Skamlösheten som norm

En känd f.d. finansminister har blivit uthängd i media efter sexuellt och aggressivt utagerande på en fest där han drack så mycket att han enligt sig själv ”fick en black-out”. ”Jag dricker inte mer än de flesta” skriver han i en kommentar där han ber om ursäkt för sitt beteende. Huruvida det betyder att han inte dricker så mycket eller att kopiöst drickande är normen framgår inte.

Jag minns honom från den borgerliga regeringstiden som en duktig finansminister och familjefar med tre barn. Det är alltid tråkigt när någon man ser upp till skämmer ut sig. Jag minns för många år sedan en liknande situation en partiledare på som också i samband med alkoholmissbruk betett sig olämpligt på en premiärföreställning i många kändisars närvaro. Personen i fråga valde att vara helt öppen med sitt alkoholproblem och valde att söka hjälp.

Självklart finns förlåtelse, och så länge personen ångrar sig och vill bättra sig bör man inte strö salt i såren genom extensiv skvaller-publicitet. Samtidigt ställer jag mig frågande till det snabba överslätande som flera av hans partivänner gett uttryck för. Vi har mer och mer glidit in i en skamlöshetens kultur där själva problemet inte är att människor beter sig skamlöst utan att det blir avslöjat och offentligt. Särskilt om det är mäktiga och högt uppsatta män som råkar ut för avslöjanden är benägenheten att försvara och se mellan fingrarna stort. Är det unga fattiga pojkar som har svårt att hantera sin sexualitet och orientera sig i en värld där de vuxna sänder tvetydiga budskap om vilka normer som gäller är däremot domen hård.

Samtidigt som jag jobbar med denna text lyssnar jag till Sven Melanders sommarprogram. Han erinrar mig om Geijer-affären. Jag tänker också på Clinton och Lewinsky-affären, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn som ofredat en hotellstäderska och givetvis USA´s president Donald Trump som satt i system att chockera världen med nya skamlösheter hela tiden. Hans avfärdande av de kvinnoförnedrande yttrandena som hemligt spelats in i en buss som vanligt omklädningsrumssnack skiljer sig inte från moderatvännernas urskuldande av Borgs beteende. ”Alla har vi ju gjort liknande saker”, eller vad var det som sades?

Sven Melander väckte uppmärksamhet genom sin kritik av drevet mot Zara Larsson och problematiserade att hon, som satte fingret på ett stort manligt problem, fick utstå kritik av männen istället för att de försökte göra något åt sitt eget beteende.

Jag märker att Borg också sällar sig till de som träffas av Melanders kritik genom sitt käbbel med Anna Kindberg Batra. Han verkar satsa på att skamlöshetens kultur är så utbredd att det är riskfritt att hoppa på henne.

Bevara oss från skamlöshetens kultur. Att känna skam är en värdefull mänsklig känsla att slå vakt om som gör oss människor till kulturella och moraliska varelser. Till hög kultur hör också att erkänna att vi alla har våra brister och kan göra fel. Därför gjorde Jesus hetsarna mot kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott och ville stena henne svarslösa genom att säga ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”. Att de blev svarslösa vittnade om att de hade skam i kroppen. Det är mera än man kan säga om vissa idag.

Varför skryter du över det onda
och förhäver dig mot den fromme?
Ständigt tänker du ut fördärv,
din tunga är som en vässad kniv,
du är full av svek.

Du älskar det onda mer än det goda,
kommer hellre med lögn än med sanning.
Du älskar ord som gör skada
och svekfullt tal.
Därför skall Gud krossa dig för alltid,
gripa dig, slita dig ur ditt tält,
rycka dig bort från de levandes land.

De rättfärdiga skall se det och bäva,
och de skall le och säga:
Där är en man
som inte gjorde Gud till sitt värn.
Han litade på sin rikedom,
han sökte skydd i vad han ägde.

Men jag är som ett olivträd,
grönskande i Guds hus.
Jag litar på Guds godhet
nu och för evigt.

(Bibeln, Ps 52)

bengtlb

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Det finns mer på djupet. Gästblogg av Ulf Karpestam

Ulf Karpestam har nyligen konverterat till Katolska kyrkan efter att tidigare varit med i olika frikyrkoförsamlingar. I denna gästblogg vittnar han om vad som ledde fram till hans val.

——————————

När jag som sjuttonåring, fick möta Kristus till frälsning i mitt unga liv, var det aldrig någon som sa att och det kommer en tid av torka och svårighet, problem att söka på djupet som kristen. Det låter ju som att vi måste jobba på vår frälsning!, ja, det uppmanar den helige Aposteln Paulus oss att göra(Jmf. Fil.2:12). Vid olika perioder av livet som kristen har det funnits tillfällen då jag har stött på att vattnet i brunnen har sinat, och om jag hade upptäckt detta problem tidigare på ett mera allvarligt och insiktsfullt sätt, så hade jag kanske inte blivit utsatt för torka i mitt kristna liv.

Visst, bilden av brunnen är kanske inte den som är den mest ultimata, men vi möter oss själva på botten av våra liv, våra behov och det som Kristus ytterst sett vill, och att vi kanske bör inse det i det kristna liv vi lever. Det har varit ett liv som kristen som visat att det finns olika typer av både undervisning och typer av inriktningar för mig som kristen. När jag befunnit mig i torka har det varit en ganska stor överraskning att räddningen kommit från ett lite oväntat håll, som dåvarande frikyrklig kristen. Jag har många gånger i mitt liv undrat; ”det måste finnas mer att få!”, Jesus sa ju: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.”(Jmf. Luk.5:4). Och jag är säkert inte ensam om detta; ”vad är det som gör att mitt böneliv är så torrt?”, eller ”varför känner jag mig mer uttömd än påfylld när jag lämnar mötet i min församling?!”. Det finns många olika faktorer och orsaker till detta, i allas våra liv. Det finns ebb och flod i vårt kristna liv av olika orsaker. Det finns även bland andra kristnas väg också, märkte jag, de som hade kommit till kyrkan på liknande sätt, som jag, eller på andra sätt. När jag upptäckte, på grund av Kristi nåd, att jag var tvungen att ta itu med mina uppenbara problem som människa och kristen, var det många som kunde hjälpa med insikter och själavård i detta. Jag fick hjälp tack o lov! I den församling jag då tillhörde fanns det många kompetenta människor som bidrog till befrielsen och insikten över min bakgrund och dess problem i nuet som vuxen-kristen.

Det som verkligen fick mig att hitta de andliga djupen i mitt kristna liv var att släppa rädslan över att undervisning som jag stött på, hos olika författare, talare, präster, predikanter, osv inte var så förskräckande som hade blivit uttalat av vissa andra. Sökandet efter ett hållbart liv på djupet av livet som kristen började; I synen på kyrkan, började jag läsa kyrkohistoria mer. Jag började läsa ortodoxa, romerskt-katolska författare, och började se sammanhang i deras kloka och insiktsfulla förklaringar över olika kristna frågor, som jag upptäckte jag själv haft i mitt kristna liv. Det som också fick mig att gräva djupare var det faktum att vi är Guds skapelser på väg mot fullkomlig frälsning, (jmf. 1 Petr.1:8-9. 2 Petr.1:5-8).  Jag började känna en kallelse att simma ut på djupet och dyka efter skatter vi kanske sedan länge har glömt bort och förskjutit för mera populära sådana; skatter som till synes glänser som guld på grunt vatten – men som visat sig vara som kattguld, oäkta skatter.

Jag insåg tyvärr, relativt sent i mitt kristna liv att det som en del kallar djup undervisning i kristen tro, är kanske bara ett strövtåg på grunt vatten för dom som inte insett sitt djupare livsbehov som kristen. Jag fick nya insikter hos mina nyfunna vänner bland dessa olika författare. Fast det varit en vandring på arton år. Och det ledde till olika ställningstaganden hos mig i mitt liv. Jag började ana ett riktigt bråddjup där jag kunde växa mer i frihet. Våra liv som kristna, som sagt, ser väldigt olika ut och vår väg mot ett djupare andligt liv desto mer kanske, men vi får inte låta trångboddhet ta kontroll över våra liv, som den helige Aposteln Paulus skriver (jmf. 2 Kor 6:12). Det är i våra hjärtan som Kristus vill bo i frid (jmf. Kol 3:15), och det är ett kompromisslöst krav från Herren. Det som en viss undervisning i evangeliska eller högkyrkliga sammanhang kan uttrycka på ett sätt, kan annan samfunds-undervisning, visa på mera fullödighet för ett kristet liv. Släpp bryggan vid stranden och ro ut!, kan du inte ro så be någon som är kunnig visa dig hur man ror ut på djupt vatten. Då förstår du mer skillnaden mellan ytlig och djup kristendom.

Ulf Karpestam f.d. medlem av flera frikyrkoförsamlingar.
Nu Katolik i Sankta Eugenia i Stockholm.


Många evangeliskt kristna har likt författaren till detta blogginlägg hittat vägen till Katolska kyrkan. Bland dem författare som Peter Kreeft, Scott Hahn och Ulf Ekman. Gemensamt för dem alla är att vittnar om en kontinuitet mellan sitt tidigare protestantiska liv och sitt nuvarande katolska. Man konverterar inte från något, utan steget till Katolska kyrkan ses som en logisk fullbordan på den kristna väg de redan slagit in på. I motsats till dessa finns evangeliska författare som Anders Gerdmar som ser katolsk tro och ämbete som något främmande som kristenheten behöver göra upp med en gång för alla. Jag rekommenderar alla som står i valet och kvalet mellan dessa båda inriktningar att läsa Gerdmars bok ”Guds Ord räcker” och Kreefts bok ”Catholics and Protestants – What can we learn from Each other?” paralellt. Kreefts bok är en utmärkt apologetiskt bok som svarar upp mot och ger svar på tal till Anders Gerdmar på en likvärdig nivå.

Läs också: Från konflikt till gemenskap, gemensamt katolskt-lutherskt dokument.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 44 kommentarer

Välsignad Nationaldag. Tro, hopp och kärlek visar vägen mot framtiden

Glad och välsignad Nationaldag! Sverige är fantastiskt. Natur, kultur, tradition. Låt oss vara tacksamma och ha visioner att bygga vidare på det bästa i vårt arv.

Tro hopp och kärlek. Demokrati och respekt för människovärdet. Solidaritet och ansvarstagande för varandra och vårt land. Pessimistiska domedagsprofetior, att vi sluter oss i oss själva och bygger rädslans murar är inget förutbestämt framtidsscenario. Det som avgör är vad vi tror på, satsar på och tar ansvar för. Tillsammans formar vi vår framtid.

 

prästerstaclara

Detta var på nationaldagen för 5 år sedan. Jag, med präster från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog. Också idag är S:ta Clara kyrka ett centrum för ekumenisk bön. Idag ber vi från Ystad till Haparanda för vårt land, dess ledning och olika sfärer inom kultur och samhällsliv. Tron, hoppet och kärleken besegrar mörker och pessimism.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 6 kommentarer

Följ Pingstvigilian med Karismatiska förnyelsen och påve Franciskus live från Rom kl 17.00

Vatikanen, Youtube livesändningar:

Pingstvigilia med påve Franciskus på Circus maximus lördag 17.00

Pingstdagens högmässa med påve Franciskus söndag 9.00

——————————————————————-

Live-sändningar och videos från CCR Golden Jubilee via vocepiu.it

—————————————————————–

Fler länkar:

Presskonferens med ICCRS.

Påven inför vigilian med CCR ikväll:

”Catholic Charismatic Renewal is a precious instrument of the Spirit for Ecumenism”

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Grattis biskop Anders

aakardinal1

Vi gläds att biskop Anders av påve Franciskus blivit utsedd till kardinal.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt | 3 kommentarer

Tungotal, glossolalia

I nya Testamentet finns omkring 30 ställen där tungotal nämns. Det finns visserligen exegetiska svårigheter att förklara detta, men det får inte stå i vägen för det enkla faktum att NT talar om detta fenomen som verkligt och vanligt förekommande. Det har förekommit i Kyrkans hela historia, och idag är det allmänt förekommande i de flesta kyrkosamfund, inte bara i Pingströrelsen.

Jag fick en fråga i en samtalsgrupp om Katolska kyrkan om tungotalet och jag skrev en lite längre redogörelse utifrån min erfarenhet av Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Eftersom det snart är Pingst, och tungotalet är en av Andens gåvor och många är undrande kring det, så tänkte jag att jag delar med mig till fler läsare genom ett inlägg här på min blogg.

dhaTungotal är en av Andens gåvor, kanske den allra enklaste av den nådegåvor som omnämns av Paulus i 1 Kor 12. I samband med den helige Ande talar ofta om GT´s sju gåvor. Desa är också den helige Andes verk i oss, och lika övernaturliga som de karismer som omnämns av Paulus, men det övernaturliga är inte lika självklart eftersom vi känner igen det som rent mänskliga egenskaper. Det övernaturliga är att Gud griper in, och ger kraft och ledning åt det som redan finns i vår mänskliga natur som skapade varelser. Men Andens ingripande är lika övernaturligt som i de karismer Paulus omnämner. Varken i GT´s ellr NT´s uppräkning är det frågan om någon fullständig redogörelse. Andens gåvor är mångfaldiga och kan komma till uttryck på måga olika sätt, det viktiga är vårt förhållningssätt, att vi gör oss tillgängliga och disponibla, och att vi inte stänger oss för det som Gud vill ge, det gäller även tungotalet. Om vi inte vill vara disponibla för den enklaste av gåvor, hur är det då med vår disponibilitet för de övriga?

Studera Apostlagärningarna tematiskt, så finner ni att dopet i vatten regelmässigt åtföljs av manifestation av olika nådegåvor inklusive tungotal. Ibland kommer detta som en direkt följd av dopet, ibland manifesteras detta senare, men att mottagande av nådegåvor är regeln, inget undantag framgår klart av NT. Termen som används i Apostlagärningarna är ”att bli döpt i Helig Ande”. Det är inte frågan om något andra dop skilt från vattendopet, men något som finns latent givet genom Anden som vi fick i dopet.

Under de första århundradena hände oftast att katekumenerna tog emot de tre initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi samtidigt, och det entydiga vittnesbördet från kyrkofäderna är att det regelmässigt åtföljdes av manifestationer av nådegåvorna precis som beskrivs i Apostlagärningarna. Efter 700 dör detta ut mer och mer, men manifestation av gåvorna inklusive tungotal har alltid förekommit i helgonens liv, men dessa yttringar har då betraktats som exklusiva och ej tillhörande den kristna vardagen. Tungotal i form av sång i Anden har ljudit i de kyrkliga valven under medeltiden där vi har fenomenet jubilation, lovprisning i tungor. Bl.a. Teresa av Avila beskriver detta.

 

Genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vuxit till den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen med början kring år 1900, med den klassiska pingströrelsen, sedan i form av karismatiska förnyelserörelser inom alla de gamla samfunden, och även i Katolska kyrkan med början efter Andra Vatikankonciliet. En undersökning av Dagen som gjordes 2014 visade att tungotal är allmänt förekommande i majoriteten av kristna samfund i Sverige idag. Erfarenheten av att bli döpt i Helig Ande är identisk med och känns igen från det som beskrivs i Apostlagärningarna och under de första århundradena. Det handlar inte om något nytt påfund, utan en förnyelse och en återgång till källorna på en och samma gång.

Det stämmer att det inte finns några detaljerade beskrivningar av Andens gåvor och hur man praktiserar dem i officiella kyrkliga dokument. Att Andens gåvor med hänvisning till 1 Kor 12 och kyrkans första tid är allmänt förekommande och tillgängliga i vår tid och skall eftersökas och tas emot med tacksamhet av alla döpta fastslås dock i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. (LG p12).

 

2016 presenterade Påvliga Enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen en gemensam rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church.

Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter. Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt. Tre nådegåvor reflekteras över mera ingående: Profetia, helande och Att skilja på andar.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)

Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna.

 

I uppräkningen av gåvorna i 1 Kor 12 talar Paulus om ”att tala olika slags tungotal”. En annan gåva beskrivs som ”att tolka tungotal. Det rör sig således inte om en enda enhetlig gåva, utan det kan yttra sig på flera sätt, och ibland kan det uttydas. Det finns exempel, fast ovanliga, att någon talat i tungor, sedan visade det sig vara på ett helt annat språk som den personen egentligen inte kunde känna till, men var ett profetiskt ord som fick mening för andra som var med vid mötet. I allmänhet är dock tungotal inte ett annat jordiskt språk, utan manifestationer av den Helige Ande, men som ändå har en innebörd om än inte i formell syntax, och som i andra hand kan tolkas av någon, ungefär som en profetia fast i två steg.

Tungotalet är den gåva som kanske väcker mest frågor, samtidigt den allra enklaste och mest okomplicerade. Alla Andens gåvor är till för att vara till nytta i uppbyggande av den kristna gemenskapen och till gagn för andra, så kan det även vara med tungotalet då det tolkas, men tungotalet är också en gåva till uppbyggnad av den egna anden då det används i personlig bön. Jag talar i tungor nästan varje dag och upplever det som en tillkgång i mitt böneliv som befriar, underlättar och för bortom det som kan åstadkommas med enbart av intellektet formade ord. Jag känner igen mig i det som Paulus skriver: ”Anden hjälper oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). Gud ger oss denna gåva för att tala till honom (1 Kor 14:2) från våra hjärtan i total frihet. Genom att min ande byggs upp kan jag också bättre tjäna i den kristna gemenskapen, på så sätt kan man säga att också tungotalet är till för gemenskapens uppbyggande.

Att praktisera tungotalet kräver att vi öppnar vår mun och låter Anden flöda inom oss. Det är på så sätt en modell i liten skalaför varje akt av tro: Vi kastar oss ut i det okända. Tron har inga garantier, kan itne vetenskapligt bevisas, först när vi ger oss händ åt den och ser att den bär frukt i våra liv blir vi övertygande. Vår reservation handlar ofta om att vi inte kan veta om det bara är våra egna påhittade ljud eller att det kommer från Anden. Det handlar om att släppa sådant grubbel och öppna munne, praktisera och se hur det fungerar. Som när vi lär oss att simma eller cykla. Tekniska instruktioner kan inte till hundra procent ge oss fördigheten och tryggheten i att det fungerar, vi måste kasta oss i vattnet eller börja trampa på pedalerna och själva erfara.

På så sätt är tungotalet en liten inövning i trons äventyr. Att ta emot och praktisera de andra nådegåvorna, att bli en levande kristen som fullt ut lever i det allmänna prästadömet och medverkar i den nya evangelisationen, allt sådant kräver ett moment av att våga ta steg i tro. Först när vi tagit steget kan vi få bekräftelse på att det fungerar.

Inte heller Paulus ger en tydlig och uttömmande beskrivning av tungotalet, ibland motsäger han sig själv. Först skriver han i 1 Kor 14:5 ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar”, men i vers 18 skriver han ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er”. Paulus talar i 1 Kor kapitel 14 om tungotal i den offentliga gudstjänsten och betonar att offentliga meddelanden i tungor inte uppbygger andra såvida de inte blir tolkade, eftersom de är obegripliga för intellektet. Profetiska ord däremot åstadkommer uppmuntran och bygger upp församlingen. Därför säger vi att tungotal primärt är ämnat för vårt privata böneliv vilket också Paulus påpekar. Det verkar ha varit oordning och förvirring vid de offentliga gudstjänsterna i Korint vilket föranleder Paulus att skriva det han skriver i 1 Kor 14.

Eftersom tungotalet primärt är för vår personliga bön, så skall det användas med sparsamhet i de offentliga gudstjänsterna och då tolkas. Ett undantag från detta är sång i Anden, då deltagare i en offentlig gudstjänst spontant använder tungotal i sång, så att mycket vackra harmonier och melodier uppstår givna av den Helige Ande. Det kan bara beskrivas som lovprisning och tillbedjan på ett inspirerat sätt, och eftersom det är riktat direkt till Gud så behövs ingen tolkning. Dessa yttringar är spontana, harmoniska och ebbar ut plötsligt, precis som de startade.

Tungotalet är hela tiden under människans kontroll. Vi kan starta och stoppa när vi vill, det är inte någon form av extas. Samtidigt är det övernaturligt och enligt vår tro en effekt av Anden som bor i oss.

———–

SuenensKardinal Leon Joseph Suenens var en av de fyra kardinaler som utsågs till samordnargrupp under Andra Vatikankonciliet, han medverkade till skrivningen om de andliga nådegåvorna i konciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium p 12). Han har för Karismatiska förnyelsens räkning skrivit ett dokument om tungotal eller glossolalia där han också ger några personliga reflektioner:

The importance of speaking in tongues is not minimized if we situate it on a natural plane, which can assume a supernatural character through the intention which animates it. Further, we should remember that everything, in a sense, is a gift: ‘everything is grace’.

This form of non-discursive prayer – a preconceptual expression of spontaneous prayer – is within the reach of everybody and remains always under control. It is verbal expression independent of any specific linguistic structure. This manner of expression, known to other civilizations, is less a stranger to ourselves than is supposed. Think, in the Gregorian chant of jubilation inherent in the prolonged ‘A’ sound at the end of the Alleluia’s. Think too, of how a little child, before having learned to speak coherently, adopts spontaneously these varied sounds and unintelligible syllables to express his joy.

Someone has said that praying in tongues is in relation to discursive prayer, as is abstract art to figurative art; the comparison, I think, throws some light.

——–

There are numerous testimonies – and I would join my own to them – which witness to the fact that this mode of prayer brings a freedom from spiritually inhibiting bonds, which block our relationship with God and with our fellowmen and makes us find a whole new sense of liberation.

——–
Let us admit it: we are terribly complicated when it comes to giving outward expression to our deep religious feelings before God or in front of others. Even priests and religious know at what cost they reveal themselves at any spiritual depth to those with whom they live, and how often community life is little more than a superficial juxtaposition of individual lives. We have been ossified by formalism and ritualism. Our liturgical gatherings have only begun to awaken to the meaning of communal liturgy after centuries of passivity. But though a thaw has set in, we have yet to experience the warmth and enthusiasm that should characterize our liturgical celebrations in community. Pope Paul VI has warned us against routine in prayer and the misuse of ready-made formulas.

At this very time, we are awakening to new dimensions of bodily expression and communication with one another. There is growing interest too in ways of life and prayer that derive from oriental philosophies, and in the practices of non-Europeans who are less rigid than ourselves. Our young people naturally gravitate in this direction.

——-

Speaking in tongues thus conceived is spiritual enrichment; far from being an archaism, it is a factor of renewal on more than one level: that is why I do not hesitate to count it among the fruits of grace.

(Från Prayinging and speaking in tounges av kardinal Sunens. Se Malines-dokumenten på stucom.nl)

 

Fler referenser:

Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. 1991.

Sammanfattning av ovanstående bok i skriften Blås liv i Nådegåvan. Finns i svensk översättning här.

Charles Whitehead: Towards a Fuller Life in The Holy Spirit New Life Publishing 2011

[Mer om karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Obenägenhet till förändring och maktens arrogans bromsar upp arbetet mot pedofili i Katolska kyrkan

Påvarna Benedikt XVI och Franciskus har gjort mycket för att rensa upp i träsket av sexuella övergrepp, pedofili och homosexuell pederasti i Katolska kyrkan. Officiellt gäller nu nolltolerans och skyldighet för lokala kyrkor och stift att polisanmäla brott. Genom de omfattande utredningarna av förekomst av denna typ av brottslighet i bl.a. Irland och USA är nog Katolska kyrkan en av de mest välutredda institutionerna i världen när det gäller förekomsten av pedofilbrott.

Det innebär inte att allt är frid och fröjd. Människans benägenhet till motstånd mot förändringar och ovilja att uppge gamla privilegier försvårar att vädra ut unkenhet som sitter i väggarna och släppa in frisk luft.

Nyligen hade Uppdrag granskning ett inslag om SSPX och benägenheten från högt uppsatta personer inom dess ledning att blunda för vad som fortfarande sker. Ett debattinlägg av en av SSPX svenska företrädare i Dagen bekräftar bilden av förnekelse av pedofilibrotten. SSPX ligger visserligen utanför Katolska kyrkans jurisdiktion, men en vinkling var ryktena om att påven är på väg att uppta SSPX i Katolska kyrkan igen. Nu tror jag dessa rykten (eller kanske förhoppningar) är överdrivna, bollen ligger hos SSPX, och de kommer inte att vilja göra de eftergifter som krävs, SSPX superior Fellay har varit ganska tydlig på den punkten. Men om så mot förmodan skulle ske ställer det krav på katolska kyrkan att man också tar tag i pedofiliproblematiken inom prästbrödraskapet.

Påve Franciskus har gjort mycket för att förändra Katolska kyrkan i riktning mot ökad öppenhet, transparens, barmhärtighet och medmänsklighet framför klerikal makt, och en god moral som inte blundar för oförrätter och maktmissbruk utan sätter medmänniskan i centrum. Han har gjort omfattande förändringar i Vatikanens finanssystem och omorganiserat kurian. Men det kan inte förnekas att påvens reformagenda också stött på stort motstånd, inte minst inom kurian men också hos många biskopar och stift världen över. Skall reformen lyckas gäller det att kuriamedlemmar och biskopar världen över är beredda att backa upp den och inte bromsa genom passivt eller aktivt motstånd.

Motståndet och gnisslet har gjort sig gällande till och med inom den kommission som påve Franciskus tillsatt som ett led i det fortsatta arbetet mot pedofili. Som bl.a. DN rapporterat har de ledamöter som själva tidigare varit offer för övergrepp sett sig föranledda att hoppa av i protest mot att kommissionen inte ens kunnat enas om en så basal sak som att övergrepp måste anmälas.

DN uppmärksammar nu en skola för dövstumma i Verona, Istituto Provolo, där ett stort antal elever blev utsatta för övergrepp under decennier för många år sedan som nu önskar få saken klarlagd men där italienska biskoparna och kardinal Bagnasco, ledare för Italienska biskopskonferensen inte tycks vilja medverka till att få saken belyst.

dnverona

En av dem som blev utsatta, Giuseppe Consiglio intervjuas av Peter Loewe. Han har anmält totalt över 20 präster för övergreppen som pågick från tidig barndom till han var 15 år. Han är idag 68 år. Ytterligare 67 personer från institutionen har anmält övergrepp. Brotten ägde rum för över 20 år sedan och är idag preskriberade, men man önskar ändå en förutsättningslös utredning om vad som hänt, det kan också handla om skadeståndskrav. Giuseppes vittnesmål har inte ansetts trovärdigt av kyrkan, eftersom han anmält så många präster, berättar han i intervjun. Katolska kyrkan har utrett anklagelserna mot 27 präster tidigare, av dessa var 12 redan döda, tio försvunna, två föremål för ytterligare utredning och 3 fick milda disciplinstraff.

Det kan ju låta bestickande och inte trovärdigt att så många präster skulle varit involverade i så grova övergrepp, men vi vet hur pedofila nätverk fungerar idag, utbyter tips via internet, och det kan inte a priori uteslutas att det fungerade så bland katolska präster, och att de sökte sig till skolan med de dövstumma barnen som kunde betraktas som bekväma offer som inte kunde meddela sig med omvärlden. I varje fall bör man ta de 67 offren och dess stödförening på allvar och på alla sätt medverka till och underlätta en utredning, bl.a. genom att ställa alla dokument till förfogande.

Det är väldigt allvarliga brott som anklagelserna gäller, och man kan fråga sig hur det kunde pågå så länge, och huruvida även nunnorna som verkade på skolan var  medvetna om vad som skedde? Guiseppe är övertygad om att det var så. En av prästerna som omnämns i intervjun, Nicola Corradi verkar mycket avancerad och tankarna går till den ökände Degollado som påve Benedikt XVI gjorde processen kort med så snart han blivit påve. Corradi lämnade Verona 1984 och blev ansvarig för en filial till Istituto Provolo i provinsen Mendoza i Argentina. 2016 greps han och fängslades efter nya övergrepp på döva elever. Man fann en tortyrkammare på institutet samt på prästens rum pornografiskt material och en större mängd kontanter.

Påve Franciskus var tidigare ärkebiskop i Buenos Aires. Man kan inte dra några slutsatser om att han kände till övergreppen redan då, men uppenbart är att man inom Katolska kyrkan kände till Corradis misstänkat övergrepp.

Föreningen för Provolos döva har vänt sig till Vatikanen med krav på en oberoende utredning, och för ett år sedan fick de ett brev från påvens ställföreträdare som meddelade att brevet skickats vidare till italienska biskopskonferensen för handläggning. Därefter har ingenting hänt.

Franzesko Zanardi, representant för föreningen Rete Abuso i Norditalien arbetar med att avslöja pedofilibrott och stötta offer. Han intervjuas också av Peter Loewe. Han berättar att präster ofta skickas mellan länder och att det finns ett utbyte. Corradi skickades till Argentina, som i gengäld skickat en annan präst till italien. Denne är inte anklagad för pedofilibrott, men skall enligt Zanardi tvingat ett 20-tal blivande seminarister att ha sex med honom. Zanardi säger: ”Så länge dessa präster har kvart sina pass kan de resa och byta land. Överenskommelsen mellan Heliga stolen och katolska länder som Italien och Argentina gör att de automatiskt beviljas visum och uppehållstillstånd och kan börja om i ett nytt land.”

Nämnde argentinske präst och misstänkte sexmissbrukare har fått en fristad i stiftet Genua, kardinal Angelo Bagnascos stift, Bagnasco som tillika är ordförande i italienska biskopskonferensen som skulle handlägga begäran om en förutsättningslös utredning om övergreppen i Verona.

Återstår att se vad biskopskonferensen kommer att göra åt detta, men det ser verkligen inte bra ut att saken drar ut på tiden och att misstanke uppstår om ett medvetet passivt motstånd mot att gå till botten med detta. Man bör handlägga detta skyndsamt.

fatimamadonnan

Just nu är påve Franciskus i Fatima. Må handling och bön bli ett och omfatta också arbetet mot pedofili i Katolska kyrkan. Ur påvens bön vid helgedomen:
As a pilgrim of the Light that comes to us from your hands,
I give thanks to God the Father, who in every time and place 
is at work in human history;
As a pilgrim of the Peace that, in this place, you proclaim,
I give praise to Christ, our peace, and I implore for the world 
concord among all peoples;
As a pilgrim of the Hope that the Spirit awakens,
I come as a prophet and messenger to wash the feet of all, 
at the same table that unites us.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 22 kommentarer