Laudato Si: Ytterligare en byggsten i Katolska kyrkans sociallära

Katolska kyrkans sociallära har utlagts i olika skrivelser och encyklikor alltsedan påve Leo XIII´s socialencyklika Rerum Novarum från 1891. Lika uppskattad som de delar som handlar om fred och rättvisa varit, lika utmanande och provocerande har de delar som gäller människovärdet – t.ex. med dess restriktiva syn på abort och dödshjälp, varit i den sekulariserade världen.

Förra veckan gav påve Franciskus ut in encyklika Laudato Si som tar upp vårt ansvar för miljön och klimatet. Härigenom tillfogas ytterligare en del i socialläran, nämligen det som gäller vår jord och hur vi tar hand om den och bevarar en miljö i balans. Inte minst utifrån klimatfrågan och FN´s miljökonferens i Paris i höst äger frågan högsta aktualitet, samtidigt som det är en evig fråga som kan härledas direkt ur den kristna trons källor.

Redan i Första Moseboken läser vi om hur Gud skapade världen och alla levande varelser. Och Gud såg på sin skapelse och såg att det var gott. Och han satte människan att förvalta Skapelsen. I syndafallet ser vi också grunden till det problem som gör att människan bedriver rovdrift på vår jord och låter girighet och kortsiktiga vinster överskugga vårt ansvar att bevara en bebolig jord för kommande generationer. Därför är påven väldigt tydligt med att lösningen på problemet med miljöförstöringen är inte bara kunskapsmässigt, tekniskt och socialt, utan också andligt/moraliskt: Det behövs en inre omvändelse, ett aktivt val att satsa på långsiktighet och miljöomsorg också när det kostar på. Munnens bekännelse och insikt om farorna räcker inte långt om det inte åtföljs av faktisk handling.

Som brukligt då en påvlig encyklika ges ut börjar påve Franciskus med att sammanfatta vad tidigare påvar sagt i ämnet. Tankarna är ju långt ifrån nya. Inte minst hans föregångare Benedikt XVI har sagt mycket om miljöfrågorna.

Många, både kristna och sekulära media världen över har skrivit om miljöencyklikan, så det är överflödigt att göra ytterligare en sammanfattning. Se t.ex. Signum, DagenNews.Va,

[Hela encyklikans text på engelska här]

Påvens encyklika har fått genomgående positivt mottagande både bland sekulära media och politiker liksom bland religiösa och kristna ledare. Det är som sig bör att påven vänder sig inte bara till katolikerna, utan till hela mänskligheten. När påvedömet fungerar som bäst skall han vara en talesperson för hela mänskligheten, något som blir särskilt viktigt i kristider då det behövs ett moraliskt ledarskap som människor lyssnar till. Denna dimension av påveämbetet har fått ett uppsving under påve Franciskus pontifikat, många lyssnar till honom och ger honom sitt erkännande, medan hans föregångare fick utstå mycket kritik. Men ett sådant ledarskap handlar om mycket  djupare än att vara populär i världens ögon genom att anta de värderingar som för tillfället är rådande. Ibland handlar det om att säga sanningar som inte alls är populära. Påve Benedikt XVI fick en gång frågan om han inte såg det som ett problem att så många människor i dagens värld uppfattar Kyrkans svar på dagens problem som irrelevanta för den livssituation de befinner sig i. Han svarade då att det visserligen är så, men att dagens människor kanske också borde ställa sig andra frågor än dem de gör idag.

Påvens encyklika har kommit att bli hett stoff i konflikten mellan klimatskeptikerna och dem som menar att dagens forskningsresultat om en kraftig miljöpåverkan som snabbt försämrar jordens klimat är alltför överväldigande för att kunna ignoreras.

Katoliken Jeb Bush som aspirerar på att bli presidentkandidat sticker på ett tråkigt och arrogant sätt upp mot påven och säger att han skall bli vid sin läst och ägna sig åt andliga frågor och inte lägga sig i vetenskap och politik. Men det är ju inte så att påven lägger sig i vetenskapen och försöker ge vetenskapliga rön en ökad tyngd genom påvlig ofelbarhet. Den vetenskapliga tyngden finns redan i sig själv i vetenskapssamhället som genererat de forskningsresultat och rapporter som är för handen. Påven accepterar dem som grund för sitt ställningstagande i den moraliska frågan. Det vore alltför oansvarigt och ett hasardspelande med vår gemensamma framtid att satsa på att vetenskapsmännens slutsatser inte stämmer.

Till sist vill jag uppmärksamma Joel Halldorfs fina ledare i Dagen ”Miljörörelsens moraliske ledare” som analyserar det idémässiga innehållet i encyklikan. Han skriver:

”Det mest framträdande draget i encyklikan är att miljöfrågan tolkas moraliskt. Varken teknik eller utveckling kan rädda världen, utan människan måste omvända sig. Miljökrisen är en moralisk kris. Grundproblemet är att människan tror sig vara Gud, höjd över skapelsen och därmed med rätt att hantera skapelsen hur hon vill. Denna attityd måste förändras. Människan måste inse att hon själv är jord, och därför knuten till jorden. Hon är inte herre över skapelsen, utan del av den.

Här återfinns en teologisk kritik av Upplysningens människosyn, som tillskriver människan närmast gudalika egenskaper. Också detta är ett genomgående drag i encyklikan, där påven också vänder sig mot ‘myten om framsteget’ och vår ‘dyrkan av mänsklig styrka’. På detta sätt visar Franciskus, i föregångaren Benedicts efterföljd, på teologins och kyrkans resurser när det gäller att adressera moderna utmaningar.

Med Laudato Si tas det definitiva steget till en breddning av den katolska socialläran, från att tidigare ha omfattat ekonomisk rättvisa och frågan om människans värdighet, till att nu även innefatta miljöfrågor. Men detta är inte tre separata utmaningar, utan de hör ihop. Miljökrisen hör ihop med de rikas ohejdade konsumism, men den drabbar de fattigaste allra värst. Det behövs, skulle man kunna säga, en ekologi för människan, samhället och naturen.”

Några citat ur Laudato Si:

The entire material universe speaks of God’s love.

—-

I urgently appeal for a new dialogue about how we are shaping the future of our planet

—-

I would like to enter into dialogue with all people about our common home

—-

The earth, our home, is beginning to look more and more like an immense pile of filth.

Sagt av Benedikt XVI:

The misuse of creation begins when we no longer recognize any higher instance than ourselves, when we see nothing else but ourselves

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Påven till präster på karismatisk prästreträtt: Jesus i centrum, inte en byråkratisk lagisk kyrka.

Under den internationella reträtten för präster i Lateranbasilikan i Rom arrangerad av Karismatiska förnyelsen (ICCRS) höll påve Franciskus en meditation för de över 1000 församlade prästerna.

Påven sade bl.a att det är bra att samlas och även att samtala kring kontroversiella frågor: ”En kyrka där inga diskussioner äger rum är en död kyrka. Vet ni var det inte finns några diskussioner alls? På kyrkogårdar, där diskuterar ingen något.”

Påven berörde många frågor, han reflekterade över den prästerliga tjänsten och uppmanade prästerna att vara nära församlingen de ansvarar för och att som Jesus visa barmhärtighet, särskilt i samband med bikten.

”Inte en kyrka utan Jesus och utan barmhärtighet…nej! Bedröva inte de kristtrogna. När detta sker… när prästens hjärta är byråkratiskt och lagiskt, så blir kyrkan som är en moder för så många trogna förvandlad till en styvmoder.”

Påven talade också om vikten av god predikan. En predikan måste komma från hjärtat, dess syfte är att tala om Jesus, den skall inte vara en föreläsning, inte katekesundervisning.

Efter avslutat tal och frågestund med prästerna deltog han i mässan som kännetecknades av den spontanitet i Anden som karakteriserar Karismatiska förnyelsen.

Påve Franciskus är mycket väl förtrogen med Karismatiska förnyelsen från sin tid i Buenos Aires, och 2014 deltog han i en stor samling med Karismatiska förnyelsen i Italien på Olympiastadion i Rom.

 

Mer om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:

Europeisk konferens med Karismatiska förnyelsen i Warsawa 1-4 okt 2015.

Informativ video 10 min lång som beskriver Karismatiska förnyelsens historia i Katolska kyrkan:

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet | Märkt , , , | 1 kommentar

3:e Internationella Prästreträtten i Rom

En internationell prästreträtt pågår i Lateranbasilikan i Rom 10-14 juni. Arrangörer är ICCRS (Catholic Charismatic Renewal Services) och Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships.

Programmet som återges nedan kan följas via direktlänk här.

programma-3-ritiro-preti

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Sverige, vårt hem på jorden

Jag älskar att fira nationaldagen. Sverige är ett märkligt land. Det delas upp i dem som tycker det är bra och självklart att fira vår nationaldag och dem som menar att vi inte bör göra det. En sådan diskussion skulle vara omöjlig i t.ex. Norge eller England. Också de nya svenskarna är inbegripna i denna animerade diskussion. Som t.ex. Somar Al Naher som skriver i Aftonbladet att hon hellre vill ha en ursäkt från Sverige än firande och å andra sidan Mohammed Omar som skriver en fin text om nationaldagen som värmer mitt hjärta.

”Jag deltog i en sådan där ceremoni när min fru blev svensk medborgare 2005. Det var på Slottet i Uppsala. Den var fin och värdig. Det var ett bra sätt att visa att medborgarskap betyder något. Det är inte bara ett papper. Vi sjöng nationalsången. Sedan barnsben hade jag fått lära mig att nationalsången är töntig, men den dagen kändes den meningsfull.”

Jag är glad att vi som kallar oss kristna, oberoende av vilket samfund vi kommer ifrån ofta älskar och uppskattar vårt land och ber för vårt folk och dess välgång. Sverigebönen ber man idag över hela vårt land på många olika platser.

Jag gläds också över att Tomas Sjödin och Peter Halldorf får ta emot medalj från kungen idag.

Glad och trevlig nationaldag önskar jag alla både gamla och nya svenskar. Må Gud bevara vårt land och vårt folk.

Sverigebönen i S:ta Clara kyrka o marschen till Skansen 2011:

Version 2

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 7 kommentarer

Ont om profeter

bema:

Heroes profetisk text

Originally posted on DET GODA SAMHÄLLET:

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Profeter har vi ont om i dagens samhälle. Frågan är faktiskt om vi överhuvudtaget har några profeter. I forna tiders samhälle fanns ofta profeter som kunde förutsäga framtiden, varna makthavarna för att fatta felaktiga beslut och förkunna hopp inför framtiden.

Visa källa 611 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Lembke om avlat

Lidandets problem kan vi människor aldrig finna en tillfredställande teoretisk formel för att förklara. Men verkligheten tvingar oss att förhålla oss till det på ett eller annat sätt. För en del blir lidandet ett hinder för en god Guds-relation. Antingen förnekar man honom eller också är man arg på Gud. En Gud som tillåter så mycket lidande i världen är omöjlig att acceptera.

För mig är tron en tro trots allt. Lidandet, ofullkomligheten, ondskan finns som en bakgrund, men det har inte fått sista ordet. Gud själv blev människa och tog på sig våra villkor. Jag kan inte låta bli att ta tag i hans utsträckta hand och anta utmaningen att slå in på frälsningens väg. På något sätt får då även mitt eget lidande mening och förenas med Frälsarens lidande och död som utsäde för det nya livet och världens frälsning.

Detta är ett mysterium som inte är gripbart, men det är mot den bakgrunden jag accepterat Katolska kyrkans lära om avlaten. Förklaringar man fått om en slags frälsningens ekonomi där man genom egna uppoffringar förkortar själarnas lidande i skärselden har jag sett mera som ett pedagogiskt sätt att ofullkomligt sätta ord på något som ligger bortom vår fattningsförmåga. Hur man än försöker så blir det naivt, närmast banalt.

Pedagogisk är också Martin Lembke i en mycket välskriven teologisk artikel i Dagen igår. Att med enkel pedagogik förklara det oförklarliga låter sig inte göras så att vi i positiva termer kan få en uttömmande förklaring av trons mysterium. Däremot kan teoretiskt konstruerade pedagogiska modeller vara till nytta för att förstå hur naiv och orimlig vår egen förförståelse av dessa ting ofta är. Det visar Martin Lembke på ett fint sätt i denna artikel som jag verkligen rekommenderar.

Triumfkrucifixet i Härkebärga kyrka

Triumfkrucifixet i Härkebärga kyrka

Publicerat i Church | Märkt , , , | 1 kommentar

Vatikanens utrikespolitik har alltid varit pragmatisk

Påve Franciskus o President Abbas. Ramalla 25 maj 2014

Påve Franciskus o President Abbas. Ramalla 25 maj 2014

Kritiken mot att Vatikanen ”erkänt” staten Palestina fortsätter, nu senast skriver Mats Tunehag på sin blogg om det problematiska att uttrycket stat används eftersom dess myndighet inte har kontroll över hela dess territorium, dels pga att det sänder en signal till att legitimisera terrorism och brist på mänskliga rättigheter som Hamas och andra organisationer som verkar både på Gaza-remsan och Västbanken står för, och vägran att över huvud taget erkänna staten Israel och dess rätt att existera inom säkra gränser. Inte heller Abbas och Palestinska myndigheten kan sägas vara fria från anklagelser om extremism och ovilja att främja demokrati och mänskliga rättigheter, även om Abbas intagit en mer försonlig attityd än Hamas. Mycket har skrivits om detta.

Jag utgår från att de som kritiserar att Vatikanen har diplomatiska förbindelser med det palestinska styret och sedan några år använder nomenklaturen ”den Palestinska staten” också kritiserar FN för att använda begreppet och att den prematura staten fått observatörsstatus i FN. Att Vatikanens språkbruk uppmärksammas just nu är att ett avtal mellan Vatikanen och ”den Palestinska staten” har färdigförhandlats och är klart för undertecknande. Texten är inte offentlig, men handlar det mycket om religionsfrihet och de kristnas situation i de palestinska områdena där Vatikanen vill att Katolska kyrkan skall åtnjuta frihet och säkerhet i de palestinska områdena, inkl Gaza-remsan.

Vatikanens talesman säger att avtalstexten innehåller grundläggande normer för samarbetet mellan båda sidor, bl.a. en uttrycklig önskan om en fredlig lösning mellan israeler och palestinier inom ramen för en tvåstatslösning. Sedan finns detaljerade uttalanden om religions- och samvetsfrihet samt sådant som rör kyrkans konkreta liv inom de palestinska områdena, hennes handlingsfrihet, hennes personal och hennes rättsliga ställning, skriver Signum. Vatikanen och PLO slöt år 2000 ett första avtal i form av en principförklaring. 2004 inrättades en bilateral kommission för att konkretisera avtalen. Under påven Benedictus XVI:s resa till Betlehem kom man överens om att intensifiera detta arbete. Under ledning av Vatikanens vice utrikesminister och en högt uppsatt palestinsk företrädare arbetade man senare på konkreta utkast till texten som nu är klar. Sedan slutet av 2013 talar Heliga stolen alltid om ”den palestinska staten”.

De båda sista påvarna har uppmärksammat de kristnas svåra situation i hela Mellanöstern men samtidigt uppmuntrat dem att vara kvar och inte överge regionen trots förföljelse. Vatikanen verkar samtidigt på det diplomatiska planet för att främja fred och säkerhet för de kristna och för alla människor.

I fråga om liturgi, dogmatik och etik är Katolska kyrkan inte alls diplomatisk, utan noga med formuleringar och att hålla på former för att inte sända fel signaler. Sålunda titulerades Antje Jackelen inte biskop utan fru och syster (“Esteemed Mrs. Jackelén, esteemed sister…”) då hon träffade påve Franciskus nyligen eftersom Katolska kyrkan inte erkänner vigningar i protestantiska kyrkor.

Denna strikta hållning gäller inte alls i Vatikanens utrikespolitik som alltid varit pragmatisk och man har som Olof Palme utgått från att politik är det möjligas konst och att det är resultatet som räknas. Därför väljer man att utgå från den realitet som föreligger, palestinierna själva kallar sig stat, och FN använder samma nomenklatur. Vatikanens syfte med att förhålla sig till denna realitet är att ha en dialog som gynnar fred och säkerhet för Katolska kyrkan i synnerhet i de palestinska områdena. Det handlar inte som i Sveriges fall att bedriva kreativ utrikespolitik som syftar till att driva fram en utveckling genom att erkänna en prematur stat som inte har full kontroll av sitt territorium och som inte oreserverat erkänner Israels säkerhet och existensberättigande.

Det finns hela tiden en balansgång mellan att ta avstånd från någon som handlat fel för att statuera exempel (som de övriga partierna gör med SD) eller att upprätthålla en dialog och satsa på motpartens vilja att förändra sig till det bättre och bereda marken för konstruktivt samarbete. Det är en grannlaga bedömning att avgöra när det ena eller andra förhållningssättet är att föredra. Påven är säkert mycket väl medveten om att Abbas inte är en fredsängel (vilket han aldrig påstått), men genom att ge honom en medalj med bilden av en fredsängel på och säga ”må du bli en fredsängel”, så bereder han marken för en utveckling i den riktningen istället för att slå igen dörrar. Om Abbas å sin sida fullständigt struntar i detta och endast har baktankar med att låtsas samarbetsvillig, så samlar han kol på eget huvud, vilket blir uppenbart förr eller senare. Att förvänta sig gott av andra människor och att de har en förändringspotential, det är ju i allra högsta grad en kristen hållning. Som kristna är vi väl medvetna om att vi alla är syndare. Petrus som abdikerade och förnekade Jesus tre gånger, vem kunde tänka sig att han var den som utsågs att leda Kyrkan?  Och Saul, denne terrorist som nitiskt förföljde de första kristna, vem kunde tänka att han blev en av den unga Kyrkans största apostlar?

Nu ådrar Vatikanen sig kritik för att handla pragmatiskt i Mellanöstern-konflikten, samma kritik ådrog man sig under Andra Världskriget då anklagelsen löd att man inte gjort tillräckligt starka uttalande mot Hitler och förföljelsen av judarna. 1937 skrev påven Pius XI encyklikan Mit Brennender Sorge som skarpt kritiserade den nazistiska ideologin och dess människosyn. Påven beordrade att encyklikan skulle läsas upp i samtliga katolska kyrkor i Tyskland på Palmsöndagen 1937. För att den skulle nå alla kyrkor hölls den hemlig. Encyklikan förargade nazisterna, vilka fortsatte sin förföljelse av katolska kyrkan. De stängde seminarier, tryckerier och åtalade många ansvariga.

PIUS XIIInte desto mindre menar många att Katolska kyrkan borde ha gjort mer explicita och tydliga uttalanden, särskilt då det blev alltmer uppenbart med judeförföljelserna. Den nästkommande påven, Pius XII gjorde mycket gott i det tysta för att rädda judar undan förföljelse, det har inte minst framhållit av judar själva, t.ex. Israels tidigare premiärminister Golda Meir. Också påve Franciskus har uttalat sig positivt om hans insats. Situationen i Europa var mycket känslig och påven var mycket medveten om att alltför provocerande uttalanden kunde sätta många katolikers liv på spel. Han tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna som skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna som lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.

Påvens strategi att balansera sina uttalanden och istället handla i det tysta var säkert en medveten strategi. Om hans val var rätt eller fel kan man diskutera, men den svarta legenden om honom som ”Hitlers påve” finns all anledning att dementera.

Det faktum att just Vatikanen får så stark kritik för något som redan FN och många andra stater gjort eller vars parlament uttalat sig att man vill verka i den riktningen beror på att man förväntar sig att man, helt berättigat, har höga förväntningar på Katolska kyrkan och den Heliga Stolen som en moralisk auktoritet och påven som talesperson för hela mänskligheten. Om då denna instans sänder fel signaler blir det särskilt ödesdigert.

Även om man förstår att skilja Vatikanens utrikespolitik från Kyrkans uppdrag att ofelbart förvalta den kristna uppenbarelsen och att nå ut med Evangeliet till alla folk, så finns den högst förståeliga ståndpunkten från särskilt evangelikalt håll att det är olyckligt att blanda ihop evangelisation och läroämbete med politik. Kristi kyrka bör helt och hållet ägna sig åt Evangeliet och avstå från politisk makt, menar man.

Vatikanen, den Heliga Stolen, är ju en politisk maktfaktor i världen och äger stor respekt och man förväntar sig att Katolska kyrkans inflytande och moraliska auktoritet brukas på ett konstruktivt sätt till att främja fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Att Katolska kyrkan har detta status har historiska rötter. Före 1870 omfattade Vatikanen, eller Kyrkostaten betydande landområden i mellersta Italien, och påven var en en enväldig härskare som styrde som en enväldig furste. Men i och med att italienska trupper intog Rom och Kyrkostaten upplöstes 1870 decimerades den påvliga makten, något man försökte ta igen genom långtgående maktanspråk på dogmatikens område. Det var ju vid Första Vatikankonciliet 1869-70 som den omdiskuterade dogmen om påvens ofelbarhet kom till, en dogm som sedemera utvecklades och kompletterades med kollegialitetstanken och tanken på Kyrkan som Guds folk som utvecklades under Andra Vatikankonciliet (se ssk konstitutionen om Kyrkan, LUMEN GENTIUM)

Nu är Vatikanen ett litet område i Rom som har civilrättsligt samarbete med Italienska staten, och den Heliga Stolens politiska makt bygger helt på det förtroende och den auktoritet den åtnjuter i Världssamfundet. Den Heliga Stolen och påvarna försöker ofta använda sitt inflytande för att främja freden, om inte genom officiella uttalanden, så genom att verka i kulisserna. T.ex. att många judar av Pius XII räddades från Förintelsen i Andra världskrigets slutskede genom att de gavs fristad i Vatikanen och i italienska kloster eller påven Johannes XXIII´s agerande i samband med Kubakrisen där en kritisk konflikt mellan USA och Ryssland avvärjdes i sista stund. Trots all kritik av Katolska kyrkan och dess makt riktas i kritiska stunder förväntan på påven att vara en talesman för hela mänskligheten.

Jag tänker att all makt innebär ansvar, och det kan vara lika förkastligt att abdikera från en reell makt man har som att missbruka makt för egen vinning (gärningar och underlåtelser är båda synder). Den Heliga Stolens makt finns av historiska skäl, och det är inte självklart att Kristi kyrka skall ha den formen av makt, men när den nu finns vore det oansvarigt att inte bruka den för att främja mänsklighetens bästa.

Läs också:

Andrea Tornielli: Vad är nytt i Vatikanens syn på Palestina?

Erik Helmerson i DN om Vatikanens utrikespolitik

På min blogg: Påven som talesperson för hela mänskligheten

På min blogg: Kuba-krisen, Syrien-krisen och påvlig diplomati nu och för 50 år sedan

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Vatikanen | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar