Hur var det nu med Gamla Testamentets omstridda skrifter?

Har Bibeln 66 eller 73 böcker? Deuterokanoniska skrifterna, Gamla Testamentets apokryfer, kärt barn har många namn. Diskussionen om dessa har aktualiserats genom Anders Gerdmars bok GUD ORD RÄCKER. Jag har efterlyst att en katolsk teologisk expert belyser ämnet, och nu har så skett: I en artikel i dagens nummer av Världen idag har Martin Lembke, teolog från Lund en mycket pedagogiskt upplysande och saklig artikel.

Anders Gerdmar framför i sin bok inga sakliga fel, och den oenighet mellan katolsk syn och Anders som man fått intrycket tyckts råda av den tidigare debatten beror inte så mycket på oenighet om fakta som att man har olika referensramar.

Oenigheten beror på

  1. Hur man ser på den tidiga traditionen. I västliga delar av kyrkan var de omstridda skrifterna redan tidigt medräknade på lika nivå bland Bibelns böcker. Ett argument starkt nog för en katolik.
  2. Hur man ser på indicier och det resonerande förnuftet. Vi kan inte säkert veta om Jesus betraktade de omstridda skrifterna som tillhörande Bibeln eller inte, Martin Lembke och andra katolska teologer resonerar sig fram hur man kan tänka kring detta. Men Anders Gerdmar godtar inte indicier och den formen av resonerande. Skall något godtas måste det framgå explicit av Bibeln.

För oss katoliker är det självklart att Guds ord definierat explicit som den protestantiska kanons texter och inget annat inte räcker, utan att texterna bärs av en tradition och att vi har tillit till den liksom till det resonerande förnuftet, annars hamnar man i cirkelbevis.  Gerdmars spartanskt reduktionistiska förhållningssätt till tradition och förnuft slår över i en antiintellektuell bibelfundamentalism som inte håller och som jag tror många protestanter också är kritiska till. Den på teologiska grunder negativa hållningen till GT´s apokryfer uppstod först på 1800-talet och Anders Gerdmar representerar synes det mig en egen postreformatorisk tradition inom kristenheten som gått mycket längre än Luther i puritanism och textfundamentalism.

Jag återkommer som jag lovat snart med ett inlägg om primatet och synodialiteten i kyrkan. Då kommer jag också att gå in på ortodoxa perspektiv.

bengtalvd

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 8 kommentarer

Anders Gerdmars balansgång

Jag tycker det har varit en intressant och viktig debatt om Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER.Inför 500-årsminnet av reformationen är det ett hälsotecken att vi får ett levande samtal om evangeliskt/katolskt.

I början när jag läst boken skrev jag på min blogg att jag inte tyckte boken var så antikatolsk som den utgav sig för att vara. Det är ett intryck som står sig även efter sista tidens debatt. Anders Gerdmar går en balansgång mellan att å ena sidan inte vara så antikatolsk att han riskerar att dra på sig saklig kritik från katolskt håll, å andra sidan tillräckligt kritisk för att motivera att efterreformatorisk evangelism i den tappning han står för har en mission att fylla som motståndare till det katolska och som ger råg i ryggen åt dem som ser Katolska kyrkan som en motståndare.

Jag länkar här till några artiklar från sista tiden:

Anders Gerdmar: Katolska trädet måste ansas (Dagen 22 sept)

Christian Braw: Gedigen granskning av den katolska katekesen (Dagen)

Lucas Eriksson: Kritik av Katolska kyrkan kräver korrekta fakta (Dagen 19 sept)

Mikael Karlendal: Hur är det med Gamla testamentets apokryfer? (blogg)

I debatten utgår jag från en och samma verklighet som vi ser på från olika perspektiv: Skriften, Kyrkan, Ämbetet, vare sig vi betonar det sakramentala med vigning till biskop o präst eller det karismatiska med tjänstegåvorna. Anders Gerdmar framhåller i sin slutreplik i Dagen Katolska kyrkan som ett träd som måste ansas, men han erkänner att stammen är frisk och förmedlar äkta tro. Det är ett uttryck som korresponderar mot konstaterandet att kyrkan hela tiden behöver reformeras, vilket är en högst katolsk grundsats.

Anders konstaterar också i sin slutreplik att det inte handlar om att ha rätt i en debatt utan om att ett rent och klart evangelium måste förkunnas. Och då är det ett faktum att Guds ord räcker. Det har han rätt i och det kan vi katoliker stämma in i på en nivå, men förmodligen är vi överens bara så länge vi inte analyserar vad vi menar med ”Guds Ord”
För Anders Gerdmar är det företrädesvis ett antal texter som kanoniserats av Kyrkan, för oss katoliker är det Guds levande Ord som kommit ner från himlen. Som Lucas Eriksson skriver i sin slutreplik:

”Jag tror på Guds ord som är Kristus själv: ”Ordet var hos Gud och Ordet var Gud … Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:1,14). Detta Guds ord överlämnade sin lära en gång för alla (Jud 3), och detta muntligt. Mycket av detta skrevs sedan ner medan annat fördes vidare muntligt (2 Tess 2:15).”

Bibeln är förvisso helig skrift och ofelbar, men Guds Ord är något mycket större och levande som rymmer Inkarnationens hela mysterium. Detta förvaltar vi som i ett lerkärl, i Kyrkans levande tradition (vilken Gerdmar också är en del av). När Anders Gerdmar säger att katolikerna är utan grund när de kämpar för traditionen ”i stället för” att tala om evangeliet­ om Jesus Kristus demonstrerar han den klyfta som finns i förståelse av tradition mellan katoliker och efterreformatorisk evangelism. Tradition är inte något lite extra som grädden på moset, det är den levande dynamik i vilken Guds Ord förmedlas vidare genom historien. När man analyserar dessa meningsskiljaktigheter tror jag inte det så mycket handlar om skillnad i sak, utan ett missförstånd av hur vi katoliker konceptualiserar själva frågan om traditionen.

Anders argumentation kring GT´s apokryfer verkar tunn. Mikael Karlendal har analyserat detta och refererar till aktuell forskning och har läst The Biblical Canon – Its Origin, Transmission, and Authority av Lee Martin McDonald, professor emeritus i Nya testamentet och expert på kanonfrågor (han är inte katolik utan protestant). Som jag förstår hade judarna på Jesus tid ingen ”Bibel”, men många spridda skrifter som de erkände och använde som Guds ord. Det fanns ingen speciell judisk kanon under apostlarnas tid. Kanonfrågor började diskuteras av vissa rabbiner i diasporan efter Jerusalems förstörelse.

Jag är ingen expert på detta, men så mycket tycker jag mig se att det finns mycket fakta och forskning kring kanon-frågorna som Anders inte nämner, och att han väljer ut de fakta som passar det han vill visa. Det blir lika tunt som han påstår Katolska kyrkans argumentation är för bibliskt stöd till vissa delar av läran som han kallar efterbibliska påfund.

