Uppfostras vi idag till att inte våga säga uppenbara sanningar?

Är jag det jag självidentifierar mig som? Är jag en katt, en kvinna, en japan, så OK, cool. Uppfostras vi idag till att inte våga säga uppenbara sanningar: Titta på denna avslöjande video som visar intervjuer med några studenter från Södertörns högskola.

Jag tillhör nog dem som tänker att det inte är omodern metafysik att tala om människan som man och kvinna. Det är inte bara för att det står i Bibeln att människan skapades till man och kvinna, utan det är den naturens ordning som för de flesta framstår som självklar. Att det finns olika från grundmönstret avvikande former som homosexualitet, transsexualitet etc motsäger inte detta. Det är ett faktum att dessa former definieras just i förhållande till grundmönstret.

Jag menar att en ideologi som under gender-vetenskapens täckmantel vill relativisera könen är självdestruktivt för mänskligheten. Att detta har ett ganska stort inflytande på hur man tänker åtminstone i den akademiska världen visar intervjun med studenterna. De verkar märkbart besvärade, nästan som de får dåligt samvete för att de inte är fördomsfria nog att bejaka vad intervjuaren som exempel vill identifiera sig som. Det blir en konflikt mellan det som deras förnuftet betraktar som uppenbart och det normkritiska förhållningssätt de tror de borde underkasta sig.

Det finns de som vill gå så långt att de vägrar att behandla sina barn som pojkar eller flickor för att de skall få välja själv vad de vill identifiera sig som när de blir vuxna. Detta är ett feltänk som bara skapar identitetsförvirring, precis lika orimligt som det vore att tänka att man inte pratar med sina barn för att de skall få välja vilket språk de vill ha som vuxna. Man växer alltid upp i en kontext, kulturellt, språkligt, religiöst, etc. och det är inget ont eller dåligt med det, för människan behöver en kontext att identifiera sig i. Jag tror det blir lättare med identifieringen även för de barn som avviker från normen, t.ex. sexuellt om man inte relativiserar hela systemet utan har något att utgå från.

selfidentify

(bild från adam4d.com)

 

Läs också: Olof Edsinger: Queer är inte vetenskap – utan ideologi

Från min blogg tidigare: Benedikt XVI: Skapelsen är inte queer.

Mer länkar till texter jag skrivit om queer

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | 2 kommentarer

Handskakningsdebatten och den svenska konsensuskulturen som silar mygg och sväljer kameler

Handskakningsdebatten visar i ett nödskal hur vi här i Sverige silar mygg och sväljer kameler.

Åsa Romsons jämförelse mellan Auschwitz och flyktingar som drunknar i Medelhavet, Gahrtons förslag att israeliska konspirationer ligger bakom Kaplan-affären, Kaplans egen jämförelse mellan Israels Palestina-politik och Förintelsen, och annat som kan uppfattas som att man inte håller rågången till antisemitism tydlig. – Låt det passera!

Peter Erikssons påstående (som han delar med islamister) att Kaplan var utsatt för islamofobisk mobbing, Romsons beteckning av 11-september som ”olyckan”, Kaplans egen jämförelse av européer som reser för att kriga för IS med frivilliga under Finska vinterkriget, hans återkommande samröre med Milli Görüs som många bedömer som en islamistisk och antisemitisk organisation, och annat som går ut på att se mellan fingrarna på islamism. –  Låt det passera!

handskakningMen ve den som inte tar en kvinna i hand utan visar sin artighetsbetygelse på annat sätt. Här slår plötsligt delar av den politiska och journalistiska eliten bakut. – Nu får det vara stopp!

Statsminister Löfven pekar med hela handen i riksdagen och säger att i Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand. Språkröret Gustav Fridolin skyndar sig genast att göra en pudel. Han hade tidigare vetat att Yasri Khan som var nominerad till en plats i Miljöpartiets styrelse hade förhållningssättet att inte ta kvinnor i hand, men accepterade denna vana och lät det uppvägas av många andra fördelar som han bedömde att Yasri Khan hade. Men efter stormen från partimedlemmarna erkände han snabbt att han gjort fel som inte förstått hur kränkande det var att någon kunde ha ett sådant förhållningssätt. Yasri Kahn själv har fått ta emot hot och hatmejl.

Stopp och belägg. Besinning om jag får be. Jag känner ett obehag över detta snabba domslut över en symbolfråga. Att delar av den politiska eliten, med de regeringsbärande partierna och statsministern i spetsen så kategoriskt dömer ut dem som har en annan hälsningstradition än den svenska känns minst sagt lika obehagligt som när Viktor Orban säger totalstopp för flyktingar.

