Reformationsåret: Vatikanens viljeyttring är full eukaristisk enhet med systerkyrkorna

b-och-pc3a5ven-foto-mikael-ringlander-ikonÅret då 500-årsminnet av reformationen uppmärksammades är nu till ända. Det duger inte att passivt fira ett jubileum och sedan gå vidare som om ingenting hänt, men utifrån ett avstamp i historien, de framgångar man rönt och de misstag som gjorts, blicka framåt.

Katolska kyrkan som institution brukar anses som stel och trög, en koloss man inte så lätt rubbar, medan många anser att Svenska kyrkans ledning vänder kappan efter vinden. Evangelikala frikyrkor sitter fast i sina bilder av vad reformationen var/är. De tre sola är kanske mera ett efterreformatorisk uppfinning än något som Luther stod för. Luther var en kyrkans man som inte förnekade läroämbete och sakrament. Sedan finns alla andefyllda kristna i alla samfund som strävar efter ett liv i Jesus efterföljd i vardagen och som förväntar sig av sina ledare att de menar allvar med enheten.

I en utvecklingsprocess behöver det finnas både de som ivrigt driver på och de som eftertänksamt bromsar för att ge stadga åt processen. Det viktiga är dock att det finns en dynamik mellan dessa båda, att man ömsesidigt är beredd att lyssna och lära, inte bara bevaka positioner, annars låses processen i oförenliga motsättningar.

Jag tycker att det görs faktiska framsteg på enhetens väg idag. Det gäller både om vi ser hur dialogen med olika samfund utvecklats på 50 års sikt och det som sker idag, som jag skulle vilja karakterisera som att vädra en doft av genombrott, en ny anda där fler och fler förstår att business as usual inte längre är möjligt där alla sitter i var sina hörn och bevakar de egna positionerna. Redan för fyra år sedan anade jag något av detta då jag föreslog reformationsjubileet som bortre parentesen i en period av 500 års schism.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Dopet är för närvarande det enda gemensamma sakramentet för alla kristna. Ett konkret steg vore att komma överens om att även Eukaristin, brytandet av brödet, kunde vara gemensamt. För andra kristna samfund har detta varit självklart länge, och Katolska kyrkan har av andra betraktats som den som stretar emot. Som utreds i dokumentet Från konflikt till gemenskap är det en större fråga som också inbegriper synen på sakrament och prästämbete liksom synen på kyrkans väsen. Därför förstår jag att Katolska kyrkan inte kan skynda fram.

Men att frågor är komplexa betyder inte att de är omöjliga att lösa. Gemensam Eukaristi är en viktigt steg på vägen till de kristnas enhet. Det är i längden svårt att förklara varför vi kristna som bekänner vår gemensamma tro på Jesus Kristus inte kan dela samma bord som en enda familj. Därför förstår jag många kristnas otålighet som jag också delar.

Det som hänt på senare tid är att påve Franciskus klart uttalar som en konkret målsättning att den fortsatta ekumeniska dialogen skall leda till eukaristisk gemenskap. Nyligen sade han det i samband med att han träffade företrädare för Metodistkyrkan, och i det gemensamma dokument mellan Lutherska Världsförbundet och Påvliga Enhetsrådet i Katolska kyrkan som gavs ut 31 oktober i samband med reformationsminnesårets avslutning citeras vad påve Franciskus och biskop Munib A Younan från Lutherska världsförbundet gemensamt statuerade i samband med den ekumeniska gudstjänsten i Lund oktober 2016:

“Many members of our communities yearn to receive the Eucharist at one table, as the concrete expression of full unity. We experience the pain of those who share their whole lives, but cannot share God’s redeeming presence at the Eucharistic table. We acknowledge our joint pastoral responsibility to respond to the spiritual thirst and hunger of our people to be one in Christ. We long for this wound in the Body of Christ to be healed. This is the goal of our ecumenical endeavours, which we wish to advance, also by renewing our commitment to theological dialogue.

Det gemensamma dokumentet går igenom milstolpar under de sista 50 årens katolskt-lutherska dialog.

Man ser tillbaka på reformationen i ett ekumeniskt perspektiv, ej triumfatoriskt ur ett snävt samfundsperspektiv.

”Among the blessings of this year of Commemoration is the fact that for the first time Lutherans and Catholics have seen the Reformation from an ecumenical perspective. This has allowed new insight into the events of the sixteenth century which led to our separation. We recognize that while the past cannot be changed, its influence upon us today can be transformed to become a stimulus for growing communion, and a sign of hope for the world to overcome division and fragmentation. Again, it has become clear that what we have in common is far more than that which still divides us.”