Gerdmar listar några saker han inte tycker katoliken Lucas Eriksson som bemötte honom i Dagen-debatten svarat på. Jag citerar och kommenterar själv punkt för punkt:

”Tror han att romersk-katolska kyrkan är ‘Kristi enda kyrka’, ”den universella vägen till frälsning”, att ”endast genom denna kan man få del av nådemedlen i deras fullhet”, (Katolska kyrkans katekes, min kursivering).”

– Nej, så tror inte vi katoliker. Vi tror att det bara finns en enda helig, katolsk och apostolisk kyrka, grundad av Jesus Kristus, ett universellt redskap för Frälsningen och som alla kristna är delaktiga i. Vi tror förvisso att Katolska kyrkan inom sig bevarat nådens fullhet, men vi tror att frälsning finns också utanför Romersk-katolska kyrkan, till och med att icke döpta kan bli frälsta, tänk t.ex. dem som dött utan att någonsin ha hört talas om Jesus Kristus och inte kunnat ta ställning under sitt liv. Kyrkan är förvisso ett universellt redskap för frälsningen, men det är inte så svartvitt enkelt som Anders tycks föreställa sig det i sitt resonemang.

”…att påven är Kristi ställföreträdare?”

– Ja, i viss mening tror vi så. Inte så att påven är en supermänniska, han är som vilken människa som helst, en syndare i behov av Guds nåd. Men vi tror att det finns ett vigningens sakrament i kyrkan till biskop,präst och diakon och att biskoparna förvaltar läroämbetet. Vi tror också att biskopen av Rom har en särskild uppgift som kyrkans högste ledare. Petrusämbetet och primatet kommer jag att återkomma till i en bloggpost inom kort.

”…att man kan be Maria och helgon om förbön, på skärseld och avlat?­”

-Ja, vi tror på de heligas gemenskap och att det finns ett samband mellan kyrkan på jorden, de som gått före oss till himlen. Avlat tycker jag personligen är knepigt, det missförstås lätt och jag kan inte försvara det på ett bra sätt. Jag har tidigare skrivit om hur jag försöker se på det och ändå få in i en helhetsbilden.

Men att Maria och helgonen tillhör de Heligas gemenskap och att de innesluts i liturgin, det är inget jag tänker Katolska kyrkan misstar sig om, där har Anders Gerdmar och jag skilda meningar.

”…att en evangelisk församling [inte] har riktig nattvard?”

– Katolska kyrkan anser faktiskt att en evangelisk församling inte har en riktig nattvard eftersom sakramentet inte förvaltas på ett riktigt sätt och inte av vigda tjänare. Låt mig till det infoga en personlig kommentar: Jag menar att Gud är suverän också över sina sakrament, och jag vill gärna tro att evangeliska församlingar som firar nattvard i god tro blir välsignade av det och inte drabbas av det som Paulus skriver om i 1 Kor 11:29.

Katolska kyrkan talar inte gärna om ”Nattvarden”, Herrens måltid, eftersom det bara uttrycker en delaspekt av vad detta sakrament innebär. Åminnelsen av Jesus sista kvällsmåltid med apostlarna är en del, men det innefattat hela det kristna livets höjdpunkt och källa, Påsken och Frälsningens mysterium. Det föregriper den himmelska liturgin, det är tackoffer och uttrycker Kyrkans djupaste gemenskap. Vi katoliker talar gärna om Eukaristin, som uttrycker tacksägelsen för Frälsningen, man talar också om Brödsbrytelsen som uttrycker samhörigheten med den judiska rit där Jesus instiftade sakramentet eller Kommunionen som uttrycker att vi genom sakramentet förenas med Kristus eller Mässoffret därför att det aktualiserar Kristi offer och innesluter Kyrkans offergåva.

Katekesens text ger en bra utläggning som förtydligar hur Katolska kyrkan ser på detta sakrament. Jag återger därför här KKK 1322-1344:

—————

EUKARISTINS SAKRAMENT

1322 Den heliga eukaristin fullbordar den kristna initiationen. De som upphöjts till det kungliga prästadömets värdighet genom dopet och ännu djupare har blivit likformiga med Kristus i konfirmationen deltar genom eukaristin med hela gemenskapen i Herrens offer. [1212]

1323 ”Vår Frälsare instiftade vid den sista måltiden, i den natt då han blev förrådd, det eukaristiska offret av sin kropp och sitt blod för att därigenom låta korsets offer äga fortbestånd genom tiderna, till dess han kommer åter, och för att så anförtro åt kyrkan, sin älskade brud, åminnelsen av sin död och uppståndelse: hängivelsens sakrament, enhetens tecken, kärlekens band, påskmåltiden där Kristus mottages, ’där hjärtat uppfylles av nåd och borgen lämnas på vår tillkommande härlighet’.”[1] [1402]

I. Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv

1324 Eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”.[2] ”De andra sakramenten liksom alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, dvs, Kristus själv, vår påsk.”[3] [864]

1325 ”Livsgemenskapen med Gud och Gudsfolkets enhet är det som gör kyrkan till vad hon är. Eukaristin är tecken på detta och förverkligar det. I eukaristin finns höjdpunkten både på den handling som Gud genom Kristus helgar världen med, och den gudstjänst med vilken människorna i den helige Ande tjänar Kristus och genom honom tjänar Fadern.”[4] [775]

1326 Slutligen förenar vi oss i den eukaristiska gudstjänsten redan med den himmelska liturgin och erfar i förväg det eviga livet där Gud skall vara allt i alla.[5] [1090]

1327 Kort sagt, eukaristin är sammanfattningen av och höjdpunkten på vår tro: ”Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka.”[6] [1124]

II. Vad kallas detta sakrament?

1328 Den outsinliga rikedomen i detta sakrament kommer till uttryck i de olika namn man ger det. Vart och ett av dessa namn tar fram vissa aspekter på det. Det kallas: Eukaristi därför att det är tacksägelse till Gud. Orden eucharistein (Luk 22:19; 1 Kor 11:24) och eulogein (Matt 26:26; Mark 14:22) erinrar om de judiska välsignelser som förkunnar – framför allt vid måltiden – Guds verk: skapelse, återlösning och helgelse. [2637; 1082; 1359]

1329 Herrens måltid[7] därför att det rör sig om den aftonmåltid, nattvard som Herren intog med sina lärjungar kvällen före sitt lidande, och om föregripandet av Lammets bröllopsmåltid[8] i det himmelska Jerusalem. [1382]

Brödsbrytelse därför att denna rit som är något särskilt för en judisk måltid, togs i bruk av Jesus när han som värd vid måltiden[9] välsignade och delade ut brödet, framför allt vid den sista nattvarden.[10] Det är när han gör detta som hans lärjungar känner igen honom efter hans uppståndelse,[11] och det är med detta uttryck de första kristna beskriver sina eukaristiska sammankomster.[12] De klargör därigenom att alla de som äter av det brutna brödet, Kristus, träder i gemenskap med honom och bildar en enda kropp med honom.[13] [790]

Eukaristisk sammankomst (synaxis) därför att eukaristin firas i de troendes församling, synligt uttryck för kyrkan.[14] [1348]

1330 Åminnelse av Herrens lidande och uppståndelse. [1341]