Orban är åtminstone konsekvent. Här i Sverige bjuder vi in och säger att vi har öppna gränser, för att sedan stänga gränserna. Här har vi, kanske på grund av islamofobi-fobi överseende och bagatellisering av islamistiska och antisemitiska tendenser hos muslimer för att sedan reagera med tvärstopp på en symbolfråga.

Detta rimmar illa med vår påstådda vilja att vara multikulturella och välkomnande mot dem som kommer från andra kulturer och det bådar inte gott för framtiden då vi nu står inför att integrera 150.000 flyktingar som kommit till Sverige bara under förra året.

Som tur är har många fler än jag reagerat mot det vansinniga i denna panikreaktion.

Eftersom ingen har tid att bilda sig en åsikt om komplicerade saker längre hugger folk på bagateller de begriper”, twittrade en statsvetare från Lund.

Statsministerns statement om hur ‘vi’ hälsar i Sverige utesluter uppenbart alla med andra bruk. Varför inte även fastslå hur ‘vi’ klär oss?”, twittrade Per Hammarström, historiker från Mitt-universitetet.

Ledarskribenten i dagens DN har också förstått det absurda i situationen: ”I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer och som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.”

Det verkar vara främst från feministiskt håll som man fått för sig att vägran att skaka hand med en kvinna innebär en kränkning av alla kvinnor och ett bakslag för kvinnorörelsen. Lena Mellin påstår i Aftonbladet att muslimska män inte skakar hand med kvinnor för att man anser dem orena. Detta är ett falskt rykte som sprids bland dem som inte är pålästa säger Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi på Uppsala universitet:Jag är förvånad över att sådana myter sprids av ledande personer. Det här handlar om patriarkala traditioner, inte om orenhet. Ett annat påstående som också sprids i debatten är att detta handlar om islamister. Det är också fel, för det finns många islamister som faktiskt skakar hand

Låt oss konstatera: Den muslimska handskakningsregeln är inte i sig vare sig sexistisk eller islamitisk. Den gäller ju muslimska kvinnor lika väl som män. Det finns gott om regler inom islam som verkligen är problematiska ur ett jämställdhetsperspektiv. Handskakningsregeln hör inte dit.

Jag har själv någon gång blivit nobbad då jag räckte ut handen för att hälsa på en kvinna, och det är klart, det föranledde en känslomässig reaktion av avvisande och kränkning hos mig, men vid närmare eftertanke  insåg jag att det kan finnas olika traditionella eller personliga skäl till att en person väljer att inte ta i hand. Det behöver inte innebära att hen inte accepterar mig, och som Khan förklarat menar han att han visar respekt genom att buga och lägga handen på bröstet.

Företeelsen att inte skaka hand är ganska marginell i Sverige. Det är ingen stor grupp ens bland muslimerna, och det är ömsesidigt, det finns också kvinnor som väljer att inte ta män i hand. Även bland ortodoxa judar förekommer denna tradition.

Fridolin kunde gott stå på sig och stå upp för sin tidigare tveksamhet inför att låta Khans fasthållande vid sitt sätt att hälsa vara enda bedömningsgrunden för hans lämplighet som styrelseledamot istället för att vända kappan efter vinden. Det handlar om pluralism och personlig finkänslighet. Här skall inte staten eller politiska partier gå in med en ideologisk styrning. Istället får var och en försöka vara pragmatisk och försöka undvika att kränka personer som vill hälsa på ena eller andra sättet och omvänt att inte låta hens personliga känsla av kränkthet ta överhanden om någon vill hälsa på ett alternativt sätt.

Sedan skall man vara medveten om att ett drev som detta kring handskakningen direkt spelar de islamistiska krafterna i händerna. Budskapet är att ”renläriga” muslimer aldrig kan bli accepterade i det västerländska samhället. De får nu vatten på sin kvarn och kommer att utnyttja detta maximalt för att värva medlemmar.

 

Thomas av Aquino kan tyckas ha blivit för detaljerad i att försöka med förnuft och filosofi bena ut olika teologiska problem, men traditionen från honom är ovärderlig när det gäller att hålla huvudet kallt och tänka innan man rusar åstad och reagerar på sina känslor. Joel Halldorf, kristen teolog som utför ett ovärderligt arbete i vårt samhälle genom sina texter om om olika företeelser som rör kyrka och samhälle försöker i den andan reda ut och hålla isär begreppen:

Den första distinktionen som måste göras är den mellan Yasri Khan och själva frågan. Det är möjligt att Khan har dåliga värderingar – det har kommit ut klipp och citat som skulle kunna tyda på det – så låt oss inte diskutera honom utan sedvänjorna i sig.

I vissa kulturer – exempelvis bland ortodoxa judar och en del muslimer – undviker man fysisk beröring mellan män och kvinnor utanför familjen, eftersom beröring uppfattas intimt. Män och kvinnor hälsar på varandra genom att exempelvis lägga handen på bröstet och buga lätt, i stället för att ta i hand.

Detta leder oss till nästa distinktion: Khan tar inte alla i hand, men han hälsar på både män och kvinnor.

Här måste vi skilja mellan att behandla alla lika och behandla alla på samma sätt. Jag vet att det låter som en svordom i den socialdemokratiska kyrkan, men detta är inte nödvändigtvis samma sak.

Att hälsa är att signalera vänskap och fredlighet. Det borde vara möjligt att se bakom de kulturella uttrycken, till denna underliggande intention. Om en politiker vägrat att hälsa på kvinnor, då hade det varit ett problem. Då hade den jämförelse som Aftonbladets ledarsida gör (20/4) med de amerikanska raslagarna – separate but equal – varit möjlig. Nu blir den absurd, eftersom Khan visar respekt, men genom olika åtbörder mot kvinnor och män.

Det sista har blivit det främsta argumentet mot honom: att han beter sig olika mot män och kvinnor anses förnedra kvinnan. Det är ett uttryck för att hon betraktas som oren (vilket inte stämmer) eller för att hon sexualiseras. Problemet med det argumentet är att det inte tar hänsyn till att det finns kvinnor som inte tar män i hand…Detta handlar inte om kvinnoförtryck, utan om intimitetsgränser. Sådana finns i alla kulturer.

 

Det är ett välbehövligt distinktionsarbete mellan förnuft och känsla som behövs. Mycket blir tilltrasslat i våra personliga relationer därför att vi går på vår första känsla (t.ex. av kränkthet) istället för att stanna upp och analysera situationen med förnuftet innan vi agerar. När det fungerar så på det politiska planet o i synnerhet då de styrande i landet reagerar så, undra på att deras förtroende närmar sig bottennivån. Joel igen:

Den nationella samlingen visar att detta är en fråga som går bortom politik och ideologi. Det handlar om mentalitet. Sverige har, som det ofta konstaterats, en av världens starkaste konsensuskulturer. När någon inte gör som alla andra blir det lätt lite dålig stämning – vilket alla som frågat efter alkoholfritt utan att vara gravida vet; eller för den delen den som med hänvisning till samvetet bett om att få slippa utföra aborter.

Sanningen är att vi inte gillar olika i det här landet. Vi uppskattar på sin höjd ett brett utbud av exotiska maträtter, men tycks inte beredda till att göra det arbete som förståelse och samlevnad kräver i ett mångkulturellt samhälle. Det bådar inte gott inför uppgiften att integrera de 150 000 nyanlända som kom hit under 2015.

————————–

Till sist: Om människans benägenhet att vända kappan efter vinden handlar en av mina favoritsketcher från Monty Python-gänget om:

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , | 26 kommentarer

Hotet mot Europas kristna kultur kommer inte genom främlingar, utan inifrån

poperefugeesMed hem till Rom från Lesbos hade påven 12 flyktingar, 3 muslimska familjer från Syrien som nu kommer att få hjälp och husrum genom Sant Egido-kommuniteten i Rom.  De kommer också att få hjälp att finna arbete. Alla hade sina immigrationspapper i ordning. Det var också på tal att hjälpa en kristen familj, men deras papper var ännu inte i ordning. Genom denna gest lägger påven hela sin moraliska auktoritet bakom att Europa bör fortsätta att ta emot flyktingar.

Men alla håller inte med honom. Många människor, som gärna ger sitt stöd till SD och liknande partier i andra länder tror att muslimsk kultur med sharialagar kommer att ta över så att vi inte kommer att känna igen våra hemländer till slut.

orban1En av de största motståndarna är Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Hans argumentation går ut på att en alltför stor mängd muslimska immigranter leder till att särskilt små nationer (Ungern har 10 miljoner invånare, lika många som Sverige) kommer att få svårt att integrera dessa, vilket på sikt kommer att destabilisera nationerna och är mycket kritisk till de politiker som urskiljningslöst ville öppna gränserna. Och han tycks ha många människor bakom sig, också kristna. En ledande biskop i södra Ungern, Laszlo Kiss-Rigo har gått emot påven och sagt att denne har fel när han säger att Europa har en moralisk plikt att hjälpa flyktingarna. Enligt Washington Post sade han hösten 2015 om flyktingarna att ”de är inte flyktingar, detta är en invasion. De kommer hit och ropar ‘Allahu Akbar.’ De vill ta över.” De är ett hot mot den Europeiska kontinentens kristna värderingar menade biskopen.

Det finns naturligtvis gränser för hur många immigranter ett land kan ta emot, även här i vårt generösa Sverige är det inte längre tabu att tala om detta. Med det är problematiskt att möta en katastrofsituation där massor av nödlidande människor knackar på vår port med att låta fruktan styra vårt handlande och sätta upp motsättningar mellan folk och folk.

Att vår kristna kultur och våra kristna värderingar skulle vara hotade genom främlingar som behöver asyl tror jag inte alls är med sanningen överensstämmande. Europas kristna kultur är inte hotat genom främlingar. Kyrkorna började tömmas på folk långt innan vi hade någon massinvandring, och liknöjdhet, girighet och materialism har kunnat tränga tillbaka kristna värden helt genom vår egen försorg, utan hjälp av främlingar.

Hotet mot vår kristna kultur kommer snarast inifrån. ”Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren”, säger Jesus. (Mark 7:15)

”Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förbindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.”
(Mark 7:20-23)

Att muslimer som folkgrupp skulle vara olika oss och vilja ta över vår kultur ser jag som en vanföreställning. I vårt mångkulturella Sverige har jag lärt känna många muslimska vänner som har precis samma patos för rättvisa och kärlek som jag och som inte vill något hellre än att leva i fred och som känner tacksamhet och respekt för det land de kommit till. Detta är självklarheter som inte skulle behöva påpekas,  men på grund av de tokerier i form av konspirationsteorier och vanföreställningar om skillnader mellan folk och folk måste det tyvärr sägas. Vi får acceptera att det finns olika ståndpunkter i Europa om hur vi skall ta emot flyktingar och lösa de konflikterna i fredlig dialog som vi är vana vid inom EU,  men det är viktigt att diskussionen bygger på fakta, inte på fördomar och vanföreställningar.

nasrinabdullaDet är även så att många muslimer kan berika västerlandet genom sitt engagemang för rättvisa och mänskliga rättigheter. Jag måste säga att jag beundrar särskilt många kvinnor från Mellanöstern och de kurdiska områdena, varav många kommit till Sverige och ger värdefulla bidrag till vårt samhälle som integrerade medborgare. Deras kamp i en patriarkalt dominerad kultur är beundransvärd, men det säger kanske också något om den relativa frihet som råder i vissa områden att de har möjlighet att verka. Jag tänker på den kvinnliga kurdiska armén YPJ vars befälhavare Nasrin Abdullah nyligen var i Sverige. Deras ambition är inte bara att försvara sig mot IS våld och outsägliga grymheter, utan också att främja social jämställdhet och rättvisa.Se reportage från TV4 Nyhetsmorgon

Och se på Malala och hennes beundransvärda kamp för flickors rätt att gå i skolan. Nasrin och Malala är hjältar i mina ögon.

Sedan får man inte glömma att de som varnar för islamistisk infiltration i Europa inte har fel. Det är en fara som man inte får underskatta. När det gäller IS rekrytering i Sverige och andra europeiska länder verkar man nu ha förstått, och tidigare förnekelse trots tydliga forskningsrapporter och larmsignaler från dem som kommer ur muslimernas egna led verkar nu ha brutits igenom. Från muslimernas egna led har också talats om hur moskeer och islamska föreningar domineras av islamistiska och salafistiska ideologier som visserligen inte sympatiserar med IS men som har en politiska agenda att dominera samhället och införa sharialagar, men detta har ignorerats av det politiska och massmediala Sverige som mera sett sådant som utslag av islamofobisk propaganda.

Men allt detta beror ju inte på att muslimer är annorlunda människor än europeer med kristen kulturell bakgrund (vi europeer har inget att berömma oss av när det gäller att avstå från våld, det står klart när vi betraktar 1900-talets blodiga historia i backspegeln), utan det beror på starka maktstrukturer som försöker nästla sig in och dominera. Milli Görüs verkar ju klart vara en sådan islamistisk organisation, läs t.ex. denna rapport, likaså Muslimska brödraskapet.

Huruvida bostadsminister Kaplan agerar nyttig idiot, eller om han har en helt medveten islamistisk agenda som han döljer vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att Kaplan som en initierad person i muslimsk kultur skulle vara ovetande om vilken typ av organisation Milli Görüs är. MP-språkrören Fridolin och Romson är mer än lovligt blåögda som verkar isolera frågan till att handla om huruvida Kaplan visste eller inte visste att en viss person var med på en middag han deltog i.  MP-språkrören och statsminister Löfven som hukar i bakgrunden har i mina ögon förlorat allt förtroende i denna fråga.

Om man agerar nyttiga idioter åt dessa krafter hjälper man inte den muslimska befolkningen. Tvärtom behöver vi europeer stärka vårt eget demokratiska system och vår värderingsgrund på kristen bas och samverka med alla goda krafter inom den muslimska världen som inget hellre vill än integreras i vårt samhälle och på ett positivt sätt bidra till dess växt och utveckling.

 

Läs också: Niklas Orrenius: Hatet mot muslimer försvårar kampen mot extremism.

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , | 5 kommentarer

Det fria öppna Europa överlever inte utan vårt aktiva stöd

vedransarajevoDominikanpater Anders Piltz påminner oss i en ledare i nya numret av Signum om cellisten Vedran Smailovic som 1992, mitt under belägringen av Sarajevo, satte sig på en utbombad tomt och spelade Albinonis Adagio i g-moll, en gest av civilisationen mot barbariet i alla dess former som på några sekunder kan riva ner det som Europa från sin bästa sida kunnat åstadkomma: förtroende, vänskap, samförstånd, konst, vetenskap, kultur.

Bilden av cellisten på den utbombade tomten äger högsta aktualitet idag. Europa befinner sig i kris, men det är en kris som är självförvållad, inte beroende på att kontinenten invaderas av främlingar (Europa har alltid haft positivt utbyte av input utifrån inkl araber), utan på grund av att vi håller på att överge de goda humanistiska och kristna värderingar som en gång byggt upp denna kontinent. Istället tar egenintresset, girigheten, bildstormandet, sekterismen, terrorismen vid som på sekunder kan riva ner allt detta som byggts upp under årtusenden. Också IS illdåd är delvis Europa-förvållade.  Många aktivister inom IS, höga befälhavare och de som vi ser på videos skära huvudet av människor etc är rekryterade från Europa enl initierade bedömare. Anders Piltz:

”Att fredlig samlevnad mellan kulturer och religioner är möjlig bevisar själva staden Sarajevo, trots skotten 1914, liksom högmedeltidens Toledo i dagens Spanien, det osmanska riket med dess millet-system, där judar, kristna och muslimer levde sida vid sida, och Polen, en gång i tiden ett av Europas mest toleranta länder. Av greker och araber lärde Europa disputationens konst: att varje påstående systematiskt ska prövas mot sin kontradiktoriska motsats, och att motargument ska redovisas lidelsefritt. Arabiska siffror introducerades i Norden på 1200-talet, ett ofattbart framsteg för matematik, vetenskap och ekonomi. Vid Uppsala universitet citerade man 1480 obekymrat de muslimska filosoferna, läkarna och forskarna från de områden vi i dag känner som Uzbekistan, Iran, Turkiet, Andalusien och Nordafrika.”

Den Europeiska unionen var ett fredsprojekt som byggdes upp på kristen grund. Många av de ledande statsmän som byggde upp EU som Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker  djupt grundade i en kristen värdegrund byggd på en stark övertygelse om alla människors unika och lika värde och att det goda samhället byggs på samverkan, demokrati och att beslut fattas på lägsta möjliga nivå, värden som är grundläggande i katolsk sociallära. I ett läge efter den absoluta nollpunkt Europa genomgått med två blodiga storkrig och nazi-tiden så var motivationen stark att bygga fred och samförstånd. ”Aldrig mer”, var parollen efter Förintelsens grymma utrotning av judar. Men trots att vi sedan dess har sett åtskilliga bevis på att människor är beredda att fortsätta med samma grymheter och barbari, så finns en slags blåögd tro att det västerländska samhället är så överlägset att det kommer att överleva av sig själv oberoende av vad vi gör.

Men den attityden är inte hållbar idag. Fred, frihet och demokrati måste omsorgsfullt vårdas. Också kristna har många gånger vaggats in i en sådan bedräglig attityd och tänkt att samhället klarar sig utan att offentligt tar strid för de värderingar man står för. Påven Benedikt XVI påminde katolikerna om detta vid sitt besök i Storbritannien 2010. I ett tal vid en vigilia i Hyde Park sade han:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

 

Europa förefaller idag räddhågat. Å ena sidan handlingsförlamat och oförmöget att ta hand om de humanitära kriser som krigen i Mellanöstern skapat. Vi lyckas inte leva upp till våra egna ideal och betala det pris som en genuin solidaritet kräver. Istället bygger vi murar.

Å andra sidan paniskt rädda för att framstå som främlingsfientliga och islamofoba, därför ser vi mellan fingrarna och accepterar utan kritik förtryck, diskriminering och extremism hos muslimska politiker och regimer. Just nu är bostadsminister Kaplan (MP) i blåsväder för sitt samröre med turkiska högerextremister och islamister. Samröret med högerextremisterna de Grå vargarna (som också är islamistiska) verkar oförargligt att kritisera, men där kommer Kaplan undan genom att hävda att han inte kände till att Ilan Sentuk var bjuden på middagen han var på. Samröret med den islamistiska organsiationen Milli Görüs verkar dock mera känsligt att kritisera. Kaplan själv har ingen kritik att framföra mot den organisationen, och inte heller hans chef statsminister Löfven eller Miljöpartiets språkrör verkar våga kritisera detta. De som vågar vara kritiska är personer som själva är muslimer som Nalin Pekgul och Mohamed Omar. Milli Görüs beskrivs precis som Muslimska brödraskapet som en organisation som uppfattar islam som en allomfattande politisk ideologi.

Girigheten och egenintresset, nationellt och personligt håller på att ta över Europa. Panamaskandalen är bara ett av många tecken på detta. Utan moralisk resning kan man inte utöva något trovärdigt globalt ledarskap. Då infinner sig kraftlöshet både när det gäller att göra något radikalt åt flyktingsituationen eller att föra en rakryggad dialog med islamister. Om man vet var man själv står och vilka värden man försvarar, så kan också en kritisk dialog föras med respekt. En sådan respektfull ton fanns i Benedikt XVI´s föreläsning i Regensburg 2006 där han bl.a. sade att religion aldrig får utbredas med våld. Vi behöver en lika respektfull dialog med Milli Görüs och Muslimska brödraskapet.

Vad är då de värden som står på spel och som varit grundläggande för det moderna Europa. Piltz formulerar det fint:

”Europas stoltaste arv är den vitala, kreativa laddningen mellan poler som inte får kortslutas: mellan stat och kyrka, mellan stat och samhälle, mellan lagstiftande, dömande och exekutiv makt, mellan politik och medier, mellan övervakning och rörlighet, mellan obligatorium och möjlighet, mellan kravet och nåden.

Vår ära ligger i det fria ordet, i källkontrollen, i transparensen, i balanserad konflikt mellan legitima intressen. I den starka staten, som tyglar klaninstinkterna i våra gener. I den sekulära staten, som inte tillåts inta Guds plats. I de mänskliga rättigheterna, som tyglar maktens reflex att ta total kontroll. I demokratin och lika villkor för alla. I förnuft och analys, mot hysteri och häxprocesser. I bildning och överblick, mot anonyma hatare som knappt läst en enda bok, mot enkla svar på komplexa frågor. I tilltron till främlingen på gatan. I barnets, kvinnans, den fattiges och främlingens värdighet. Värden grundade i evangeliet, men upptäckta efter tusen förödmjukelser och misstag: agape som sanningskriterium.”

Påve Franciskus är den ledargestalt idag som tydligast står för och gestaltar dessa värden. Idag besöker han tillsammansmed patriark Bartholomeus av Konstantinopel flyktingförläggningar på Lesbos, ytterligare en handling i raden för att uppmärksamma de mest utsattas situation i vårt samhälle och hur vi tar hand om dem. 2013 besökte han Lampedusa, februari 2016 Juarez på gränsen mellan Mexico och USA, då han sade att den som bygger murar och inte fokuserar på att bygga broar inte är kristen. Påven behöver inte säga något då han kommer till Lesbos. Besöket i sig är redan i sig en utmaning till Europas ledare.

popelesbos

Mer av påve Franciskus:

Evangelii Gaudium (Glädjens Evangelium, en uppmaning till alla kristna att vända sig utåt och förmedla Evangeliet)

Laudato Si (miljö-encyklikan)

Amoris Laetitia (om kärleken i familjen)

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , , | 12 kommentarer

Kärleken vill ingen något ont

Jag fortsätter att läsa ur Amoris Laetitia, påvens dokument om kärleken i familjen som presenterades i fredags.  Det är en ganska lång text med 9 kapitel, det kan vara bra att få en översikt och läsa de delar som angår en själv mest först istället för att läsa från pärm till pärm, därför är det bra att få en översikt.

Kapitel 1 är ett bibelstudium om familjen. Genom hela bibeln finns massor med texter om familjen, när det fungerar bra, men också när den inte fungerar bra. Brustna familjeförhållanden är inget unikt för vår tid. Det första brodermordet läser vi om redan i 1 Mos 4.

Kapitel 4 i påvens dokument handlar om kärleken i familjen. Det är ingen småborgerlig idyll som målas upp, utan en kärlek inspirerad av vår tro som inte ryggar för svårigheterna vi alla känner. Kärleken bejakar de allra flesta, men hur många är beredda att offra något för den? Sann kärlek är inte först o främst en känsla, utan en viljeakt. För den som inte cyniskt underkänner allt tal om kärleken som blåögt snack och att alla människor i grunden är egoistiska djur, så är detta kapitel den bästa äktenskapsskola jag läst. Det borde studeras och läsas högt hemma vid våra köksbord, jag tror både kristna och icke-kristna kan ha nytta av den.

Påven utgår från Paulus text i 1 Kor 13 och analyserar sedan varje delaspekt av kärleken som Paulus nämner:

  • Kärleken är tålmodig och god.
  • Kärleken är inte stridslysten,
  • inte skrytsam och inte uppblåst.
  • Den är inte utmanande,
  • inte självisk,
  • den brusar inte upp,
  • den vill ingen något ont.
  • Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
  • Allt bär den,
  • allt tror den,
  • allt hoppas den,
  • allt uthärdar den.

Varje stycke är så bra att jag skulle vilja citera allt, men här ett citat från vad som sägs om att ”inte vilja något ont”

105. Once we allow ill will to take root in our hearts, it leads to deep resentment. The phrase ou logízetai to kakón means that love “takes no account of evil”; “it is not resentful”. The oppo- site of resentment is forgiveness, which is rooted in a positive attitude that seeks to understand other people’s weaknesses and to excuse them. As Jesus said, “Father, forgive them; for they know not what they do” (Lk 23:34). Yet we keep looking for more and more faults, imagining greater evils, presuming all kinds of bad intentions, and so resentment grows and deepens. Thus, every mistake or lapse on the part of a spouse can harm the bond of love and the stability of the family. Something is wrong when we see every problem as equally serious; in this way, we risk being unduly harsh with the fail- ings of others. The just desire to see our rights respected turns into a thirst for vengeance rather than a reasoned defence of our dignity.

106. When we have been offended or let down, forgiveness is possible and desirable, but no one can say that it is easy. The truth is that “family communion can only be preserved and perfected through a great spirit of sacrifice. It requires, in fact, a ready and generous openness of each and all to understanding, to forbearance, to par- don, to reconciliation. There is no family that does not know how selfishness, discord, tension and conflict violently attack and at times mortal- ly wound its own communion: hence there arise the many and varied forms of division in family life”.113

107. Today we recognize that being able to for- give others implies the liberating experience of understanding and forgiving ourselves. Often our mistakes, or criticism we have received from loved ones, can lead to a loss of self-esteem. We become distant from others, avoiding affection and fearful in our interpersonal relationships. Blaming others becomes falsely reassuring. We need to learn to pray over our past history, to accept ourselves, to learn how to live with our limitations, and even to forgive ourselves, in order to have this same attitude towards others.

108. All this assumes that we ourselves have had the experience of being forgiven by God, justified by his grace and not by our own merits. We have known a love that is prior to any of our own efforts, a love that constantly opens doors, promotes and encourages. If we accept that God’s love is unconditional, that the Father’s love cannot be bought or sold, then we will become capable of showing boundless love and forgiving others even if they have wronged us. Otherwise, our family life will no longer be a place of under- standing, support and encouragement, but rather one of constant tension and mutual criticism.

popechild

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Om avund

Att läsa Horace Engdahls ”Den sista grisen” och påve Franciskus Kärlekens glädje parallellt är intressant. Reflektera över likheter och skillnader i att närma sig ämnet.

Horace om avund:

”Avund är känslan av att förminskas av det som andra har eller uppnår. I Andra Moseboken avsätter Gud två budord till att varna mot begärelsen efter nästans tillgångar…

Avunden är infantil. Den har sin rot i en magisk verklighetsuppfattning, där man betraktar tur och otur, framgång och motgång som orsakade av osynliga makter…

Kanske är det till slut bara fantasilöshet som vaccinerar mot avund: oförmågan att föreställa sig att man skulle kunna vara något annat än man är.

(s 16-17)

Franciskus om avund:

Envy is a form of sadness provoked by another’s prosperity; it shows that we are not concerned for the happiness of others but only with our own well-being.

Whereas love makes us rise above ourselves, envy closes us in on ourselves. True love values the other person’s achievements.

It does not see him or her as a threat.

It frees us from the sour taste of envy.

It recognizes that everyone has different gifts and a unique path in life.

So it strives to discover its own road to happiness, while allowing others to find theirs.

96. In a word, love means fulfilling the last two commandments of God’s Law: “You shall not covet your neighbour’s house; you shall not covet your neighbour’s wife, or his manservant, or his maidservant, or his ox, or his donkey, or anything that is your neighbour’s” (Ex 20:17).

Love inspires a sincere esteem for every human being and the recognition of his or her own right to happiness.

I love this person, and I see him or her with the eyes of God, who gives us everything “for our enjoyment” (1 Tim 6:17).

As a result, I feel a deep sense of happiness and peace.

This same deeply rooted love also leads me to reject the injustice whereby some possess too much and others too little.

It moves me to find ways of helping society’s outcasts to find a modicum of joy.

That is not envy, but the desire for equality.

(95-96)

självrannsakan

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Kärlekens glädje i äktenskapet och kampen mellan könen

Idag presenteras Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) ‐ påvens dokument om  kärleken i familjen som samlar resultaten av de två familjesynoderna 2014 och 2015.

Påven noterar att den galopperande individualism som råder i dag gör det svårt för någon att ge sig själv helt och hållet till någon annan: ”Rädslan för att vara ensam och längtan efter stabilitet och trohet existerar sida vid sida med en växande fruktan för att känna sig som fånge i ett förhållande som kan begränsa ens personliga mål”. Det är orealistiskt att tro att familjer kan upprätthålla sig själva ”bara genom att understryka doktrinära, bioetiska och moraliska frågor, utan att uppmuntra till att vara öppen för nåd”, skriver påven.

Ja, är äktenskapsidealet som ett livslångt trohetsförbund mellan två människor över huvud taget en realistisk möjlighet?  Skilsmässofrekvensen är idag hög, och också många kristna par skiljer sig. Många är berättelserna om kraschade äktenskap, just nu läser jag Ebba Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig som jag läser just som en roman, inte som en fallstudie, och jag tycker författaren träffar precis rätt i skildringarna av de återvändsgränder vi människor kan komma in i i en relation och där våra allra sämsta sidor mobiliseras. Nog går det att känna igen sig.

IMG_1983

Witt-Brattströms roman är nyttig för att den sätter ord på verkliga saker. Sätter man ord på det så medvetandegör man det, och det som är medvetandegjort kan också förändras.

Påvens dokument kommer lagom som ett dialoginlägg till romanen, en motbild, ett hopp om något bättre, att det finns andra utgångar. Det finns visserligen ingen garanti för att vi kommer att ha samma känslor för varandra hela livet, men det finns par som lyckas med att skapa ett gemensamt och varaktigt livsprojekt, som älskar varandra och lever tillsammans till döden skiljer dem åt och njuter av en intimitet som berikar. Det finns många vittnesbörd om detta, men de blir kanske inte så uppmärksammade som historierna om när det går snett. Hemligheten  är uppoffring och beredskap att förlåta och sätta omsorgen om det gemensamma framför det egoistiska självförverkligandet och ta emot livet och motparten som en gåva, utifrån kristet perspektiv att leva av nåden, öppenheten för Anden. Den kristna grunderfarenheten är att ett sådant självutgivande liv där makarna gemensamt strävar efter detta ger mycket mera tillbaka i form av glädje på djupet än  att enbart centrera på det individuella självförverkligandet.

I kap 4 citerar påven 1 kor 13:4-7, Paulus om kärlekens natur:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Jag citerar från den engelska texten p 93-94:

”Love is at the service of others

93. The next word that Paul uses is chrestéuetai. The word is used only here in the entire Bible. It is derived from chrestós: a good person, one who shows his goodness by his deeds. Here, in strict parallelism with the preceding verb, it serves as a complement. Paul wants to make it clear that “patience” is not a completely passive attitude, but one accompanied by activity, by a dynamic and creative interaction with others. The word indicates that love benefits and helps others. For this reason it is translated as “kind”; love is ever ready to be of assistance.

94. Throughout the text, it is clear that Paul wants to stress that love is more than a mere feeling. Rather, it should be understood along the lines of the Hebrew verb “to love”; it is “to do good”. As Saint Ignatius of Loyola said, “Love is shown more by deeds than by words”. It thus shows its fruitfulness and allows us to ex- perience the happiness of giving, the nobility and grandeur of spending ourselves unstinting- ly, without asking to be repaid, purely for the pleasure of giving and serving.”

Att ur kristet perspektiv också är uppoffrande innebär inte att påve Franciskus nedvärderar den erotiska kärleken. Tvärtom. Jag erinrar mig även hans föregångare, Benedikt XVI vars första encyklika behandlade kärleken. Kärleken är en, skrev Benedict, men i många former. Man kan inte separera erotisk kärlek från agape, den uppoffrande kärleken. Men varför har då kristendomen kommit att betraktas som så fientlig till den erotiska kärleken? Varför anklagas kyrkan för moralism sexualfientlighet?  Filosofen Nietzsche talade om att ”kristendomen har givit Eros gift att dricka”. Påve Benedikt XVI försökte utreda detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, ”kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken”. Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar