Varför sluta vara samhällsnyttig när man är 65?

Nu talar jag inte om att politikerna vill att man skall arbeta ända till 70 innan man lägger av, utan det absurda i att det över huvud taget finns en brytpunkt i livet då vi övergår från slit i grottekvarnen till att helt  fokusera på oss själva och våra egna behov.

Sysslolöshet kan jag undvara, men Gud bevare mig från att inte på något sätt delta i den mänskliga gemenskapen och positivt bidra till dess uppbyggande. Vi har behov av att vårt arbete skall upplevas och vara meningsfullt före pensioneringen, likaväl som av ett meningsfullt socialt sammanhang där all den kompetens och vishet vi byggt upp under ett långt liv kommer till sin rätt även efter pensioneringen. Det är inte avgörande om mitt arbete är avlönat eller inte, men det måste vara meningsfullt och insatt i ett socialt och existentiellt sammanhang. (Jfr Laborum Exercens, Johannes Paulus II´s encyklika om arbetets mening)

Igår återutsände SVT en dokumentär om min gode vän, prästen i S:ta Klara kyrka Carl-Erik Sahlberg som efter sin pensionering med sin fru Overa flyttade till Tanzania där de tar hand om utsatta barn (kan ses på svt play här).

Carl-Erik-Sahlberg

Carl-Erik kan se tillbaka på verkligen meningsfulla år i S:ta Klara kyrka där man skapat en gemenskap nära de mest utsatta, narkomaner, prostituerade, hemlösa i Stockholms city, och det skulle vara helt otänkbart för honom att efter alla dessa år hans liv skulle bromsas upp till en sysslolös vegeterande tillvaro. I ett nyckelavsnitt i programmet säger han:

”Att göra som en del gör när de är 67, lämnar allt, lägger av allt, sitter i sin lägenhet, telefonen tystnar, dagarna bara går, när ändå just nu i livet man står på ett mycket högt trappsteg, man har samlat på sig mycket erfarenhet, mycket kunskap, har många kontakter, då skall man inte förslösa det pundet. Jag skulle krympa som människa om jag bara satte mig i en förort till Stockholm och läste kvällstidningarna och tittade på TV. Det finns så mycket kvar. Jag brukade alltid säga, och sade det också i min sista predikan i Klara: Det bästa har vi framför oss.”

Visst är det så att vi står på höjden av vår mänskliga kapacitet när vi uppnår pensionsåldern. Det är ett slöseri med mänskligt kapital och ett systemfel att å ena sidan strukturera arbetslivet så hårt och kostnadseffektivt att det innebär att människor är förbrukade kroppsligt och psykiskt då de uppnår pensionsåldern, å andra att samhället är så inriktat på den unga och oförbrukade att man inte tar till vara den resurs som äldre och erfarna människor är.

Kultur är att hela människans kapacitet tas till vara, unga såväl som gamla. Vi märker det hos konstnärer och författare. Inte lägger en målare av att måla eller en författare och poet att skriva böcker bara för att han/hon uppnår pensionsåldern, något sådant vore otänkbart. Likaså troende människor som arbetar aktivt inom sitt sammanhang, såväl ledare som ideella medarbetare. De flesta påvar är över pensionsåldern. Hur vore det om Bergoglios kapacitet inte skulle tas till vara bara för att han är över 70?

Förra året skrev han ett apostoliskt brev, Evangelii Gaudium till uppmuntran för alla att utifrån den glädje som tron på Guds kärlek till mänskligheten ger oss. Påven konstaterar inledningsvis att vår moderna världs inriktning på konsumism och egentillfredsställelse får oss att förlora förmågan till den äkta djupa glädjen, det gäller också många kristna. Det leder till att vårt samvete grumlas och vi har inte längre ett hjärta vänt mot medmänniskan och de fattiga. Då utarmas livet på mening:

”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too….

There are Christians whose lives seem like Lent without Easter. I realize of course that joy is not expressed the same way at all times in life, especially at moments of great difficulty. Joy adapts and changes, but it always endures, even as a flicker of light born of our personal certainty that, when everything is said and done, we are infinitely loved. I understand the grief of people who have to endure great suffering, yet slowly but surely we all have to let the joy of faith slowly revive as a quiet yet firm trust, even amid the greatest distress:  ‘My soul is bereft of peace; I have forgotten what happiness is… But this I call to mind, and therefore I have hope: the steadfast love of the Lord never ceases, his mercies never come to an end; they are new every morning. Great is your faithfulness… It is good that one should wait quietly for the salvation of the Lord’ (Lam 3:17, 21-23, 26).

Sometimes we are tempted to find excuses and complain, acting as if we could only be happy if a thousand conditions were met. To some extent this is because our “technological society has succeeded in multiplying occasions of pleasure, yet has found it very difficult to engender joy” I can say that the most beautiful and natural expressions of joy which I have seen in my life were in poor people who had little to hold on to.”

Felicia Fereira skriver i en fin text i Dagen idag aporopå den svåra situation världen befinner sig i där hon önskar att kristna ledare inom kyrkor och politik kunde enas mer och samarbeta kring att utveckla relationer som främjar fred och mänsklig utveckling på ett plan utanför de dagspolitiska konflikterna.  Hon nämner förebilder som Martin Luther King, Desmond Tutu, Moder Teresa.

Sådant betyder mycket som inspiration och förebild och är meningsskapande för alla människor. För oberoende om vi är världsledare eller okända i ett ytterst lokalt sammanhang, så kan vi alltid förvalta vårt pund och välja ett förhållningssätt, gå in i ett engagemang som är realistiskt, eller  passivt avstå (underlåtelse kan ju också vara en synd, precis som gärningar som skadar andra).  I vår värd så fylld av brister, konflikter, krig, utnyttjande av människor, fattigdom, nöd så lär det inte finnas brist på arbete för någon enda en att göra en meningsfull insats i det sammanhang man befinner sig i. Även handikappade som på grund av kroppslig och mental svaghet är hindrade att verka i sin fulla kapacitet har altid en mening som upptäcks då de tillåts ingå i ett sammanhang.

Jean Vanier, den katolske filosofen och teologen som byggde upp gemenskaper med utvecklingsstörda visar oss detta tydligt och att det hänger ihop med att vi bejakar varje människas grundläggande värdighet, något som för hans del  är förankrad i en djup förtröstan på Gud. Han byggde upp Tro och Ljus, en kristen ekumenisk, internationell rörelse som vill vara en gemenskap  för intellektuellt funktionshindrade, deras familjer och vänner. Den finns också i Sverige.

Jean Vanier sade:

”The fundamental principle of peace is a belief that each person is important. Do you believe you are important? Do you believe -do we believe- that we can do something to make this world a better place? Why is the gap between the rich and the poor, the powerful and the powerless growing? There can be no peace unless we can become aware of where this growing gap comes from”.

jeanvanierpopeI ett brev inför påske 2014 skrev han:

”In a world where there is so much suffering, I want to live each day, yes, each day, in thanksgiving, giving thanks to God, because life is so beautiful.”

Han citerar i brevet Etty Hillesum, en nederländsk flicka som skrev dagbok under tyska ockupationen av Holland och dog i Auschwitz 1943. Hon skrev angående meningen som vi upptäcker bortom lidandet och vårt  förhållningssätt till lidandet:

”the greatest obstacle is always the representation and not the reality. Reality we can cope with, even with all its suffering, and heave it onto our shoulders. But the representation of suffering – which is not suffering, because suffering itself is very fertile and can make life itself precious – we must go beyond it. In going beyond these representations we liberate true life in ourselves, with all its strengths, and we become capable of managing the suffering in our own life as well as in the life of humanity.”

Gode Gud, hjälp oss att upptäcka evangeliets glädje som går på djupet och trotsar också det största lidande. Bevara våra hjärtans renhet så att vi kan se klart och att där finns rum för medmänniskan, särskilt dem som behöver det allra mest. Hjälp oss att bygga upp, inte riva ner så att vi bidrar till att världen blir helare. Amen!

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Bishop Tony Palmer, Rest in Peace

bema:

Tony Palmer, biskop inom en evangelikal episkopal grupp med anglikanska och keltiska rötter, och påve Franciskus personlige vän omkom tragiskt i en motorcykelolycka, påkörd av en berusad person. Nedanstående bloggare har mera om Palmer:

Originally posted on Foolishness to the world:

Sad news that Communion of Evangelical Episcopal Churches Bishop Tony Palmer died yesterday after he collided on his motorbike with a drunk driver who apparently had crossed into his lane.  After eight hours of surgery, he succumbed to his injuries.

I was blessed to interview him via Skype from South Africa where he was attending I believe a College of Bishops meeting.  Palmer is the friend of Pope Francis who recorded a greeting from the Holy Father that Palmer brought to a leadership conference for charismatic leaders in Texas last January.

What a lovely young man.  I could see why Pope Francis loved him and called him friend.  I was so looking forward to meeting him at the Fire and Fusion Conference here in Ottawa at the end of April.  The conference will go ahead and I expect it will be spiritually significant.

Here again is a link to the…

Visa källa 251 fler ord

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kardinal Suenens, Maria och ekumeniken: Vi kristna kan inte enas så länge vi strider om vår mor

Jag skrev nyligen om kardinal Suenens och hans betydelse för Karismatiska förnyelsen.

vladimirmadonnanKardinalen som var en av nyckelpersonerna under Andra Vatikankonciliet och ingick i den ledningsgrupp på 4 kardinaler som utsågs av påve Paul VI att strukturera processen under konciliet var också en varm förespråkare av kristen enhet, och han menade att enheten kan inte ske genom att vi väljer bort Maria eftersom hon varit föremål för så mycket stridigheter mellan katoliker och protestanter, utan tvärtom, om vi alla tar Maria till vår förebild och gör hennes Ja till Gud (lat fiat, =låt din vlja ske med mig) till också vår Ja, så kan hon vara den främsta beskyddarinnan av enheten. Så länge vi kristna strider om vår mor, så kan vi inte uppnå enhet säger kardinalen i denna intressanta intervju som jag hittade på YouTube.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

SKR och/eller Svenska kyrkan, utlys en sorgedag!

bema:

Mosul töms på kristna. IS mål är utrensning av alla kristna. Terrorn går utöver alla gränser.

Originally posted on Tankar i natten:

Jag anser att det är dags att inse, att nu är det på allvar! Politiskt-religiösa krafter  i Mellanöstern, vars mål är att skapa ett geografiskt område som är fritt från kristna. Det är i grunden samma perversa mål som nazisternas judefria Europa. Svensk kristenhet, och då speciellt Svenska kyrkan, har varit ena riktiga mähän vad gäller att protestera mot förföljelserna av kristna runt om i världen och speciellt då i Mellanöstern. Vi har inte ens fikonlövet, ”vi visste inte,” att gömma oss bakom. Förföljelserna är väldokumenterade och de som fortfarande inte riktigt vet, kan ju ta sig till Södertälje och intervjua kristna från området som tagit sig till Sverige. De kan förklara, hur det ligger till, för den som vill veta!

Nu har det dykt upp en ny politisk aktör, ISIS, beväpnade av USA, NATO, EU, men också av Saudiarabien. ISIS har mycket klart deklarerat för de kristna i bl a Mosul…

Visa källa 394 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kardinal Suenens och den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

Den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan började i USA vid universiteten Duquesne i Pittsburgh 1967 och Notre Dame 1968. Det var i USA 1972 som kardinal Leo Joseph Suenens (1904-1996) personligen mötte förnyelsen, ett möte som blev livsavgörande inte bara för honom personligen, han har också spelat en stor roll som kontaktperson och förmedlare av förnyelsen till Katolska kyrkans ledning.

Kardinal Suenens, var ärkebiskop i Malines-Brussel och var en betydelsefull person i 1900-talets katolska kyrka. Han kom att bli en av de ledande gestalterna vid Andra Vatikankonciliet. När konciliet startat utnämnde Paul VI honom att vara med i den fyrahövdade ledningsgruppen tillsammans med kardinalerna Agagianian, Döpfner och Lercaro som strukturerade koncilieprocessen.

Kardinal Suenens gav sitt stöd åt den karismatiska rörelsen, och det var hans övertygelse att pingstens nåd är en gåva till hela kyrkan och att de karismatiska gåvorna är en självklar del av detta. Under dess första år, då den karismatiska rörelsen ofta missförstods var han dess outtröttlige försvarare och vägledare. Han såg till att det utarbetades pastorala och teologiska riktlinjer för rörelsen, och han övertygade personligen påven Paul VI om rörelsens värde för kyrkan.

Som biskop hade han valspråket In Spiritu Sancto, vilket på hans vapensköld illustrerades av en duva som lyfter från en azurblå bakgrund. Den azurblå färgen representerar Maria. Guds moder Maria var en självklar förebild för kardinal Suenens, och i Marias fiat, ske Guds vilja, såg han hela sin livsuppgift: Att göra Marias fiat till hans eget och ta emot nåden och kraften från den helige Ande.

Jag hittade denna text av Kardinal Levada, tidigare chef för Troskongregationen och ärkebiskop emeritus av San Francisko där han talar om Karismatiska förnyelsens historia och kardinal Suenens betydelse. Det är ett sammandrag av ett tal från en konferens i Clevland 1996.

2010 hade vi i samband med den Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm besök av f Wilfried Brieven som tidigare var kardinal Suenens personlige sekreterare och följde med på kardinalens resor till USA. Han höll ett föredrag om sina erfarenheter. Läs här: Cardinal Suenens and the Catholic Charismatic Renewal.

I mitten: Undertecknad i samspråk med f Brieven S:ta Clara k:a 2010

Jag träffade kardinal Suenens i Rom 1984 där han medverkade på en internationell karismatisk konferens. Lyssna på denna ljudfil där kardinalen talar.

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa under den karismatiska konferensen i Rom 1984

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa under den karismatiska konferensen i Rom 1984

 

Den skandinaviska gruppen samlad vid Internationella karismatiska konferensen i Rom 1984 (undertecknad i röd tröja)

Den skandinaviska gruppen samlad vid Internationella karismatiska konferensen i Rom 1984 (undertecknad i röd tröja)

Här 10 min video som sammanfattar Katolska karismatiska förnyelsens historia:

Läs också: Påve Franciskus och karismatiska förnyelsen

Video från påve Franciskus möte med karismatiska förnyelsen i Italien på Olympiastadion i Rom 1 juni 2014:

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 6 kommentarer

Some interesting posts raising concern about orthodoxy

bema:

Balansgången mellan ortodoxi (=renlärighet, som är nödvändigt) och förtröstan på att den Helige Ande verkar på ett sådant sätt i människor att man inte behöver agera ”trospolis” utan istället möta medmänniskan med tålamod, respekt och kärlek (vilket är lika nödvändigt). Denna bloggpost ger en del intressanta infallsvinklar till ämnet.

Originally posted on Foolishness to the world:

I believe orthodoxy is of utmost importance.  What you believe is true must coincide with what is true.  There is no such thing as ”it doesn’t matter what you believe as long as it’s sincere.”

I say this as someone who knows what it is like to be in bondage to wrong beliefs, blinded by them, and consequently unable to find the freedom in Christ to avoid slavery to sin.

I also believe the Holy Spirit guides us into all truth, and that sometimes truth statements written in black and white or memorized and regurgitated back by right-meaning people who do so in the flesh,  without the life of the Spirit and His timing giving life to the words, do more to alienate people to the Truth than draw them.

That certainly happened to me, so I’m grateful for those Catholics who trusted the Holy Spirit was working in my…

Visa källa 1 202 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Två helgon, två städer, en tro, en enda Kyrka

brynolf  elinkommunvapen

Förra veckan tillbringade jag i Västergötland som är de trakter där jag har mina rötter. Det
är också kristendomens vagga i Sverige (Ansgars mission i Birka på 800-talet tog ju inte
riktigt fart). Skara stift firar i år 1000-årsjubileum och därmed erkänner man sitt
sammanhang med den stora katolska traditionen. Den förste biskopen Thurgot var ju katolsk liksom medeltidsbiskoparna Bengt den Gode och Brynolf Algotsson som var en mäktig företrädare för evangeliet och han blev snabbt ryktbar och konciliet i Konstanz 1415-18 gav tillåtelse att öppna helgonförklaringsprocessen. Jag har tidigare skrivit om biskop Brynolf här. Läs Tryggve Lundéns ikonografi över biskop Brynolf här. Jag vill också nämna Skara stiftshistoriska sällskap som betytt mycket för att utforska och dokumentera kyrkohistorien i Skara och Västergötland. Bl.a. har man gett ut boken Biskopen och törntaggen.

I kryptan i Skara domkyrka kan man se delar av den allra äldsta delen av den gotiska medeltidskyrkan.

I kryptan i Skara domkyrka kan man se delar av den allra äldsta delen av den gotiska medeltidskyrkan.

Biskop Brynolf blev gravlagd i Skara domkyrka, men den heliga Birgitta menade att graven
borde ha en mycket mer framträdande plats i kyrkan. Märkligt är att hans reliker är
försvunna efter reformationen, liksom den tagg från Kristi törnekrona han som gåva från norske kungen Håkon Magnusson fått och som fördes i procession från Lödöse till Skara år 1304. Dock finns idag ett altare i domkyrkan som skall påminna om biskop Brynolf och törntaggen. Enligt Skövde nyheter skall också en staty av biskop Brynolf avtäckas inom kort.

brynolfskoret

Ett par mil från Skara ligger Skövde, och däremellan Varnhems kloster. Om Brynolf är Skaras stora helgon, så är S:ta Helena eller Elin Skövdes helgon. Elin av Skövde finns som ikon i Skövdes stadsvapen. Biskop Brynolf var behjälplig med att teckna hennes historia. Elins reliker fanns fram till reformationen i S:ta Helenas kyrka i Skövde. Nu finns en relik i altaret i kyrkan i Götene.

Nu 1000 år senare kan vi konstatera att evangeliet om Jesus Kristus och den kyrka han grundade är långtifrån död i Sverige. Den är visserligen splittrad, men det sjuder av liv i ett allt mer levande och engagerat samtal mellan kristna av olika traditioner som visserligen har olika meningar om mycket, men är djupt eniga att man angår varandra och delar samma dop och samma tro på vår Frälsare.

En del vill tona ner betydelsen av evangelisation som nämner namnet Jesus och betonar hans betydelse för frälsningen och istället betona evangelisation genom sociala insatser och goda gärningar. Dessa två står på intet sätt i motsats till varandra, utan båda behövs för en fullödig evangelisation. Påve Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) betonade att evangeliet förkunnas i både gärningar och ord. Påve Franciskus skrev förra året Evangelii Gaudium som kan ses som en uppföljare till Paulus VI´s skrivelse och hanterar evangelisationens villkor och metoder i dagens värld.

akebonnierBiskop Åke Bonnier i Skara tillhör dem som inte är rädd att delta i debatten, han har en egen blogg, och att aktivt delta i offentliga media ser han säkert som en del av sitt evangeliserande uppdrag. Hans namn finns upptecknat som den siste i raden av biskopar i Skara stift från 1000-talet och framåt på en stentavla vid västra portalen i Skara domkyrka. ”Kyrkan är inte en snäll och museal organisation, utan kyrkan är någonting som verkligen vill hjälpa människor att se att livet är så mycket större och så mycket mer fantastiskt – men man måste våga öppna sig för detta”, sade han i en intervju i Dagen nyligen. Må biskop Brynolfs och hans företrädares förböner vara med honom.

Här lite från den senaste tidens kristna offentliga samtal:
Marcus Birro: Jag konverterar fullt ut till katolicismen.
Biskop Åke Bonnier: Öppet brev till Marcus Birro.
Ann Heberlein: Vad innebär det att vara kristen idag? Reflektioner kring tro och handling.

Genom släktforskningskontakter i USA hittade jag till släktgrav på S:t Elinsk kyrkogård i Gävle: Min gamlemorfars moster och kusin ligger här.

Genom släktforskningskontakter i USA hittade jag till släktgrav på S:t Elins kyrkogård i Skövde: Min gamlemorfars moster och kusin ligger här.

skaradomk

mariadjäkne

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 28 kommentarer