Påvens möte med påve emeritus Benedictus

I samband med att påve Franciskus hade ett möte för äldre på Petersplatsen i veckan var också påve emeritus Benedict där. Se deras möte på detta mycket vackra och rörande videoklipp från Reuters. (klicka på bilden)

2popes1

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Att tro trots att jag inte förstår eller att tro för att förstå mera

Lyssna till detta 20-minuterssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelén och Marcus Birro där bådas karisma verkligen kommer fram på ett bra sätt och bryts mot varandra till ett riktigt intressant samtal. (klicka på bilden)

antjemarcus

http://embed.bambuser.com/broadcast/4959105

Publicerat i Church | Märkt , , , | 20 kommentarer

Intressant diskussion om SvK och vad som konstituerar kontinuiteten med den för-reformatoriska kyrkan

När de 11 katolska forskarna 10 sept presenterade sin debattartikel i Dagen om Svenska kyrkan och Uppsala stifts 850-årsjuileum förstod jag att det av en del kunde uppfattas som provokativt, men jag hoppades att de sakfrågor som togs upp skulle leda till en ökad tydlighet och ett samtal på saklig bas bortom den politiska retoriken. Jag bejakar artikelns huvudbudskap, att det finns en tendens från Svenska kyrkan att monopolisera det kristna arvet, t.ex. genom att otydliggöra/bagatellisera brottet mellan den för- och efterreformatoriska kyrkan och olikheter i hur kyrkorna idag ser på vad som konstituerar kontinuiteten och enheten.

Cisterciensklostret i Alvastra, där Uppsalas förste ärkebiskop Stefan hade levt tvingades stänga i och med reformationen. Ruinerna står där som ett vittne om en brytning som bitvis var brutal.

Cisterciensklostret i Alvastra, där Uppsalas förste ärkebiskop Stefan levde tvingades stänga i och med reformationen. Ruinerna står kvar som ett vittne om en brytning som bitvis var brutal.

Flera svar har publicerats i Dagen. Svenska kyrkan gör visst inga monopolanspråk, skriver Lars Åstrand, domkyrkokaplan och adjunkt under ärkebiskop Jackelén. Han bejakar att det inte finns någon sömlös kontinuitet efter reformationen, men att Svenska kyrkans självförståelse ändå är att det finns en identitetsmässig kontinuitet med de första missionärerna och att det är samma kyrka som Svenska kyrkan representerar. Vi ser oss  som en gren på det kristna trädet, i kontinuitet med Ansgar, Stefan och kristna genom alla tider skriver han.  Gott så. Ändå tycker jag han väl lätt avfärdar de exempel som de 11 nämner, lite mer självkritiskt granskande av vad som ligger i de monopoliseringstendenser som beskrivs efterlyses. Som någon skrev i kommentarsfältet till en av artiklarna: Det går inte att komma undan att det är märkligt att en kyrka som är knappt 500 år gammal firar både 850- och 1000-årsjubileum.

Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000 fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000 fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Jan Eckerdal, präst i Nyköping är än mindre saklig och agerar sårad oskuld i en artikel vars väsentliga innehåll är att han tycker de 11 katolska forskarna är arroganta. Gunnar Granberg skriver likaså en artikel där han låter förstå att de 11 tar till för starka brösttoner.

Uppenbarligen är det en känslig fråga de 11 tar upp. Men om det nu råder en så god och bra ekumenisk anda mellan samfunden i Sverige, skall det då inte gå att på ett sakligt sätt ta upp frågor om kyrkosyn på ett djupare plan utan att det genast betraktas som påhopp?

Det talas om ”katolsk” i olika bemärkelser, dels som en allmän egenskap hos en kyrka, att det är universell, allmännerlig. I den meningen vill Svenska kyrkan kalla sig katolsk. Alla kyrkor vill ju vara katolska (universella), ortodoxa (renläriga) och evangeliska (byggande på Ordet). Men ”katolsk” har också fått en speciell betydelse som beteckning för den kyrkofamilj som står i enhet med biskopen av Rom, dit hör Romersk katolska kyrkan (den latinska riten) samt ett antal östliga kyrkor av olika rit unierade med Rom. Ibland glider man på begreppen och är inte tydlig med om man använder ordet i den första eller andra bemärkelsen. Erik Åkerlund från Newmaninstitutet reder ut detta mycket bra i en insändare i Dagen.

I en slutkommentar idag från en av de 11, prof Ulf Jonsson står han fast vid vad som sades i den ursprungliga artikeln, och efter att ha läst svaren tycker han sig finna en hemmablindhet hos Svenska kyrkan. Ulf är självklart positiv till dagens ekumeniska dialog och allt det katoliker och protestanter har gemensamt, men det var inte det som de 11´s artikel fokuserade på. Han går djupare in på frågorna om kyrkosyn:

”Precis vad som skapar kontinuitet med den katolska kyrkan inom Svenska kyrkan finns det olika uppfattningar om. Eckerdal, Löwegren och Åstrand verkar i sina beskrivningar av Svenska kyrkans ”allmänkyrkliga” respektive ”katolska” arv bygga på ”branch-ecklesiologin”, en kyrkosyn med rötter i anglikanska kyrkan och förespråkad av Nathan Söderblom. Men blir det trots allt inte anakronistiskt att tolka reformatorernas intentioner utifrån en kyrkosyn som växte fram först på 1800-talet? Och är det inte anakronistiskt att använda beteckningen ”Svenska kyrkan” när man beskriver händelser på 1100- och 1500-talen? Samfundsbeteckningen ”Svenska kyrkan” började användas först i mitten av 1800-talet.”

Det är intressant att Ulf Jonsson problematiserar den ekumenik som bygger på bilden av trädet där de olika kyrkorna är grenar som har goda diplomatiska förbindelser med varandra. Det erinrar mig om en föreläsning på Bjärka Säby våren 2012 där professorn i Kyrkohistoria Samuel Rubenson introducerade en ny metafor för kristenhetens utveckling: Floden.  Träd-metaforen har ett historiskt förklaringsvärde, men är inte funktionell för att beskriva den dynamiska utveckling kristenheten står inför idag där det handlar om en helt nytt dynamiskt skeende och där Anden manar oss att blicka framåt och inte bara lugnt sitta och gunga på vår egen lilla kvist i tron att splittringen beror andras misstag, medan jag själv inte kan göra så mycket annat än att se om mitt eget hus. Läs mitt referat av prof Rubensons föreläsning här.

Det är inte bara Uppsala som firat jubileum. Nyligen firade också Skara stift sitt 1000-årsjubileum som självfallet också har sitt ursprung i den katolska tiden. Att Katolska kyrkan berördes av jubileet manifesterades genom att det också firades katolsk pontifikalmässa med biskop Anders Arborelius. Den firades som en votivmässa för Herrens törnekrona i Skara. Brynolf Algotsson som var biskop i Skara 1278-1317 mottog en tagg ur Kristi törnekrona genom den norske kungen 1304 och förde den till Skara domkyrka. Många reliker förstördes under reformationen, men traditionen säger att just denna törntagg än idag finns gömd någonstans i domkyrkans väggar.

I Skara domkyrka fanns innan reformationen biskop Brynolfs relikskrin samt en törntagg ur Kristi törnekrona som försvunnit efter reformationen. Vid 1000-årsjubileet av Skara stift nyligen firades även katolsk mässa med törntaggsliturgin författad av biskop Brynolf. Vid jubileet invigdes en skulptur av böhmisk kristall av konstnären ss som symboliserar törntaggen. Foto: Maria Malmgren

I Skara domkyrka fanns innan reformationen biskop Brynolfs relikskrin samt en törntagg ur Kristi törnekrona som försvunnit efter reformationen. Vid 1000-årsjubileet av Skara stift nyligen firades votivmässa till Herrens törnekrona med liturgisk hymn författad av biskop Brynolf. Vid jubileet invigdes en skulptur av böhmisk kristall av konstnären Michel Östlund som symboliserar törntaggen. Foto: Maria Malmgren

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 25 kommentarer

SU-24, SU-35 och rysk-ortodoxe patriarken Kirills roll i Putins nya kalla krig

Putin drömmer ryska storhetsdrömmar. Om det stannade vid drömmar vore det inte något problem. Men han har visat att han inte drar sig inte för att kränka andra länders suveränitet, då blir det farligt och säkerhetsläget i Europa har radikalt förändrats sista tiden. Ellerkanske rättare, genom Putins demonstrationer och retorik har det gått upp för alla hur farlig och opålitlig han är.

Putin har annekterat Krimhalvön. Att blåneka att den finns ryska trupper i östra Ukraina är inte trovärdigt, och utan tillstånd tränger sig ryska lastbilskonvojer med ”hjälpsändningar” in i landet. Upprustning sker, inom några år har Ryssland betydande styrkor som kan invandera grannstaterna. Sade han inte i ett telefonsamtal med EU-kommissionens ordförande Barroso för några veckor sedan att han kan inta Kiev på ett par veckor om han vill?

suRyska SU-24 plan kränkte igår svenskt luftrum, och nu hör vi att även USA´s luftrum vid Alaska kränkts av ryska plan. Inte utan anledning är andra stater inom det forna sovjetväldet som ligger inom Rysslands intressesfär rädda.

En som lierar sig med Putin och hans stormaktspolitik är tyvärr den Rysk-ortodoxa kyrkans ledare patriark Kirill. Det var detta som Pussy Riot ville fästa uppmärksamheten på vid sin spektakulära demonstration i Vår Frälsares katedral i Moskva.

Det finns inom rysk-ortodoxt konservativt tänkande ideologin om en ”symfoni” mellan kyrkan och staten, som går hand i hand med Putins drömmar om ett Stor-Ryssland. Detta tänkande liknar det tänkande som finns inom ultramontanistiska katolska kretsar som SSPX som menar att Kyrkan skall ha ett inflytande över staten som står över demokratin.

Nyss fick vi reda på att Patriark Kirill besökt en fabrik i Sibirien där SU-planen tillverkas och skänkt ikoner till fabriksarbetarna. I gengäld berättar nyheterna, hade han fått som gåva ett vad som först uppfattades vara ett riktigt stridsflygplan av modell SU-34, men sedan förtydligades det att det rörde sig om en leksaksmodell av planet. Hur som helst, retoriken är tydlig. Ett nytt kallt krig är på gång och Patriark Kirill är ett lydigt (villigt?) redskap i Putins propaganda. Till fabriksarbetarna hade han enl SvD sagt:

”Ryssland kan inte bli en vasall. Därför att Ryssland är inte bara ett land, det är en hel civilisation, det är en tusenårig berättelse, en kulturell smältdegel, med enorm styrka”

När en politisk ledare har så egenmäktiga imperialistiska planer och visat att han drar sig inte för att kränka andra staters suveränitet för att förverkliga dem, så finns all anledning till oro och att varna. Att kyrkan blandar sig i och stödjer det är ännu värre. Här vore det istället på plats att alla Rysslands kyrkklockor ringde för att varna för Putin.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer

Sverigevänner(!) – Är det rasism eller politisk dumhet och brist på mod som är problemet i Sverige idag?

Sverigevänner räknar jag med att vi alla är, alla svenska medborgare oberoende av härkomst och politisk hemvist, också många som vistas här utan att ha svenskt medborgarskap, det är inget SD har monopol på att kalla sig.

Ju mer jag tänker på det, ju mera hysteriskt och manipulativt tycker jag talet om rasismen som den stora faran vi måste skydda oss från idag är. Som under McCarthy-eran i 1950-talets USA där man jagade kommunistagenter i varenda buske ser vänstern idag rasister överallt.  Visst, det finns en äkta rasism som är otäck och oacceptabel, den är ofta öppen och uppenbar, och den sätter vi stopp för i det öppna demokratiska samhällets namn, byggt på grundläggande etiska principer om människovärde och alla människors lika värde. Det är värden som är universella, naturrättsligt baserade, och som i  västerlandet nedärvts bl.a. genom våra kristna rötter. Därför har vi partier i Europa idag som kallas kristdemokratiska, och den katolska socialläran är uppskattad också av många sekulära politiker som grund för det goda samhällsbygget.

Är vi inte stolta över detta? Tror vi inte att vi människor som är skolade i demokratiska tänkesätt, våra politiska partier är kapabla att försvara detta? Ibland talas om fruktan för rasismen på ett sätt som om den vore en hydra som sticker upp sina armar och fångar oss varhelst vi inte har en total vaksamhet varje ögonblick. Klappjakt på rasister äger rum, det börjar likna mer och mer häxprocesser där varje liten problematiserande reflektion som inte passar in i den smala åsiktskorridoren genast klassas som xenofobi och att man redan är smittad.

Ängsligt måste vi intala oss om att 87% av oss svenska medborgare inte är rasister, men vi måste noga akta oss för att beblanda oss med de 13% SD-sympatisörerna, för då riskerar vi att smittas också, så bräckliga är vi, så svaga är grunderna för det demokratiska samhället att vi måste hålla oss med en elit som skyddar oss och talar om vad som är OK och inte OK att tycka. Och samlas i en stad ett gäng nazister på ett tiotal personer som inte har något som helst makt så måste man ringa i kyrkklockorna, så farligt är det. Svenska kyrkan prisas för sin samhällsinsats när man gör detta. Vad skall vi då ta till när det verkligen är fara å färde?

Klart är att det finns äkta rasism bland ledande personer i SD, det vittnar alla skandaler med järnrör och annat som förekommit tydligt om. Men alla som röstat på SD är inte rasister, och man säger i alla fall att man vill göra upp med sitt rasistiskt förflutna. Jimmie Åkesson har rätt i att vi har lyckats dåligt med integrationen i Sverige och att varje krona blir mer effektiv om man hjälper flyktingar i deras närområde. Ingen debattör har motsagt detta. Men istället för att ta dessa frågor på allvar skriker man att SD är rasister och gör dem till syndabockar som får bära våra egna brister. Så får vi själva framstå som alltigenom goda och präktiga. Ett bekvämt sätt för de andra partierna att slippa på allvar gripa sig an med de viktiga integrationsfrågorna och ge människor som oroar sig för detta trovärdiga svar.

Fi behövs som en blåslampa för att föra upp de feministiska frågorna på agendan, så resonerar Gudrun Schyman, liksom MP tidigare bidrog till att föra upp miljöfrågorna. På motsvarande sätt kunde man ju tänka sig att SD bidrar till att föra upp integrationsfrågorna på agendan, men istället för att ta chansen sticker våra kära politiker huvudet i busken och ignorerar ett parlamentariskt underlag på 13%.

SD behöver kännas på pulsen i konkreta förhandlingar om budget och politiska sakfrågor. Sluta upp med beröringsskräcken. Den som är säker på var man själv står behöver inte vara rädd att smittas. Kommer man inte överens i förhandling om en sakfråga, så är det där gränsen går, inte i att ignorera och vägra förhandla, det blir bara dumt och gör att politikerföraktet ökar, och SD får ännu fler missnöjesröster.

I det komplicerade parlamentariska läge vi nu befinner oss i tycker jag det är oansvarigt att lämna åt sidan 13% av det parlamentariska underlaget och inte ens försöka sig på att använda det på ett konstruktivt sätt genom dialog med dem som företräder det. Det är helt enkelt ohyfsat och dumt. Civiliserade människor pratar med varandra, inte vänder varandra ryggen. Det uttrycker också ett förakt för demokratin och det parlamentariska system vi har.

Det är inte av rättfärdiga moraliska skäl man vägrar samverka med SD, utan det är ren partitaktik. Vänstern har mest att vinna på att upprätthålla bojkotten och är nog glada att de fått med Alliansen på detta eftersom den blockerar en fortsatt borgerlig regering (eftersom SD rimligtvis kunde räknas till det borgerliga blocket då de mestadels voterar med dem).

Vår politiska elit går framåt i flock rädda att inte vara tillräckligt antirasistiska. Istället för att gripa sig an med de verkliga integrationsfrågorna säger Reinfeldt att vi måste öppna våra hjärtan, som om allt handlade om attityder. Det behövs ingen integrationspolitik, bara vi ännu mera jagar ut rasistdemonerna ur våra hjärtan, så löser sig allt.

Det är viktigt att alliansen nu håller ihop i opposition och att man är beredd att axla regeringsansvaret i en framtid som kanske inte är så avlägsen om det skulle bli nyval. Ett alternativ som jag tror vore mycket bra om det är möjligt är att Alliansen och S tillsammans bildar en majoritetsregering. Det kräver mycket ödmjukhet, självövervinnelse och kompromissvilja från alla parter men skulle nog vara ett stabilt alternativ om man lyckades.

Läs också:

Marcus Birro: Utkast till Politisk analys

Sakine Madon: Media knuffade väljarna i SD´s famn

Nalin Pekgul: Ingen tar problemen på allvar

 

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Taizé-kommunitet etableras i Kiev

Den ekumeniska gemenskapen Taizé finns nu representerad i Ukraina. En provisorisk kommunitet har  etablerat sig i en våning nära Kievs centrum på Dnjeprs vänstra strand, meddelar Signum.

Sedan många år kommer ungdomar från Ukraina liksom från andra länder i Europa, också från Sverige, till Taizé i Frankrike för att delta i gudstjänstliv och bön. Varje år ordnas ett bönemöte i någon europeisk storstad vid tiden kring nyår. 2012 var det i Rom.

Taizé har betytt mycket för ekumenik och samförstånd mellan kristna av olika traditioner, och jag tror det är mycket bra att de finns i detta oroliga hörn av världen där de kan bidra till hopp, fred och försoning, inte minst mellan kristna där vi tyvärr hör om oförsonliga tongångar från vissa kristna ledare vilket bidrar till förföljelse av vissa kristna kyrkor. Läs John F Allens artikel i nystartade Crux.

baloisTaizes ledare broder Alois höll ett mycket fint anförande vid Eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012 där han lyfte fram och belyste de positiva sidorna hos de olika kristna traditionerna:

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Läs mera om broder Alois anförande här: En lidelse för Kristi kropps enhet. Hela anförandet på video nedan:


 

 

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Rektor Anders Gerdmars nya vision: Ett svenskt kristet universitet

I fredags var jag på invigningen av Skandinavisk Teologisk Högskola och installation av Anders Gerdmar som dess förste rektor. Installationen förättades av dr Mark Rutland från Oral Roberts Universitet i USA.

Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdnmar

Hans Weichbrodt och Mark Rutland i förbön för nye rektorn för Skandinavisk Teologisk högskola Anders Gerdmar

Docent Anders Gerdmar var tidigare rektor för Livets ords Teologiska Seminarium, och i samband med att detta lades ner fick han visionen om att starta en skandinavisk teologisk högskola på ekumenisk grund med syfte att betjäna hela kristenheten och med fokus på pingstkarismatisk förnyelse.

Tanken är, som det står i presentastionen på hemsidan

”att bygga en allkristen teologisk högskola som är byggd på Bibeln som Guds Ord och klassisk kristen tro, med akademisk excellens och öppenhet för den helige Andes verk och hela Kristi kropp, för att träna en ny generation av ledare i Kristi kropp så att de kan bygga starka församlingar och vara en tydlig kristen röst i samhälle och kultur.”

I katolska öron låter detta för en del förmodligen (alltför) evangelikalt och vännerna på den katolska högskolan Newmaninstitutet var såvitt jag förstått inte representerade vid invigningen. Att inställningen är njugg sluter jag mig också till av en kritisk nyhetsnotis i Signum i början av veckan där det påstås att högskolan ”vilseleder” sina elever eftersom skolan inte är godkänd av UKÄ och där det räknades upp en rad brister. Jag tycker den var onödigt negativ skriven. För bakgrund, se artiklar i UNT och Dagen.

Det finns i samhället en föreställning att det inte går att kombinera forskning i allmänhet, inte heller teologisk forskning med konfessionalitet. Men för det första finns det massor med kristna forskare som stått för stora vetenskapliga framgångar och upptäckter, för det andra finns det globalt många högtstående katolska universitet och högskolor, och det finns även i Sverige konfessionella läro- och forskningsinstitutioner med högskolestatus.  Frågan handlar således inte om den konfessionella i sig, utan huruvida Skandinavisk Teologisk Högskola i övrigt uppfyller grundläggande krav för att bli godkänd av UKÄ. Rektor Anders Gerdmar säger att det är vad man strävar efter.

Anders Gerdmar hade visioner när han tog initiativ till den nyinrättade högskolan, i sitt tal efter att blivit invigd som rektor i Katarina kyrka gav han uttryck för ytterligare en vision: Ett svenskt kristet universitet. Det vore något. Men skall det bli möjligt måste det till ett ekumeniskt samarbete även på detta området. Olika kristna läroinstitutioner, inkl Newmaninstitutet och den nystartade högskolan, kan inte konkurrera med varandra och enbart komma med kritik för de andras brister (med det också, sådan kritik kan vara konstruktiv), utan också framhäva de positiva egenskaperna och hjälpa och styrka dem att utvecklas.

Det positiva med Skandinavisk Teologisk Högskola är att man har ett fokus på pingstkarismatisk förnyelse. Som delaktig i Katolsk karismatisk förnyelse hälsar jag en sådan inriktning välkommen och har tidigare erfarenhet av att sådant samarbete över konfessionsgränserna kan vara fruktbart. Se min tidigare artikel om ett intressant internationellt symposium på Ribbingebäck 2011 arrangerat av LOTS. ”Behovet av pingstkarismatiska tankesmedjor är uppenbart i en kristenhet med 5-600 milj karismatiker”, sade Anders Gerdmar i fredags.

En annan positiv sak är att man så tydligt står för det konfessionella, trons grund i Uppenbarelsen i motsats till liberalteologiska strömningar i tiden. Kyrkan, kyrkorna som står på konfessionell grund behöver teologisk forskning som går på djupet i sin reflektion över tron utan att ifrågasätta dess grund. ”Bra teologi bygger upp tron, men dålig teologi bryter ner den”, sade Stefan Swärd, pastor i Folkungakyrkan (EFK) i sitt hälsningasanförande.

Här går en skiljelinje idag, inte mellan katolskt och protestantiskt, utan mellan dem som bejakar en Uppenbarelse på konfessionell grund, ibland beskrivet med det svårdefinierade begreppet ”klassisk kristen tro”, och dem som menar att det finns ingen sanning, bara sökande och att den kristna tron därför hela tiden måste uppfinna sig själv i tankemässiga nytolkningar där människans föreställningsvärld och tankar (gnosis) står mer i centrum än Uppenbarelsen. Flera uttalanden från ledande personer i Svenska kyrkan har åtminstone uppfattats som besjälade av det senare förhållningssättet, och från katolskt håll tycker jag mig finna drag av detta i hur de ansvariga på tankesmedjan Katolsk vision tänker.  Läs t.ex. diskussionen under denna bloggpost.

Klart är att den kristna tron inte är ett statiskt arkaiserande tankegods, det har skett och sker hela tiden i Kyrkans historia en dogmutveckling. Tron blir kött och blod först i konfrontationen med vårt eget liv här och nu. Men, som Joseph Ratzinger så tydligt påpekat: Teologin uppfinner inte tron genom en filosofisk process, utan tron är något som kommit till oss genom Uppenbarelsen. Teologin är sedan en tankemässig reflektion över den tron vi fått ta emot.

Det är viserligen sant att tron inte är sanning på så sätt att den med positivistisk vetenskap kan bevisas. Tro och vetande motsäger inte varandra utan är två sfärer som samexisterar och befruktar varandra. Men vi kan tala om en trons sanning eftersom vi tror på en uppenbarelse som vi håller för sanning, inte bara som något påhittat. Där ingår Bibeln som Guds ord (se denna artikel om katolska principer för bibeltolkning) tolkat i den helige Andes ljus och Kyrkan som i sin levande tradition bär allt detta genom tiderna. Jag citerar Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, som uttrycker något av detta:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Läs mera om Lumen Gentium här.

Tro och förnuft hör ihop, det är Katolska kyrkan väldigt klar över. Därför främjar Kyrkan vetenskapen, och är mån om att tro och religion granskas och genomlyses i förnuftets ljus. Låt mig som exempel ta bidrag från de två tidigare påvarna före Franciskus:

Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelsen Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).  ”Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen…”, så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell.  Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.

I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:

”Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer…” (nr 33)

Påven Benedikt XVI tog upp ämnet vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsning som försvarar förnuftet och som är högaktuell idag genom att den också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. 

Joseph Ratzinger/Benedikt XVI är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar som vill urvattna och relativisera den. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Ratzinger är menar jag en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska:  ”På väg till Jesus Kristus”  (Catholica förlag).  Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.

Ta också del av påve Benedikt XVI´s tal i tyska Bundestag 2011: Naturrätten grunden för en god politisk kultur.

Publicerat i Church | Märkt , | 23 kommentarer