of Rome became the Church of Peter and of Paul”.

….

As the heir to the mission of Peter in the Church, which has been made fruitful by the blood of the Princes of the Apostles, the Bishop of Rome exercises a ministry originating in the manifold mercy of God. This mercy converts hearts and pours forth the power of grace where the disciple experiences the bitter taste of his personal weakness and helplessness. The authority proper to this ministry is completely at the service of God’s merciful plan and it must always be seen in this perspective. Its power is explained from this perspective.

93. Associating himself with Peter’s threefold profession of love, which corresponds to the earlier threefold denial, his Successor knows that he must be a sign of mercy. His is a ministry of mercy, born of an act of Christ’s own mercy. This whole lesson of the Gospel must be constantly read anew, so that the exercise of the Petrine ministry may lose nothing of its authenticity and transparency.

….

94. This service of unity, rooted in the action of divine mercy, is entrusted within the College of Bishops to one among those who have received from the Spirit the task, not of exercising power over the people—as the rulers of the Gentiles and their great men do (cf. Mt 20:25; Mk 10:42)—but of leading them towards peaceful pastures. This task can require the offering of one’s own life (cf. Jn 10:11-18). Saint Augustine, after showing that Christ is ”the one Shepherd, in whose unity all are one”, goes on to exhort: ”May all shepherds thus be one in the one Shepherd; may they let the one voice of the Shepherd be heard; may the sheep hear this voice and follow their Shepherd, not this shepherd or that, but the only one; in him may they all let one voice be heard and not a babble of voices … the voice free of all division, purified of all heresy, that the sheep hear”. The mission of the Bishop of Rome within the College of all the Pastors consists precisely in ”keeping watch” (episkopein), like a sentinel, so that, through the efforts of the Pastors, the true voice of Christ the Shepherd may be heard in all the particular Churches. In this way, in each of the particular Churches entrusted to those Pastors, the una, sancta, catholica et apostolica Ecclesia is made present. All the Churches are in full and visible communion, because all the Pastors are in communion with Peter and therefore united in Christ.

….

95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”. The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154

In this way the primacy exercised its office of unity. When addressing the Ecumenical Patriarch His Holiness Dimitrios I, I acknowledged my awareness that ”for a great variety of reasons, and against the will of all concerned, what should have been a service sometimes manifested itself in a very different light. But … it is out of a desire to obey the will of Christ truly that I recognize that as Bishop of Rome I am called to exercise that ministry … I insistently pray the Holy Spirit to shine his light upon us, enlightening all the Pastors and theologians of our Churches, that we may seek—together, of course—the forms in which this ministry may accomplish a service of love recognized by all concerned”.

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ‘that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me’ (Jn 17:21)?

( Utdrag från Ut Unum Sint pp 88-96, mina markeringar)

Se också min tidigare artikel Petrus, Kyrkans medbroder, tjänare och klippa.

 

Reformationen
Hågkomsten av 500-årsminnet av reformationen inleddes i Lund okt 2016 då påven mötte ledare inom Lutherska världsförbundet. Både lutheraner och katoliker var ense om att det inte skal vara ett triumfatoriskt firande, för man firar inte ett splittring, utan mera en hågkomst av en historisk händelse för att lära oss och begrunda vad som gått fel och hur vi nu kan arbeta för enhet. Till reformationsminnet har skriften Från konflikt till gemenskap getts ut. Där sägs:
Detta är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern.
Detta är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….
Detta är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation

I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
  2. Se den andre och vara öppen för dennes vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
  3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  4. Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

Katolska kyrkan är medveten om att Luther pekade på reella missförhållanden i kyrkan. Under medeltiden hade kyrkan blivit förstelnad i detaljerade ritualer och slagsida åt det rituella, vilket gav stor makt åt prästerna som därigenom kontrollerade människors liv. De flesta initierade bedömare var ense långt före Luther om att en reform behövdes och att den personliga tron behövde lyftas fram.

Citat ur boken Doften av rykande vekar (Artos förlag 2016), kapitlet Örat tar över – Trons avmaterialisering på 1500-talet av p Anders Piltz:

”Gränsen mellan religion och magi är inte lätt att dra. Bådadera vädjar till de subrationella skikten i medvetandet, alldeles som poesin, musiken, drömmen och kroppens minnen. Kravet på påtaglighet, handgriplighet, konkretion och kroppslighet stegrades och blev i västkyrkan till slut en faktor som bidrog till den protestantiska reformationen. Reflekterande människor i alla läger kring 1500 var ense om att kyrkan behövde reformeras…”

”Den sakramentala principen säger alltså: genom köttet till anden. Begreppet sakramental skall här tolkas vidare än det som ryms i ‘sakramenten’ i betydelsen ‘de sju sakramenten’. Principen innebär att tron och nåden förmedlas genom fysiska handlingar och materiella element i förening med ord och ett kognitivt, informativt innehåll. Det sinnliga är dörren till det översinnliga. Saken uttrycks i riten. En rit är en programmerad, social, repetitiv, symbolisk handling som vädjar till det subrationella och förbinder med det fördolda. Det markerar och åstadkommer en övergång i en människas och en gemenskaps väg från en etapp till en annan. Riten uttrycker och förstärker grupptillhörigheten.”

 

Protester mot ekumeniken: Det finns olika typer av Kontroversteologier inom olika samfund som fokuserar på att man själv är den rätta kyrkan och därför motsätter sig ekumenik.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 2 kommentarer

Kyrka och politik, politiker och kyrka och det upplysta samvetet

Att sekulära politiker skall blanda sig i och styra över kyrkans angelägenheter är en anomali Svenska kyrkan som nog snart sjunger på sista versen. Allt fler krav kommer på förändring av systemet.

politikerikyrkan

Men motsatsen då – skall kyrkan lägga sig i politiken? Svaret är både ja och nej. Den kristna etiken med nästankärleken, det allmänna bästa, subsidiariteten och solidariteten som grund har förvisso en politisk dimension. Kyrkan kan inte tiga där det förekommer förtryck, kränkning av människovärdet, krig och människor som i stora skaror fördrivs från sina hemländer och likt Svarte Petter i kortspelet ingen vill ha och ta ansvar för.

Dominikansyster Madeleine Fredell, generalsekreterare för Justitia et Pax (Kommissionen för rättvisa och fred) i Stockholms katolska stift höll ett mycket bra tal (jag skulle säga predikan)  i Storkyrkan i samband med gudstjänsten vid Riksdagens öppnande som jag tror att många, kristna såväl som icke-kristna, upplevde att det talade uppfordrande till hjärtat. Temat var de faderlösa, änkorna och flyktingarna och vårt ansvar för dem som är i nöd.

[Se talet här i Stockholms domkyrkoförsamlings video från samlingen i Storkyrkan.]
[Läs texten till talet här på Dominikansystrarnas hemsida.]

srmfstorkyrkan

Detta är exempel på en förkunnelse som lägger sig på rätt nivå, är tydlig med kristen etik, talar till hjärtana och är samtidigt kärvt realistisk. Syster Madeleine tar inte ställning i de politiska detaljfrågorna. I en intervju i DN frågade reportern om talet var riktat till SD.

– ”Nej, det var till alla”, svarade sr Madeleine. ”Det är för den förståelsen för att vi behöver mångfalden. Då blir vi rikare. Du kan också se det på punkt efter punkt, också den samhällsekonomiska. Vi blir rikare. Vi får kanske betala ett visst pris till att börja med, men när alla de här människorna får utnyttja sina förmågor, ja då blir det här landet ännu bättre”.

Det här var i högsta grad ett kristet och katolskt tal sade sr Madeleine och konstaterade att påven inte skulle ha sagt detta så mycket annorlunda. Däri har hon helt rätt. Andan i påve Franciskus socialetiska förkunnelse känns igen i sr Madeleines tal. Flyktingsituationen i världen är återkommande i hans tal. Då han var i Mexiko för 1½ år sedan fick han en fråga om Donald Trump som då talade som mest om muren mot Mexiko. Påven reserverade sig genom att säga att han inte satt sig in i Trumps politik i detalj, men om det är så att en man bygger murar och inte broar till sina medmänniskor, så är han inte en kristen:

”A person who only thinks about building walls and does not focus on building bridges is not a Christian. This is not the Gospel. In regards to voting and not voting, I will not get involved. I’m just saying that this man that is saying this is not a Christian, if he has really said all of these things. Until then, I’ll give him the benefit of the doubt.”

pressträffen på flyget hem från Colombia nyligen fick påven åter frågor om Trump. Denna gång gällde det Trumps beslut att upphäva DACA, vilket skulle tvinga unga migranter som kom till USA som barn att återvända hem. Påven sade att det inte är fruktbart att separera unga från deras familjer och att skilja familjemedlemmar åt är inte i linje med ”pro-life” eftersom familjen är livets vagga. Påven reserverade sig samtidigt: ”Jag vill inte kommentera lagtrexten, för jag har inte läst den, och jag vill inte tala om det som jag inte känner till”

Påven fick också frågor om klimatförändringarna, och sade: “De som förnekar klimatförändringarna behöver gå och fråga vetenskapsmännen, de talar klart och tydligt”. I sin miljöencyklika Laudato Si framhöll påven att omsorgen om miljön också hör samman med kyrkans sociallära, eftersom det också handlar om relationer och vårt ansvar att lämna över en jord i god balans till våra barn.

popeusa

Ur detta framgår några grundstenar i kyrkans politiska agerande:
1. Klar och tydlig förkunnelse av grundläggande kristen etik.
2. Hänvisning till förnuft och vetenskap.
3. Ha tummen i ögat på politikerna och vädja till hjärtat och människors upplysta samveten
4. Undvika att ta ställning i detaljpolitiska frågor, t.ex. för ett visst parti.

Det är politikernas uppgift och kompetens att utforma den detaljerade politiken och integrera etik och konkret verklighet till ett politiskt program. Det finns alltid en spänning mellan idealet och verkligheten. I idealvärlden finns ett Europa som inte behöver bygga några gränser. I verkligheten behöver man göra vissa avväganden och reglera invandringen på ett lämpligt sätt.

Man behöver ett tränat och upplyst samvete. Men samvetet kan vara bedövat på olika sätt:

  1. Vi står inte ut med spänningen mellan kravet på att vara goda och frustrationen över verklighetens brist. Vi förlägger då det onda utanför oss själva (t.ex. hos SD) och förnekar eget behov av omvändelse.
  2. Vi står inte ut med moralisk kritik utan bedövar vårt samvete genom att ge oss monopol på att veta bäst och kritiserar kyrkans sociala förkunnelse som naiv och orealistisk.

En kristen social förkunnelse bygger på en kombination av kärlek och förnuft och låter sig inte annekteras av någondera av dessa två läger utan talar till hjärtat och vill väcka allas samveten. Ingen är fullkomlig, vi behöver alla utvecklas.

I kontrast till sr Madeleines och påve Franciskus uppfordrande förkunnelse vill jag nämna Sveriges Kristna Råds senaste politiska utspel där man uppmanar Sverige att skriva på det nya kärnvapenavtalet som förbereds i FN. Det känns mera som ett inlägg i dagspolitiken, det talar inte till hjärtat. Det finns en bred konsensus i samhället om målsättningen att minska och avskaffa kärnvapnen i världen, det vill även NATO, det finns redan ett icke-spridningsavtal och genom förhandlingar mellan kärnvapenstater har betydande reduktion skett. Kring det lämpliga att skriva på det nya avtalet nu finns olika meningar om bland politikerna, t.o.m. regeringen är delad i bedömningen om en påskrift just nu skulle strategiskt främja målet. Detta är ett typiskt exempel på en fråga som kyrkorna inte borde ödsla sin kraft på att ha en mening om. Tvärtom är det så att för många politiska utspel av den typen underminerar kyrkornas moraliska auktoritet. Det är min uppfattning.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 2 kommentarer

Förbundskansler Angela Merkel och påve Franciskus två framstående världsledare.

Kontrovers eller samarbete och fredlig samexistens? Valet är väl inte så svårt. I teorin föredrar vi det senare, men i praktiken agerar många människor och grupper som om de föredrog det förstnämnda. Först när jag och min grupps intressen får råda på bekostnad av alla andras, så kan det bli bra tycks man resonera i praktiken. Tyvärr är trenden idag att gruppegoism mer och mer ses som en lösning – vi har inte lärt av historien.

Katolsk sociallära bygger på fyra grundpelare: Personalitet (varje mänsklig persons värdefullhet och alla människors lika värde), det allmänna bästa, subsidiariet (att fatta beslut på lägsta möjliga effektiva nivå) och solidaritet. Många demokratiska politiska partier har outtalat införlivat mycket av detta, och Europas kristdemokratiska partier har medvetet lyft fram det som sin värdegrund. Att bygga på dessa värderingar borgar för fredligt samarbete även om vi människor på många andra sätt är olika. Stora statsmän har dessa grundvärderingar i ryggmärgen. Sedan är det inte alla som lever som de lär. I praktiken är alla ofta sig själv nog, man prioriterar sig själv och den egna gruppen framför det allmänna bästa.

Sedan finns det partier och ideologier som medvetet har andra utgångspunkter. Nazism bygger på att en etnisk folkgrupp har större värde än en annan, att ta avstånd från det finns en grundmurad värdegemenskap kring i vårt demokratiska samhälle. Islam bygger på att en religion skall dominera hela världen. Vi är inte lika avståndstagande till Islam eftersom det finns ett betydande tolkningsutrymme, alla tolkar det inte som de militanta islamisterna, och majoriteten av den muslimska befolkningen är fredliga och vill tona ner den imperialistiska sidan av sin religion. Påve Franciskus har varnat för att identifiera Islam med enbart fundamentalismen. Katolsk sociallära som jag refererade till ovan har extraherats ur Kristendomen som förkunnar Guds kärlek till alla människor och alla människors lika värde. Inte desto mindre lever inte alla kristna som de lär utan odlar det egna gruppintresset, inte sällan också inom de egna leden och håller sig till olika kontroversteologier som fundamentalistiskt slår fast att den egna gruppens tolkning är den enda riktiga och förföljer varandra. Kristna är egentligen kallade till att vara en del av lösningen, men blir då istället en del av problemet.

Det finns populistiska ledare och partier som kan ha sina rötter i nazistiska och främlingsfientliga ideologier men tar avstånd från sådant idag men som ändå spelar på människors rädsla för de andra och bygger sin popularitet på gruppegoism. Var och en associerar säkert till flera kända nutida presidenter, och till nya partier som SD i Sverige, Front National i Frankrike och AfD i Tyskland. Men jag tycker inte de andra etablerade partierna skall sätta sig på alltföt höga hästar därför att de lever inte själva som de lär. Trygghet i den egna värdegrunden kombinerat med en ödmjukhet inför den egna ofullkomligheten och att inte hålla sig för god att samarbeta med några andra människor av god vilja är en konstruktiv grund att stå på.

Två världsledare idag som i hög grad för mig representerar katolsk sociallära är förbundskansler Angela Merkel och påve Franciskus. Merkel är ledare för ett av de mest framgångsrika kristdemokratiska partierna i Europa idag och kombinerar i sitt ledarskap en medveten värdegrund med en praktisk realism.

I samband med att Merkel tog enot ett hedersdoktorat vid universitetet i Bern 3 september uppmanade hon européer som känner ångest för troende muslimer att istället närma sig sin egen tro och oftare delta i en gudstjänst. ”Vi har ändå alla möjligheter och friheter att bekänna vår religion om vi utövar den och tror på den”, sade hon.

En kvinna i publiken frågade Merkel hur hon ville skydda Europa och sin kultur mot islamisering, detta med tanke på de många flyktingarna från Mellanöstern. I sitt svar klargjorde Merkel att också människor från europeiska länder är inblandade i islamisk terror. Vi kan inte säga: ”Det är ett fenomen som inte angår oss, för det är ofta unga människor som har vuxit upp i våra länder.” Mot terroristiska faror måste man beväpna sig, men i allmänhet är rädsla inte någon god rådgivare, vare sig i det personliga eller det sociala livet, sade Merkel. Kulturer och samhällen som präglas av rädsla kan inte bemästra framtiden. [källa: Signum]

Om den egna europeiska kristna kulturen sade hon:

”Vi har ändå alla möjligheter och alla friheter att bekänna oss till vår religion om vi utövar den och tror på den. Har vi också modet att säga att vi är kristna? Har vi modet att säga att vi då inträder i en dialog? Men har vi då också traditionen att återigen gå i en gudstjänst eller en smula hålla fast vid Bibeln och kanske också kunna förklara en bild i kyrkan…

Hela debatten i Europa om dessa teman anser jag förs mycket defensivt. Man måste skydda sig emot faran för terror. Men den europeiska historien är så rik på dramatiska och förfärliga krigshandlingar att vi bör vara försiktiga med att genast beklaga oss när något annat ont sker på andra håll. Vi måste i stället ta itu med det, vi måste försöka bekämpa det, men vi har överhuvudtaget ingen anledning till något större högmod. Det säger jag nu som tysk förbundskansler.”

Jag tror det är helt sant som Merkel säger att på rädsla bygger vi ingen framtid. Grunden måste vara att positivt stärka sin egen värdegrund och verka i den.

Påve Franciskus, ledaren för världens 1,3 miljarder katoliker men också uppskattad i kristna kretsar långt utanför Katolska kyrkan och även i den sekulära världen är helt förankrad i den katolska socialläran och tillämpar den i praktiken då han försöker bidra till att mäkla fred i världen. Nyss var han i Colombia. Han fördömde mäns våld mot kvinnor, och vid ett tal till Colombias biskopar sade han att man måste själv vara beredd att ta första steget om man vill ha fred, och det är något som vi kristna särskilt har att förvalta:

“Let’s take the first step”. This is the theme of my visit and this is the first thing I would say to all of you. You know very well that God is the Lord of the first step. He constantly goes before us. Sacred Scripture everywhere speaks of God as exiled from himself for love. So it was when there was only darkness, chaos, and God, going forth from himself, brought all things into being (cf. Gen 1:2.4). So it was when he walked in the Garden and saw the nakedness of his creatures (cf. Gen 3:8-9). So it was when, as a pilgrim, he dwelt in the tent of Abraham, leaving him with the promise of an unexpected fertility (cf. Gen 18:1-10). So it was when he appeared to Moses herding the goats of his father-in-law and opened new horizons before him (cf. Ex 3:1-12). So it was when he refused to turn away from his beloved Jerusalem, even when she prostituted herself in the byways of infidelity (cf. Ez 16:15). So it was when he migrated with his glory towards his people exiled in slavery (cf. Ez 10:18-19).

 

Vid den avslutande mässan i staden Cartagena sade påven:

”Om Colombia vill ha en stabil och varaktig fred, måste det tas omedelbara steg i riktning mot det gemensamma goda, lika möjligheter, rättvisa och respekt för den mänskliga naturen och dess behov…”

Fred och försoning kan endast lyckas om man är beredd att själv ställa sig i på livets skuggsida, fortsatte han. Ingenting blir gjort med en ”steril legalism”. Man kan inte leva fredligt tillsammans om man inte helt undviker det som korrumperar och hotar livet. Även människor av god vilja kan inte förtiga att vissa framhärdar i synden och skadar samhället. Som exempel nämnde Franciskus narkotikahandel, miljöförstöring, utsugning av arbetskraft, ekonomisk spekulation, prostitution, människohandel, missbruk och slaveri.

För det mesta krävs det mer än att hänvisa till begångna oförrätter och att sedan bjuda in till försoning, menade påven. Statliga instanser och politiska initiativ – för att få fram sanningen, för rättvisa och gottgörelse – är alla nödvändiga. ”Men med allt detta står vi fortfarande i början av det kristna uppdraget. Vår uppgift är att åstadkomma en kulturell förvandling ’underifrån’. Vårt svar på dödens och våldets kultur är en livets och mötets kultur”, sade Franciskus.

merkelpåven

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 8 kommentarer

Katolska kyrkan får inte släppa greppet om pedofiliproblematiken

Nyligen sändes Dokument utifrån-dokumentären Påven och pedofilerna på SvT. Dokumentären var välgjord, inte tendensiöst antikatolsk, utan försökte beskriva reella problem inom kyrkan. Dokumentären beskrev positivt det banbrytande arbete som påve Benedikt XVI gjorde att sätta fokus på problemen och införa regler för att komma till rätta med dem. Påven Franciskus skarpa fördömanden och uttalade intention om noll-tolerans har väckt hopp hos många av oss att nu är kyrkan på god väg att äntligen göra uppmed sin skamliga historia på detta område.

Påve Franciskus goda intention kan man inte betvivla, han säger inte saker som han inte menar. Han införde en brett sammansatt kommission för skydd av minderåriga där ledamöter som tidigare varit offer ingick, Peter Saunders och Marie Collins. Påven godkände också ett förslag från kommissionen till en tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtenhet att handla. Det finns biskopar som bevisligen känt till pågående övergrepp i sina stift men inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa det och som sitter kvar på sina poster.

Men nu har båda delegaterna som representerade offren slutat i kommissionen, Peter Saunders blev suspenderad och Marie Collins hoppade av med motiveringen att det går alldeles för trögt och det finns ett motstånd mot förändring, och hon ville inte längre vara en gisslan som gav legitimitet åt något som inte fungerar.  Tribunalen som Franciskus godkände har inte blivit av, på grund av motstånd inom kurian säger en del, men kanske är det inte så enkelt, kanske handlar det också om språkförbistring och missförstånd från dem som inte är insatta i hur departementen i Vatikanen fungerar. Tänkte man att de funktioner som efterfrågades lika gärna kunde lösas inom ramen för de redan befintliga departementens resurser? Låt oss vila på hanen med domen över detta och under tiden ta del av denna artikel i Crux från 8 mars 2017: The mysterious case of the missing Vatican tribunal.

Skall kyrkan vinna full trovärdighet i sin utfästelse om nolltolerans för sexuella övergrepp är det viktigt att också cheferna, dvs biskoparna, inte bara förövarna ställs till svars. Detta är ett steg som behövs för att fullfölja arbetet med att förebygga sexuella övergrepp inom kyrkan, och här skulle den föreslagna tribunalen kunna spela en viktig roll. Det återstår att se hur detta utvecklar sig.

Dokumentären, som byggde på material som tidigare var känt och som bl.a. skrivits om i DN visar att det inte räckte med de regler som Benedikt XVI föreskrev, bl.a. att varje stift skall ha en handlingsplan för hur man förebygger sexuella övergrepp och att det finns en skyldighet att rätta sig efter varje lands lagar, t.ex. genom att polisanmäla övergrepp.

Av dokumentären framgår att fortfarande kan präster som gjort övergrepp flyttas runt så att nya barn utsätts för fara, och framförallt att det bland prästkolleger och överordnade finns en plågsam låt gå-mentalitet, som om man ser på pedofiliövergreppen som något inte så allvarligt, och att man är mera mån om prästerna och deras rykte än att skydda offren. Även om den bild som framställs i filmen inte gäller generellt i hela kyrkan, så är det tillräckligt allvarligt att det fungerar så i dessa fall som beskrivs,  och det vittnar om en kultur som lever kvar och som det fortfarande måste ägnas mycket kraft åt att tvätta bort.

I Stockholms katolska stift har man arbetat aktivt med dessa problem sedan snart 20 år. Jag var själv med i en ekumenisk arbetsgrupp och 2003 publicerade SKR  skriften Ekumeniska riktlinjer för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer.

Sedan pedofiliproblematiken i hela dess vidd blivit uppenbar i Katolska kyrkan har man i enlighet med påve Benedikts påbud tagit fram egna lokala riktlinjer för det katolska stiftet. [Om det kan du läsa mera här].

affischsthlmkat

I varje lokal i Katolska kyrkan i Sverige där det vistas barn och ungdomar skall det finnas ett tydligt uppsatt anslag med information vart man kan vända sig. Där anges kontaktpersoner inom stiftet, både manliga och kvinnliga, där finns också ett telefonnummer till BRIS. På stiftets hemsida kan man ladda ner aktuell affisch.

Stiftet har också anordnat utbildning för all personal, och man har utgivit en folder, Med Barnens Trygghet i Fokus där stiftets policy förklaras och råd och riktlinjer finns hur man skall förfara vid misstanke om övergrepp.

Jag tror Stockholms katolska stift ligger ganska mycket i framkant när det gäller att tillämpa de regler som påve Benedikt införde, och på senare år känner åtminstone inte jag till något aktuellt fall. Även tidigare fanns inte så många kända fall av sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige, de rapporterade kan räknas på ena handens fingrar, det sista på 1960-talet. Men det kan ju också finnas ett mörkertal, det kan vi inte med säkerhet veta.

Det behöver inte innebära att allt är frid och fröjd i Katolska kyrkan i Sverige. Handlingsplaner, goda intentioner och beslut från ledningen är inte allt. Det gäller också att det sjunker in i organisationen, att grundvärderingar delas och riktlinjer accepteras och följs av dem som jobbar. Där har jag hört lite olika attityder mellan skål och vägg. Några fnyser och säger att det där är överdrivet, det där gör man bara för att formellt tillfredsställa dem som har ögonen på oss. Men majoriteten av medarbetarna i Katolska kyrkan i Sverige stödjer det hela. Det finns många stift och institutioner ute i världen som också fungerar mycket bra. Sedan finns det de som är sämre, där trögheten och motståndet mot förändring är stort och där ledning och chefer inte ens är motiverade att ta problemet på allvar, med resultat att pedofiler kan hållas om ryggen och fortsätta verka under radarn så att fler barn drabbas.

Under Benedikts tid togs krafttag mot pedofilin. Förövare avkragades och lagfördes, det förordnades om rejäla grundregler för stiften. Man kan tycka att Franciskus har ärvt en ganska bra situation med det uppstädningsarbete hans föregångare gjort. Varför är det då nu så svårt att gå vidare med att ta itu med de försumliga biskoparna? Kan det vara så att Benedikt som sträng moralteolog hade lättare att ta itu med sådant än Franciskus som betonar kärlek, förlåtelse, barmhärtighet?

Jag tror inte på en sådan förklaring, därför att Franciskus har också kunnat visa sig som en hårdför administratör som inte är rädd för att ta itu med sådant som kräver omorganisation och att avsätta personer från deras poster, t.ex i omorganisation av kurian och kardinalsrådet med 8 kardinaler han inrättade samt att han  tagit itu med Vatikanens finanser. Och i hans jultal till kardinalerna 2014 är han mycket uppriktig i sin kritik på ett sätt som kanske chockade många.  Istället för att beskriva allt bra man uträttat beskrev han 15 olika områden där förbättring behövs. Talet var en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan.

Franciskus förstår mycket väl det naiva i att låta missriktad barmhärtighet gå före rätt när tredje person är involverad och det gäller att skydda våra minsta och mest sårbara, skyddslösa barn som dessutom ser upp till och sätter sin tillit till prästerna.

Det har funnits mycket maktmissbruk och missförhållanden inom Katolska kyrkan och oförmåga att se bortom den egna makten, skyddandet av pedofiliprästerna är sammanvävt med allt detta. Franciskus har redan tagit itu med mycket av detta, men det handlar om en kultur som sitter i väggarna och förändring stöter på mycket motstånd, det vet vi alla.

Jag tror Franciskus hade hoppats på att de direktiv han givit och de arbetsgrupper han satt igång för fortsatt uppstädning av pedofiliproblemen skulle rulla på utan problem, han har själv så många tåtar att dra i redan. Men kanske kommer han att inse att den uppkomna situationen kräver hans personliga engagemang för att hantera motståndet, eller kanske rör det sig om delvis motstånd, delvis missförstånd, vad det än är måste det hanteras. Annars är risken att nästa påve får ärva problemet som en riktig långbänk.

Samtidigt som vi förfäras av hur mycket som finns kvar att göra gäller det att hålla huvudet kallt. Egentligen är det inte förvånande att problemen inte försvunnit i en handvändning. Gammal kultur rensas inte ut så lätt. Att det finns bakslag förringar inte det arbete som Benedikt XVI gjorde eller de program som införts i olika stift världen över, exemplifierat med Stockholms stift härovan, eller den klara moraliska kurs påve Franciskus stakat ut. Allt detta gör att Katolska kyrkan långtifrån står på ruta noll.

Ödmjukt får vi tillsammans med påve Franciskus arbeta i samverkan med alla människor av god vilja. Det är inte Katolska kyrkan mot resten av världen.  Jag är glad att kardinal Anders Arborelius berörde pedofiliproblemen i sitt Sommar-program i P1. Han medgav att det funnits en sorglig tendens inom kyrkan att titta bort, lägga locket på och skjuta allt under mattan. Medierna har fått agera som Guds röst, som varnar till omvändelse, till genomlysning, till strängare krav på en skyddad miljö för barn och unga, och för dom och straff för de skyldiga, sade han.

anders_arborelius

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 21 kommentarer

Påven: Församlingar skall nå ut, vara i kontakt med folket och samhället – inte bara vara enkla kontor

Påvens böneintention för septemberr är missonerande församlingar som når ut, är öppna mot samhället och räcker en hjälpande hand åt de mest behövande.

 

Påven säger:

”Församlingar måste vara i kontakt med hemmen, med människornas liv, med samhällslivet. De måste vara platser där dörren alltid är öppen för att kunna gå ut mot andra. Och det är viktigt att detta att gå andra till mötes klart och tydligt visar och  erbjuder tron. Dörrarna måste öppnas så att Jesus kan gå ut med hela sitt glädjerika budskap….
Låt oss be för våra församlingar, att de inte bara är enkla kontor, utan att de är besjälade av en missionsanda, och så är platser där tron kommuniceras, och välgörenheten är markant.”

Påve Franciskus är mycket angelägen att engagera katolikerna att verkligen ta sin tro på allvar och göra skillnad i samhällslivet, ej bara bevaka sina intressen och bygga murar mot människorna utanför. Bekant är påvens liknelse att Kyrkan skall vara mer ett fältsjukhus än en borg.

En ny bok om Katolska kyrkans sociallära DOCAT har producerats av samma team som gjorde YOUCAT, den katolska ungdomskatekesen som blev färdig till Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

popedocat

I DOCAT skriver påven ett förord där han vädjar till ungdomarna och visar hur mycket han hoppas på dem. Han vädjar till ungdomarna att inte bara diskutera socialläran utan DO IT.

”Kära unga vänner! Det är bara hjärtats omvändelse som kan göra vår värld, som är full av terror och våld, mera människovänlig. Och det innebär tålamod, rättvisa, klokhet, dialog, integritet, solidaritet med offren, de behövande, och de fattigaste; gränslös hängivenhet, kärlek ända till döds för den andres skull. När ni fått en ganska djup förståelse för detta, kan ni förändra världen som hängivna kristna…

När jag nu inbjuder er alla till att lära känna Kyrkans sociallära, drömmer jag inte bara om grupper som sitter under träd och diskuterar den. .. Min dröm gäller något större:

Jag önskar att jag hade en million unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är levande exempel på socialläran för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in till mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni är alla Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever… ”

O arma värld. Måtte påvens vädjan bli verklighet. Är det fler än jag som ofta upplever kyrkor och samfund som cementerade block där det är stort avstånd mellan vad man säger sig vara, vad man berömmer sig av och hur det verkligen är?

Samma drivkraft känns igen i många frikyrkor . När man läser spalterna i Världen idag och Dagen talas ofta om församlingsbyggande och kyrkor som skall nå ut till människorna och verkligen vara evangeliserande. I Svenska kyrkan finns många som ger uttryck för samma sak, och många ger uttryck för samma problem som vi ofta upplever i Katolska kyrkan: att församlingarna mer liknar  administrativa kontor än levande evangeliserande gemenskaper.  Den gemensamma vision vi har om en levande missionerande församling bör vi kristna samverka kring, lyssna till vad Anden säger till församlingrna idag, inte konkurrera utan lära av varandra. För vi vet: Kyrkan är en enda och alla döpta tillhör den. Guds barn skall samverka.

 

[Mer om DOCAT på Catholica förlags hemsida]

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta… (och på Södermalm)

rinkebytenstatweetEfter mitt sista inlägg om reaktionen från stockholmspolitiker angående norska integrationsministerns besök i Rinkeby fick jag en twitterrespons från Gunnar Engblom som gjorde mig uppmärksam på hans band Guran Gurans musikvideo inspelad i år med den 30 år gamla låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta. Gunnar var på 1980-talet punkare och spelade i tunnelbanan, men sedan 20 år tillbaka bosatt i Peru. Nu är han i Stockholm för att lansera en CD som innehåller den aktuella låten samt ett antal flera: Guran Guran – osannolik historia och succé efter 30 år.

När texten skrevs för 30 år sedan var det nog med glimten i ögat, problematiken fanns redan då, men miljön var nog då betydligt mera idyllisk än idag. Jag tror nog jag såg Gunnar någon gång då och då när han spelade på tunnelbanans perronger och i vagnarna. Det är väldigt roligt att han är tillbaka.Det är märkligt hur låten idag har högsta aktualitet i en situation som är betydligt mera laddad. Jag gillar låten skarpt, det är nästan så man får lust att flytta till Rinkeby. Låten duckar inte för problemen men sprider med humor och glädje en gemenskap som alla kan dela och uppmuntrar de lokalboende att ta makt över sin situation. Även för 30 år sedan fanns fenomenet att ”inga svennar vill flytta hit”, samt spänningen mellan Stadshuset och lokaldemokratin.

Även om läget är tyngre och allvarligare nu än för 30 år sedan, så finns många som trivs i Rinkeby och Tensta och som kan identifiera sig med Gunnars glada sång. Vi behöver galghumor samt hitta vägar att övervinna vår rädsla och att i lokalsamhällena ta ansvar för vår situation. Politikerna i Stadshuset kommer inte att kunna göra hela jobbet.

Men vi behöver också hitta effektiva sätt att hantera problemen och återställa trygghet på gator och torg. Det gör vi inte genom att förneka dem eller sopa dem under mattan bara för att det är SD eller en norsk minister som sätter ord på dem. Vi behöver civilkurage och mod att kunna vittna mot de kriminella gäng som förpestar tillvaron.

För det en annan situation idag än för 30 år sedan, läget är mera kritiskt. Då gick det att leva i idyllens bubbla, så inte längre. Problemen gäller inte bara förorterna utan har flyttat in även till stadskärnan. Ett parallellsamhälle av gatubarn på Södermalm är ett växande problem, som polis och socialtjänst säger är mycket svårt att hantera. I dagarna hade vi en knivattack mot en polis på Medborgarplatsen. Vi som har välbetalda jobb, kan köpa dyra bostadsrätter och åtnjuter föräldraledighet och andra förmåner och kan njuta av vår latte på en av Söders många trevliga uteserveringar vill kanske inte se det och tänker att det ordnar sig och någon annan löser det åt oss till slut. Men så enkelt är det inte. Alla har ett ansvar att visa civilkurage, ta hand om varandra och med insiktsfull realism bidra till att bygga uppsamhällsgemenskapen.

Fyra ledord tycker jag kan vara nyttiga att orientera sig efter:

  • Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
  • Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
  • Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
  • Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Sedan vet vi att vi lever i en söndrad värld, som enskild människa och även som nation måste vi realistiskt förhålla oss till det faktum att vi inte kan lösa alla världens problem på egen hand. Att uthärda spänningen mellan vad vi vill göra och vad vi kan hör till den mänskliga existensens grundvillkor. Det är kärlek att vara realist och samtidigt bevara hoppet.

 

himmelsljus

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar