Min kluvenhet till Svenska kyrkans klockringning

Jag älskar kyrkklockornas klang.  De har alltid följt mig såväl till vardags som i avgörande livshändelser, i glädje och sorg.  Vid dop, konfirmation, bröllop, begravningar. En vanlig vardagmorgon i en liten mellaneuropeisk by medan människorna samlas i mässan innan dagens arbete tar vid, ut över dalboslätten ringer de till gudstjänst en sommarsöndag eller i midvinterns mörker medan vi är på väg till julottan. I min barndom ingick alltid i nyårsfirandet att vi familjer som var samlade vid tolvslaget på radion lyssnade till Sveriges domkyrkoklockor som ringde in det nya året.

Kyrkklockorna ledsagar tidens gång, både till vardags och i ödesstunder. De påminner om det heliga, Guds tält som är rest bland människorna.

Varför känner jag då en sådan kluvenhet inför att man gör en stor publik sak av att Svenska kyrkans klockor skall ringa då en liten nazistsekt på några tiotal personer skall samlas till torgmöte i olika städer? Jag har självklart inget till övers för nazism, det är en människoföraktande gudlös ideologi. Men det känns som ett antiklimax att göra det faktum att några få personer med sådana sympatier samlas till huvudskäl för att ringa i klockorna.

Vem ringer man för? Vad är syftet utöver det som klockringningen har varje dag då det rings till gudstjänst för att vi skall besinna att vi är stoft, fokusera på det hopp vi har i Jesus Kristus och be om Guds ljus och kärlek i våra hjärtan och i vår mänskliga gemenskap.

Det finns stora och närliggande och hot i vår vardag. Som människorna i Irak och Syrien som under de mest fruktansvärda förhållanden fördrivs från sina hem, blir torterade och mördade. Eller antisemitismen mitt i vårt svenska samhälle som minsann inte bara underblåses av vissa araber och muslimer eller från den lilla nazist-sekten, utan det är ett utbrett fenomen mitt i vårt svenska folkhem. Och det vi ofta inte ser eller döljer genom att fokusera på yttre fiender: Girigheten och egoismen i våra egna liv som ständigt hotar att bereda mark för korruption och maktmissbruk, sätta hinder i vägen för en ekonomi byggd på rättfärdighet och ärlighet och öppna för mörkrets krafter.

Att en liten sekt får Svenska kyrkan att ringa i sina klockor är att bjuda på alltför stor uppmärksamhet för denna sekt, och det får en anstrykning av självrättfärdighet och politiskt jippo över sig som devalverar innebörden i vad klockklangen borde stå för. Om denna lilla nazist-sekt verkligen signalerar att det är fara å färde, så handlar det ju inte om dem, så få personer kan inte ställa till med så mycket, utan om oss alla, som förutsätts vara mottagliga och öppna våra hjärtan för detta människofientliga odemokratiska budskap. Men att vaccinera oss mot det, är det inte det som den dagliga vandringen med Gud och strävan efter helgelse i våra liv handlar om. Det är fokus för det dagliga gudstjänstfirandet och allt det Kyrkan står för eller borde stå för.

Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud, skriver Paulus (Rom 3:23). Klockorna ringer varje dag och manar oss till omvändelse från vår egen inre tomhet, kluvenhet, girighet, maktfullkomlighet, och för det hopp och det ljus som Gud tänt i världen genom Jesus Kristus.

skaradomkDärför finns kyrkan i världen. Nu i helgen firar vi 1000 år med kristendomen i Sverige (Ansgars mission i Birka på 800-talet tog ju inte riktigt fart). Skara stift firar 1000-årsjubileum. Det tänker jag vara med på. Skara är det stift där jag en gång kom till världen och döptes i Ryda församling. Det blir som ett led i firandet katolsk mässa i Skara domkyrka kl 17.00 på fredag med biskop Anders Arborelius tillsammans med den apostoliske nuntien ärkebiskop Henryk Jozef Nowacki m.fl.  Mässan firas som votivmässa för Herrens törnekrona i Skara. Den salige Brynolf Algotsson, biskop av Skara 1278-1317, mottog en tagg ur Kristi törnekrona genom den norske kungen 1304.

Skara stift bjuder på en massa programpunkter under fredagen och lördagen, och jag gläds med biskop Åke Bonnier som får stå som värd för allt detta.  1000 år av kristen närvaro i Sverige, det gör skillnad. Samtidigt kan vi kristna inte slå oss för bröstet och berömma oss av att vara så bra. Det är en smärta att kristenheten är delad, det är en synd vi alla har ansvar för.

Dagens läsning i mässan kan vara nyttig självrannsakan för oss alla:

Vid den tiden sade Jesus: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!
Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.” (Matt 23:23-26)

Bön i dagens mässa:

”Herre, tag emot vår bön, och låt ljuset av din kärlek falla in i hjärtats dolda djup, så att inga dunkla begär behärskar dem som blivit helade av dopets nåd. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.”

 

Angelusbönen

Ni som bor nära en katolsk kyrka har kanske märkt att klockorna ringer kort tre gånger om dagen, morgon, middag, kväll. Det är en gammal katolsk sed att tre gånger om dagen förrätta en kort bön och påminna sig om inkarnationens mysterium mitt i vår vardag:

Herrens ängel kom med bud till Maria
- och hon blev havande av den Helige Ande

Var hälsad, Maria, full av nåd,
Herren är med dig.
Välsignad är du bland kvinnor,
och välsignad är din livsfrukt,
JESUS.
Heliga Maria, Guds Moder,
bed för oss syndare,
nu och i vår dödsstund.
Amen
Se jag är Herrens tjänarinna:
- Må det ske med mig som du har sagt.

Var hälsad, Maria…

 Och Ordet blev människa
- och tog sin boning ibland oss.

Var hälsad, Maria…

Bed för oss, heliga Guds moder
– att vi blir värdiga Kristi löften.
Låt oss bedja:

Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan,
så att vi,
som genom ängelns budskap fått veta
att din Son blivit människa,
genom hans lidande och kors
når fram till uppståndelsens härlighet.
Genom samme Kristus, vår Herre.

- Amen.

Pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige i Katarina kyrka i Stockholm

Pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige i Katarina kyrka i Stockholm

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

bema:

Min bloggarkollega Leo Holtter om Dawkins och Statens medicinskt etiska råd som hamnar i samma slutsats. Vårt samhälle blir trångt, alla ryms inte i den sköna nya värld som blir konsekvensen av om den linjen upphöjs till norm.

Originally posted on Tankar i natten:

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon…

Visa källa 255 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Journalist Jim Foley och Johannes Döparen

”Dyrt aktad i Herrens ögon är hans frommas död” (ps 116:15, Sv 1917)
”De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon” (ps 116:15, Bibel 2000)

foley

Journalisten Jim Foley, dödad av IS. Odaterat foto, CNS/courtesy GlobalPost via EPA

Johannes döparen halshöggs på grund av en kvinnas nyck, driven av avund och ondska på grund av att han sagt sanningen som var obekväm. Journalisten Foley hade också som ideal sanning och rättvisa och att genom sitt journalistiska uppdrag berätta. Han fick en liknande död som Johannes.Vi deltar i de anhörigas sorg. Men jag tror han själv, liksom hans anhöriga inte vill att mörkret och rädslan skall ha sista ordet. En kristen människa som håller ut ända till slutet, hennes död är aldrig förgäves. Martyrernas blod är utsäde för Guds rikes växt. Jim Foley och var en kristen och bedjande människa.  Vi läser att hans anhöriga ser med stolthet på honom och de ideal han stod för. ”We have never been prouder of our son Jim. He gave his life trying to expose the suffering of the Syrian people,” säger Diane, hans mor.

De anhöriga vädjar till oss att av hänsyn till familjen inte se och sprida den råa videofilm som lagts ut på YouTube.  Låt oss respektera denna önskan och istället tillsammans med hans anhöriga minnas hans livsgärning. Jag tror han finns bland helgonens skara tillsammans med många andra martyrer från Mellanöstern som fått sätta livet till för att de inte ville förneka sin tro.

En kristen skulle aldrig kunna bli martyr genom att döda sig själv och ta andra oskyldiga med sig i döden. Men ibland kräver troheten mot sanningen att man härdar ut ända till priset av att offra sitt eget liv. I Sverige är vi lyckligt lottade och har haft fred under de sista 200 åren, en del säger att det har gjort oss till något av trygghetsnarkomaner. Men världen kryper närmare också vår trygga vrå, och villkoren kan snabbt ändras. Vi vet inte när den dag kommer då vi sätts på prov och får betala ett pris för att stå för sanning och rätt.

Den oförblommerade ondskan i världen som i hat eller förblindad ideologi mördar och förstör är en sak. Ett lika stort hinder för att rättfärdighet och rätt skall segra är vår egen inre fruktan. IS vill skrämma oss till eftergifter och passivitet genom att lägga ut dessa videos där mördande och skändningar exponeras. Det kommer inte att lyckas.

Kampen för sanning, kärlek, människovärde, rättvisa måste fortgå. Istället för att låta oss avskräckas, låt oss hedra martyrerna genom att visa att deras död inte var förgäves.

Men kom ihåg att kampen mellan ont och gott inte är en kamp mellan ”vi” (de självrättfärdiga) och ”dom” (de onda), inte mellan kristendom och islam, mellan vänsterliberaler och konservativa, mellan det ena och andra folkslaget etc. Frontlinjen går istället rakt genom vårt eget hjärta. Skrämmande att höra är att Jim Foleys bödel sannolikt kommer från Storbritannien. Vi hör att jihadistkrigare även rekryteras från Sverige för åka ner och strida för IS. Vilka krafter och strukturer i vårt eget västerländska samhälle är det som får människor att välja en sådan väg?

Som kristna inspirerar oss vår tro att fortsätta att bygga fred och rättvisa i denna världen och ett hopp som sträcker sig bortom döden inger oss mod.

”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” (Rom 8:18 ff)

jdikon

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Using social media, family of slain journalist asks public not to watch beheading video

Originally posted on CNS Blog:

foley

His family has taken to social media, using Facebook and Twitter to express their sorrow, accept his death, ask for privacy and ask others to refrain from sharing or watching the graphic images of their loved one’s beheading.

“We have never been prouder of our son Jim. He gave his life trying to expose the world to the suffering of the Syrian people,” said Diane Foley, mother of U.S. freelance journalist James Foley, believed to have been beheaded by captors from the group Islamic State of Iraq and Syria (ISIS or ISIL).

The group released this week a video purportedly of a militant decapitating James Foley. The New York Times reported today that American intelligence agencies verified its authenticity. In a statement, Diane Foley said her son, a Marquette University 1996 graduate, who had been captured in late 2012, was “an extraordinary son, brother, journalist and person. Please respect our…

Visa källa 221 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

More from Pope Francis’ inflight news conference

Originally posted on CNS Blog:

UPDATE: Watch the pope’s discussion on how to stop militant aggression against religious minorities in Iraq in this CNS video:

VATICAN CITY — For those who want even more than what our story yesterday contained, here are a few additional outtakes from Pope Francis’ inflight news conference yesterday:

— On China and being the first pope to receive permission to fly through Chinese airspace:

He said that on the flight to South Korea Aug. 13, “when we were about to enter Chinese airspace, I was in the cockpit with the pilots and one of them showed me the flight log and said, ‘In 10 minutes we will enter Chinese airspace; we must ask authorization. … We always ask, it’s normal to ask every country.’ And I heard how they request authorization, and the response. I witnessed that. And the pilot said, ‘Now we’ll send the telegram,’ but I don’t know…

Visa källa 903 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Elizabeth Johnson i skarp kritik av USA´s biskopar och Troskongregationen: Verkar inte som om man läst min bok

ElizabethJohnson1Kvinnliga teologer är på frammarsch i Katolska kyrkan. En del är betydligt mer vältaliga och kommunikativa än somliga män som försvarar det klerikala patriarkatet. Som t.ex. Elizabeth A. Johnson, St Josefsyster och professor i teologi vid jesuit-universitetet Fordham i NewYork som skrivit boken QUEST FOR THE LIVING GOD – Mapping Frontiers in the Theology of God.

Boken sågs inte med blida ögon av USA´s biskopar som anmärkte på den. 1911 sade Kommittén för lärofrågor i USA´s biskopskonferens i ett uttalande att boken ”does not recognize divine revelation as the standard for Catholic theology” och ”differs from authentic Catholic teaching on essential points.”

Jag har läst delar av boken som jag laddat ner till min läsplatta och kanske förstår en aning av hur biskoparna tänker. Samtidigt känns det overkligt att man inte som katolsk teolog skall få reflektera över katolsk tro och sätta in det i en aktuell kulturell kontext.  Jag har inte hittat någonstans att Johnson går emot katolsk troslära. När hon citerar bibeln och kyrkofäderna känns det tvärtom som om hon står på väldigt stabil katolsk grund. Ovanare känns det när hon tar in modernt tänkande och moderna teorier om universums utveckling och människans utveckling, men självklart måste kyrkans tro konfronteras med det som är idag. Det är på så sätt som tron utvecklas och blir kött och blod också i vår tid, inte bara arkaiserande historisk dogmatik.

All teologi och själva tillägnadet av tron bygger ju på att Gud möter människan, att människan tillägnar sig och bejakar tron utifrån detta möte. Detta bejakande kräver en personlig reflektion, ett utrymme att ta emot som inte kan stängas in i en hierarkisk indoktrinering ovanifrån. I dagens kulturella kontext blir detta kontraproduktivt och leder till att människor vänder kyrkan ryggen.  Kyrkan måste våga konfronteras med den moderna världen och lämna en på tvångsmässigt försvarade dogmer och procedurer baserad säkerhet. En sådan säkerhet är endast skenbar, och genom att krampaktigt hålla fast vid det vinner man inte slaget om själarna. Som påve Franciskus säger, kyrkan måste våga smutsa ner sig:

” I prefer a Church which is bruised, hurting and dirty because it has been out on the streets, rather than a Church which is unhealthy from being confined and from clinging to its own security. I do not want a Church concerned with being at the centre and which then ends by being caught up in a web of obsessions and procedures. If something should rightly disturb us and trouble our consciences, it is the fact that so many of our brothers and sisters are living without the strength, light and consolation born of friendship with Jesus Christ, without a community of faith to support them, without meaning and a goal in life. More than by fear of going astray, my hope is that we will be moved by the fear of remaining shut up within structures which give us a false sense of security, within rules which make us harsh judges, within habits which make us feel safe, while at our door people are starving and Jesus does not tire of saying to us: ‘Give them something to eat’ (Mk 6:37). ”(Evangelii Gaudium nr 49)

Johnson menar att biskoparna misstolkat vad hon skrivit, och säger att hon inte haft något samtal med biskoparna. I samband med att hon förra veckan fick motta LCWR´s  stora pris sade hon att det förefaller som om Troskongregationens chef kardinal Müller och hans rådgivare inte läst boken utan bara gått på vad kommittén från USA´s biskopar sagt: “To this day, no one, not myself or the theological community, the media or the general public knows what doctrinal issue is at stake.”

I en nyckelmening uttrycker hon kärnan i hur hon ser ser på kritiken av boken:

”It seems the committee reduced the rich Catholic tradition to a set of neo-scholastic theses as narrow as baby ribbon, and then criticized the book for not being in accord with them.”

LCWR är en organisation för ledare för katolska ordenssystrar i USA och representerar 80% av USA´s nunnor. LCWR har också blivit föremål för kritik av USA´s biskopar och satt under översyn av Troskongregationen. Kritiken späddes på i en offentlig skrivelse av Troskongregationens ledare kardinal Gerard Müller då de gav Elizabeth Johnson priset eftersom hennes bok fått kritik av USA´s biskoparna.

I sitt tal tog prof Johnson också upp granskningen av LCWR och menade att det är ett slöseri med resurser när det finns så mycket annat viktigare, som misshushållning med kyrkans pengar och sexuella övergrepp, att reda upp i. Talet i sin helhet här. Jag citerar valda delar av talet:

”In a letter I keep in my Bible, our General Superior Sister John Raymond McGann advised me to stay the course (att läsa teologi, min anm.): “Don’t do this if it kills you. But try to find joy in the cross of criticism. Don’t strive to be so orthodox and safe that you sell short the ministry of the theologian and lose your way. The real victory is your integrity.”

……

A word about my own work. I find doing theology an interesting, tough, and wondrous ministry in the church. One thousand years ago, Anselm defined theology as “faith seeking understanding.” Rooted in the Christian tradition and equipped with scholarly tools, those of us in the theological guild think about the meaning of faith and the way it is practiced. The purpose is to shed more light on the gospel, so it can be lived out with deeper understanding and vibrant love of God and neighbor. My scholarship has engaged a variety of subjects, such as language about God, the meaning of Jesus, the communion of saints, and evolution and creation, among others. Whatever the subject, for me teaching, writing, and public lecturing have always been an invitation to students, readers, and listeners to “Come and see,” as John’s gospel put it (Jn 1:39). Vatican II taught that “The truth cannot impose itself except by virtue of its own truth, as it makes its entrance into the mind at once quietly and with power” (DH 1). So come and see, think, raise questions, make connections, learn the tradition, see for yourselves how beautiful the faith is, as a step toward encountering and living out the love of the holy mystery of God.

…….

Clearly, my work engages theology done by men and does so with critical appreciation. But I am convinced that this is not enough for the church of today and tomorrow. The submerged female half of the church, indeed of the human race, is rising, and the faith we pass on to the next generations will be poorer if women’s insights are ignored.

In taking this path, I and today’s cohort of women theologians are charting a new path. For centuries the study of theology was reserved for ordained priests as part of the hierarchy’s office to teach. One cannot overestimate the impact of Vatican II which opened the doors of theological study to lay persons. While excellent theology continues to be done by ordained priests, all kinds of new questions, methods, and understandings are now blossoming, fed by the experience of the laity, women and men alike. I take this leadership award to be in part a recognition of this seismic development. With gratitude I accept it as also paying tribute to women who do theology in this vein and to men whose work has an eye for inclusive justice.”

Detta var första delen av prof Johnsons tacktal. Men under de omständigheter som förelåg kunde hon inte undgå att nämna det förhållande att LCWR kritiserats av USA´s biskopar och står under förvaltning av en representant utsedd av Troskongregationen:

”Normally I would stop here. But it would be disingenuous to ignore the criticism from the Congregation for the Doctrine of the Faith directed at the LCWR for giving me this award. Note that I would not be speaking about this if Cardinal Gerhard Mueller had not made his remarks public. The CDF sees this award as an insult to the U.S. Bishops whose Committee on Doctrine criticized my book ‘Quest for the Living God.’ From Cardinal Mueller’s statement it appears that neither he nor the staff advising him read the book or my written response to the concerns raised, but rather channeled the U.S. committee’s judgment.

Yes, “Quest” was criticized, but to this day no one – not myself, nor the theological community, nor the media, nor the general public – knows what doctrinal issue is at stake. Despite my efforts to give and get clarification, none was forthcoming; the face-to-face conversation I sought never came about. It seems the committee reduced the rich Catholic tradition to a set of neo-scholastic theses as narrow as baby ribbon, and then criticized the book for not being in accord with them.

But as Richard Gaillardetz said in this year’s presidential address to the Catholic Theological Society of America, the committee’s assessment of “Quest” is itself theologically flawed. Indeed, the committee’s statement raises a multitude of issues in a confused way. It criticizes positions I take that are in accord with the Catechism of the Catholic Church. In several instances it reports the opposite of what the book actually says, in order to find fault. I am responsible for what I have written, but not for what I have not said and do not think. In my judgment such carelessness with the truth is unworthy of the teaching office of bishop.

Cardinal Dolan of New York told me that the reason my book was singled out was because of its influence. And in truth, despite the committee’s criticism, thousands of messages poured in from people who had found “Quest” a help in their own journey of faith. Sales went through the roof (my community is grateful for the royalties!). Translations into European and Asian languages continue to be made; currently German is underway. I simply hoped that the book would serve this wider readership with insights into the living God, abounding in kindness in the midst of our suffering world.

But now again my little God book and its author come under fire for supposedly serious yet still unclarified errors. What is going on here? To borrow Phyllis Trible’s words from her study of Eve and Adam, let a female speculate. It appears to me that a negative reaction to works of theology that think in new terms about burning issues has become almost automatic in some quarters. A judgment made somewhere that ‘this is harmful’gets picked up, amplified, taken for granted, and repeated. The adverse reaction becomes institutionalized. Reasons are murky, but a negative miasma colors the atmosphere whenever the subject comes up.

This kind of institutionalized negativity sheds some light on how critique of my book and criticism of LCWR are intertwined. For the doctrinal investigation of LCWR gives evidence of a similar generalized negative pattern that has been a-building over recent decades. While reluctant to examine the context in scholarship and in life of statements made at LCWR Assemblies, the investigation’s statements express more of a vague overall dissatisfaction or mistrust on certain topics. Judgments are rendered in a way that cannot be satisfactorily addressed. In the absence of careful analysis, negativity spreads. Both of us are caught in an adverse situation not of our own making.

Through careful discernment the LCWR has forged a response which is publicly modeling a different form of leadership. To a polarized church and a world racked by violence, your willingness to stay at the table seeking reconciliation through truthful, courageous conversation has given powerful witness. This is costly. The LCWR is experiencing the truth of Clerissac’s adage, ‘It is easy to suffer for the church; the difficult thing is to suffer at the hands of the church.’ Nevertheless, under duress, you persist, giving honest, firm voice to your wisdom gained by years of mystical and prophetic living, as Pat Farrell said last year. What a grace for our time.”

Det är uppenbart att dessa spänningar mellan kvinnorna i kyrkan och den manliga klerikala hierarkin inte främst handlar om distinkta dogmatiska trossatser som blir ifrågasatta med distinkta heretiska utsagor. USA´s biskopars läronämnds skrivelse och Müllers uttalande är allmänt hållna och talar i termer av att inte riktigt tydligt försvara kyrkans dogmer, och att det därmed finns risk att missförstånd sprids till allmänheten. Både LCWR´s ledarskap och prof Elizabeth Johnson har avvisat tolkningen att de är heretiska mot kyrkans tro. Här kan man tycka att ett initierat samtal mellan kontrahenterna borde äga rum där man sakligt reder ut vad som står på spel så att konsensus åtminstone kunde uppnås kring vad man faktiskt är oense om innan disciplinära åtgärder vidtas.

Men kanske handlar det inte om detta, utan om en brytningstid i Kyrkans historia som tar sig dessa uttryck. Elizabeth Johnson försökte sig i sitt tal på en analys och såg både kritiken mot hennes egen bok och kritiken av LCWR i samma perspektiv. Hon såg flera dimensioner i det hela:

1. En historisk dimension: Det har alltid funnits spänningar mellan ordensfolk och kyrkans hierarki. Det innebär inte att det inte i många fall finns ett bra samarbete mellan kyrkans biskopar och ordensfolket, men konflikter har varit vanliga genom historien. Elizabeth Johnson nämner Moder Mary MacKillop från Australien som först blev exkommunicerad, men nu är kanoniserad. Jag tänker också på Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, vars lilla grupp var starkt motarbetad och föremål för Inkvisitionens undersökningar i början.

2. En sociologisk dimension: ”I could engage in a gendered analysis of power. The church did not start out this way, but as an institution it has evolved a patriarchal structure where authority is exercised in top-down fashion, and where obedience and loyalty to the system are the greatest virtues. Never before in the history of the church has there been such a cadre of educated women carrying forward the mission of the gospel as is now represented by the LCWR. In this framework the current CDF investigation appears to be an effort by certain ruling men to control committed, competent women whose corporate religious discernment makes them adult believers of conscience, silent and invisible no longer.”

3. En ecklesiologisk dimension: Systrarna har tagit Andra Vatikankonciliet och dess tal om Kyrkan som Guds folk på allvar och rört sig ut i periferin för att inte bara med dogmatisk troslära, utan framförallt i praktiskt socialt handlande föra ut evangeliet till den som mest behöver det.  De har säkert inte gjort allt perfekt, men har stått i solidaritet med de fattiga och på det sätt vunnit människors hjärtan för evangeliet. Samma process har inte genomsyrat Troskongregationen och delar av biskopskollegiet som fortfarande står fast i en dogmatistisk auktoritär struktur. Här blir det helt enkelt en rejäl kulturkrock.

Vi lever i en spännande brytningstid. Våra kvinnliga teologer har mycket att tillföra i att förstå och belysa vad som sker. En annan kvinnlig teolog som jag finner mycket intressant är prof Tina Beattie vid Roehamton-universitetet i London. Hon kommer till Sverige och Stockholm i höst. Missa inte att lyssna till hennes föreläsning i S:ta Eugenia 20 november kl 19.00.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Förbön för våra bröder och systrar i Irak och Syrien vid årets Marielundsvallfärd

marielund12

Igår deltog jag på den årligt återkommande vallfärden för Mälardalens katoliker till Marielund. Biskop Anders var huvudcelebrant vid mässan, och han tog upp den svåra situationen för kristna och andra minoriteter i Irak och Syrien. Förbön för detta var huvudtemat i år, och kollekten togs upp för att hjälpa flyktingarna. I dagens mässa i hela stiftet kommer att tas upp en extra kollekt för samma ändamål som jag förstått. Både förbön och praktiskt hjälp kommer att behövas. Också militära insatser för att sätta stopp för denna barbariska regim. Situationen är fruktansvärd. Nu på morgonen hörde vi i nyheterna om ännu en massaker på 400 personer i en syrisk by.

Påven har vädjat till Världsamfundet och har skickat ett sändebud till Irak, och på stiftets hemsida läser jag att biskop Anders vädjat i ett brev till Statsministern om hjälp. Statsministern har uppenbarligen hörsammat detta, han tog upp det i sitt sommartal på Norrmalmstorg igår. Biskop Anders skriver också att han tillsammans med de andra ordförandena i de europeiska biskopskonferenserna har vänt sig direkt till FN:s säkerhetsråd med en vädjan.

Låt oss inte förtröttas utan fortsätta att be för våra förföljda medkristna och alla som drabbas av krigets fasor och stödja dem på alla sätt!”, skriver biskop Anders på Stockholms katolska stifts hemsida.
Läs mer om Marielundsvallfärder tidigare år här. Varje år brukar jag på vllfärden träffa ikonmålaren Andrzej Majewski. Varje år brukar han ha med sig en ny bild. han har målat över 500 olika motiv, många föreställande den polska Madonnan från Czestochowa. I år var det en bild med Madonnan och Johannes Paulus II, nyligen helgonförklarad, ett annat år var det en bild av martyren från koncentrationslägret i Auschwitz, Maximilian Kolbe. Efter en yrkesskada fick Andrzej erfara helande genom förbön, och sedan dess målar han av tacksamhet dessa ikoner.

Jag och Adam Wesolowski flankerar Andrzej Majewski med årets ikon på Marielund.

Jag och Adam Wesolowski flankerar målaren Andrzej Majewski med årets ikon på Marielund.

marielund

marielund3

marielund8

marielund9

marielund10

marielund2

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar