Fortsatt analys av påvens tal till kurian 21 dec.

Nu i juletid har det varit många tillfällen att ta del av påvens offentliga adresser.

• Påven på twitter
• Kolumn i Financial Times 20 dec
• Talet 21 dec till kurian, hans årliga ”state of the Church”-tal.
• Predikan julnattsmässan
• Urbi et Orbi på Juldagen

————————————–

Talet till kurian har jag skrivit om tidigare och fokuserade då på vad som sades om familjen och moderna queer-teorier som reducerar könet till en social konstruktion. Denna del av talet fick mycket kritik (som väntat), något jag skall återkomma till. Men idag vill jag fokusera på andra delen av talet, det som handlar om Kyrkans dialog med omvärlden.

Kyrkans kommunikation med omvärlden är dels dialog där lyssnadet till den andre är det allra viktigaste, dels proklamationen, vittnesbördet, evangelisationen, där Kyrkan förkunnar det glada budskapet för världen. Det finns ett visst spänningsförhållande mellan dessa, och påven uppehåller sig först vid dialogen vilken också ägnas det största utrymmet.

”For the Church in our day I see three principal areas of dialogue, in which she must be present in the struggle for man and his humanity: dialogue with states, dialogue with society – which includes dialogue with cultures and with science – and finally dialogue with religions.”

– Påven nämner varken den inomkatolska interna dialogen eller den ekumeniska dialogen med andra kristna samfund. Denna är givetvis inte oviktig och måste pågå hela tiden, men han talar nu å hela Katolska kyrkans vägnar, att han inte heller nämner den ekumeniska dialogen skulle man kunna tolka som att han gör sig till talesperson för hela kristenheten.

”In all these dialogues the Church speaks on the basis of the light given her by faith. But at the same time she incorporates the memory of mankind, which is a memory of man’s experiences and sufferings from the beginnings and down the centuries, in which she has learned about the human condition, she has experienced its boundaries and its grandeur, its opportunities and its limitations. Human culture, of which she is a guarantee, has developed from the encounter between divine revelation and human existence. The Church represents the memory of what it means to be human in the face of a civilization of forgetfulness, which knows only itself and its own criteria.

Yet just as an individual without memory has lost his identity, so too a human race without memory would lose its identity. What the Church has learned from the encounter between revelation and human experience does indeed extend beyond the realm of pure reason, but it is not a separate world that has nothing to say to unbelievers. By entering into the thinking and understanding of mankind, this knowledge broadens the horizon of reason and thus it speaks also to those who are unable to share the faith of the Church.”

Påven talar om Kyrkans uppgift i världen att vara ett kollektivt minne som tjänar mänskligheten och naturligtvis blir viktigare, ju mer historielös tiden är. Detta kan framstå som något oerhört anspråksfullt när vi betänker alla  brister och tillkortakommanden hos den strukturella hierarkin som ligger i öppen dag för världen. Men påven menar här Kyrkan som Kristi mystiska kropp, den som omfattar alla döpta och som har Jesus Kristus som hörnsten. Att kyrkan har en så viktig uppgift för världen borde stämma till besinning och ständig botgöring, samt ständig dialog. Utan dialog och lyssnande, utan ödmjukhet och botgöring blir det helt enkelt omöjligt att representera en så högt ideal.

”In her dialogue with the state and with society, the Church does not, of course, have ready answers for individual questions. Along with other forces in society, she will wrestle for the answers that best correspond to the truth of the human condition. The values that she recognizes as fundamental and non-negotiable for the human condition she must propose with all clarity. She must do all she can to convince, and this can then stimulate political action.”

Här talar påven just om dialogen, att lyssna, att vara inkännande, med alla människor dela ”the human condition”, inte att sitta inne med alla svaren. – Samtidigt som det är viktigt att inte tumma på sanningen och kompromisslöst stå fast vid de grundvärdena.  Men det är ofta här det skär sig. Världen utanför tycker ofta att kyrkan är maktfullkomlig och arrogant. Så är det kanske ibland, men lika ofta inte. Ibland är det kanske också ”världen” som inte vill lyssna med det örat den borde. Då är det Kyrkans uppgift att vara profetisk och tala klarspråk.

”In man’s present situation, the dialogue of religions is a necessary condition for peace in the world and it is therefore a duty for Christians as well as other religious communities.”

Att Kyrkan och, säger påven, alla religioner har ett ansvar för världsfreden är en självklar slutsats utifrån vad som sagts ovan om Kyrkan som världens minne.

”This dialogue of religions has various dimensions. In the first place it is simply a dialogue of life, a dialogue of being together…  It is about the concrete problems of coexistence and shared responsibility for society, for the state, for humanity. In the process, it is necessary to learn to accept the other in his otherness and the otherness of his thinking. To this end, the shared responsibility for justice and peace must become the guiding principle of the conversation.”

Men en dialog och samarbete om så viktiga ting kan aldrig stanna på det enbart praktiska planet´. När vi förs närmare varandra leder det också till att våra kontaktytor för gemensam tolkning av tillvaron, varat ökar:

”A dialogue about peace and justice is bound to pass beyond the purely pragmatic to an ethical quest for the values that come before everything. In this way what began as a purely practical dialogue becomes a quest for the right way to live as a human being. Even if the fundamental choices themselves are not under discussion, the search for an answer to a specific question becomes a process in which, through listening to the other, both sides can obtain purification and enrichment. Thus this search can also mean taking common steps towards the one truth, even if the fundamental choices remain unaltered. If both sides set out from a hermeneutic of justice and peace, the fundamental difference will not disappear, but a deeper closeness will emerge nevertheless.”

Men en så radikal agenda väcker till liv instinkter av rädsla att förlora den egna identiteten. De sista påvarnas insatser på den interreligiösa dialogens område, jag tänker speciellt på fredsmötena i Assisi, det första initiativet togs av Johannes Paulus II och följdes sedan upp av Benedikt XVI, har fått mycket kritik. Man har pekat på risk för religionssammanblandning. Men påven manar oss att inte vara rädda, det handlar inte om synkretism. Religionsdialogen måste utgå från att vi kristna är trygga i vår egen identitet som vi djupast har i Jesus Kristus, liksom vi förväntar oss att de andra är trygga i sin identitet och att alla respekterar varandra. Kanske fanns vissa tendenser till synkretism under första Assisimötet som Benedikt XVI var angelägen att inte upprepa under det andra mötet.

I talet till kurian försöker han bemöta sådana farhågor att förlora sin identitet i dialogen. Han  anger två viktiga grundprinciper för religionsdialogen:

1. Dialogue does not aim at conversion, but at understanding. In this respect it differs from evangelization, from mission;

2. Accordingly, both parties to the dialogue remain consciously within their identity, which the dialogue does not place in question either for themselves or for the other.

Men dessa regler är ändå bara på ytan och ger en ram. En dialog som är på allvar syftar djupare, att närma sig sanningen, det är själva drivkraften i vår kristna tro:

”…the search for knowledge and understanding always has to involve drawing closer to the truth. Both sides in this piece-by-piece approach to truth are therefore on the path that leads forward and towards greater commonality, brought about by the oneness of the truth. As far as preserving identity is concerned, it would be too little for the Christian, so to speak, to assert his identity in a such a way that he effectively blocks the path to truth. Then his Christianity would appear as something arbitrary, merely propositional. He would seem not to reckon with the possibility that religion has to do with truth.

On the contrary, I would say that the Christian can afford to be supremely confident, yes, fundamentally certain that he can venture freely into the open sea of the truth, without having to fear for his Christian identity.To be sure, we do not possess the truth, the truth possesses us: Christ, who is the truth, has taken us by the hand, and we know that his hand is holding us securely on the path of our quest for knowledge. Being inwardly held by the hand of Christ makes us free and keeps us safe: free – because if we are held by him, we can enter openly and fearlessly into any dialogue; safe – because he does not let go of us, unless we cut ourselves off from him. At one with him, we stand in the light of truth.”

Slutligen berör påven evangelisationen, förkunnelsen. Han utgår från texten Joh 1:35-39

Johannes stod där med två av sina lärjungar.
När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ‘Där är Guds lamm.‘
De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.
Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ‘Rabbi (det betyder mästare), var bor du?‘ Han sade: ‘Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen.

Påven pekar på tre steg i evangelisationsprocessen:

• Proklamationen, kerygmat som hämtar sin inneboende kraft från tron hos den som proklamerar  (”Där är Guds lamm”).
• Lyssna, följa efter, en helig nyfikenhet, sökande, utforska mer. Stimulerat av proklamationen blir sökandet mer konkret.
• Inbjudan till överlåtelse och lärjungaskap (”följ med och se”). Att bli kristen fullt ut, ansluta sig till Kyrkans gemenskap, låta döpa sig.

Det påven säger om dialogen och att söka sanningen uppfattar jag som starka och sanna ord som inspirerar och styrker mig i min kristna tro och inspirerar mig att vara en konstruktiv medlem som bidrar till att bygga upp Katolska kyrkan, men också hela kristenheten, Kristi kropp i världen i den större ekumeniska kontexten. Om kyrkan har detta viktiga uppdrag att stifta fred, förmedla sanning, förvalta mänsklighetens kollektiva minne, då är det allvar, då måste jag på alla sätt bidra till detta som en levande lem.

Problemet idag är att Kyrkans förtroende från många håll är skadat. Man lyssnar inte för att man ser en splittrad kristenhet, kristna som strider och inte lever botfärdigt, utan söker sin egen ära framför att leva ett självutgivande liv i tjänst för världen. Samma påve som talar så vackra och sanna ord om sanning och dialog till anklagas för att leda en maktmissbrukande härskar-hierarki som inte alls tillämpar de fina och goda principer som är grundläggande för evangeliet och som utlades för vår tid av Andra Vatikankonciliet. Läs t.ex.  NCR´s kritiska granskning av inkvisitionsprocessen mot de amerikanska nunnorna.

Kan man inte föra dialog inbördes, så kommer nog inte dialogen med världen utanför heller att fungera. Kyrkan, kristenheten måste nog därför lägga ner lika mycket kraft på den inre dialogen och ekumeniken som på dialogen med yttervärlden. ”Man kan inte förneka att Joseph Ratzinger har tro.” säger Hans Küng, välkänd dissident och kritiker i Katolska kyrkan i en intervju, ”Men han är absolut emot frihet. Han vill ha lydnad.”

Även en av Benedikt XVI´s värsta kritiker erkänner alltså hans tro, i den aspekten är jag ense med Küng, men jag tror att han har fel i det sistnämnda. Jag tror inte Benedikt XVI är emot frihet.  Någon som är emot frihet kan inte prestera ett sådant tal och utveckla en sådan teologi som han gör om han vore helt emot att tilämpa de principer han själv ger uttryck för. I så fall måste man vara en kluven människa, och det upplever jag inte att påven är. Tvärtom har han, som Sveriges Vatikan-ambassadör Ulla Gudmundson påpekat, stor förmåga att lära sig av sina misstag och ändra sig.

Men han är en teoretiker, lärare, filosof och teolog, inte en ledare som har sin stora styrka i att omsätta idéer i praktisk handling. Trots sitt intellekt är han förmodligen också till följd av sin ålder också begränsad i sin förmåga att känna den moderna världens sätt att tänka ut i fingerspetsarna. Därför är han beroende av goda rådgivare, och mycket av Kyrkans problem idag sitter i stela strukturer, gammaldags tänkande och maktprivilegier som är svåra att rå på.

Just nu går en mycket bra serie om Olof Palme på Svt 1. (Palme, har det sagts mig, uppskattade för övrigt mycket den katolska socialläran). Palme var också en man av högt intellekt och höga ideal. Men han var också verkligen en ledare och den praktiska politikens mästare. Ibland fantiserar jag om en påve där Joseph Ratzingers tro kombinerades med Olof Palmes praktiska ledarförmåga. Men Guds vägar är inte människans vägar, och Guds tankar inte mina tankar. Gud har is i magen, är inte otålig och arbetar långsiktigt. Kanske kyrkan inte skulle ha tålt en ledare av Olof Palmes diginitet i det skede som nu är. Men i det långa loppet tror jag att den Helige Ande verkar till förmån för att Kyrkan blir allt bättre rustad för sitt uppdrag i världen. Vi, alla döpta som utgör Kyrkan behöver vara följsamma genom bön, botfärdighet och att vara öppna för Andens ingivelser i våra liv och inse att kyrkan är ett ”vi” ett teamwork där vi alla har ansvar att positivt bidra.

Jag stämmer gärna in i de böneintentioner som påven avslutade sitt tal till kurian med, jag inbjuder dig att göra sammalunda:

 ‘Come and see!’ This saying, addressed by Jesus to the two seeker-disciples, he also addresses to the seekers of today. At the end of the year, we pray to the Lord that the Church, despite all her shortcomings, may be increasingly recognizable as his dwelling-place. We ask him to open our eyes ever wider as we make our way to his house, so that we can say ever more clearly, ever more convincingly: ‘we have found him for whom the whole world is waiting, Jesus Christ, the true Son of God and true man‘.

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006