Det heliga offret därför att det aktualiserar Kristi, Frälsarens, offer och innesluter kyrkans offergåva; eller också det heliga mässoffret, ”lovoffret” (Heb 13:15),[15] andligt offer,[16] rent och heligt offer[17] därför att det fullbordar och överträffar alla det Gamla förbundets offer. [2643; 614]

Den heliga och gudomliga liturgin, därför att hela kyrkans liturgi finner sin mitt och sitt tydligaste uttryck då detta sakrament firas; därför kallas det i denna mening för firandet av de heliga mysterierna. Man talar också om det Allraheligaste sakramentet därför att detta sakrament är sakramentens sakrament. De eukaristiska gestalterna som bevaras i tabernaklet benämns på detta sätt. [1169]

1331 Kommunion, därför att det är genom detta sakrament som vi förenar oss med Kristus som ger oss del av sin kropp och sitt blod för att bilda en enda kropp.[18] Detta sakrament kallas också det heliga: ta hagia; sancta[19] – detta är den främsta betydelsen av ”den gemenskap med det heliga” (communio sanctorum) som den apostoliska trosbekännelsen talar om – änglarnas bröd, himmelskt bröd, odödlighetens läkemedel,[20] vägkost… [950; 948; 1405]

1332 Den heliga mässan därför att liturgin i vilken frälsningsmysteriet har ägt rum avslutas med de troendes sändning (missio) att göra Guds vilja i sitt dagliga liv. [849]

III. Eukaristin i frälsningshistoriskt perspektiv

Bröd och vin som tecken

1333 I hjärtat av den eukaristiska gudstjänsten befinner sig brödet och vinet som genom Kristi ord och åkallan av den helige Ande blir Kristi kropp och blod. Trogen sin Herres befallning fortsätter kyrkan att till hans åminnelse ända till hans återkomst i härlighet göra det han gjorde kvällen före sitt lidande: ”Han tog ett bröd…” ”Han tog en bägare med vin….” Genom att på ett hemlighetsfullt sätt bli till Kristi kropp och blod fortsätter brödets och vinets tecken också att visa på att skapelsen är god. Så tackar vi i offertoriet Skaparen för brödet och vinet,[21] frukt av ”människors arbete” men först ”jordens frukt” och ”vinträdets frukt”, Skaparens gåvor. Kyrkan ser i prästkungen Melkisedeks handling, han som ”bar fram bröd och vin” (1 Mos 14:18) en föraning om sin egen offergåva.[22] [1350; 1147; 1148]

1334 I det Gamla förbundet bars bröd och vin fram som offer av jordens förstlingsfrukt, som tecken på tacksamhet mot Skaparen. Men bröd och vin får också en ny betydelse i samband med uttåget ur Egypten: det osyrade bröd som Israel äter varje år vid påsk erinrar om det brådstörtade uttåget ur Egypten som innebar befrielse; minnet av mannat i öknen påminner Israel för all framtid om att det lever av det bröd som är Guds ord.[23] Slutligen är det dagliga brödet det utlovade landets frukt, pant på Guds trohet mot sina löften. ”Välsignelsens kalk” (1 Kor 10:16) vid slutet av den judiska påskmåltiden lägger till den festglädje som vinet ger en eskatologisk dimension: den messianska förväntan om Jerusalems återupprättande. Jesus instiftade sin eukaristi genom att ge en ny och definitiv innebörd åt välsignelsen av bröd och vin. [1150; 1363]

1335 Bespisningsundren då Herren uttalade välsignelsen, bröt brödet och delade ut det genom sina lärjungars försorg för att ge föda åt människoskaran förebådar överflödet av hans enda och enastående bröd i hans eukaristi.[24] Det tecken som utgjordes av vatten som förvandlats till vin i Kana[25] förebådar redan den ”stund” som innebär Jesu förhärligande. Detta tecken visar på fullbordan av bröllopsmåltiden i Faderns rike, där de troende skall dricka det nya vinet,[26] som blivit Kristi blod. [1151]

1336 Förkunnelsen av eukaristin för första gången splittrade lärjungarna, precis som förkunnelsen av lidandet skandaliserade dem: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh 6:60). Eukaristin och korset är stötestenar. Det är samma mysterium – och det upphör inte att vara anledning till splittring: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” (Joh 6:67): denna Herrens fråga genljuder i alla tider. Den är en inbjudan av hans kärlek till att upptäcka att det är han ensam som har ”det eviga livets ord” (Joh 6:68), och att i tro ta emot hans gåva, eukaristin, är detsamma som att ta emot honom själv. [1327]

Instiftandet av eukaristin

1337 Herren som hade älskat de sina, älskade dem ända till slutet. Han visste att stunden hade kommit för honom att lämna denna värld för att återvända till sin Fader. Under måltidens gång tvättade han därför deras fötter och gav dem kärleksbudet.[27] För att ge dem en pant på denna kärlek, för att aldrig avlägsna sig från de sina och för att göra dem delaktiga i sin påsk instiftade han eukaristin som åminnelse av sin död och sin uppståndelse och han befallde sina lärjungar att fira den ända till hans återkomst och ”gjorde dem då till det Nya förbundets präster”.[28] [610; 611]

1338 De tre synoptiska evangelierna och Paulus har åt oss förmedlat berättelsen om eukaristins instiftande; Johannes å sin sida berättar om Jesu ord i Kafarnaums synagoga, ord som är förberedelse för instiftandet av eukaristin: Kristus betecknar sig själv som livets bröd, som kommit ned från himlen.[29]

1339 Jesus valde påsktiden för att fullgöra det han hade förutsagt i Kafarnaum: ge sin kropp och sitt blod åt sina lärjungar: [1169]

Så kom det osyrade brödets högtid, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände iväg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss” …och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” …Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er (Luk 22:7-20).[30]

1340 Då Jesus firade den sista nattvarden med sina apostlar inom ramen för en påskmåltid gav han sin slutgiltiga tolkning av den judiska påsken. Ja, Jesu övergång till sin Fader genom sin död och sin uppståndelse, den nya påsken, sker i förväg i den sista nattvarden och firas i eukaristin som fullbordar den judiska påsken och förebådar kyrkans slutliga påsk i Gudsrikets härlighet. [1151; 677]

”Gör detta till minne av mig”

1341 Jesu befallning att upprepa hans handlingar och ord ”till dess att han kommer” begär inte bara att man skall minnas Jesus och det han har gjort. Den avser det liturgiska firandet, av apostlarna och deras efterträdare, av Kristi åminnelse, av hans liv, hans död, hans uppståndelse och hans förmedling hos Fadern. [611; 1363]

1342 Från begynnelsen har kyrkan varit trogen Herrens befallning. Om kyrkan i Jerusalem sades det: [2624]

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. …De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje (Apg 2:42,46).

1343 Det var framför allt på den ”första dagen i veckan”, det vill säga på söndagen, Herrens uppståndelses dag som de kristna samlades för att ”bryta brödet” (Apg 20:7). Från denna tid fram till våra dagar har firandet av eukaristin fortsatt med samma grundläggande struktur så som vi idag överallt i kyrkan möter den. [1166, 2177]

Den förblir kyrkans mitt

1344 Så förkunnar Guds folk på sin pilgrimsvandring från mässa till mässa Jesu påskmysterium ”till dess att han kommer” (1 Kor 11:26) ”och vandrar korsets smala väg”[31] fram emot den himmelska festmåltiden, då alla utvalda skall sätta sig vid bordet i Guds rike. [1404]

_________

Detta är vad Katolska kyrkan tror, och det kan inte förminskas eller relativiseras bara för uppnå kortsiktig förbättring i ekumeniska relationer. Tvärtom tror vi att vi gör hela Guds folk en björntjänst om vi skulle relativisera det vi tror på, precis som Anders Gerdmar tänker då han vill vara tydlig med sin evangeliska vision. Tydlighet och att stå fast vid det man tror är det som gagnar sann ekumenik och god dialog, inte kompromiss och relativisering. Och som Anders säger, det är argumenten som talar och bryts mot varandra, ibland som kallt stål, men vi som diskuterar med varandra är vänner ändå.

Nu tror jag många kristna, också icke-katoliker, delar den tro som kommer till uttryck i ovan citerade avsnitt av katekesen, och jag har tidigare argumenterat för att var och en som tror så borde vara välkommen att fira Eukaristin med Katolska kyrkan oberoende av formellt medlemskap eller inte, (vilket inte är möjligt idag). Att däremot säga att samma sakrament firas fullvärdigt i alla evangeliska samfund låter sig svårligen göras utan att detta föregås av djupgående dialog och undersökning av vad som skiljer och vad som förenar.

Prästen och teologen Christian Braw framför intressanta synpunkter på Gerdmars bok i en Dagenartikel. Han har fel i sak då han påstår att Katolska kyrkan anser att alla andra kyrkor utanför Romersk katolska bara är föreningar. Men många ortodoxa kyrkor erkänns som fullvärdiga lokalkyrkor. Men hans poäng är nog, och där har han rätt, att Anders Gerdmars egen kyrka inte skulle anses fullvärdig utifrån katolskt perspektiv. Jag vill främst fokusera på Braws slutsats:

”Om man vill kritisera Anders Gerdmars framställning finns det bara två punkter där kritik blir relevant. Antingen får man visa att den romersk-katolska katekesen inte säger vad Gerdmar uppger att den säger. Eller också får man visa att hans bild av evangelisk tro inte är sann eller inte hela sanningen.”

Både ett visst sätt att läsa Katolska kyrkans katekes och de gränsdragningar Anders Gerdmar gör i sin bok, vilket blir en spegelbild av katekesen, inbjuder till ett sådant betraktelsesätt. Svart eller vitt. Spelplanen är dukad, schackspelet kan börja. Låt oss se vem som först blir matt.

Men nej, inte riktigt så. Katolska kyrkans katekes skall inte ses som en lagbok som i detalj beskriver vad varje kristen måste tro, utan den måste hela tiden läsas mot bakgrund av den levande apostoliska tron i den helige Andes ljus och med förnuftet och samvetet som ledstjärnor. Katekesen skall användas som bakgrundsmaterial för dem som undervisar i tron till att hämta inspiration och för teologisk reflektion. Men katekesen i sin detaljrikedom kan inte användas direkt som en utläggning av katolsk tro, utan den måste tolkas och förklaras i den kulturella kontext där den läses.  Varning alltså för en alltför fundamentalistisk läsning av texten.

Vill man förstå katolsk tro inifrån är det lämpligare att läsa teologiska texter av senare datum än paragraferna sida upp och sida ner i katekesen. Jag rekommenderar t.ex. kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt. Vill man inte fördjupa sig i hans mera akademiska teologiska texter som t.ex. Principles of Catholic Theology, så kan man med fördel läsa intervjuböckerna med den tyske journalisten Peter Seewald: Gud och Världen (2000) och Världens ljus (2010). En sista bok med intervjuer med den gamle påven som gjorts efter hans avgång har just kommit ut på italienska och tyska, och kommer att utges på engelska i början av november med titeln Final Conversations.

booksbenedict

Det finns böcker som jag hellre rekommenderar än Katekesen om man vill lära känna katolsk tro. Påve Franciskus Evangeliets glädje är en slags programförklaring till hans pontifikat, och snart kommer en ny intervjubok, Final Conversations med påve emeritus Benedikt.

Så hur skall man egentligen se på Katolska Kyrkans Katekes? Det var ett jättearbete som gjordes efter Andra Vatikankonciliet, och som av Johannes Paulus II den 11 oktober 1992 (på 30-årsdagen efter konciliets öppnande) ledsagat av den apostoliska konstitutionen Fidei depositum överlämnades till kristenheten. Den hade bred förankring hos världens biskopar och delkyrkor där präster och lekmän bidragit till att ta fram den.

Katekesen togs av vissa emot med misstrto, av andra med stor förväntan. En del av västvärldens katolska intellektuella avvisade den helt. Man påstod att innehållet var statiskt, dogmatiskt, ”förkonciliärt” och att den var förlegad redan från början. Andra tog emot den med glädje som en bra stödresurs i trosförmedling och undervisning, men i medvetenhet om att den måste omsättas och tolkas i den lokala kulturella kontexten. Den har också legat till grund för YouCat, ungdomskatekesen som togs fram lagom till Världsungdomsdagen i Madrid som tolkar den katolska tron för ungdomar.

 

Man bör inte som jag upplever Anders gör  läsa katekesen helt i förkonciliär anda med sådan respekt för de enskilda paragrafernas statiska lydelse att det blir överordnat den egna förståelsen.

Jag hittade en intressant text av kardinal Joseph Ratzinger om katekesen från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI)

Ratzinger konstaterar att katekesen inte är en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära, vilket är en viktig skillnad.

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Trons skatt, depositum fidei, är en gåva Kyrkan fått ta emot. Katekesens uppgift är att visa upp denna gåva och på ett pedagogiskt sätt formulera den för vår tid.  Ratzinger skriver att katekesens språkliga utformning inte är disputationens, utan snarare vittnesbördets, förkunnelsens. Men vittnesbörd och förkunnelse måste också ta hänsyn till mottagaren och utformas på ett sätt så att den andre kan förstå. Hur är detta möjligt med en katekes som riktar sig till alla troende i hela världen, människor med olika bildningsgrad och som lever i olika kulturella miljöer?

Utifrån dessa förutsättningar, skriver Ratzinger

”…förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir den bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext (sammanhang). Den måste försöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka”.

Här talar Ratzinger om subsidiaritet och lokalkyrkans egen rättighet och ansvar att ta till sig och tolka texten. Det är värt att begrunda, då det finns en tendens att bortse från att texten inte är lagisk utan innehåller levande tro som skall omsättas på lokalplanet. Alltför många präster, biskopar och ängsliga kateketer hoppar kanske över det egna begrundandet av tron som skall ligga till grund för att ta emot texten på rätt sätt. Anders Gerdmar gör kanske samma misstag, men åt andra hållet: Han läser också efter bokstaven, men istället för att ängsligt rätta sig efter den avvisar han den helt i vissa stycken. Men jag hoppas att Anders konfrontation med katekesens text istället kan bli ett fruktbart möte mellan texten och hans egen reflektion och begrundan av tron, vilket är själva avsikten med katekesen.

Så min reaktion  på Braws synpunkter blir: Katolska kyrkans katekes är inte sista ordet, och den evangeliska trosutläggning som kommer till uttryck i Anders Gerdmars bok är inte alltigenom sann och komplett. Ecclesia semper reformanda. Idag är det en global ekumenisk process.

Till sist: Ser att Anders sista dygnet skrivit ett nytt blogginlägg där han lovordar mig för att vara en ovanligt påläst katolsk lekman. Man tackar för omdömet. Men han gör det för lätt för sig genom att döma ut Lucas Ericssons bemötande av honom. Jag tycker nog Lucas har en hel del poänger. Jag håller med om att Mikael Karlendal var nedlåtande och oartig i sitt första blogginlägg, och jag förstår Anders reaktion, men i senare inlägg där han mera går in på sakfrågor tycker jag han har mycket att komma med till samtalet också.

Teologisk fikastund med Anders och mig har varit på tal, och Anders aktualiserade det på nytt i sitt senaste blogginlägg. Låt oss se till att det blir verklighet snart.

bengtalvd

Älvdalen, vid Trängslet

Tidigare inlägg om Anders Gerdmars bok:

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, prästämbetet, Uncategorized | Märkt , | 19 kommentarer

Påven i Assisi: Likgiltigheten den största sjukdomen som hindrar fred

20 sept var påven tillsammans med andra ledare för världens religioner samlade i Assisi för att gemensamt bidra till fred i världen. I den gemensamma deklarationen från mötet sägs:

“This is the spirit that animates us: to bring about encounters through dialogue, and to oppose every form of violence and abuse of religion which seeks to justify war and terrorism.”

Påven har vid flera tillfällen uttalat tanken att äkta religion som verkligen söker Guds ansikte är oförenligt med terrorism och mördande i Guds namn. Religiöst motiverad terrorism är en perversion av vad religion skulle vara. Här finns alltså en sanningsfråga och ett behov att urskilja andarna. Allt som kallas religion är inte bra religion. Deklarationen visar att de religiösa ledarna som var med i Assisi är inne på samma linje.

Det interreligiösa mötet hade inget med synkrets eller relativism att göra. Påven sade i sitt tal:

”Without syncretism or relativism, we have rather prayed side-by-side and for each other.”

Men kristna liksom människor från andra religioner har ett gemensamt ansvar att förvalta jorden och livet här och nu och bidra till fred i en söndrad värld. Påven sade:

”The greatest challenge before us, however, is to identify and act on the root causes that force millions of people to leave their homes, their livelihoods, their families and their countries.”

Påven identifierade likgiltigheten som den största sjukdomen i vår tid, vilket hindrar oss att verka för fred.

”[indifference] is a virus that paralyzes, rendering us lethargic and insensitive, a disease that eats away at the very heart of religious fervor, giving rise to a new and deeply sad paganism: the paganism of indifference… “We cannot remain indifferent. Today the world has a profound thirst for peace.”

parolinunVatikanen bedriver en intensiv diplomati för att främja freden. 19 september talade kardinal Pietro Parolin till FN´s möte om migrations- och flyktingkrisen i världen. Han konstaterade att primärt är orsaken till dagens flykting- och migrationskris åstadkommen av människan själv, genom krig och konflikter. Ur Parolins tal:

”Since human choices provoke conflicts and wars, it is well within our power and responsibility to address this root cause that drives millions to become refugees, forced migrants and internally displaced persons.

The Holy See thus pleads for a common commitment on the part of individual governments and the international community to bring to an end all fighting, hatred and violence, and to pursue peace and reconciliation.

The Holy See remains firmly convinced that, as Pope Francis has often stated, the way to resolve open questions must be that of diplomacy and dialogue.

Moreover, in the last few years religious persecution has become more and more a cause of displacement.

Although other groups are heavily targeted, many reports confirm that Christians are by far the most persecuted faith group, speaking of “religious-ethnic cleansing”, which Pope Francis calls “a form of genocide”. Some of those persecuted, even in asylum countries, are facing harassment in refugee settings. We must not abandon them.

The preparatory document for this Roundtable rightly highlights that the availability and use of low technology weaponry has resulted in the spread of conflict, especially in countries and societies where the rule of law is fragile and poverty is widespread.”

Parolin nämnde också begränsning av vapenhandeln och bekämpande av fattigdom som viktiga faktorer i att få slut på krig och konflikter.

[Mera bakgrundsmaterial till Assisi-mötet och hela Parolins tal här]

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , | 1 kommentar

Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

Den fortsatta diskussionen kring boken GUDS ORD RÄCKER visar att Anders Gerdmar och jag nog står varandra mycket närmare i synen på traditionen än vad bokens antikatolska yta tycks antyda.

Följande twitterdialog belyser som i ett nötskal vad det handlar om:

agtwitterAnders har nog rätt att jag har missbedömt honom: Han har en mer katolsk syn på traditionen än vad man kan tro efter att ha läst boken. Sista meningen sammanfattar vad som skiljer: Inget får rum utanför Skriftens tak.

På två punkter skiljer han sig från Katolska kyrkan:

  1. Han godkänner inte att Gamla testamentets apokryfer tillhör bibelns kanon. De infogades i kanon på 400-talet. Detta är avgörande eftersom en del av de ”utombibliska” bruk som Anders menar att Katolska kyrkan ägnar sig åt har ett visst stöd just i dessa apokryfer.
  2. Han menar att Bibeln att Kyrkans lära och praxis måste ha explicit stöd i Bibeln. Det hjälper inte att hänvisa till en 2000-årig tradition om vi idag inte kan läsa ut att den har ett tydligt och ovedersägligt stöd i Bibeln.

Att Bibeln tolkad i ljuset av Kyrkans tro och med den Helige Andes ledning är Guds ofelbara Ord och normerande och att Uppenbarelsen är avslutad i och med apostlarna, därom är vi överens. Vi är också överens så långt som att en tradition som motsägs av Bibeln inte kan vara genuin. Men mycket av det i Katolska kyrkan Anders är kritisk mot motsägs inte av Bibeln och har dessutom stöd i Bibeln enligt Katolska kyrkans tolkning. Anders har fel i att Katolska kyrkan sätter traditionen framför Skriften. Att som Anders gör efter 2000 år döma ut traditioner som funnits i världskyrkan sedan årtusenden med ledning av modern partikulär bibeltolkning utanför de stora historiska kyrkornas tradition är inte trovärdigt.

Modern evangelisk frikyrklighet har inte monopol på bibeltolkning, utan i ärlighetens namn bör man erkänna att det finns olika tolkningstraditioner. I en levande dialog med den stora traditionen kan man bidra till dogmutveckling och ökad förståelse för Uppenbarelsen, men genom att kräva tolkningsföreträde ställer man sig utanför. Det är ett förhållningssätt som tar alltför lättvindigt på svårigheterna med bibeltolkning och leder rakt in i fundamentalismens återvändsgränd.

Nu tror jag Anders är medveten om detta, för han låter mer antikatolsk än vad han i själva verket är. Det gäller även synen på de karismatiska nådegåvorna i förhållande till sakramenten, temat för detta blogginlägg. Min (och Katolska kyrkans) utgångspunkt är att struktur, ämbete, sakrament OCH den Helige Ande, de andliga nådegåvor hör till trons fullhet. Ämbete OCH det allmänna prästadömet är lika viktiga. Jag tänkte börja med en grundläggande argumentation varför det konkreta, strukturella också behövs i Kyrkan och att det inte står i motsats till Anden, men upptäcker att Anders själv redan skrivit en utmärkt artikel om detta. 2014 skrev han en artikel i Teologi och ledarskap (som då hette Keryx) med titeln ANDENS FJÄRDE VÅG. Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Läs därför Anders Gerdmars artikel innan ni går vidare här.

Andens fjärde våg innebär den Helige Andes liv integrerat i Kyrkans helhet. Detta  är som jag skall visa helt och fullt katolsk teologi. Det är inte så att Andens fulla liv är ett program som i praktiken är genomfört i Katolska kyrkan, fortfarande finns många biskopar, präster och lekmän som är djupt skeptiska till karismatisk förnyelse och vill begränsa kyrkans liv till det sakramentala, men om man ser till officiella kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och framåt, så ser man att Andens liv, det allmänna prästadömet och att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersökas också idag och inte var begränsade bara till Kyrkans första tid fullt ut bejakas. Framförallt har kyrkans högsta ledning genom alla påvar från det att Karismatiska förnyelsen startade i Katolska kyrkan för 50 år sedan varit starkt positiva och gett förnyelsen sitt stöd, liksom många biskopar och präster.

Men detta tog sin början redan i slutet på 1800-talet. Då levde i Italien en  nunna inom Oblatsystrarna av den helige Ande, Elena Guerra som fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.
Sr Elena sade:

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos, och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

 

Den Pingstkarismatiska förnyelseströmmen började utanför de historiska kyrkorna, men snart återvände den in i dem, och slutligen också i Katolska kyrkan.
1960 tog Dennis Bennett, kyrkoherde i Episkopalkyrkan i Los Angeles emot Andens dop. Det väckte initialt stort motstånd inom hans kyrka, men  det blev början på den karismatiska förnyelsen i de protestantiska kyrkorna.

Påven Johannes XXIII som tog initiativet till att sammankalla Andra Vatikankonciliet saligförklarade 1959 Elena Guerra. Och inför öppnandet av konciliet 1962 bad påve Johannes följande bön:

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen.”

Konciliet avslutades 1965 och den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan inleddes i januari 1967.

Under Andra Vatikankonciliet antogs fyra grundkonstitutioner, bl.a. konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. En av dem som hade stort inflytande var en av de fyra kardinaler som påven tillsatte att vara en slags redaktionsgrupp för konciliet, nämligen Kardinal Leo-Jozef Suenens från Belgien. Han är en av dem som ligger bakom att skrivningen om den Helige Andes gåvor kom till så tydligt uttryck i dokumentet. Han förordnades sedan då Karismatiska förnyelsen hade startat till Vatikanens kontaktperson gentemot förnyelsen och kom att få stor betydelse som supporter och inspiratör.

”It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, ”allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: ”The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit”. These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good.” (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

rom84mtsuenens

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa vid en internationell karismatisk ledarkonferens i Rom 1984. Undertecknad var där.

 

Att det behövdes en ny Pingst i Katolska kyrkan var många överens om.  Under Katolska karismatiska förnyelsens första tid, den började i USA skrevs en liten bok av några katolska teologer som beskrev den helige Ande i Kyrkan under de första århundradena, hur de andliga nådegåvorna sedan kom att ebba ut, och hur en förnyelse behövs i vår tid.

[Skriften heter BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN och finns tillgänglig här]

I förordet skrev en biskop:

Den 18 februari 1967 fick en grupp reträttdeltagare från Duquesne-universitetetet i Pittsburgh, Pennsylvania, erfara uppfyllandet av Guds löfte på ett kraftfullt sätt. I ett ögonblick av nåd utgjöt Gud i sin stora kärlek sin helige Ande över dem. Han både förde dem in i en medvetenhet om dopet i den helige Ande och lät dem erfara kraften därav. Vad de redan erfarit genom dopets och konfirma-tionens sakrament blev nu levande och verkligt i dem på ett nytt sätt.

Av föreliggande dokument och genom många andra studier står det klart att denna pingstens nåd, kallad dopet i den helige Ande, inte är förbehållen någon särskild rörelse utan tillhör hela kyrkan. Detta är ingenting nytt. Det är i själva verket fråga om samma nåd som varit ämnad för Guds folk ända sedan den första pingstdagen i Jerusalem och genom kyrkans hela historia.

Denna pingstens nåd har i kyrkans liv och praxis enligt kyrkofädernas skrifter setts såsom normerande för kristet liv och integrerat i varje persons fullständiga upptagande i kyrkan.Genom utgivandet av detta dokument hoppas arbetsgruppen för karismatisk förnyelse att initiera en fortsatt teologisk reflektion rörande pingsten, att hjälpa människor till en klarare medvetenhet om Guds plan för hela sitt folk och att uppmuntra kloka kyrkoledare att i själavården utveckla modeller som är i linje med grundtanken i detta dokument, att dopet i den helige Ande är en naturlig del av kyrkans offentliga, liturgiska liv.

29 maj 2004 var Karismatiska förnyelsens folk samlade på Petersplatsen tillsammans med Johannes Paulus II i samband med pingstaftonens vesper. Påven sade då:

“I greet in a special way the members of Renewal in the Spirit, one of the various branches of the great family of the Catholic Charismatic Movement. Thanks to the Charismatic Movement, a multitude of Christians, men and women, young people and adults have rediscovered Pentecost as a living reality in their daily lives. I hope that the spirituality of Pentecost will spread in the Church as a renewed incentive to prayer, holiness, communion and proclamation… I warmly hope that this initiative will lead many to rediscover the gifts of the Spirit, whose original source is Pentecost. …Come, Holy Spirit, fill the hearts of your faithful and enkindle in them the fire of your love, though the peoples spoke different tongues you united them in proclaiming the same faith, alleluia”

Benedict XVI har också starkt uppmuntrat förnyelsen, och vid ett tillfälle sade han att det är viktigt att en ny PINGSTENS KULTUR kan spridas i kyrkan.

Denna video visar en 10 minuters illustrativ historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:

 

[Mera om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen]

 

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började fullständigt oväntat inom världskristenheten som en Guds överraskning, ingen människa kunde planera eller förutse detta. Det hade visserligen som vi sett föregåtts av bön om förnyelse av livet i den Helige Ande, men ingen kunde ju förutse på vilket sätt. Denna Guds överraskning har kommit i flera vågor

  1. Pingströrelsen som startade i USA vid 1900-talets början.
  2. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen kommer in i de historiska protestantiska samfunden på 1960-talet
  3. Karismatisk förnyelsen börjar i Katolska kyrkan 1967, strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning.

Alla delar av kristenheten är berörda av vår tids pingst, den största andeutgjutelsen någonsin. Den helige Ande är kärlekens och enhetens Ande. Någonting händer i dem som tar emot honom. En ny kärlek spirar fram inom kristenheten. Vår tids pingstförnyelse har utvecklats till världshistoriens största, och enda spontana, ekumeniska rörelse genom tiderna (man räknar med att 25% av världskristenheten är berörd av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen). Man har insett att man faktiskt kan göra allt gemensamt: be, fira gudstjänst, läsa bibeln, arbeta med projekt av alla de slag, undervisa, bedriva själavård, evangelisera…

Om jag försöker tyda tidens tecken, så är det nu dags för den fjärde vågen, den som Anders Gerdmar talade om i den ovan nämnda Keryx-artikeln. För även om de karismatiska förnyelserörelserna, (och även andra nya kyrkliga rörelser under 1900-talet) förnyat de historiska kyrkorna, så har den andliga förnyelsen i praktiken inte slagit igenom på bred front. Anders skriver att Katolska kyrkan skiljer ut sig genom att förnyelsen där tagits emot med öppna armar av ledningen. Det stämmer, men detta kan vara på gott och ont. Den riskerar därmed att domesticeras (tämjas) för mycket så att den blir för etablerad och  förlorar sin ursprungliga kraft till att verkligen förändra.

Det gäller idag för alla kyrkor och samfund att inte stanna upp och nöja sig med det man har, utan fortsätta att be om förnyelse och ett nytt utgjutande av den Helige Ande.

Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans ramar, kanske det var nödvändigt för att den skulle utvecklas till den världsrörelse den blev och så småningom vända tillbaka till de historiska kyrkorna. Idag representerar de nya pingstkarismatiska församlingarna som är utanför både den etablerade Pingströrelsen och de historiska samfunden denna frihet som kanske behövs. Katolska kyrkan och de nya samfunden borde kunna samarbeta och ömsesidigt dra nytta av de andliga rikedomar och gåvor som ryms inom dem. Det kräver en fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • Katolska kyrkan måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för Katolska kyrkan att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde underlätta denna process.

2011 anordnade dåvarande Livets Ords Teologiska Seminarium som Anders Gerdmar var rektor för ett spännande seminarium på Ribbingebäck med pingstkarismatiska teologer om Anden och Kyrkan. Även katolske prästen Peter Hocken, forskare och specialist på pingstkarismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan medverkade. Läs mera här.

Anders Gerdmar framstår för mig som en teolog med stor förståelse för Katolska kyrkan och inriktad på samarbete och ekumenik. Därför blir jag förvånad när han skriver en bok med så stark retorisk udd mot Katolska kyrkan, mer förvånad än att en och annan från Livets Ord-miljön tar steget och konverterar till Katolska kyrkan.

 

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 11 kommentarer

Anders Gerdmars analys av katolsk syn på traditionen är för grund

Jag håller på med en serie blogginlägg med katolska perspektiv på Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER. Planerade inlägg är följande:
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)
Dessa kommer så småningom, men jag sticker mellan med en och annan kommentar till den aktuella debatten. Anders Gerdmar svarar idag i Dagen på kritiken mot hans bok.
Anders skriver:
År 2016 kommer kanske att gå till historien som ett brytningsår när det gäller relationen romersk-katolsk och evangelisk tro. Påven kommer till Sverige, inbjuden av Lutherska världsförbundet (!), och då är det inte konstigt att debatten kring romersk-katolskt och evangeliskt blir intensiv.
Instämmer helt. Det är i det perspektivet man skall se den aktuella debatten. Däremot är min bedömning lite annorlunda vinklad. Skall Lutherjubileet vara början till slutet på 500 års schism har jag retoriskt frågat. Anders verkar däremot se det som att Katolska kyrkans ”system” äntligen skall falla samman och alla inse att Anders ganska speciella evangeliska tolkning skall vinna genomslag.
Jag har jag svårt att se Anders som en representativ teolog för hela den postreformatiriska kristenheten utanför de katolska och ortodoxa kyrkorna. Han representerar en evangelikal karismatisk frikyrkoteologi som är skeptisk till ämbete och sakrament över huvud taget så som det uppfattas av katolsk och ortodox tro och även av Luther för den delen. Luther ville inte bilda någon ny kyrka. Han framförde en adekvat kritik mot korruption och missbruk inom Katolska kyrkan och han ville framhäva den personliga tron som grunden för vår frälsning. Han var inte emot katolsk syn på ämbete och sakrament, Maria och helgonen, men mot att många helgonkulter gått överstyr, därför blev den nya protestantiska mässan väldigt spartansk och detta med de heligas gemenskap framhävdes inte så mycket som i den katolska mässan.
Anders Gerdmar kastar ut barnet med badvattnet genom att spartanskt rensa bort allt ur den gamla traditionen för att bara hålla sig till Bibeln. Tradition, förmedlingen av tron genom vittnen är och kommer alltid att vara för handen som en bas i hur vi tar emot och uppfattar tron, både som personer och som kyrka. Det är lika självklart som luften vi andas. Skriften, som är av Gud inspirerad och som tolkas i ljuset av den Helige Ande i kyrkans tradition är ofelbar och normerande, där är vi överens. Katolska kyrkan har en mycket balanserad och klok syn på hur förhållandet mellan skrift och tradition hänger ihop.
Det positiva med Anders bok är dock att han är tydlig med den teologin och försöker att ärligt lägga ut den. Vi katoliker brukar också framhålla att man måste veta vara man själv står för att man skall kunna möta andra i en ärlig och konstruktiv dialog. Då kan jag ju knappast vara kritisk till Anders i det avseendet eftersom han gör vad jag själv rekommenderar. Men jag tycker Anders inte går tillräckligt djupt i sin analys. Han tycks uppfatta sig i total opposition mot Katolska kyrkan när han retoriskt skriver:
”Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror”
Detta är okontroversiellt, och han har fel när han säger att katolikerna vill upphöja tradition över Skriften. Där är hans analys alldeles för grund, och likt Don Quijote rider han till storms mot väderkvarnar. Han tycks inte se att hans egen bibelfundamentalistiska teologi i lika hög grad representerar en ny tradition som han upphöjer över skriften.
Anders representerar en helt ny tolkningstradition som utvecklats kanske framförallt sista 100 åren som har avknoppat sig från den stora traditionen och ser denna teologi som vägledande för framtidens kyrka.
Min kritik mot Anders är främst att han inte märker att han representerar en ny tradition som han upphöjer till högre norm än skriften samt hans alldeles för ytliga analys av katolsk syn på skrift och tradition. Framförallt måste man besinna att det sker en dogmutveckling i Katolska kyrkan, den saken borde vara uppenbar för var och en som följt Katolska kyrkans historia sista 200 åren. Men Anders likt många protestanter läser kyrkofäderna, gamla katolska dokument och katekesen som om det vore för Katolska kyrkan fundamentalistiska texter som inte behöver tolkas i relation till vår tids kultur.
Med sin positiva syn på mycket i Katolska kyrkan och att hon bevarar tron som ”förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker”, så vill jag inte tolka Anders som en Don Quijote, utan som en teolog som erkänner att det finns en apostolisk tradition och som är en dialogpartner med katolska teologer som givetvis likaledes är angelägna att utveckla och fördjupa förståelsen av vad som är genuin tradition.
Detta med GT´s apokryfer och hur de tillfogades Bibelns kanon ligger utanför min kunskapssfär, och det avstår jag från att kommentera. Anders verkar ha god kunskap på detta område, och här skulle det vara intressant med kommentarer från verkligen insatta katolska teologer.
husabykälla

Jag vid Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Fler länkar:
Anders Gerdmar, hemsida

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Fler minnen av Moder Teresa

14202533_10154420932257777_7645093406670590360_nPå Facebookgruppen Mitt kors presenterde jag ett brev som vår familj fick från Moder Teresa där hon talar mycket vackert om korset. Min fru o jag skrev ett brev till Moder Teresa. Vi behövde hjälp i en kritisk situation och fick svar. Ur brevet:
”Se på korset – Jesus huvud är böjt för att kyssa, hans händer utsträckta för att omfamna er – hans hjärta är öppet för att ta emot er – han sade också att vadhelst ni gör för varandra gör ni för mig. Så älska varandra såsom Jesus älskar var och en av er. Min bön för er är att ni må bli Ett – hjärta fullt av kärlek – fullt av Jesus. Gud välsigne er.

Vi träffade Moder Teresa en annan gång också, det var i Rom 1984 på en internationell ledarkonferens med Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Moder Teresa höll ett mycket engagerande tal till ledarna om att vi som kyrka skall se på Jesus och följa honom i att vara bärare av Guds kärlek i världen.

[Här är ljudfilen]

Nedan några bilder från samma konferens.

mtfiom

Moder Teresa med en av sina systrar. T.h. P Fio Mascharenas, då ordförande för ICCRO, Karismatiska förnyelsens servicekontor i Rom (numera ICCRS)

rom84mtsuenens

Moder Teresa i samspråk med Kardinal Suenens

rom84skandgrp

Den nordiska gruppen samlad på konferenscentret Domus Pacis i Rom. Jag i röd tröja.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro

Olika tolkningar av bibeltexter och den kristna trons konkreta utformning i varat kommer alltid att finnas, sådana skillnader finns inom samfund, inte bara mellan samfund. Men Jesus grundade en enda Kyrka, det finns en enda Uppenbarelse som är avslutad i och med apostlarna som levde tillsammans med Jesus här på jorden. Det är tron på den vi kristna sätter i centrum. Tillsammans söker vi fördjupa förståelsen för den, eller så anser vi att vår partikulära grupp har funnit den och tar avstånd från andra grupper som vi menar är heretiska. Men vi är alla överens om att allting inte är relativt, var och en blir inte salig på sin tro.

Genom samtal och konfrontation mellan olika tolkningar utvecklas kyrkans tro. Debatten kring Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER har fått mig att reflektera över olika sätt att förhålla sig till konfrontationen mellan olika tolkningar inom kristenheten.

Tes-antites kan vara en fruktbar modell som Anders tillämpar och som han också får andra att tillämpa som svarar honom. Genom att renodla och tydliggöra de olika tolkningarna kan en dialog uppstå som leder till förståelse på en högre nivå. Detta förutsätter intellektuell hederlighet och en genuin önskan att lyssna till och förstå motparten. Risken med detta förhållningssätt är annars att man bygger skyttegravar och gräver ner sig i sin egen uppfattning. Då får vi en utveckling av sekterism vilket är skadligt.

Att utgå från det gemensamma och på den basen bygga relationer och vänskap är en annan modell. Om parterna står långt från varandra och misstron är stor mellan dem kan detta vara den enda möjliga vägen att börja. Riskerna med det förhållningssättet är att man trivs för bra med varandra, och kombinerat med konflikträdsla och ovillighet att rubba sina egna cirklar kan detta leda till att man underlåter att konfrontera skillnader och slutar utvecklas, eftersom den spänning som finns mellan olika tolkningar är en konstruktiv drivkraft till utveckling.

Jag har ibland funderat över varför jag som lekman bloggar så mycket och engagerar mig i teologiska och kyrkopolitiska frågor. Det finns ett ideal att som lekman jobbar man helhjärtat med de angelägenheter man är engagerad i i världen utanför kyrkan, familj, yrkesliv, volontärarbete, grannar, fritid, sedan sköter sig kyrkan själv, man går dit och deltar i gudstjänstfirande och sakrament som på ett andligt plan sammanfattar det som är livets djupaste mening.

Så skulle det kunna se ut för mig om jag snävar in mitt perspektiv och bara ser till den församling jag tillhör, går till mässan på söndag och stänger mig för allt det som händer utanför. Så skulle det säkert också kunna se ut för en medlem i Livets ord eller Hillsong som går till deras härliga gudstjänster och dras med i lovsången och deltar i något av deras evangelisations- eller sociala projekt och inte låtsas om att det finns en värld utanför det.

Men det fungerar ju till sist inte att vi kristna lever med vattentäta skott mellan varandra, speciellt som det lätt uppstår sekteristiska tendenser där det vi visar utåt är mera oenighet och bråk än enighet, och speciellt som samhället blir alltmer sekulariserat och det uppfattas som alltmer suspekt att vara kristen. Som kristen i världen finner jag det nödvändigt att öppna upp samtalet både med mina medkristna och med den sekulariserade världen. Jag vill inte att min kyrka skall sova eller leva i det förgångna, utan att hon skall ha en alert dialog med dagens värld. Det går inte att undandra sig att bidra till detta på det sätt man känner sig kallad till. Så tror jag många lekmän med mig tänker som uppfattar Kyrkan och den kristna tron som en existentiellt viktig del av varat. Det går inte att ducka i vår globaliserade medieintesiva värld och inte bidra till utvecklingen

En annan broder som jag inte känner som engagerar sig är juriststudenten och nyblivne katoliken Lucas Eriksson från Uppsala. Han bidrar till samtalet om Anders Gerdmars bok genom en debattartikel i Dagen idag: Förvrängda fakta om katoliker. Jag tycker den var bra skriven. Han tar upp kyrkofadern Irenaeus som han tycker att Gerdmar läser alltför selektivt. I och för sig kan man väl läsa selektivt, bara man är tydlig med det. Anders Gerdmar har sagt att han är kritisk till en del av det kyrkofäderna lär och att de automatiskt inte kan betraktas som auktoriteter.

Också Mikael Karlendal tar upp vad Anders skriver om Irenaeus i ytterligare ett blogginlägg där han sakligt kritiserar Anders bok.

Debatten som den utvecklats hittills styrker mig i att Anders Gerdmars bok mera främjar än försämrar en ökad förståelse för Katolska kyrkan. Om vi på ömse sidor är mogna att tillämpa metodologin tes-antites utan att förfalla till sekterism, så kan utvecklingen gå framåt.

Själv har jag ju skrivit flera inlägg där jag fått möjlighet att ge katolska perspektiv på Anders bok:

 

Och jag planerar ytterligare följande inlägg:

  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtvikarbyn

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer