F Cantalamessa: Kärleken till pengar roten till allt ont.

cantalamessapredikarI Långfredagens predikan i Peterskyrkan tog f Raniero Cantalamessa upp kärleken till pengar, Mammon, som negativbilden av Guds rike. Utifrån åskådningsexemplet Judas Iskariot drog han paralleller till vår tid med dess girighet och skriande orättvisor, men också till vårt eget hjärta.

Ibland har i litteraturen funnits försök att försköna Judas handling och gett föräderiet idealistiska motiv, men det finns inget stöd för det i de bibliska grundtexterna. Judas var en tjuv som stal ur den gemensamma kassan (Joh 12:6) och pengar, trettio silverpenningar, var också ett tungt motiv för då han förrådde Jesus Matt 26:15).

Har det inte alltid varit så i historien, och är det inte också så idag, att pengarna styr frågar Cantalamessa retoriskt i sin predikan:

Mammon is the anti-God because it creates an alternative spiritual universe; it shifts the purpose of the theological virtues. Faith, hope, and charity are no longer placed in God but in money. A sinister inversion of all values occurs. Scripture says, ‘All things are possible to him who believes’ (Mk 9:23), but the world says, ‘All things are possible to him who has money.’ And on a certain level, all the facts seem to bear that out.

“The love of money,” Scripture says, “is the root of all evil” (1 Tim 6:10). Behind every evil in our society is money, or at least money is also included there. It is the Molech we recall from the Bible to whom young boys and girls were sacrificed (see Jer 32:35) or the Aztec god for whom the daily sacrifice of a certain number of human hearts was required. What lies behind the drug enterprise that destroys so many human lives, behind the phenomenon of the mafia, behind political corruption, behind the manufacturing and sale of weapons, and even behind—what a horrible thing to mention—the sale of human organs removed from children? And the financial crisis that the world has gone through and that this country is still going through, is it not in large part due to the ‘cursed hunger for gold,’ the auri sacra fames,[2] on the part of some people? Judas began with taking money out of the common purse. Does this say anything to certain administrators of public funds?

But apart from these criminal ways of acquiring money, is it not also a scandal that some people earn salaries and collect pensions that are sometimes 100 times higher than those of the people who work for them and that they raise their voices to object when a proposal is put forward to reduce their salary for the sake of greater social justice?

….

Like all idols, money is deceitful and lying: it promises security and instead takes it away; it promises freedom and instead destroys it.

….

The betrayal of Judas continues throughout history, and the one betrayed is always Jesus. Judas sold the head, while his imitators sell the body, because the poor are members of the body of Christ, whether they know it or not. ‘As you did it to one of the least of these my brethren, you did it to me’ (Mt 25:40).”

Men kärleken till pengar och förräderiet mot Jesus återupprepas inte bara i storfinansen och i de skriande orättvisorna i samhället. Låt oss fråga oss om det inte finns en Judas inom var och en av oss. När vi i olika situationer i våra liv förråder och sviker dem vi står i relation till återupprepar vi föräderiet mot Jesus. Cantalamessa fortsätter:

”However, Judas’ betrayal does not continue only in the high-profile kinds of cases that I have mentioned. It would be comfortable for us to think so, but that is not the case. The homily that Father Primo Mazzolari gave on Holy Thursday 1958 about ‘Our Brother Judas’ is still famous. ‘Let me,’ he said to the few parishioners before him, ‘think about the Judas who is within me for a moment, about the Judas who perhaps is also within you.’

One can betray Jesus for other kinds of compensation than thirty pieces of silver. A man who betrays his wife, or a wife her husband, betrays Christ. The minister of God who is unfaithful to his state in life, or instead of feeding the sheep entrusted to him feeds himself, betrays Jesus. Whoever betrays their conscience betrays Jesus. Even I can betray him at this very moment—and it makes me tremble—if while preaching about Judas I am more concerned about the audience’s approval than about participating in the immense sorrow of the Savior. There was a mitigating circumstance in Judas’ case that I do not have. He did not know who Jesus was and considered him to be only ‘a righteous man’; he did not know, as we do, that he was the Son of God.

As Easter approaches every year, I have wanted to listen to Bach’s ‘Passion According to St. Matthew’ again. It includes a detail that makes me flinch every time. At the announcement of Judas’ betrayal, all the apostles ask Jesus, ‘Is it I, Lord?’ (‘Herr, bin ich’s?’) Before having us hear Christ’s answer, the composer—erasing the distance between the event and its commemoration—inserts a chorale that begins this way: ‘It is I; I am the traitor! I need to make amends for my sins.’ (‘Ich bin’s, ich sollte büβen.’). Like all the chorales in this musical piece, it expresses the sentiments of the people who are listening. It is also an invitation for us to make a confession of our sin.”

[Hela predikan, engelsk text här]

pietadomk

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

A glance at Auschwitz and Blessed John Paul II

Detta galleri innehåller 9 bilder.

Originally posted on CNS Blog:
By Emily Antenucci OSWIECIM, Poland — Imagine you are standing, eyes closed, in a field stretching for miles. It’s green with grass and trees, colorful with flowers, the air filled with the songs of birds…

Galleri | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

60 Minutes profile of Pope Francis

bema:

CBS dokumentär om påve Franciskus

Originally posted on Foolishness to the world:

You can find the video and a transcript here.

Part two here.

Wow, Cardinal Lacroix, Archbishop of Quebec,  is awesome on Part Two.

Visa källa

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer

Har samvetsfrihet bara med religionsfrihet att göra?

Om vi gör samvetsfrihetsfrågan vid abort och dödshjälp till enbart en religionsfrihetsfråga reducerar vi dess signifikans som varande en fråga som hör hemma inom allmänmänsklig etik och moral. Man hamnar man i den absurda situationen att en mans vägran att skaka hand med en kvinna och vägran at medverka till att ta ett ofött barn av daga jämställs, som om inte frågan om att döda ett foster inte hade större moralisk signifikans än att vägra ta någon i hand.

Katolska kyrkans syn på samvetsfrihet är att det handlar om generell moralfilosofi och naturrätt, inte att man har en speciell typ av samvete för att man omfattar en viss tro. Om samvetet sägs i Katolska kyrkans katekes:

”Samvetet är ett omdöme av förnuftet genom vilket den mänskliga personen inser den moraliska kvaliteten i den handling som den skall utföra, håller på att utföra eller redan har fullgjort. I allt vad hon säger och gör är människan tvungen att troget följa vad hon vet är rätt och riktigt.” (1778)

Samvetet har enligt detta synsätt, som jag helt delar, inget med religion att göra. Men sedan tolkar vi katoliker samvetet i trons ljus som Guds tilltal genom varats andliga dimension. Jag citerar katekesen igen:

”Samvetet är en lag som kommer från vår ande, men som överträffar vår ande, som kommer med förslag till oss, som innebär ansvar och plikt, fruktan och hopp… Samvetet är budbärare för Den som både i naturens och nådens värld talar till oss liksom genom slöjan, upplyser oss och styr oss.”

Det allmänmänskliga är omdöme, förnuft, moralisk utvärdering, känsla för ansvar och plikt. Det är gemensamt för alla människor. Att vi som troende kristna tolkar samvetet som Guds tilltal i vårt hjärta gör inte att samvetet till sin karaktär är väsenskilt mellan en troende och en icke troende person.

I DO´s beslut av fallet med barnmorskan Ellinor Gillmark har det endast prövtas ur religionsfrihetsaspekten. DO konstaterar att eftersom det är vanligt att kristna har inställningen att abort är fel, så är det en aspekt av religionen, att jämställa med andra sedvänjor och ritualer, att hon har den inställningen. Detta är i linje med Katolska kyrkans katekes som tolkar samvetet som något som kommer från det andliga. Men detta är bara en aspekt av samvetet, och håller man sig till enbart den så spelar det ingen roll om man är emot att döda eller är emot att skaka hand med kvinnor. Det är religionsfrihetsfrågor på samma nivå.

Stefan Gustavsson konstaterar i en reaktion på DO´s utslag att DO tidigare ansåg det vara religiös diskriminering att inte anställa en man som vägrade ta kvinnor i hand, medan det i Ellinors fall inte ansågs som religiös diskriminering. Anledning till att man gör olika bedömning i de två fallen är att man ansåg att det inte skulle influera negativt på arbetet om en anställd vägrar skaka hand med kvinnor, medan det däremot inte går att vara barnmorska utan att medverka vid aborter. Arbetsgivaren skulle göra samma ställningstagande ang någon som inte vill göra aborter vare sig det motiveras med personens tro eller inte. Därför är det inte religiös diskriminering, resonerar DO.

Dessuton krockar Ellinors inställning med en mycket viktig princip i samhället: Rätten till abort. Den står över religionsfriheten, och även över samvetsfriheten i allmänmoralisk mening tycks DO mena. Rätten till abort jämställs med god hälsa för kvinnor, och Ellinor anses enl DO´s yttrande som ett hot mot detta om hon skulle arbeta som barnmorska: ”Den av landstinget vidtagna åtgärden får emellertid anses ha vidtagits till skydd för hälsa…”

Jag konstaterar dock att alla inom Jönköpings läns landsting inte är ense om att det är nödvändigt att alla barnmorskor medverkar vid abort för att kunna organisera arbetet. Politiker i Jönköpings län motionerar om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var hon på väg att få ett vikariat, trots hennes förebehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av andra skäl (framgår av DO´s rapport). Och nu har Ellinor fått jobb i Norge. Där går det bra.

Europarådets parlamentariska församlings resolution 1763 från år 2010 om rätten till samvetsfrihet i vården föranleder inte att vi gör någon annan bedömning i religionsfrihetsavseendet konstaterar DO.

Resolution 1763 är tar upp samvetsfriheten som en allmänmänsklig etisk fråga där det handlar om rätten att inte diskrimineras för att vägra medverka till att döda mänskligt liv oavsett tro och religion. Detta överensstämmer med Katolska kyrkans kates´ tolkning av samvetet som samhörande med generell moralfilosofi och naturrätt. I paragraf 1 av resolutionen sägs:

”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.”

Ruth Nordström, juridiskt ombud till Ellinor Grimmark i hennes process kommer nu att ta överklagandet till Europadomstolen där det får en behandling både ur religionsfrihetsaspekten och ur allmänt människorättsperspektiv.

I min tidigare bloggpost om samvetsfriheten diskuterades hur denna kan missbrukas till att politiskt påtvinga andra sin vilja. I Italien t.ex. sägs det att det är mycket svårt för kvinnor att få abort utförd på allmänna sjukhus, trots lagstadgad rätt, och att gynekologen som är villiga att utföra abort motarbetas. I Norge å andra sidan tycks det fungera utmärkt med samvetsfriheten.

Jag tänker att samvetsfrihet bör vi ha när det gäller frågor om liv och död, men det är också viktigt att beakta och ta ställning till vilka problem som kan uppstå i samband med det. Italien som ett exempel där de som är villiga till abort motarbetas, Norge som ett exempel där det tycks fungera bra, och Sverige som ett exempel där de som inte vill göra abort motarbetas.

Att abort alltid definieras som en fråga om kvinnors hälsa är jag skeptisk till. Så kan det vara i vissa fall, men i andra fall kan det lika gärna vara en negativ faktor för hälsan. Inget säger att maximering av aborter ökar lycka och välbefinnande. Att skydda liv och hälsa måste få gå hand i hand, det är en allmän moralfilosofisk fråga och rätten till abort kan aldrig ha en större diginitet än rätten till liv. Därför är samvetsfriheten viktig och Sverige bör respektera Europarådets resolution 1763.

Jag är djupt enig med påve Franciskus som skriver i Evangelii Gaudium:

”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 8 kommentarer

Är antikatolicism frikyrkans viktigaste identitetsmarkör?

Ett känt protestantiskt pastorspars konversion till Katolska kyrkan har sänt chockvågor inom delar av frikyrkligheten som tycks ha delats upp i två läger, de som accepterar katolska kyrkan som jämbördig ekumenisk partner, och de som tycks se antikatolicismen som sin viktigaste identitetsmarkör.

Att man dels är så beroende av vad en enda ledare, hur känd och älskad han än må vara, dels är så mån om att markera sitt avståndstagande från ett annat samfund tycker jag vittnar om en en identitetskris inom frikyrkan. Förtröstar man inte på Gud som hör bön och upprätthåller sitt folk?

Bara detta att uttala att man fortfarande är vän med Ulf och Birgitta trots att de blivit katoliker väcker misstänksamhet och ledarna har fått göra vad de kan för att lugna de upprörda känslorna. Joakim Lundqvist har fått försäkra att Livets Ord kommer att fortsätta vara en pingstkarismatisk församling, och det finns inga planer på att närma sig Katolska kyrkan. Beslut har tagits att Ulf Ekman inte längre skall vara ledarskribent i Världen idag, en symbolhandling uppenbart tagen för att lugna de upprörda, för några andra rationella skäl finns inte till beslutet. Innehållet och andan i det Ulf skriver kommer inte att se annorlunda ut bara för att han blir katolik. Tråkigt därför att man förlorar en skribent som Lukas Berggren beskriver som en pelare med en både vass och varm penna.

När Jonathan Ekman på sin privata blogg jämförde den aggressiva tonen mot katolikerna med rasism väckte det följdaktligen också stark upprördhet och kritik ända in på Dagens ledarredaktion. Jag tycker det är bra när bloggare kan uttrycka sig tydligt och pregnant för att ge liv åt debatten. Men att yttra sig i dessa frågor är som att trampa i ett getingbo, och Jonathan var tvungen att ta bort inlägget och förklara sig eftersom många av hans vänner känt sig orättvist anklagade.

Jag står naturligtvis fortfarande fast vid att jag är oroad över vissa tendenser till trångsynthet i svensk kristenhet. Men för att ingen fler skall känna sig sårad eller ledsen så väljer jag att släcka ner mitt inlägg”, skriver han på bloggen. Jonathan har stor förståelse för vad det innebär att vara motarbetad och utsatt för hatiska attityder. Som tonårig son till Ulf och Birgitta under de svåra åren på 1980- och 1990-talet då Livets Ord var hela Sveriges spottkopp fick han känna på detta inpå bara huden. ”Vi fick utstå mycket förföljelse och andra kristna kyrkor tog avstånd från Livets Ord, vi kallades för en destruktiv sekt. Vi blev beskyllda för att ha ett annat evangelium och en annan Jesus”, skriver han.

Jag känner mig inte förföljd som katolik i Sverige idag, men jag känner en stor sorg över dem som utan djupare analys och kunskap tycks ha sin identitet i antikatolicismen. Sådana attityder är inte bra och till stor skada för kristenheten och möjligheten att sprida evangeliet i samhället. Människor ser i kristna folk som bråkar med varandra istället för att gestalta fridens och kärlekens evangelium. Jag håller med Jonathan att så mycket självkritik bör vi ha att vi ser sådana tendenser hos oss själva och i våra egna liv.

Kristenheten har utvecklats under 2000 år under den helige Andes ledning. Det har hela tiden funnits en dynamisk spänning mellan tradition och förnyelse, att vara i världen men inte av världen. Katolska kyrkan har också förändrats och utvecklats hela tiden, och i vår tid med internet och globalisering kommer kristna allt närmare varandra, och även om ett samfund skulle vilja isolera sig, så är det nästintill omöjligt.

Katolska kyrkan som den framstår för oss är mycket ett resultat av det som skedde på 1800-talet och i början av 1900-talet. Då tillkom dogmerna om Marias obefläckade avlelse och Påvens ofelbarhet, det var en utveckling mot exklusivitet och avgränsning mot andra, ofelbarhetsdogmen avgränsade ju också mot Ortodoxa kyrkan. Idag har vi svårt att förstå meningen och nyttan med detta, dogmer är inte statiskt skrivna i sten utan utvecklas över tiden. Innebörden och relevansen av den första dogmen har jag personligen svårt att förklara, när det gäller påvens ofelbarhet, så har den kompletterats och balanserats av Andra Vatikankonciliets betoning av kollegialiteten och sensus fidelium, det allmänna trosmedvetandet hos hela kyrkan, från påven till de sista lekmännen. Påven utövar inte sitt ämbete i ett tomrum, det är ett tjänande ämbete som blir meningsfullt först i en levande relation till kyrkan som helhet. Påven kan inte hitta på vad som helst och göra anspråk på att det är ofelbart. Sedan Andra Vatikankonciliet har vi fått en ny utveckling mot ekumenik och öppenhet för det moderna samhället och för allt positivt som den helige Ande gör också i andra kristna samfund.

Katolska kyrkan önskar dialog och samarbete med alla andra kristna samfund, inklusive fria icke samfundsanknutna församlingar som Livets Ord och andra. I en sådan process blir det ett tagande och givande där vi ur våra förråd bär fram det som är gott och tillsammans närmar oss sanningen som är Jesus Kristus.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 41 kommentarer

Bishops walk a small portion of migrant journey

bema:

USA-biskopar vid mexikanska gränsen uppmärksammar de illegala immigranternas situation

Bishop Oscar Cantu of Las Cruces, N.M., ducks under barbed wire as a group of U.S. bishops tours an area of the Arizona desert north of Nogales. (CNS photo/Nancy Wiechec) Bishop Oscar Cantu of Las Cruces, N.M., ducks under barbed wire as a group of U.S. bishops tours an area of the Arizona desert north of Nogales. (CNS photo/Nancy Wiechec)[/caption]

Father Carroll led the way. First they negotiated a steep incline from the road. Then they crouched to scoot through a short tunnel underneath the road. Out of the culvert, they ducked under a barbed-wire fence, careful not to catch their shirts. One bishop lost his balance and took a little spill into tiny pebbles. They…

Visa källa 365 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kristen enhet förutsätter försoning mellan kristna och judar

Ekumenik kräver att vi ser de stora historiska perspektiven och profetiskt öppnar oss för Guds plan som vida överstiger vårt samfundspatriotiska tänkande. David du Plessis, ”Mr Pingst” hade ett profetiskt uppdrag att bygga broar mellan pingstvänner och katoliker. Taizé är ett profetiskt exempel på en fungerande enhet i gudstjänstliv mellan ortodoxa, katoliker och protestanter. Försoning med Israel och de messianska judarnas återkomst är en viktig faktor som kompletterar Kristi kropp och katalyserar ekumeniken.

Den ekumeniska debatten på sista tiden har varit spännande. Bortsett från vissa tråkigt självrättfädiga inlägg som inte kan se något positivt hos den andra sidan så har vi fått ett samtal som mer än tidigare går på djupet med frågorna. Från katolskt håll har många svårt att se hur det skall gå till att ha ekumenisk gemenskap med fristående församlingar som bagatelliserar den kristna traditionen och inte erkänner  någon som helst övergripande kyrklig struktur med läroämbete och sakramentsförvaltning, utan där allt utgår från den enskilda församlingen som läser Bibeln i nutid. Man ser sig själv som en slags arvtagare till den ursprungliga nytestamentliga församlingen, medan de historiska kyrkorna genom sina överbyggnader anses ha förverkat det arvet.

En del av församlingarna inom Pingströrelsen fungerar på det sättet, och nya fristående församlingsgrupperingar som t.ex. Wineyard, Hillsong, New Life som lyckats hitta in i den moderna kulturen drar till sig ungdomar utan tidigare kristen erfarenhet i stora skaror. Också EFK-församlingar tycks öka något och utövar dragningskraft på främst medelålders svenskar och barnfamiljer, och man satsar på evangelisation och församlingsbyggande. 

Hur kan man betrakta dessa fristående församlingar från katolsk synvinkel: Är det helt lönlöst att ha någon som helst ekumenik med dem eftersom de har en så annorlunda ecklesiologi, eller skall vi tänka som Jesus i Markusevangeliets 9:e kapitel:

”Johannes sade till Jesus: ‘Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.’ Men Jesus sade: ‘Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.’ (Mark 9:38-40)

Den som inte är mot oss är för oss. Är det inte ändå bra att människor genom dessa församlingar kommer till tro på Jesus Kristus och döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, med ett dop som enligt katolskt synsätt är giltigt? Borde inte detta på sikt gagna Gudsrikets tillväxt att människor går från otro till tro, även om det inte är i Katolska kyrkans fulla kontext? Paulus reste ju också omkring på egen hand och missionerade i många år och grundade församlingar innan han återvände till Jerusalem och stämde av med Petrus, Jacob och Johannes, de apostlar som beskrevs som ”pelarna” i Galaterbrevet kap 2:

”Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves…  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:1, 2, 7-9)

Så småningom kanske den dag kommer då ledarna för dessa friförsamlingar ser behovet att stämma av med det större sammanhang från vilket de avknoppat sig själva. Katolska kyrkans utveckling och agerande från mitten av 1900-talet och framåt måste tolkas som att man är positiv snarare än negativ till det nya fenomen som dessa fristående församlingar utgör inom kristenheten.

  • Ett av ledorden för Andra Vatikankonciliet var ekumenik. Från att tidigare inte erkänna att något väsentligt sker utanför katolska kyrkan öppnade sig nu Katolska kyrkan mot resten av kristenheten. Från att skriva listor på sådant som man fördömde skedde en helomvändning till att söka dialog och inkludera det som förenar. Läs mer om den förändringsprocessen här.
  • Johannes Paulus II inbjuder i encyklikan Ut Unum Sint andra kyrkliga ledare att diskutera hur påveämbetet istället för att vara ett hinder skulle kunna gagna enheten.
  • Kardinal Joseph Ratzinger, som senare blev påve Benedikt XVI slår fast i en intervju att Katolska kyrkan inte har några krav på att enheten skall implicera att andra ansluter sig till Rom, utan att alla samfund tillsammans, också Katolska kyrkan går framåt och följer Herren som visar vägen.
  • Påvliga rådet för kristen enhet som grundades av Johannes XXIII strax i samband med Andra Vatikankonciliet och som har dialog med alla kyrkofamiljer säger sig också vara intresserad av en informell dialog med de nya icke samfundsanknutna fria församlingarna. (Formell dialog är ju svårt, vem skall föra deras talan?)

Läs mer om Katolska kyrkans reformering och ändrade syn under 1900-talet här.

Skall vi komma vidare i ekumeniken tror jag det är viktigt att tänka utanför boxen och vidga det historiska perspektivet. Tänker vi bara på vårt eget samfund statiskt här och nu, så blir det svårt att se hur något kan förändras över huvud taget. Meningen är ju inte att vi skall kompromissa bort något väsentligt för att finna en minsta gemensamma nämnare som blir en halvmesyr, utan att tillsammans vandra framåt för att där finna enheten i Kristi fullhet.

Guds planer och perspektiv är mycket större än våra tankar, och nog finns det människor och rörelser som försökt fånga upp vad Anden säger till församlingarna och profetiskt peka ut vägen.

Taizé är en plats där ekumeniken mellan katoliker, ortodoxa och protestanter fungerat utmärkt under alla år. Broder Roger, reformert, hade mycket goda relationer med påven och inom den inre munkkommuniteten hade man tillåtelse att gemensamt dela nattvarden trots att munkarna kom från olika kyrkor. Taizé är ett profetiskt tecken på att kärlek och god vilja kan överbrygga många ideologiska låsningar och permanentade fördomar om den andre.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började ju som en förnyelserörelse inom kristenheten men tvingades ut i nya församlingskonstellationer, för att senare under 1900-talet hitta tillbaka in igen i de historiska samfunden och Katolska kyrkan. Inom Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har evangelisation och ekumenik varit framträdande element.

Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.

Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.

Lewi Pethrus lär ha sagt, att om han vore född i ett katolskt land, så skulle han nog vara katolik.

[Mitt föredrag för FKE om Karismatisk förnyelse och kristen enhet från 2011]

Pingstpredikanten och teologen Göran Lennartsson har ett intressant inlägg i Dagen 2 april. Han betonar den judekristna delen av kristenheten som en mycket viktig pusselbit för att uppnå enhet.  Den teologiska potential att samla alla troende kristna som Rom och Konstantinopel tycks sakna finns i Jerusalem!

  • Lennartsson påpekar:
    Urförsamlingen i Jerusalem var helt inomjudisk, och man hade ingen tanke på att bryta med judiska seder. Kyrkans ‘väsen’ stod i direkt kontinuitet med Gamla testamentets församling.
  • Den urkristendom som Jakob representerar dog inte ut. Att den judiskkristna församlingen dog ut är en myt. Nyare forskning visar dess spår ända in i medeltiden. Däremot kan man säga att den marginaliserades av den framväxande hednakristna kyrkan som sedan kom helt att dominera.
  • I urkristen tid levde kristna hedningar i samförstånd med judekristna utan att konvertera och bli judar.
  • Paulus var angelägen att framhålla de hednakristnas samhörighet med Israel. De hednakristna beskrivs som inympade i olivträdet (Israel) och sitter på samma rötter som kristna judar (Rom 11).

Så långt Göran Lennartsson. De hednakristnas dominans och marginaliseringen av den judekristna delen av kyrkan kom att spela en mycet tråkig roll i historien med det ersättningsteologiska tänkandet som inspirerade till svår förföljelse av judar. Först under 1900-talet, efter Förintelsen har kyrkan börjat göra upp med detta mörka arv. Läs mera om detta i kapitlet om Messianska judar i Lillemor Hallins bok Strömmar av liv.

Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetate (”I vårt tid”) lade grunden för ett nytt förhållandet mellan kyrkan och judendomen. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

Ur dokumentets text:

”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”

”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.

  

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

[Mitt föredrag mars 2011 för Samfundet Sverige-Israel om Katolska kyrkan och Israel]

Peter Hocken har varit i Sverige 2006 då han höll föredrag på Europakonferensen i Uppsala. Han talade bl.a. om vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper. Messiastroende judar är ett växande fenomen. De står ofta nära karismatiska grupper både inom Katolska kyrkan och inom protestantiska evangelikala grupper. När evangelikala och katoliker är tillsammans uppstår ofta spänningar och ett konkurrensförhållande, men det visar sig att den judiska närvaron stämmer både katoliker och evangelikala till en större ödmjukhet genom sin närvaro och katalyserar på så sätt den ekumeniska processen.

Mera av Peter Hocken:

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement – an introduction (TJCII 2004)

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

Jag vill också uppmärksamma Peter Hockens artikel i sista numret av Keryx, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi som jag upplever alltmer angelägen för ekumeniken ju mer jag tänker på det. Jag kommenterade artikeln här.

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , , | 7 kommentarer