Är sanningen omöjlig att uppnå, är alla försök att fånga den fåfänga konstruktioner som snabbt uppnår bäst före-datum? Det beror förståss på hur man definierar den. Om man med sanning menar logisk emirism och endast det som ligger inom de naturalistiska vetenskapernas område är frågan något mindre komplex, men talar man om varat i sig och tar in de filosofiska och religiösa livsfrågorna och människans val av förhållningssätt till dessa blir det genast mer komplicerat. Russell och Wittgenstein tillhörde dem som utforskade matematikens och logikens grundvillkor, men Wittgensten var också medveten om att det ontologiska varat sträcker sig utanför det vetbara och det vi kan tala om. (Därav de berömda slutorden i Tractatus)
Sekulkära humanister löser det genom att betrakta dessa senare frågor som icke-frågor. Vetandet är ekvivalent med den naturalistiska världen observerad genom våra sinnen och processad av vårt logiska förnuft, punkt slut.
Men alla människor lever utifrån tro och existentiella grundantaganden som i sista hand inte är bevisbara. En intervju med Svenska kyrkans biskop i Lund Antje Jackelen publicerades nyligen i L’Osservatore Romano. Den är mycket intressant och hon framför där många katolska perspektiv, t.ex skiljer sig hennes syn på förhållandet mellan tro och vetande inte så mycket från förre påven Benedikt XVI´s.
”Faith… does not contradict reason, it transcends it. Christianity is a liberating force. I am critical of the narrow and anti-historical view that secular humanists have of the Enlightenment, as if it were to confer an additional value to natural science over and above religion. I also challenge the understanding of the postmodern era as an out-and-out relativism. I prefer instead a positive interpretation: not everything is construction, but practically everything which we deal with – the facts of science, faith and life – is accompanied by construction. Being stuck in a construction is not necessarily a sign of a lack of truth and of rationality, but rather a sign of complexity.”
Vänsten med sin postmoderna dekonstruktion av etablerade sanningar förhåller sig ändå väldigt dogmatiskt i den allmänna debatten till sina egna sanningar och definierar bort de personer som inte delar deras tolkningsmodell Dem talar man inte med utan behandlar endast som kontextuella objekt. Dag Sandahl kan skrika hur högt han vill till Helle Klein m.fl att de skall bemöta vad han faktiskt säger, men det är inte intressant för dem. Det kallas kontextuell metod har jag fått lära mig. Man utgår inte så mycket från att försöka förstå vad människor egentligen menar när de säger något utan tolkar kontexten där något sägs enligt en viss modell. Men vad är denna tolkningsmodell annat än en ny konstruktion som kan kritiserars och dekonstrueras på samma sätt som tidigare etablerade sanningar?
Ta t.ex. den senaste tidens debatt om främlingsfientlighet. Människor kan vara hur välmenande som helst och tycka det är missvisande och fel att bli betraktade som rasister, men genom att de har betett sig på ett visst sätt i en viss kontext, så är de inom ramen för det systemet ändå lydiga aktörer åt de strukturer som verkar i rasistisk riktning, så tycks man mena om jag förstått det rätt. I det perspektivet kritiseras t.ex. Dag Sandahl, Lars Vilks, Helena Edlund Annika Borg och Per Brinkemo. De som blir utsatta drabbas ofta personligen, det uppfattas som förtal, karaktärsmord, men om man påpekar det blir man anklagad för att ”ta på offerkoftan” och att det skulle ha rört sig om personliga påhopp förnekas ofta. Helle Klein förnekar t.ex. att det hon skrivit skall tolkas som att Dag Sandahl är rasist, den typen av uppfattning och upplevelse från den drabbade personen ogiltigförklaras.
Seglora Smedja-gruppen tillhör dem som tillämpat denna metod väldigt konsekvent. På sista tiden är Dag Sandahl den som är mest i fokus, tidigare var det prästerna Helena Edlund och Annika Borg som stod i fokus. Kulturchefen på GP Gabriel Byström sällar sig till dem som hejar på Helle Klein och kritiserar dessutom att Svenska kyrkans biskopar för tystnad. De borde anta Seglora-gruppens tolkningsmodell och kritisera ”främlingsfientligheten” som framträder hos nämnda präster. Dagens Segloras redaktion å sin sida hejar tillbaka.
Uppdrag granskning del 16 som sändes förra onsdagen innehöll reportage om några personer som genom att ha blivit föremål för denna typ av tolkningsperspektiv ansett sig helt missförstådda, förtalade, påprackade åsikter de inte har.
Per Brinkemo är en journalist specialiserad på integrationsfrågor, och själv socialt aktiv bl.a. bland somalier i Malmö. Per Brinkemo reagerade på felaktigt tolkade fakta angående utbredning av analfabetism bland somalierna. Utan att dela SD´s värderingar kom han därmed att försvara fakta som också SD framförde. Han skrev en artikel om detta i Aftonbladet: Strunta i SD, se verkligheten. Man kan vara överens med SD om att en gul bil är en gul bil utan att själv vara Sverigedemokrat, säger han till Uppdrag granskning.
Detta föranledde att han blev påhoppad av Aftonbladet-journalisten Martin Aagård, som anklagade per Brinkemo för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Aagard telefonintervjuas (han avböjde att ställa upp på en intervju öga mot öga i programmet) i Uppdrag granskning och ger övertydligt uttryck för hur nämnda kontextuella metod fungerar. Såhär säger han i intervjun:
”Jag är kulturjournalist och jobbar hela tiden med att granska retorik… Jag tittar på texter, det är mitt jobb. Så ryar jag och ställer till med ett jävla liv när jag är missnöjd…”
Tydligare än så kan det inte bli. Förutom att det utifrån sådana perspektiv kan vara hur lätt som helst att begå karaktärsmord på folk (att bli kallad idiot är kanske inte så farligt, men att bli beskylld för främlingsfientlighet är inget de flesta tar lätt på), så offrar man kanske också sanningen. För det är inget som säger att de ”sanningar” man får fram på detta sätt är mera sanna än om man skulle använda sig av dialog och förståelse. Denna metod bygger ju tvärtom på att man verkligen inte ens skall försöka förstå den andre, utan strikt använda sin kontextuella metod och sina egna a priori fastställda premisser.
När vi betraktar vad som händer idag inser vi hur rätt påven hade. Det är dags för oss kristna att vakna och stå upp för grundläggande etiska värderingar, det är inget kristet särintresse utan av vikt för hela samhällsgemenskapen. Nyligen utspelade sig en 
