Sverigevänner(!) – Är det rasism eller politisk dumhet och brist på mod som är problemet i Sverige idag?

Sverigevänner räknar jag med att vi alla är, alla svenska medborgare oberoende av härkomst och politisk hemvist, också många som vistas här utan att ha svenskt medborgarskap, det är inget SD har monopol på att kalla sig.

Ju mer jag tänker på det, ju mera hysteriskt och manipulativt tycker jag talet om rasismen som den stora faran vi måste skydda oss från idag är. Som under McCarthy-eran i 1950-talets USA där man jagade kommunistagenter i varenda buske ser vänstern idag rasister överallt.  Visst, det finns en äkta rasism som är otäck och oacceptabel, den är ofta öppen och uppenbar, och den sätter vi stopp för i det öppna demokratiska samhällets namn, byggt på grundläggande etiska principer om människovärde och alla människors lika värde. Det är värden som är universella, naturrättsligt baserade, och som i  västerlandet nedärvts bl.a. genom våra kristna rötter. Därför har vi partier i Europa idag som kallas kristdemokratiska, och den katolska socialläran är uppskattad också av många sekulära politiker som grund för det goda samhällsbygget.

Är vi inte stolta över detta? Tror vi inte att vi människor som är skolade i demokratiska tänkesätt, våra politiska partier är kapabla att försvara detta? Ibland talas om fruktan för rasismen på ett sätt som om den vore en hydra som sticker upp sina armar och fångar oss varhelst vi inte har en total vaksamhet varje ögonblick. Klappjakt på rasister äger rum, det börjar likna mer och mer häxprocesser där varje liten problematiserande reflektion som inte passar in i den smala åsiktskorridoren genast klassas som xenofobi och att man redan är smittad.

Ängsligt måste vi intala oss om att 87% av oss svenska medborgare inte är rasister, men vi måste noga akta oss för att beblanda oss med de 13% SD-sympatisörerna, för då riskerar vi att smittas också, så bräckliga är vi, så svaga är grunderna för det demokratiska samhället att vi måste hålla oss med en elit som skyddar oss och talar om vad som är OK och inte OK att tycka. Och samlas i en stad ett gäng nazister på ett tiotal personer som inte har något som helst makt så måste man ringa i kyrkklockorna, så farligt är det. Svenska kyrkan prisas för sin samhällsinsats när man gör detta. Vad skall vi då ta till när det verkligen är fara å färde?

Klart är att det finns äkta rasism bland ledande personer i SD, det vittnar alla skandaler med järnrör och annat som förekommit tydligt om. Men alla som röstat på SD är inte rasister, och man säger i alla fall att man vill göra upp med sitt rasistiskt förflutna. Jimmie Åkesson har rätt i att vi har lyckats dåligt med integrationen i Sverige och att varje krona blir mer effektiv om man hjälper flyktingar i deras närområde. Ingen debattör har motsagt detta. Men istället för att ta dessa frågor på allvar skriker man att SD är rasister och gör dem till syndabockar som får bära våra egna brister. Så får vi själva framstå som alltigenom goda och präktiga. Ett bekvämt sätt för de andra partierna att slippa på allvar gripa sig an med de viktiga integrationsfrågorna och ge människor som oroar sig för detta trovärdiga svar.

Fi behövs som en blåslampa för att föra upp de feministiska frågorna på agendan, så resonerar Gudrun Schyman, liksom MP tidigare bidrog till att föra upp miljöfrågorna. På motsvarande sätt kunde man ju tänka sig att SD bidrar till att föra upp integrationsfrågorna på agendan, men istället för att ta chansen sticker våra kära politiker huvudet i busken och ignorerar ett parlamentariskt underlag på 13%.

SD behöver kännas på pulsen i konkreta förhandlingar om budget och politiska sakfrågor. Sluta upp med beröringsskräcken. Den som är säker på var man själv står behöver inte vara rädd att smittas. Kommer man inte överens i förhandling om en sakfråga, så är det där gränsen går, inte i att ignorera och vägra förhandla, det blir bara dumt och gör att politikerföraktet ökar, och SD får ännu fler missnöjesröster.

I det komplicerade parlamentariska läge vi nu befinner oss i tycker jag det är oansvarigt att lämna åt sidan 13% av det parlamentariska underlaget och inte ens försöka sig på att använda det på ett konstruktivt sätt genom dialog med dem som företräder det. Det är helt enkelt ohyfsat och dumt. Civiliserade människor pratar med varandra, inte vänder varandra ryggen. Det uttrycker också ett förakt för demokratin och det parlamentariska system vi har.

Det är inte av rättfärdiga moraliska skäl man vägrar samverka med SD, utan det är ren partitaktik. Vänstern har mest att vinna på att upprätthålla bojkotten och är nog glada att de fått med Alliansen på detta eftersom den blockerar en fortsatt borgerlig regering (eftersom SD rimligtvis kunde räknas till det borgerliga blocket då de mestadels voterar med dem).

Vår politiska elit går framåt i flock rädda att inte vara tillräckligt antirasistiska. Istället för att gripa sig an med de verkliga integrationsfrågorna säger Reinfeldt att vi måste öppna våra hjärtan, som om allt handlade om attityder. Det behövs ingen integrationspolitik, bara vi ännu mera jagar ut rasistdemonerna ur våra hjärtan, så löser sig allt.

Det är viktigt att alliansen nu håller ihop i opposition och att man är beredd att axla regeringsansvaret i en framtid som kanske inte är så avlägsen om det skulle bli nyval. Ett alternativ som jag tror vore mycket bra om det är möjligt är att Alliansen och S tillsammans bildar en majoritetsregering. Det kräver mycket ödmjukhet, självövervinnelse och kompromissvilja från alla parter men skulle nog vara ett stabilt alternativ om man lyckades.

Läs också:

Marcus Birro: Utkast till Politisk analys

Sakine Madon: Media knuffade väljarna i SD´s famn

Nalin Pekgul: Ingen tar problemen på allvar

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Taizé-kommunitet etableras i Kiev

Den ekumeniska gemenskapen Taizé finns nu representerad i Ukraina. En provisorisk kommunitet har  etablerat sig i en våning nära Kievs centrum på Dnjeprs vänstra strand, meddelar Signum.

Sedan många år kommer ungdomar från Ukraina liksom från andra länder i Europa, också från Sverige, till Taizé i Frankrike för att delta i gudstjänstliv och bön. Varje år ordnas ett bönemöte i någon europeisk storstad vid tiden kring nyår. 2012 var det i Rom.

Taizé har betytt mycket för ekumenik och samförstånd mellan kristna av olika traditioner, och jag tror det är mycket bra att de finns i detta oroliga hörn av världen där de kan bidra till hopp, fred och försoning, inte minst mellan kristna där vi tyvärr hör om oförsonliga tongångar från vissa kristna ledare vilket bidrar till förföljelse av vissa kristna kyrkor. Läs John F Allens artikel i nystartade Crux.

baloisTaizes ledare broder Alois höll ett mycket fint anförande vid Eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012 där han lyfte fram och belyste de positiva sidorna hos de olika kristna traditionerna:

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Läs mera om broder Alois anförande här: En lidelse för Kristi kropps enhet. Hela anförandet på video nedan:


 

 

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Rektor Anders Gerdmars nya vision: Ett svenskt kristet universitet

I fredags var jag på invigningen av Skandinavisk Teologisk Högskola och installation av Anders Gerdmar som dess förste rektor. Installationen förättades av dr Mark Rutland från Oral Roberts Universitet i USA.

Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdnmar

Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdmar

Docent Anders Gerdmar var tidigare rektor för Livets ords Teologiska Seminarium, och i samband med att detta lades ner fick han visionen om att starta en skandinavisk teologisk högskola på ekumenisk grund med syfte att betjäna hela kristenheten och med fokus på pingstkarismatisk förnyelse.

Tanken är, som det står i presentastionen på hemsidan

”att bygga en allkristen teologisk högskola som är byggd på Bibeln som Guds Ord och klassisk kristen tro, med akademisk excellens och öppenhet för den helige Andes verk och hela Kristi kropp, för att träna en ny generation av ledare i Kristi kropp så att de kan bygga starka församlingar och vara en tydlig kristen röst i samhälle och kultur.”

I katolska öron låter detta för en del förmodligen (alltför) evangelikalt och vännerna på den katolska högskolan Newmaninstitutet var såvitt jag förstått inte representerade vid invigningen. Att inställningen är njugg sluter jag mig också till av en kritisk nyhetsnotis i Signum i början av veckan där det påstås att högskolan ”vilseleder” sina elever eftersom skolan inte är godkänd av UKÄ och där det räknades upp en rad brister. Jag tycker den var onödigt negativ skriven. För bakgrund, se artiklar i UNT och Dagen.

Det finns i samhället en föreställning att det inte går att kombinera forskning i allmänhet, inte heller teologisk forskning med konfessionalitet. Men för det första finns det massor med kristna forskare som stått för stora vetenskapliga framgångar och upptäckter, för det andra finns det globalt många högtstående katolska universitet och högskolor, och det finns även i Sverige konfessionella läro- och forskningsinstitutioner med högskolestatus.  Frågan handlar således inte om den konfessionella i sig, utan huruvida Skandinavisk Teologisk Högskola i övrigt uppfyller grundläggande krav för att bli godkänd av UKÄ. Rektor Anders Gerdmar säger att det är vad man strävar efter.

Anders Gerdmar hade visioner när han tog initiativ till den nyinrättade högskolan, i sitt tal efter att blivit invigd som rektor i Katarina kyrka gav han uttryck för ytterligare en vision: Ett svenskt kristet universitet. Det vore något. Men skall det bli möjligt måste det till ett ekumeniskt samarbete även på detta området. Olika kristna läroinstitutioner, inkl Newmaninstitutet och den nystartade högskolan, kan inte konkurrera med varandra och enbart komma med kritik för de andras brister (med det också, sådan kritik kan vara konstruktiv), utan också framhäva de positiva egenskaperna och hjälpa och styrka dem att utvecklas.

Det positiva med Skandinavisk Teologisk Högskola är att man har ett fokus på pingstkarismatisk förnyelse. Som delaktig i Katolsk karismatisk förnyelse hälsar jag en sådan inriktning välkommen och har tidigare erfarenhet av att sådant samarbete över konfessionsgränserna kan vara fruktbart. Se min tidigare artikel om ett intressant internationellt symposium på Ribbingebäck 2011 arrangerat av LOTS. ”Behovet av pingstkarismatiska tankesmedjor är uppenbart i en kristenhet med 5-600 milj karismatiker”, sade Anders Gerdmar i fredags.

En annan positiv sak är att man så tydligt står för det konfessionella, trons grund i Uppenbarelsen i motsats till liberalteologiska strömningar i tiden. Kyrkan, kyrkorna som står på konfessionell grund behöver teologisk forskning som går på djupet i sin reflektion över tron utan att ifrågasätta dess grund. ”Bra teologi bygger upp tron, men dålig teologi bryter ner den”, sade Stefan Swärd, pastor i Folkungakyrkan (EFK) i sitt hälsningasanförande.

Här går en skiljelinje idag, inte mellan katolskt och protestantiskt, utan mellan dem som bejakar en Uppenbarelse på konfessionell grund, ibland beskrivet med det svårdefinierade begreppet ”klassisk kristen tro”, och dem som menar att det finns ingen sanning, bara sökande och att den kristna tron därför hela tiden måste uppfinna sig själv i tankemässiga nytolkningar där människans föreställningsvärld och tankar (gnosis) står mer i centrum än Uppenbarelsen. Flera uttalanden från ledande personer i Svenska kyrkan har åtminstone uppfattats som besjälade av det senare förhållningssättet, och från katolskt håll tycker jag mig finna drag av detta i hur de ansvariga på tankesmedjan Katolsk vision tänker.  Läs t.ex. diskussionen under denna bloggpost.

Klart är att den kristna tron inte är ett statiskt arkaiserande tankegods, det har skett och sker hela tiden i Kyrkans historia en dogmutveckling. Tron blir kött och blod först i konfrontationen med vårt eget liv här och nu. Men, som Joseph Ratzinger så tydligt påpekat: Teologin uppfinner inte tron genom en filosofisk process, utan tron är något som kommit till oss genom Uppenbarelsen. Teologin är sedan en tankemässig reflektion över den tron vi fått ta emot.

Det är viserligen sant att tron inte är sanning på så sätt att den med positivistisk vetenskap kan bevisas. Tro och vetande motsäger inte varandra utan är två sfärer som samexisterar och befruktar varandra. Men vi kan tala om en trons sanning eftersom vi tror på en uppenbarelse som vi håller för sanning, inte bara som något påhittat. Där ingår Bibeln som Guds ord (se denna artikel om katolska principer för bibeltolkning) tolkat i den helige Andes ljus och Kyrkan som i sin levande tradition bär allt detta genom tiderna. Jag citerar Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, som uttrycker något av detta:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Läs mera om Lumen Gentium här.

Tro och förnuft hör ihop, det är Katolska kyrkan väldigt klar över. Därför främjar Kyrkan vetenskapen, och är mån om att tro och religion granskas och genomlyses i förnuftets ljus. Låt mig som exempel ta bidrag från de två tidigare påvarna före Franciskus:

Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelsen Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).  ”Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen…”, så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell.  Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.

I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:

”Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer…” (nr 33)

Påven Benedikt XVI tog upp ämnet vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsning som försvarar förnuftet och som är högaktuell idag genom att den också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. 

Joseph Ratzinger/Benedikt XVI är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar som vill urvattna och relativisera den. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Ratzinger är menar jag en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska:  ”På väg till Jesus Kristus”  (Catholica förlag).  Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.

Ta också del av påve Benedikt XVI´s tal i tyska Bundestag 2011: Naturrätten grunden för en god politisk kultur.

Publicerat i Church | Märkt , | Lämna en kommentar

Förundran över naturen och människan

Jag såg ett program från Minnenas television nu på morgonen om orkidekännaren Rolf Lidberg. Vad han inte visste om orkideer är inte värt att veta. Vi fick se hur olika orkide-sorter utvecklat de mest sinnrika system med interaktion med insekter för att åstadkomma korsbefruktning. Jag kunde inte undgå att gripas av förundran över naturen, dess mångfald och hur underbart allt är skapat. Kan inte tro att allt bara är en slump utan att det finns en Skapare bakom.

Guckuskon trivs i den kalkrika jorden på Kinnekulle

Guckuskon trivs i den kalkrika jorden på Kinnekulle

Också människan, detta motsägelsefulla väsen som är kapabel till de mest fruktansvärda grymheter men också inom sig rymmer en föreställning om evigheten och Gud och strävan efter att älska är skapad på ett underbart sätt. Psalmisten ger uttryck för sin beundran:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom. (Ps 8:4-6)

I människans storhet ingår också att se sin litenhet och brist och hemfallenhet åt det onda som Bibeln kallar synd. Kristendomen innefattar dock tron och hoppet att synden och mörkret inte har sista ordet. Det kan tyckas vara ett irrationellt hopp när vi ser alla grymheter som utspelas för våra ögon i dessa dagar. Påven talar om att om vi lägger ihop alla konflikter och krig i världen idag, så är det som en början till ett tredje världskrig. Vi borde gråta.

I det perspektivet förundrar sig Wolodarski i DN hur man i den svenska valrörelsen nästan helt kan förtiga detta och istället fokusera på en liten ”knuff” som i själva verket inte var någon knuff när en politiker lämnade över ett papper till en annan. Borde vi inte gråta över oss själva också som är så absorberade av vårt eget att vi inte ser och har några visioner för att skapa fred i världen? Vi alla i Sverige, alla politiska partier är ju så goda och vill så väl, utom SD som får agera syndabock på vilken vi projicerar alla våra mörka sidor.

Nu skall jag gå och rösta.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

9/11 ‘can’t become just another day as the years pass’

Originally posted on CNS Blog:

'Tribute of Light' illuminates New York on 2013 anniversary of 9/11. (CNS photo/Reuters)

‘Tribute in Light’ illuminates New York on 2013 anniversary of 9/11. (CNS photo/Reuters)

This evening the ”Tribute in Light” — two beams of light symbolizing the former twin towers of the World Trade Center — will illuminate the New York skyline as the city’s observance of the 13th anniversary of the 9/11 terrorist attacks comes to a close.

The day began with the somber recitation of the names of the victims of the 2001 attacks that claimed the lives of nearly 3,000 people in New York, Shanksville, Pa., and at the Pentagon.

In New York, names were read from the site of the national 9/11 Memorial -– made up of a museum, a plaza and reflecting pools. Built on eight acres of the land previously occupied by the trade center, the complex pays tribute to the lives lost. New York’s St. Patrick’s Cathedral maintains a space on its website inviting…

Visa källa 387 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

IS(lamism): Vill vi se eller blunda?

Kommunismen vars ideologi byggde på Marx och den dialektiska materialismen var en sekulär ideologi utan Gud. De fruktansvärda brott, avrättningar, förtryck, ignorerande av grundläggande mänskliga rättigheter som skett i kommunismens namn är bara det ett tecken på att religionen inte är källan till allt ont.

I nationalsocialism och fascism ser man visserligen ibland ett romantiskt svärmeri för kulturella religiösa värden knutna till folket/nationalstaten, men ett sådant svärmeri har knappast sin källa i de religioner, nordisk mytologi, kristendom eller vad det må vara som gäller, utan är mera en påklistrad yta som inte uttrycker ideologins själ. I grunden är fascistiska ideologier gudlösa.

Annorlunda är det med den politiska islamismen. Den seglar nu upp som en tredje förtryckar-ideologi, lika respektlöst ignorerande människovärde och mänskliga rättigheter som de två förstnämnda. Skillnaden är att denna ideologi hämtar sin näring just ur religionen och en specifik tolkning av Islam. I Nigeria vill Boko Haram upprätta ett kalifat med sharialagar och tvinga människor att tro och tänka på ett visst sätt med livet som insats om man inte inrättar sig. I Irak och Syrien breder IS ut sig och erövrar mer och mer land. De vill också upprätta ett kalifat i hela Mellanöstern. Under sin framfart gör de sig skyldiga till etnisk rensning och massmördande som påminner om de kommunistiska Röda khmererna i Kambodja.

Jihadistkrigarna i IS är inte många, Iraks reguljära armé är mycket större till antalet, men de är hängivna, motiverade, vältränade och bakom sig har de en pengastark och välfungerande organisation, ungefär som ett framgångsrikt multinationellt företag.

Just nu lider människorna svårt i de områden som kontrolleras av IS och Boko-Haram. Om inget görs kanske vi står inför folkmord av apokalyptiska dimensioner. Jag vill inte upprepa alla hemskheter här, nyheterna levererar fakta varje dag. Men vill vi se? Vill vi verkligen bry oss, även till priset av stora ingrepp i vår bekvämlighet, vår löneutveckling etc. Militära interventioner, men även kännbara ekonomiska sanktioner kommer troligen att försämra våra ekonomier och sänka börskurserna. Lättare då att döva vårt samvete genom att beskylla Jimmy Åkesson, Fredrik Reinfeldt och Ebba Bush för cynism som har mage att påstå att ökad flyktingmottagning kostar. Det gör det förståss, vi måste ha både hjärta och hjärna med i flyktingpolitiken. Och Jimmy Åkesson har ju helt rätt i att varje krona är mycket effektivare om man satsar på att hjälpa de nödställda i deras närområde. Ingen har utmanat honom i sak i den frågan, endast beskyllt honom för rasism.

Först om vår egen säkerhet är allvarligt hotad i nutid, vilket kanske snart är fallet om IS får hållas och träna nya terror-celler på sitt område, så ökar vår motivation till ingripande. Men att massor med människor redan nu dödas och drivs från sina hem och inte har någon säkerhet alls, det kanske är lättare att vända bort vår blick från. 

Är inte situationen liknande som den under Andra världskriget då judarna höll på att utrotas i förintelselägren. Det fanns rapporter om detta i tidningarna redan 1942. Men kanske ville man inte se. Man vände bort blicken. Därför blev det, trots att fakta fanns innan en stor överraskning för världen då de allierade hade vunnit och förintelselägrens brutala verklighet låg i öppen dag. Jag tror det är denna blindhet, att inte vilja se, som Jan Guilluo menar när han talar om att folk inte var medvetna om vad som skedde innan 1945.  Men redan att antyda något sådant verkar räcka för att placera sig utanför den smala åsiktskorridoren av acceptabla ståndpunkter att döma av vissa reaktioner på hans ställningstagande. Men det är lättare att ha moralistiska synpunkter på en annan tid än att fokusera på de blinda fläckar vi har i vår egen tid. Historien riskerar att upprepa sig.

I måndags var det en nationell ekumenisk förbönsgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Dominikansystern Yva Viktoria Daddyza från Irak höll ett anförande under gudstjänsten. Hon liksom flera av de som talade framhöll att det behövs både bön och handling i den situation som nu är: ”Vi behöver idag både trons styrka och människors hjälp. Både det internationella samfundets engagemang och enskilda människors öppna armar och förbön.

stork4

Jihadisterna skulle aldrig kunnat få den utbredning och det stöd som de fått om det inte funnits en situation som västvärlden tidigare bäddat för och på grund av interna konflikter och stridigheter mellan olika intressegrupper. Efter första världskriget delades Osmanska riket upp i olika stater enligt planer som västvärldens politiker kommit överens om, och sedan Andra världskriget har västvärldens stormakter givit sitt politiska och militära stöd åt olika grupper och diktatorer allteftersom man trott att det gagnat de egna intressena, sådana som tidigare har varit vänner har så blivit fiender och tvärtom. Det är väl sannolikt att IS nu har tillgång till en hel del vapen som tidigare levererats av USA.

 IS är ingen stor och oövervinnerlig drake som vi behöver vara rädda för. Deras makt och inflytande bygger helt och hållet på världssamfundets oförmåga att hålla en enad front samt vår rädsla och girighet. Genom att lägga ut bilder på halshuggning av journalister samt massmord av människor som inte underordnat sig försöker de skrämma människor till undergivenhet och tystnad. Genom att ge fördelar till dem som underordnar sig, t.ex. att de som omvänder sig till deras speciella tolkning av sunni-islam får ta över bostäder och materiella tillgångar från kristna som jagas bort köper de människors lojalitet, och de oljetillgångar de får inkomster från fungerar allderlse utmärkt att exportera och avyttra via gränsen till Turkiet och Jordanien. En enad front från Värdssamfundet skulle relativt lätt kunna sätta stopp för detta vansinne.

Den speciella form av sunni-islam som jihadisterna omfattar vilket innebär upprättande av ett politiskt kalifat med sharialagar och där jihad, det heliga kriget uppfattas som rent bokstavligt, att de otrogna måste mördas och att själv bli martyr i detta krig ger en direktbiljett till himlen kallas wahabism eller salafism och omfattar ungefär 1% av världens 1,7 miljarder muslimer enl en faktaartikel i DN. Av denna enda procent är det inte alla som vill gå så långt som IS och göra så blodigt allvar av sin tro. Men man skall komma ihåg att också i Saudiarabien är en wahabitisk tolkning av Islam statsreligion, där finns ingen religionsfrihet, kvinnor förtrycks och mänskliga rättigheter åsidosätts på olika sätt, man utkräver dödsstraff och piskrapp för avfällighet från islam.

Det är viktigt att komma ihåg att majoriteten av världens muslimer är emot våld och vill leva i fredlig samexistens med resten av mänskligheten. Många muslimska ledare har tagit kraftfullt avstånd från IS´ våld.

Ett märkligt faktum är att IS rekryterar många krigare bland unga i västvärlden. Ytterligare ett bevis på västvärldens misslyckande och att det inte handlar om de onda där borta mot det rättfärdiga västerlandet. Nedanstående bild beskriver flödet från olika länder, från Sverige tror man det rör sig om nästa 100 personer.

europeer i irak

Men en del av dem som reser som krigare till Mellanöstern har varit förförda av den islamistiska propagandan och inte insett vad de ger sig in på. Nu hör vi rapporter om unga män som vill ha hjälp att ta sig därifrån.

Det gäller att se realistiskt på detta och skilja på sak och person. Att nämna saker vid deras rätta namn och beskriva och bekämpa det islamistiska våldet har inget med islamofobi att göra. Att slippa engagera sig och avfärda dem som ringer i larmklockan som islamofober är att blanda bort korten och sticka huvudet i busken.  Jag tycker Birgitta Ohlsson är mycket tydligt med det i denna diskussion med  Omar Mustafa.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ortodoxa kyrkor i Ukraina

Det finns många ortodoxa kyrkor i Ukraina, och bilden är komplex. Jag är inte kapabel att reda ut alla trådar i den väv av olika kyrkor som uppstått, delvis genom konkurrens och nationalistiska strömningar och där vissa är mer accepterade, andra mindre av den globala ortodoxa gemenskapen. Men med hjälp av Wikipedia-artiklar och viss basal tidigare kunskap vill jag ändå försöka bringa viss reda.

petrusandreasdånu

Den stora schismen 1054 mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel delade den enade kyrkan i en östlig (ortodox) del och en västlig del, den förstnämnda med Konstantinopel som centrum. Konstantinopelpatriarkatet benämns det ekumeniska patriarkatet, och den ekumeniske patriarken Bartholomeus och påve Franciskus har träffats vid tre tillfällen, dels då Franciskus installerades som påve, dels i Jerusalem i maj i år ( med anledning av 50-årsminnet av mötet mellan patriark Athenagoras och påven Paulus VI) och dels i samband med fredsbönen i Vatikanen som påve Franciskus tog initiativ till med medverkan av presidenterna för Israel och den Palestinska myndigheten. Alla ortodoxa kyrkor erkänner inte självklart den ekumeniske patriarken som deras talesperson. Som jag förstått är relationen mellan Rysk-ortodoxa kyrkan och det ekumeniska patriarkatet inte helt okomplicerat.

Förutom Ortodoxa kyrkan och Romersk katolska kyrkan finns östliga med Rom unierade kyrkor. Den äldsta av dessa är Maronitiska kyrkan i Syrien som också finns representerad i Sverige. En annan sådan kyrka är Grekisk katolska kyrkan som också finns i Ukraina. Nyss bloggade jag om ett öppet brev till världens politiska o religiösa ledare som skrivits av denna kyrkas överhuvud i Ukraina, ärkebiskop Sviatoslav Shevchuk. Som jag förstått finns också Romerska katoliker i Ukraina, men ganska få.

Det finns minst tre ortodoxa kyrkor i Ukraina. Jag har hämtat basfakta från Wikipedia:

1. Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet), sedan 1990 en autonom kyrka inom Rysk-ortodoxa kyrkan, avskild i kanonisk ordning och erkänd av Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Detta är den enda ortodoxa kyrka i Ukraina som har nattvardsgemenskap med världens övriga ortodoxa kyrkor. Kyrkans förste Metropolit Filaret Denysenko avsattes 1992 och bildade en egen kyrka, Kiev-patriarkatet, se nedan.

2. Den självständiga (autokefala) Ukrainska ortodoxa kyrkan som bildades 1921 men är ej erkänd då dess bildande inte skedde i enighet med ortodox kanonisk rätt. Denna har tidigare men inte längre (pga interna konflikter) varit förenad med Kievpatriarkatet:

3. Kiev-patriarkatet som enl wikipedia är Ukrainas största trossamfund och samlar ungeför 50% av den kristna befolkningen. Kyrkan har varit intimt förknippad med ukrainsk nationalism och har inte erkänts av någon av världens andra ortodoxa kyrkor. I samband med kravallerna i Kiev 2013-14 ställde man sig tydligt på oppositionens sida.

Läs Gunnel Wallkvists artikel i Signum från 1992 om Ukraina.

Det är bra att kyrkoledare inte är passiva i krigs- och konfliktsituationer när mänskliga rättigheter och människovärdet kränks. Men det är viktigt att man då har en enande funktion och inte blir en del av konflikten genom politiskt nationalistiska ställningstaganden. Skall kristna kunna bidra till fred måstekyrkorna inbördes kunna hålla fred.

I sitt brev uttryckte den grekisk-katolske ärkebiskopen kritik och farhågor angående splittrande retorik från vissa ledare inom Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Förhoppningsvis gäller detta vissa personer och inte hela kyrkan. En god vän till mig, Rysk ortodox från Stockholm, har sagt mig att Moskvapatriarkatet försöker undvika att ta ställning i inbördeskriget, eftersom dess systerkyrka (nr 1 ovan) har troende på båda sidor. Exempelvis har Moskva INTE tagit kyrklig jurisdiktion över församlingarna på Krim (trots den ryska annekteringen), utan dessa tillhör fortfarande den ukrainska systerkyrkan. Däremot ber man i alla denna kyrkas och i alla Moskvapatriarkatets församlingar i varje gudstjänst om fred och försoning i Ukraina.

Metropolit Hilarion, välkänd inom Rysk-ortodoxa kyrkan har skrivit en artikel som dels fokuserar på Första Världskriget som startade för 100 år sedan, dels på den aktuella situationen i Ukraina. Den är intressant då den beskriver Första Världskriget och vad som kom ut av det. Han menar att det finns inga vinnare i ett krig.

 

Till sist: Idag skriver Skara-biskopen Åke Bonnier i DN om 1000 års närvaro av kristen tro i Sverige och att kyrkan fortfarande finns och förväntas spela en roll, också som politisk kraft mitt i samhället. Tro och politik går inte att skilja åt, men kyrkan tar inte ställning för ett visst politiskt parti men tar ställning för och försvarar människovärde och miljö då vi tror på en Gud som skapat människan och gett oss jorden att förvalta. 1000 år katolsk närvaro, 500 års protestantisk närvaro i Sverige. 2017 är det dags för nästa jubileum: Reformationen 500 år. Skall det bli den bortre parentesen av 500 års kyrkosplittring?)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 12 kommentarer