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som undertecknades 1999 var banbrytande framhålls i dokumentet där det också sägs att den har tillika undertecknats av Metodisternas världsråd år 2006 och 2017 av World Communion of Reformed Churches (där Anglikanska kyrkan ingår).

Jag menar att det är viktigt att sätta upp konkreta mål även om man inte till fullo ser vägen dit ännu. Hinder är inte till för att konstatera att det är omöjligt, utan för att arbeta med att röja undan. Dokumentets avslutning:

”Looking forward, we commit ourselves to continue our journey together, guided by God’s Spirit, towards the greater unity according to the will of our Lord Jesus Christ. With God’s help we intend to discern in a prayerful manner our understanding on Church, Eucharist and Ministry, seeking a substantial consensus so as to overcome remaining differences between us. With deep joy and gratitude we trust “that He who has begun a good work in [us] will complete it until the day of Jesus Christ” (Phil 1:6).”

biskpåve

Läs också p Raniero Cantalamessas fastepredikan för påven och kurian vid fastereträtten 2017: Hur 500-årsminnet av den protestantiska reformationen kan bli en stund av nåd och försoning för hela kyrkan, här i svensk översättning publicerad i Signum.

Annonser
Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Efter Förintelsen: Kampuchea 1975-79 , Rwanda 1994, Srebrenica 1995, Burma 2017. 

Det duger inte med vackra ord som saknar täckning i en äkta vilja att agera i enlighet med dem. Är det något vi kan säga om människan, så är det att hon är trög och har mycket svårt att lära av sina misstag, det gäller även när det är blodigt allvar. I stort som smått får vi höra att det som inte fick hända igen faktiskt hänt och att man nu tillsätter en utredning för att se varför det hände igen. Tänk om lika mycket kraft och energi kunde ägnas åt att verkligen försöka få till stånd förändringar som man lägger på att avvakta och tillsätta utredningar.

Efter Förintelsen då 6 miljoner judar fick sätta livet till har vi gång på gång uttalat orden ”Aldrig mer”. Men det senare historien visar det fåfänga i dessa besvärjelseramsor:
Kampuchea 1975-79 (Röda khmererna), Rwanda 1994, Srebrenica 1995 och nu kan vi lägga till Burma 2017.

FN var ett gott initiativ, men organisationen är maktlös så länge enstaka stormakter lägger in sitt veto. Men det är nog inte hela problemet. Att stå upp för rättfärdighet och rätt är nog inte heller Västvärlden bäst i klassen på. Girighet, extrem individualism som sätter de egna intresset i centrum framför det allmänna bästa gör oss om inte likgiltiga så åtminstone ljumma inför andras lidande och världens framtid. Det gälle ju inte bara krig, utan också klimatet och vår åverkan på vår jord.

Vi behöver tala om värderingar i politiken och människor som rakryggat och modigt står uppför dem, inte bara i ord utan också i handling. Bland de nu levande är påve Franciskus mitt största ideal i detta avseende. Katolsk sociallära är ingen dålig värdegrund. För Europas del har jag också stor aktning för Angela Merkel.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Spännande berättelse om ekumenik och evangelisation i Kazakstan

Jag talade med Ulf och Birgitta på kyrkkaffet i Katolska domkyrkan strax efter deras hemkomst från sin resa i Kazakstan nyligen. De hade mycket spännande att berätta, och nu berättar de på Ulfs pod 20 minuter med Ulf Ekman om resan vilket jag gärna länkar till.

Kazakstan är ett stort land, har en yta som Indien och en befolkning på drygt 16 miljoner varav 70% är muslimer. Bland de kristna finns Rysk-ortodoxa kyrkan representerad (6 miljoner) samt katoliker (500.000) och protestanter från olika samfundsfamiljer. Läs mer om kristna i Kazakstan här.

De reste dit på inbjudan av katolske ärkebiskopen i Astana, Tomash Petra. Ärkebiskopen hade låtit översätta Ulf och Birgittas bok Den Stora Upptäckten till ryska och nu ville han ha med dem på en resa runtom i Kazakstan för att träffa olika församlingar. Det hade också anordnats med ekumeniska möten på varje plats, och Ulf och Birgitta fick nu återknyta kontakten med församlingar man tidigare varit med om att grunda genom Livets Ord.

De berättar om en ärkebiskop och en katolsk kyrka som är mycket fokuserad på både evangelisation och ekumenik. Jag tänker att Katolska kyrkan är många gånger den kyrka som är mest öppen för att bygga broar till andra kristna, Kazakstan är ett fint exempel på det. Det slog mig hur Ulf och Birgitta som tidigare varit med och grundat församlingar i öst under Livets Ord-tiden nu genom Katolska kyrkans initiativ får återknyta till dem i en ekumenisk kontext.

Lyssna till Ulf och Birgittas berättelse som också innehåller mycket om Kazakstans mörka historia under Stalintiden. Bl.a. byn Kokshetau där polacker dumpades av Stalin till att lida svältdöden. Hör om deras överlevnadskamp deras böner och Guds under som sände dem föda på det mest mirakulösa sätt.

image

Jag med Ulf och Birgitta Ekman i Katolska domkyrkan 2015 då de introducerade sin bok Den Stora Upptäckten om deras väg till Katolska kyrkan.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , | 25 kommentarer

Påven vid 50-års-jubileet för dialogen med Metodistsamfundet: Låt oss arbeta mot fullt ömsesidigt erkännande som möjliggör att bryta brödet tillsammans

popemethodistFörra veckan träffade påven ledare från Metodistsamfundet, World Methodist Council, för att fira 50 år av dialog. Katolska kyrkan har sedan länge dialog med samtliga kyrkor och samfund inom världskristenheten och ett särskilt påvligt råd, Påvliga rådet för kristen enhet som ansvarar för dialogerna. Rådet har även dialog med de nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingarna som bildats under senare tid.

Påven noterade att i Gamla testamentet innebar jubelåret som återkom var 50:de år att slavar släpptes fria och att ”vi också har blivit befriade från främlingskapets och den ömsesidiga misstänksamhetens slaveri”. Efter 50 år av tålmodig dialog är vi inte längre främlingar för varandra utan snarare genom dopet som vi delar ”medlemmar i Guds hushåll”.

Påven prisade Metodiströrelsens grundare John Wesley och sade att hans ord och exempel förde många människor till Kristus. När vi känner igen den Helige Andes verk i andra kristna samfund, sade påven, kan vi intet annat än glädja oss då de kan också hjälpa oss att växa närmare Herren.

Påven tog också upp gemensamt socialt arbete för de fattiga och utsatta och avslutade med att blicka framåt i ett fortsatt arbete för försoning och enhet med målet full eukaristisk enhet:

Vi kan inte växa i helighet utan att växa i gemenskap, sade påven och önskade att den fortsatta dialogen skulle vara en gåva till alla kristna, så add de kan bli försoningens tjänare. ”Låt oss förbereda oss själva med ödmjukt hopp och konkreta ansträngningar för det fulla erkännande som kommer att göra det möjligt för oss att förenas i att bryta brödet tillsammans”.

Läs också mitt referat från en konferens 2011 där bl.a. katolske prästen och forskaren Peter Hocken medverkade: Anden och Kyrkan – fördjupad reflektion hos pingstkarismatiska teologer.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Påve Franciskus besvarar kritiken. Genuin thomistisk moralfilosofi bakom Amoris Laetitia, ej nythomistisk antimodernism

Den påvliga maningen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) är ett genomarbetat dokument om äktenskap och familj framtagit efter en process innefattande två biskopsynoder. Kritik har riktats mot dokumentet som påstås ej stå för genuin katolsk morallära. Särskilt har man fokuserat på en rad i en fotnot som öppnade upp för möjligheten för skilda omgifta att i vissa undantagsfall kunna få ta emot kommunionen. Det har skapat en stor oro hos vissa lekmän, präster och biskopar som bett påve Franciskus förtydliga sig. Är det så att han bryter med gällande katolsk lära? Fyra kardinaler skrev förra året ett brev till påven med fyra s.k. dubia, punkter där man krävde förtydligande. Sedan de inte fått något svar offentliggjorde de sitt brev. En av frågorna kardinalerna ställde till påven var om han ansåg att det fortfarande finns  ”absoluta moraliska normer” som förhindrar katoliker att göra vissa saker.

chdec2_2016popecardinalsdubia

Nu har 62 präster och akademiker samt en biskop, nämligen Bernhard Fellay tillhörande det av Katolska kyrkan icke godkända prästsällskapet SSPX, skrivit ett brev med ”broderlig tillrättavisning av påve Franciskus” då man menar att han är heretisk eller åtminstone att skrivningen i hans text kan förleda människor till heresi. Notera att ingen av kardinalerna, och ingen biskop i Katolska kyrkan utom SSPX-biskopen Bernard Fellay skrivit under brevet.

Det är inte bara några enskildheter i Amoris Laetitia som kritiken handlar om, utan om hela påve Franciskus pontifikat och den lyssnade pastorala inriktning han har som mött kritik från dem som vill stå för en mer regelstyrd lära utan hänsynstagande till omständigheter i verkliga livet.

En av undertecknarna för det tillrättavisande brevet till påven, Claudio Pierantoni, professor i medeltidens historia vid universitetet i Santiago, Chile förklarar i en intervju med LifeSiteNews hur det ligger till.

Han ifrågasätter Amoris Laetitia i en större kontext, vilket indikerar att diskussionen har fler dimensioner än att bara gälla vissa ordalydelser i ett dokument. Prof Pierantonio menar att om påven skulle rätta sig efter de uppmaningar som ges i brevet, så innebar det att han måste göra upp med ett förhållningssätt han företrätt under många år, också under sin tid innan han blev påve.

”It would be contradictory to a whole way of thinking, rather than just an error in part of the journey of life. I think that is why the reference to Modernism in our letter was especially important, for this current of thought has a long tradition in the 20th century and has produced a very influential school and a way of thinking.”

Pierantoni menar att modernismen är roten till de heretiska misstag brevet tar upp:

Yes, I think that Modernism is the basic root, even more than Lutheranism. Because Modernism is a more philosophically coherent system with definite presuppositions, whereas Lutheranism has different elements that are not always coherent with one another. For example, the basic presupposition of Modernism, which in the end is a derivation of German idealism, is that all being is history, so truth cannot be immutable, but must evolve…. According to this view, today’s magisterium doesn’t need to be logically coherent with previous magisterium: it is enough to state that the same universal “Substance” — God, Reality, or Life — is speaking today as it speaks through the present magisterium, and there’s no point in contrasting it with previous magisterium. That is the philosophical foundation of maxims such as “Reality is superior to ideas” (cf. Evangelii gaudium, 233). But, in the end, it is clear that this leads to abandoning the principle of non-contradiction..”

Läs gärna hela intervjun med Claudio Pierantoni, den ger en inblick i antimodernistiskt tänkande.

Flera kardinaler har kommenterat kritiken mot påven, de menar att den är felaktig, men betonar samtidigt vikten av dialog: Kardinal Parolin, Vatikanens statssekreterare. Kardinal Ouellet prefekt för biskopskongregationen.

Nyligen var det en intressant lång intervju med Kardinal Müller, tidigare prefekt för Troskongregationen i NCRegister. Müller menar att Amoris Laetitia kan läsas på ett helt ortodoxt sätt, utan några läromässiga misstag:

”The only true and correct interpretation of Amoris Laetitia — which on the whole is very good and in favor of matrimony — is the orthodox interpretation, by which we mean to say: It is in the line of holy Scripture, apostolic Tradition and the definite decisions of the papal and episcopal magisterium, which is continuous up to now. Nowhere in Amoris Laetitia is it demanded by the faithful to believe anything that is against the dogma because the indissolubility of marriage is very clear. The only question is whether, in some cases, true matrimony exists in today’s context, in a culture where the definition of matrimony is very different from what the Church is teaching.”

Läs gärna hela intervjun med Kardinal Muller, den ger också en inblick i ett inte helt sunt klimat inom kurian med spänningar och konkurrens där människor vaktar på varandra vilket genererar rädsla och misstänksamhet snarare än konstruktivt samarbetsklimat för kyrkans bästa.

”The biggest danger to the Pope these days are these opportunists, careerists and false friends who are concerned not for the good of the Church, but for their own financial interests and self-advancement.”

Påve Franciskus kommenterade själv kritiken mot Amoris laetitia då han var i Colombia. Vid en privat träff med jesuitbröder i Cartagena besvarade han frågor, och en text från det mötet publicerades 28 september i La Civilta Cattolica.

Jag vill klart och tydligt upprepa att moralläran i Amoris Laetitia är thomistisk”, sade påven och refererade till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino.  ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.

Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade påven och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.

Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.”

Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.

Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden,Kristi sår, Kristi mysterium.”

————————–

En av jesuitbröderna i Cartagena som var lärare i filosofi frågade påven vad han förväntade sig av filosofisk och teologisk reflektion i ett land som Colombia och i kyrkan generellt. Jag återger här hela svaret från påven:

”To start, I’d say let’s not have laboratory reflection. We’ve seen what damage occurred when the great and brilliant Thomist scholastics deteriorated, falling down, down, down to a manualistic scholasticism without life, mere ideas that transformed into a casuistic pastoral approach. At least, in our day we were formed that way… I’d say it was quite ridiculous how, to explain metaphysical continuity, the philosopher Losada spoke of puncta inflata… To demonstrate some ideas, things got ridiculous. He was a good philosopher, but decadent, he didn’t become famous…

So, philosophy not in a laboratory, but in life, in dialogue with reality. In dialogue with reality, philosophers will find the three transcendentals that constitute unity, but they will have a real name. Recall the words of our great writer Dostoyevsky. Like him we must reflect on which beauty will save us, on goodness, on truth. Benedict XVI spoke of truth as an encounter, that is to say no longer a classification, but a road. Always in dialogue with reality, for you cannot do philosophy with a logarithmic table. Besides, nobody uses them anymore.

The same is true for theology, but this does not mean to corrupt theology, depriving it of its purity. Quite the opposite. The theology of Jesus was the most real thing of all; it began with reality and rose up to the Father. It began with a seed, a parable, a fact… and explained them. Jesus wanted to make a deep theology and the great reality is the Lord. I like to repeat that to be a good theologian, together with study you have to be dedicated, awake and seize hold of reality; and you need to reflect on all of this on your knees.

A man who does not pray, a woman who does not pray, cannot be a theologian. They might be a living form of Denzinger, they might know every possible existing doctrine, but they’ll not be doing theology. They’ll be a compendium or a manual containing everything. But today it is a matter of how you express God, how you tell who God is, how you show the Spirit, the wounds of Christ, the mystery of Christ, starting with the Letter to the Philippians 2:7… How you explain these mysteries and keep explaining them, and how you are teaching the encounter that is grace. As when you read Paul in the Letter to the Romans where there’s the entire mystery of grace and you want to explain it.

I’ll use this question to say something else that I believe should be said out of justice, and also out of charity. In fact I hear many comments – they are respectable for they come from children of God, but wrong – concerning the post-synod apostolic exhortation. To understand Amoris Laetitia you need to read it from the start to the end. Beginning with the first chapter, and to continue to the second and then on … and reflect. And read what was said in the Synod.”

 

De som kritiserar påven utifrån ett antimodernistiskt perspektiv är traditionalistiska katoliker, samma grupp som också är kritiska till den moderna liturgin och vill återinföra den prekonciliära mässan. Är man kritisk till påve Franciskus är man egentligen kritisk också till Johannes Paulus II, Benedictus XVI och till Andra Vatikankonciliet. Biskop Lefvebre var ju den som gick längst och bröt med Katolska kyrkan och lefvebristerna blev sedan uteslutna ur kyrkan och deras biskopsvigningar olagliga. Läs mer om sambandet mellan motståndet mot Amors Laetitia och den traditionalistiska rörelsen och SSPX i denna mycket intressanta artikel av Massimo Faggioli som publicerades 2 okt på La Croix internationella upplaga.

Det finns idag en traditionalistisk rörelse inom Katolska kyrkan som står SSPX nära och som är kritiska till påve Franciskus. Deras ideal är en nythomistisk antimodernistisk tolkning av tron som går tillbaka till den antimodernistiska eran under 1800-talet och 1900-talets första hälft.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte kyrkan och påvedömet alltmer sin makt över själarna, det var samtidigt som Vatikanen i och med fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade sina landområden i Italien och hela sin tidigare stora politiska makt. Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser denna tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX), arvtagarna till Lefvebre, som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Läs i mitt tidigare blogginlägg om den prekonciliära epoken i kyrkans historia: Andra Vatikankonciliet 50 år.

Antimodernisterna ser Andra Vatikankonciliet som ett brott med kyrkans tradition, medan det i själva verket är så att det är antimodernismen och det nythomistiska tänkandet som är en parentes i kyrkohistorien, och Andra Vatikankonciliet som innebär en återknytning till källorna, Bibeln, kyrkofäderna, den personliga tron, livet i den Helige Ande.

Nythomismen förefaller mig vara en perversion av Thomas filosofi, man tar till vara den systematiserande dimensionen och gör det till en hård yta som saknar den djupdimension som skulle göra den tillämpbar i levande livet. Vad säger teologerna vid Newmaninstitutet i Uppsala, vad säger dominikansyster Madeleine Fredell i Stockholm, vad säger religionsfilosofien Martin Lembke i Lund, träffar jag rätt i den karakteristiken?

Den helige Thomas av Aquinos filosofi låter sig inte lånas till antimodernistiskt motstånd. Tvärtom är Thomas en filosof som såg som sin uppgift att förena en levande kristen tro med vetenskap och förnuft. På så sätt är han en modern filosof som verkligen kan vara till nytta i den process kyrkan nu befinner sig i. Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton skriver om Thomas och kallar honom en tidig fader för moderniteten.

”Through a close engagement with Aristotelian philosophy, he wanted to demonstrate that faith and reason, philosophy and theology, could be united in a mutually beneficial marriage within the overarching goodness of a cosmos created, ordered and sustained in all its aspects by God. Like all marriages of Aquinas’s time, this was not a partnership of equals, for philosophy was theology’s handmaid. Ultimately however, faith and reason, grace and nature, went together like love and marriage or horse and carriage, and together they could guide the human mind in its desire for God and for truthful knowledge about the world.”

Kyrkan är inte modernistisk bara för att den gått ifrån nythomismen och antimodernismen. Snarare är det så att den återknutit till sina rötter. Om det sedan sammanfaller med vissa strömningar i tiden som man betecknar som modernistiska så är det inget problem i sig, utan en fördel som borde kunna underlätta kyrkans dialog med den moderna tiden. Benedictus XVI konstaterade att all sekularisering inte är av ondo. Det finns god och dålig sådan.

Kyrkan skall inte vara anakronistisk och museal. Johannes XXIII ville genom Andra Vatikankonciliet öppna fönstren mot omvärlden på vid gavel. Det är den processen som fortgår idag och där påve Franciskus just nu har bollen.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Sexism i katolska kyrkan – fortfarande florerar macho-kultur och manliga härskartekniker

Att det förekommer macho-kultur och sexism i Sverigedemokraterna säger sig många inte bli förvånade över. Partiledningen vill dock inte kännas vid det utan säger sig dela majoritetskulturens värderingar angående jämlikhet och att motarbeta sexism och kvinnoförtryck. Det är gott och väl att man deklarerar sådana föresatser, det svåra är att genomföra det i verkligheten. Och de andra partierna borde inte bara peka finger utan också reflektera över sin egen del i att vidmakthålla macho-kulturen.

Katolska kyrkans värdegrund är välkänd: Alla människors lika värde, hudfärg såväl som ålder och kön kvittar lika. Men också här finns ett förbättringsutrymme, såväl i flagranta övertramp som i mer subtila härskartekniker. Jag vill bara uppmärksamma några punkter i de senaste månadernas nyhetsflöde.

Prästers barn

Pedofili och sexuella övergrepp bland präster är ett tema som följt med Katolska kyrkan alltsedan 1990-talet. Tack och lov har mycket hänt, men även påve Franciskus har varit tvungen att erkänna att kyrkan varit senfärdig i att ta tag i detta. Nyligen träffade påven den av honom tillsatta Kommissionen för skydd av minderåriga i Katolska kyrkan. Då uppmärksammades också barn till präster som inte hållit sitt celibatslöfte. Dessa och deras mödrar är en osynliggjord grupp, och man vet inte hur många som finns. Det kommer att ingå i kommissionens uppgift också att utarbeta riktlinjer för hur kyrkan skall ta sitt ansvar också här.

Manlig chauvinism

Då påven var i Colombia uppmärksammade han problemet mäns våld mot kvinnor och att orsaken bakom är en matcho-kultur som männen behöver göra upp med. I ett möte som handlade om nationell försoning talade han inför tusentals katoliker i Villavicencio om kvinnans situation och menade att många kvinnor ”härdar ut i tysthet”. Han kritiserade samhällen som fortfarande ”tyngs under patriarkaliska och chauvinistiska vanor” och uppmärksammade mäns verbala och fysiska våld mot kvinnor. [hela predikan här (eng)]

Härskartekniker

Härskartekniker kallas ett antal strategier för att förtrycka och tränga undan andra människor. Jag har många gånger på min blogg uppmärksammat vår egen syster Madeleine Fredell OP, ledare för Dominikansystrarna i Stockholm och generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift. Hon har predikargåvan och, skulle jag säga, den person i Katolska kyrkan i Sverige som idag har den största begåvningen att tala om katolsk tro på ett sätt som når ut till en större ekumenisk och sekulär publik i Sverige idag. Katolska kyrkan har helt enkelt inte råd att avstå från henne som ett instrument för den Nya evangelisationen. Hon är en uppskattad och ofta anlitad föredragshållare – inte i Katolska kyrkan, men mest i sammanhang utanför Katolska kyrkan. Senast var hon anlitad att hålla talet i Storkyrkan i samband med Riksdagens öppnande. Det gjorde hon med den äran, verkligen ett exempel på det samarbete mellan katoliker och lutheraner som anbefalldes i samband med påvens besök i Lund och reformationsminnet. Hon fick mycket uppskattning för sitt tal i Storkyrkan – men återigen inte från Katolska kyrkan. Tidskriften Signum som brukar vara noga med att uppmärksamma när katoliker deltar i olika sammanhang i samhället nämnde ingenting. Osynliggörande heter en av de vanligaste härskarteknikerna.

[Se talet här i Stockholms domkyrkoförsamlings video från samlingen i Storkyrkan.]

[Läs texten till talet här på Dominikansystrarnas hemsida.]

 

Kvinnonätverk

Att det bildats ett katolskt nätverk för Kvinnor, Catholic Women Speak har heller inte gjort så mycket väsen av sig i katolska nyhetsmedia. Nätverket består av kvinnor, som precis som män kan ha olika synsätt i teologiska frågor. Man vill inte föra fram en speciell teologi för kvinnor, men vill verka för att göra de kvinnliga rösterna bättre hörda i Kyrkan. Deras sista uttalande gällde extremism och sociala media där man tar upp problemet att katolska institutioner ger efter för trycket av personliga kampanjer mot olika personer på sociala media.  Ur texten:

”We also fully support Pope Francis in his endeavours to nurture an ecclesial ethos of mercy and compassion in which clericalism is condemned, pastoral sensitivity to life’s incarnate and messy realities takes precedence over doctrinal absolutism, and all Catholics share the vocation to follow Christ in joyful humility and solidarity with those who are marginalised, poor and oppressed. We add to this the increasingly urgent need to include women as full and equal participants in church institutions and structures, which would be one effective way to combat the growing extremism and rhetoric of violence which is infecting the Catholic Church along with so many other religious and political institutions.”

Hur var det då med kvinnoprästfrågan?

Jag nämner denna för att den aktualiserats av katoliken och religionsfilosofen från Lund Martin Lembke på hans nystartade blogg Kristen korrespondens. Jag skall inte bli mångordig om frågan här, den som vill veta de teologiska argumenten och skärskåda dem, läs de två sista inläggen på Martins blogg. Jag håller med om Martins slutsats:

…naturligtvis inte sagt att Katolska kyrkans patriarkala ämbetssyn strider mot Guds vilja – hur obsolet den än ter sig. Men ju svagare de teologiska stödargumenten är, desto starkare skäl har kyrkan att kritiskt granska sin egen position. Här finns ingen tid att förlora. Så snart som möjligt borde man tillsätta en stor, internationell och ekumenisk kommitté, bestående av både filosofer och teologer, kvinnor och män, vars uppdrag vore att förutsättningslöst analysera nämnda argument i detalj – och eventuellt andra därtill.

Kvinnoprästfrågan är ingen intressefråga för kvinnor, utan huvudfrågan gäller vad som är sanning.  Det finns förståeliga argument för kvinnliga präster, men benar man ut dem förefaller inget logiskt tvingande. Det skulle vara fullt möjligt med kvinnliga präster utan att Kyrkans grundläggande tro rubbades. Och det finns inget Ex Cathedra-uttalande i frågan.

Det starkaste argumentet för den som vill lägga locket på detta samtal är därför att sitta stilla i båten och acceptera nuvarande ordningen utan att ifrågasätta. Men det är orimligt i sig. Det hör till människans natur att reflektera och tänka, också tron förmedlas i full samstämmighet med människans förnuft, och alla i kyrkan vädjar till förståndet. Det blir därför ett dubbelt budskap: Lyssna till mina argument och förstå, men använd inte ditt förnuft till att ifrågasätta.

Många som är emot kvinnliga präster är helt enkelt övertygade om att så skall vara, oberoende av argument för eller emot. På andra sidan finns de som hävdar att det är sexistiskt i sig att bara ena könet kan inneha ett ämbete och att det därför är etiskt tvingande att öppna prästämbetet för kvinnor. Det senare argumentet håller jag inte med om, men jag är inte heller totalt dedicerad åt att försvara den nuvarande ordningen. Jag skulle inte gå ur Katolska kyrkan om man i framtiden bestämde sig för att öppna prästämbetet för kvinnor.

Trons ögon är beroende av den Helige Ande som skall föra oss in i hela sanningen. Den har vi alla fått del av genom olika nådegåvor som ges åt var och en, hierarki såväl som lekmän, män såväl som kvinnor. Vi måste lyssna och urskilja. Om nu inte logiska argument leder till tvingande slutsatser i någondera riktningen, vad säger då Anden till församlingarna? Köttets gärningar och Andens frukter (Gal 5) är bra nycklar i den andliga urskiljningen. En del hävdar generellt att ledande kvinnoprästförespråkare motiveras av köttet och att förespråkarnas frontfigurer utstrålar hat, vrede, ursinne och självrättfärdighet. Men även om det vore så att en del gör det, så finns det andra vars liv bärs upp av rik andlig frukt. Därför kan inte heller detta vara ett slutgiltigt argument. Det blir tydligt om vi betänker motsatsen: Är kvinnoprästmotståndare generellt ljusets barn, finns det inga av dem som drivs av köttet?

Det finns både män och kvinnor som, utan att ge upp lojaliteten mot läroämbetet vill hålla frågan levande och även tänka sig möjligheten att prästämbetet kan öppnas för kvinnor i Katolska kyrkan. Det är ingen specifik kvinnofråga, utan det är en sanningsfråga som gäller hela kyrkans gemenskap. Framförs denna fråga av kvinnor blir den dubbelt tystad, men framförs den av män blir den också tystad. Vi får se vad Martin Lembke får för reaktioner på sina inlägg.

[Se också mitt tidigare blogginlägg om prästämbetet och sexuell symbolism i skapelsen.]

bengtlb

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 17 kommentarer

Katolskt twitter-läroämbete står för dömande och censur

 

Förr fanns en enda instans i Katolska kyrkan som stod för att upprätthålla renlärigheten: Läroämbetet centraliserat till Rom med Påven och Troskongregationen. Hade Rom talat var saken avgjord.

Läroämbetet finns kvar, men i takt med decentralisering, att biskoparnas kollegialitet fått ökad betydelse och toleransen för fritt tänkande bland teologer ökat och påve Franciskus betonat brobyggande och att Katolska kyrkan bör ha en icke-dömande pastoral attityd till medmänniskorna (Amoris Laetitia, ”Vem är jag att döma?”), så har det censurerande och dömande läroämbetet istället flyttat ut på sociala media i form av privata katoliker som tagit på sig rollen att vara twitter-läroämbete och kritisera personer som inte bedöms hålla måttet.

Fenomenet med gatans parlament på Internet och argsinta drev av olika slag känner vi igen alltsedan Internet och sociala media blivit en del av den globala mediamiljön som alla har tillgång till. Att samma fenomen också dyker upp i Katolska kyrkan kanske man kunde skratta åt och ignorera om det inte vore för att det faktiskt får allvarliga konsekvenser som att institutioner blir rädda för att engagera vissa personer som talare därför att de råkat i ondåd hos det informella twitter-läroämbetet. Som nu den uppskattade  jesuitpatern James Martin  som avbokas från föreläsningar vid distingerade institutioner på grund av att han råkat i onåd på sociala media.

För några månader sedan skrev Antonio Spadaro och Marcelo Figueroa en artikel i La Civitta Catholica om en ohelig ekumenisk allians mellan evangelikala fundamentalister och katolska integrationister i USA som båda förespråkar ökat politiskt inflytande från höger på USA´s politik. De fördömer båda traditionell ekumenik men förenas i denna konfliktekumenik och drömmen om en teokratiskt präglad stat.

En digital katolsk plattform som är del i detta är USA-baserade Church Militant  som står för politisk ultrakonservatism och kristna symboler används för att imponera och ge tyngd. Man är positiv till Donald Trump som liknats vid kejsar Konstantin, och presidentvalet betraktades som ett andligt krig.

Franska La Croix (engelskspråkig version) tar upp temat i en artikel, Catholic Cyber-Militas and the New Censorship. En annan bloggare i detta nätverk är Fr John Zuhlsdorf, en amerikansk präst som är inkardinerad i ett italienskt stift men bor i USA.

jamesmartinSJFader James Martin SJ brinner för katolsk tro och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Fader James senaste evangeliska projekt var att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället i USA. Medveten om att de teologiska frågorna kring homosexualitet är mycket känsliga i den kyrkliga världen i USA tog han sig an detta och gav ut boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Hans metod byggde på full samstämighet med katolsk lära, användning av Bibeln och Katolska kyrkans rika pastorala arv för att utifrån förnuft och realism klargöra både svårigheter och det nödvändiga i att upprätta en djupare dialog med budskapet att Jesus Kristus och hans kyrka söker att till fullo omfamna också män och kvinnor i HBTQ-personkretsen.

Boken är seriös och har ett allvarligt budskap, och som alla böcker kan den givetvis och har blivit utsatt för tillika seriös kritik, en dialog som måste fortgå med respekt och i sanning. Men parallellt med sådan legitim kritik har det både i katolska tidningar och på sociala media i USA uppstått en förtalskampanj mot James Martin, förvränga det han skrivit, stämpla honom som icke renlärig, ifrågasätta hans personliga karaktär och sabotera den dialog han försökt upprätta.

Detta har fått till följd att flera institutioner som bjudit in Fr Martin som föreläsare nu dragit tillbaka sina inbjudningar, bl.a Theological College vid Catholic University of America. Även internationella inbjudningar har ställts in. I oktober var det meningen att Fr Martin skulle resa till London och föreläsa och den katolska hjälporganisationen CAFOD skulle betala resan, men även detta arrangemang blev inställt på grund av boken enl Fr Martin själv.

Det är inte acceptabelt att denna form av förtalskampanjer får så långtgående konsekvenser att vanliga katolska institutioner är rädda att befatta sig med personer som råkat ut för detta. Det skapar klyftor och osund stämning i kyrkan. Det är viktigt att sådant lyfts upp i ljuset och avslöjas och blir oskadliggjort, vilket nu också sker och fler och fler uppmärksammar detta. Det är också viktigt att vanliga katoliker och företrädare för vanliga katolska institutioner visar civilkurage och inte låter sig skrämmas så att man ändrar sina planer på grund av sådant.

En av dem som ryter ifrån är Robert W McElroy, biskop i San Diego . Han skriver i jesuittidskriften America: Attacks on Father James Martin expose a cancer within the U.S. Catholic Church.

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 22 kommentarer